Den här så kallade närvarobylinen – plåtad lördag eftermiddag – säger nog det mesta. Det här är en tjomme som inte är helt bekväm i situationen. (Foto: Jörgen Johansson)
På ett sätt är det samma sak varje år, med en stor skillnad. Det blir ju bara värre och värre.
Likt om det skulle krävas ett amerikanskt debriefingteam bara för att slussa en tillbaka till verkligheten på nytt. En normalitetskuvös som sakta men säkert fylldes med lagom partikelfylld 08-luft för att inte göra kontrasterna så stora och överväldigande.
Den där övergången mellan en ofta så pressad, men ändå märkligt samhällesparallell, festivalbubbla och det där vi brukar kalla livet blir sannerligen mer omtumlande för varje år som går. Som om kontrasterna mellan att vara i ständigt ett behov av betablockerare och faktiskt existera i någon slags rimlig tillvaro inte går ihop. Inte när de så abrupt avlöser varandra.
Nu var det knappast så att jag inte överlevde Sweden Rock med den lilla gnutta förstånd jag ändå har i någorlunda intakt skick. Men det känns likväl att jag, efter trettonde året på raken som avlönad tyckardrönare, har gjort mitt när det kommer till just den festivalen. Jag är proppmätt, till kapaciteten uttömd och mentalt väldigt klar.
Jag har sagt det ungefär vid samma tid som nu i snart fem års tid – men det här var nog mitt sista besök där i Blekinge som recensent för Aftonbladet. Jag har liksom skrivit klart. Upplevt allt som torde tänkas vara möjligt, stångats färdigt mot lynnigt väder och strejkande uppkopplingar, kämpat färdigt mot lämningstider som kryper närmare och närmare det som egentligen är fysiskt genomförbart.
Jag har gjort mitt. Så bli därför inte förvånade om SRF 2015 bevakas av en ny och hungrig förmåga. För det skulle ju alla tjäna på i långa loppet.
Kanske angör jag Norje första helgen i juni nästa år som vanlig besökare, måhända struntar jag i det. Exakt sånt får framtiden utvisa. Fram till dess känns det i alla fall vettigt att ha kommit fram till ett beslut.
Så – tack för allt Sweden Rock. Vi har haft kul genom åren, men det känns som att det är läge att bryta upp nu, innan vårt förhållande slutar i närmare konflikter och hårda ord.
Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.
En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.
I morgon går planet ner till Blekingeland i den tidigaste av lunchtider. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinkakor och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, opåligtligt väder – och inte minst en massa fräck musik.
En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.
Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2013.
Den följer här. Väl bekomme.
In Flames 2004, det vill säga på den tiden som Anders Fridén hade långa dreads. (Foto: Rickard Nilsson)
At The Gates, 2008 (MG) In Flames, 2004 (MK)
Joe Elliot i Def Leppard på scen 2008 – fyra fläckfria plus. (Foto: Claudio Brescani/Scanpix)
Nytillskottet Richie Faulkner och veteranen Rob Halford under det som skulle bli Judas Priests sista konsert i Sverige 2011. Det blev väl lite sisådär med den saken, med tanke på att gruppen i juli släpper nya skivan ”Redeemer of souls”. (Foto: Rickard Nilsson)
Brett Michaels och Poison startade sitt headlineset 2008 tjugo minuter för sent – och lät bedrövligt, enligt Aftonbladets Marcus Grahn. Därav en usel etta i betyg för det årets största headlineflopp. (Foto: Rickard Nilsson)
Egentligen har det här inlägget bara ett viktigt syfte:
Jag vill tacka alla er som på ett eller annat sätt har spridit min raljanta krönika/nyhetsuppdatering angående rättsprocessen i Prag. Vare sig det handlar om delningar via Facebook, kommentarer eller bara genom att visa att ni bryr er om vad som händer – engagemanget är hedervärt. Så sträck på er, det är ni värda.
Och kanske gör det också att metalbevakningen i dinosauriemedier och dess digitala kanaler också i längden blir mer nyanserad och rättvis. Något som jag under min så kallade karriär har lagt mycket engagemang och energi på – och så tänker fortsätta göra.
Under de snart tolv år som jag har ägnat en stor del av min lediga tid – för så är det, i min fasta anställning på redaktionen ingår inte musikskrivande utan det får jag sköta med vänsterhanden när tillfälle så ges – åt att ge min älskade musik och dess figurer det utrymme jag tycker den förtjänar. Genom åren har det gett visst resultat, men dessa ska jag inte på något sätt ta åt mig äran för.
För sant är att Aftonbladet under 2000-talet har ökat bevakningen av hårdrock och dess genresläktingar avsevärt. Vilket följande exempel också tydliggör:
• 2002 täckte jag min första Sweden Rock Festival. Som ensam recensent på darrande knän och med en frilansfotograf vid min sida. 2012 var vi tre recensenter, två fotografer samt en nyhetsreporter som rumlade runt i Norjes lera. Det vill säga – en tredubbling av arbetsstyrkan.
• Samma resultat gäller också bevakningen av många av de större artisterna och andra festivaler. Vi åker exmpelvis till Estland och Norge och skriver om Metallica om de spelar där, även om de under samma år inte ämnar avlägga besök i Sverige. Vi piper i väg på Europapremiärer av arenaakter inför rockmonstrens gig på exempelvis Stadion i Stockholm eller Ullevi i Göteborg.
• 2011 var också ett närmast historiskt hårdrocksår i Aftonbladets historia. Inte nog med att vi var med och lanserade ett tv-program kallat ”Big rock show”, under ledning av musikredaktören Jocke Persson sjösatte vi även Aftonbladet Hårdrock! – en specialtidning i lyxtryck som då kom ut i två nummer och ett under 2012.
Syftet med denna uppräkning är inte på något sätt att slå mig för bröstet eller att hävda min arbetsgivares suveränitet. Snarare ser jag ovan nämnda exempel som ett tecken på att det går att förändra från insidan. Att sakta men säkert lyfta fram det man brinner för och därigenom ge det mer utrymme i spalterna.
Denna process är å andra sidan långt ifrån slutförd. Och redan inom de närmaste månaderna kan jag förhoppningsvis avslöja mer om vad som händer under inför den galna rocksommar (Kiss! Bon Jovi! Iron Maiden! Rammstein! System Of A Down!) som trots allt väntar på andra sidan islossningen.
Därför känns det extra bra att just du väljer att läsa det jag skriver och tar det på allvar. Genom att dela inlägg ni gillar, kommentera och engagera er bidrar ni till att bevisa för räknenissarna att hårdrock är en bra affär.
Och på så sätt en win-win situation för alla inblandade.
Vis av erfarenhet har även den mest hängivne anhängaren vid det här laget lärt sig att det inte alltid lönar sig att ha några förväntningar på något som Axl Rose nuförtiden ämnar ta sig till.
Ett bevis på detta var fullängdaren ”Chinese democracy”, svindyr och svinförsenad och ganska så svintrist, ett annat det likaledes svinförsenade framträdandet som dragplåster på Sweden Rock 2010. Som även det var svintrist när bandet väl tog till scenen, cirka 50 minuter efter utsatt tid.
Och nu då? Ordning på torpet?
Nej, det verkar dessvärre inte så.
Liksom tidigare turnékollegorna i Metallica har ”Guns N’ Roses” – bandets namn gör sig numera bäst inom citationstecken – nämligen aviserat en lyxfilmad dokumentation av konstellationens vistelse i Las Vegas förra hösten.
Någon flådig biorulle handlar det emellertid inte om. Nej, ”Appetite for democracy” går i stället ut direkt på dvd för den som har rätt utrustning för att ta del av dess tekniska briljans – vilket med tanke på nedan presenterade så kallade teaserklipp kanske är lika bra så.
För ”Paradise city” låter här rent av bedrövligt. Precis lika surt sjungen som jag minns att den (och de flesta andra låtarna) var på en ganska så nyss nämnd festival för två och ett halvt år sedan. Med andra ord, ungefär som ”Guns N’ Roses” modell 2000-tal i stort – likt ett svullet hån mot det som en gång var så överjävligt bra.
Får bara hoppas att producenterna har vett nog att autotuna sången en smula när utgåvan väl når handeln. När det än kan tänkas bli.
Under årets begivenhet i Blekinge (snart bara drygt en månad kvar!) kommer Rockklassikertältet att bjuda på underhållning av det mer volymsansade slaget.
Förutom diverse instrumentclinics kommer nämligen underhållningen där att bestå av akustiska framträdanden av de mest skilda slag.
Bland de som för en timme trampar ur distpedalen märks Pugh Rogefeldt, Conny Bloom (Electric Boys), Dan Reed, Evergrey, Warrior Soul, Bonafide, The Quireboys samt – kanske mest intressant – Tiamats ständige ledare Johan Edlund.
Den sistnämnde kommer att avtäcka egenskrivet material på svenska, dra några covers samt repa av ett och annat Tiamat-örhänge för att hålla publiken glad och snäll.
Obligatorisk närvaro med tak över huvudet, med andra ord.
Ja, tydligen är det så. Enligt gitarristen Rudolf Schenkers uppgifter i en intervju med tyska Bild am Sontag har de tyska skorpionerna insett att loppet är kört och lägger av efter den stundande världsturnén.
Dessförinnan stundar dock skivsläpp i mars, med 12 nya spår som bandet spelat in med svenske Micke ”Nord” Andersson, innan avskedsföreställningen ”Get your sting and blackout” rullar ut över världen.
Kan väl därför konstatera två saker:
1. Med tanke på gruppens svaga prestationer såväl som liveakt och som studiogrupp de senaste åren så känns beslutet helt korrekt. Även om det nog skulle ha fattats tidigare.
2. Att Scorpions inom kort presenteras som en av huvudakterna på Sweden Rock i sommar känns inte som en alltför vågad gissning.
Märkväl. Jag har ingenting emot bandet som sådant. Deras katalog under 1970- och 1980-talet är fullkomligt utmärkt och i och med ”Still loving you” har den levererat en av rockhistoriens förnämsta stycken balladcheddar. Och det ska så klart inte ringaktas.
