Arkiv för tagg jocke persson

- Sida 1 av 1

En midnattsmässa? Jo, jag tackar jag.

av Mattias Kling
Mats Levén lyfter Candlemass i midnattstimmen. Foto: RICKARD NILSSON
Mats Levén lyfter Candlemass i midnattstimmen. Foto: RICKARD NILSSON

Det här är ett band som heter Candlemass. Som är så fantastiskt och bra att det bara kan avsluta en kväll som denna, då kylan kramar underlivet blågrått.

Ja, det här är bra. Vilket jag nog tror att Jocke Persson kommer poängtera i den recension han gör till tidningen som kommer ut om några få timmar.

Jag recenserar inte. Jag njuter. Suger i mig varje ton av ”Under the oak” och ”At the gallows end”. Förbluffas över hur bra Mats Levén tacklar alla toner som han ska.

Ja, det här är bra. Mörker i dygnets dunklaste timme. Total magi. Och här nedan kan ni inspektera hur det må te sig, via avrundningsnumret ”Solitude”.

Se upp – Aftonbladet Hårdrock! är på ingång

av Mattias Kling

Sex arbetsveckor är ganska så lång tid. Lite mer än en månad, omräknat i dagar exakt 39 sådana. Strax över 56 000 minuter, dessutom. Och oskrivbart många sekunder, fyllda av deadlinestress, skratt, segrar och nederlag.

Aftonbladet Hårdrock! finns i butik nu på lördag, den 1 juni.
Aftonbladet Hårdrock! finns i butik nu på lördag, den 1 juni.

Det är också denna period som är anledningen till att det har varit ganska så tyst här inne på sistone. Eller, rättare sagt, det jag har ägnat mig åt under tiden.

Det är självklart vid det här laget ingen hemlighet. Här bredvid finns resultatet, eller i alla fall dess så kallade förstasida. En packe Hårdrock!, mätande hundra sidor där jag i år också har haft större inverkan på innehållet. Det innebär att jag för några veckor har lämnat min trygghetszon här på tidningen och återtagit den reporterroll som har tvingats underkasta sig andra uppdrag. Vilket så klart har varit kul som fan. Speciellt de uppdrag då jag har fått ägna mig åt mer fritt reportageskrivande och därmed kunnat arbeta utanför de ganska så begränsande ramar som statisk rapportering verkar inom.

Det mest intressanta för yours truly i magasinet är därför också de elva sidor som beskriver Sabatons sejour ombord på Wacken-anknutna seglatsen Full Metal Cruise. Vi – fotograf Johan Söderlund och undertecknad – mönstrade på Mein Schiff 1 i Amsterdam och återvände till verkligheten igen i Örebro, efter en kort sejour i Hamburg. En väldigt galen resa, på många sätt, som nog kommer hamna högt på årsbästaupplevelserna då dessa ska sammanfattas i slutet av december.

Men utöver detta har jag intervjuat Jesper Strömblad (ex-In Flames/Dimension Zero) om hans nya grupp The Resistance och de personliga problem som en gång fick honom att lämna ett av Sveriges största metalband. Jag har förhört Amon Amarths Johan Hegg om gruppens USA-satsning och kommande skivan ”Deceiver of the gods”, tagit tempen på läget i Rush-lägret tillsammans med gitarristen Alex Lifeson, snackat Iron Maiden med Gamma Rays Kai Hansen och författat historien om den snart Sverigeaktuella järnjungfruns album ”Seventh son of a seventh son”. Plus gjort en rad andra knäck som säkert kommer både uppröra och underhålla.

Minst sagt har det varit en jävla resa. Fantastiskt roliga veckor som tycktes ta slut lika snabbt som de anlände men som har fört det varaktiga resultat med sig som ni snart kan fingra på.

Aftonbladet Hårdrock! säljs lördagen den 1 juni till söndagen den 9 juni. Men innehåller läsning som varar längre än så. Gillar ni resultatet – hör av er till mig eller redaktören Jocke Persson. Vilket ni så klart även kan göra om ni anser detta vara den största skräpprodukt som har nått marknaden sedan Nogger Black.

Mycket nöje. Och på återhörande inom kort. Det har varit alldeles för tyst här inne på sistone.

Ja, media skiter ju i hårdrock – eller?

av Mattias Kling

Egentligen har det här inlägget bara ett viktigt syfte:

Jag vill tacka alla er som på ett eller annat sätt har spridit min raljanta krönika/nyhetsuppdatering angående rättsprocessen i Prag. Vare sig det handlar om delningar via Facebook, kommentarer eller bara genom att visa att ni bryr er om vad som händer – engagemanget är hedervärt. Så sträck på er, det är ni värda.

Och kanske gör det också att metalbevakningen i dinosauriemedier och dess digitala kanaler också i längden blir mer nyanserad och rättvis. Något som jag under min så kallade karriär har lagt mycket engagemang och energi på – och så tänker fortsätta göra.

Under de snart tolv år som jag har ägnat en stor del av min lediga tid – för så är det, i min fasta anställning på redaktionen ingår inte musikskrivande utan det får jag sköta med vänsterhanden när tillfälle så ges – åt att ge min älskade musik och dess figurer det utrymme jag tycker den förtjänar. Genom åren har det gett visst resultat, men dessa ska jag inte på något sätt ta åt mig äran för.

För sant är att Aftonbladet under 2000-talet har ökat bevakningen av hårdrock och dess genresläktingar avsevärt. Vilket följande exempel också tydliggör:

• 2002 täckte jag min första Sweden Rock Festival. Som ensam recensent på darrande knän och med en frilansfotograf vid min sida. 2012 var vi tre recensenter, två fotografer samt en nyhetsreporter som rumlade runt i Norjes lera. Det vill säga – en tredubbling av arbetsstyrkan.

• Samma resultat gäller också bevakningen av många av de större artisterna och andra festivaler. Vi åker exmpelvis till Estland och Norge och skriver om Metallica om de spelar där, även om de under samma år inte ämnar avlägga besök i Sverige. Vi piper i väg på Europapremiärer av arenaakter inför rockmonstrens gig på exempelvis Stadion i Stockholm eller Ullevi i Göteborg.

• 2011 var också ett närmast historiskt hårdrocksår i Aftonbladets historia. Inte nog med att vi var med och lanserade ett tv-program kallat ”Big rock show”, under ledning av musikredaktören Jocke Persson sjösatte vi även Aftonbladet Hårdrock! – en specialtidning i lyxtryck som då kom ut i två nummer och ett under 2012.

Syftet med denna uppräkning är inte på något sätt att slå mig för bröstet eller att hävda min arbetsgivares suveränitet. Snarare ser jag ovan nämnda exempel som ett tecken på att det går att förändra från insidan. Att sakta men säkert lyfta fram det man brinner för och därigenom ge det mer utrymme i spalterna.

Denna process är å andra sidan långt ifrån slutförd. Och redan inom de närmaste månaderna kan jag förhoppningsvis avslöja mer om vad som händer under inför den galna rocksommar (Kiss! Bon Jovi! Iron Maiden! Rammstein! System Of A Down!) som trots allt väntar på andra sidan islossningen.

Därför känns det extra bra att just du väljer att läsa det jag skriver och tar det på allvar. Genom att dela inlägg ni gillar, kommentera och engagera er bidrar ni till att bevisa för räknenissarna att hårdrock är en bra affär.

Och på så sätt en win-win situation för alla inblandade.

Träffa Rival Sons i morgon, be om en autograf

av Mattias Kling

Inte mycket mer att säga om detta, mer än info som levereras via affischen ovan.

Innan den hyllade Los Angeles-kvartetten – vars senaste platta ”Head down” belönades med :++++: av Jocke Persson vid release för en månad sedan – ställer sig på Tyrols scen på Djurgården tänkte de kladda autografer på skivor och annan merch i Sound Pollutions butik i Gamla stan.

Intresserade kan härmed se sig upplysta om detta.

”Jag hoppas du dör i plågsam ändtarmscancer”

av Mattias Kling

I går kväll spelade tydligen Nickelback i Globen. Det påstås så i alla fall. Jag vet inte. Jag var – tack och lov – inte där.

I stället tog musikredaktör Jocke Persson på sig den heroiska uppgiften att recensera gruppen. Vilket han också gjorde, med ett :+:-resultat som kan synas i dagens papperstidning samt på nätet. Även Expressens utsände Martin Carlsson lät en ensam geting surra ovanför sin tyckarpjäs.

Huruvida de har rätt eller inte? Ja, inte fan vet jag. Var som sagt inte där, men jag förutsätter att det är en rimlig bedöming av prestationen som sådan.

Men det som sedermera inträffar, då texten når allmän konsumtion, är det som jag avser dryfta. Nämligen den kollektiva skittsunami som tangentbordstyckare dundrar in med över det presenterade.

Eftersom de som kommenterar gör det under eget namn via Facebook tänkte jag citera dem här. Ordagrant. Stavelse för stavelse. Inget censurerat, inget tillagt.

Max Kull-Sandin: ”Man ska aldrig läsa dom där, speciellt inte från aftonbladet, jävla pisstidning… vi vet ju vilka nötter som jobbar där, nunstedt, larsson…..”

(Påpekande: Nunstedt, med förnamnet Anders, jobbar på Expressen)

Nina Brixehammer Fd Lahti: ”Som vanligt är aftonbladet i en helt anban värld”

Tobbe B Lundin: ”ni musikkritiker e bara avundsjuka för att ni själv e talanglösa misslyckade musiker konserten igår var riktigt bra. musikkritiker fyller ingen funktion tycker jag vad har ni för rätt att döma då ni ej trakterar ett instrument bättre än på nybörjarnivå”

Therese Asplund: ”Joacim Persson du har inte övervägt att byta jobb. Det första man lär sig på journalist högskolan är att lyfta fram det positiva sen får man givetvis komma med konstruktiv kritik men du är fan bara pinsam”

(Påpekande: Nej, det är inte det första man lär sig. Och inte andra. Och inte heller det femtielfte. Man får däremot lära sig att en recension består av subjektivt tyckande, medan motsatsen kallas referat och är ett så kallat objektivt skildrande av ett förlopp)

Stefan Olausson: ”Aftonbladet var inte där, som vanligt. dom stod utanför och tyckte synd om sig själva. Gå på konserten istället nästa gång för att skriva massa dynga. Riktigt bra konsert, hatten av för Nickelback”

Mikael Härmä: ”Skicka en reporter som gillar rock nästa gång, Jocke kan väl få gå på britney spears och liknande istället, det rocka fett igår!!!”

Och så vidare, och så vidare.

Nu förvägrar jag inte dessa personer att ha sina åsikter, och är det något som man som recensent är van vid så är det att få en invektivtirad som svar om man så råkar skriva ett kommatecken i tidningen – och det oavsett om det är en hyllande eller sågande recension. Det ingår i jobbet. Det vet vi alla. De som anser sig ha något att anmärka på gör det på ett koffeinstissat affekterat sätt, de som håller med kniper för det mesta käft.

Men, kontentan av det här inlägget är i stället en reflektion över tonen. Att de som kommenterar svindlande sällan har bemödat sig att ens läsa texten, utan i stället går loss på ett – i deras ögon – felaktigt betyg. Och alltsom ofta tycks anse att en avvikande åsikt när det gäller musik är värt att starta muck om. Ge dem en fälthaubits och de riktar den på två sekunder mot Kungsbrohuset, ungefär.

Själv har jag under mina mer än tio år som musikskribent mejl-ledes och på andra sätt blivit tillönskad såväl en ”långsam död i plågsam ändtarmscancer” (efter att ha haft mage att ge Deftones ”Saturday night wrist” :++:, det vill säga godkänt). Jag har fått fler mordhot än jag orkar räkna till. Väldigt många tycks veta ”var jag bor” (bra, de kan använda Birthday.se med andra ord), och väldigt många har ansett sig nödgade att påpeka att de gärna ser att min mor/far/flickvän/katt/silverfisk också gärna får en snar hädanfärd. Eller i alla fall på något annat sätt far väldigt illa.

Jag slänger härmed ut frågan:

Är det okej? Ska en människas åsikter om musik/konserter med automatik leda till ett bemötande värt en person dragen inför Krigsförbrytartribunalen i Haag?

Jag menar självklart inte att man som skribent/recensent ska vara fredad mot all kritik. En nyanserad diskussion om något för bara debatten framåt och är, faktiskt, något man som journalist faktiskt gillar. Och att ytterligare behöva motivera sina åsikter gör en bara gott.

Med detta sagt:

Åsikter är som rumpor; alla har en och din stinker värre än min.

Storsatsning på hårdrock – med extra tv-genans

av Mattias Kling

Äntligen, kan jag säga. Nu är det ute. Det officiella beskedet om att Aftonbladet inom kort vässar hårdrocksnärvaron på nätet.

Detta kommer innebära att allt dunderrelaterat material samlas på en speciell sajt (liknande Nöjetsbladets Spela!-satsning) där denna blogg av någon outgrundlig anledning ska vara ett av dragplåstren.

Dessutom – och desto mer skrämmande och för yours truly verkligen pinsamt – är det den 23 mars premiär för webb-tv-programmet ”Big rock show” på ovan nämnda bullersajt. Showen leds av Ryan Roxie (känd som gitarrist i Alice Coopers band) och åtta episoder kommer att sändas på lika många veckor.

Och det är liksom där det riktigt besvärande kommer in i historien. Ett stående inslag i programmet kommer vara avdelningen ”Mangel”, där jag och min musikredaktör Jocke Persson debatterar ett aktuellt ämne. Och för en snubbe som vanligtvis helst inte vill synas, höras eller ta någon som helst plats i etern så är det hela en prövning som kan liknas vid att streaka genom ett fullsatt Globen. Med en tokrolig hatt från Hultsfred 1993 på huvudet.

Jag menar – jag kan babbla vitt och brett om det mesta i parti och minut. Får jag en tv-kamera framför nyllet så blir det mental blockad. Helt svart i den inre rutan. Och så lägger vi på lite omedvetna kroppsryckningar så har ni lite extra fluffig genans på pinsamhetsmoset.

I alla fall. Härom veckan satte vi de två första episoderna. Och det gick väl… bättre än förväntat. Mest på grund av meriterade producenten Patrik Hambraeus tålamod och överseende. Men också för att det faktiskt tinade lite mot slutet.

Den 23 mars, onsdag nästa vecka, är det premiär för ”Big rock show”. Då får ni se vad jag svamlar om.

Till dess finns nedanstående trailer som ett smakprov.

Och – som tur är – slipper jag vara med i just den.

Mer om satsningen i allmänhet med kommentarer från Aftonbladets nöjeschef Klas Lindberg finns i denna artikel, signerad Dagens Media.

Corroded öppnar för Avenged Sevenfold

av Mattias Kling
Corroded (Foto: Kristofer Lönnå)

Nu är det då avslöjat. Vilket band som får följa med de haussade metallskallarna på vägarna i Norden om mindre än en månad.

Och som rubriken hintar är det en viss Ångeensemble som har knipit den åtråväda platsen och därmed får värma upp publiken på gigen i Köpenhamn (18/11), Malmö (19), Stockholm (20), Helsingfors (22) och Oslo (24).

Corroded är just nu aktuella med sitt andra album ”Exit to transfer”, som lyckades ta sig så högt som sjätte platsen på albumlistan. Det recenserades i Aftonbladet av min kollega Jocke Persson i en stabil treplusrecension som du kan läsa här.

Som uppvärmning för dessa arenaåtaganden har kvintetten emellertid några mindre spelningar bokade. Nu på fredag spelar de tillsammans med Raubtier på Klubben i Stockholm, kvällen efter väntar Kings arms i Avesta, medan Östersund och Härnösand besöks den 5 respektive 6 november.

Ozzy till Sweden Rock

av Mattias Kling
Ozzy Osbourne

Löning i dag – känns bra va? Och inte nog med det – just i dag går Sweden Rock Festival (Norje 8–11 juni nästa år) ut med första bokningen till sin kommande sammankomst. Vilken är ingen mindre än hårdrocksikonen, mörkrets egenutnämnde furste och tillika före detta Black Sabbath-sångaren Ozzy Osbourne.

Nu kanske det till och med känns ännu lite bättre.

För 61-årige Ozzy Osbourne, som släppte albumet ”Scream” i juni i år och för detta fick en skranglig tvåplusrecension av undertecknad i Aftonbladet, så blir det debut på den blekingska rockbegivenheten. Och dessutom sägs det bli hans enda Sverigekonsert under nästa år.

Ozzy Osbourne och hans band (med svenskkopplade gitarristen Gus G som senaste tillskott) besökte i september Globen för en kvickt utsåld spelning. Det gillade kollega Jocke Persson, som recenserade framträdandet. Hur det såg ut kan ni läsa här.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB