Så gott som varje gång jag berättar för någon att jag varit på gymmet eller ska gå dit får jag responsen ”Å vad duktig du är!”

Det gör mig fundersam. Är det verkligen ”duktigt” att gå och träna? Jag gör det definitivt inte för att vara duktig utan för att det är helt nödvändigt för att jag ska må bra och hålla mig frisk. Ungefär som att borsta tänderna eller äta frukost. Dessutom är det ju kul att träna!!

Hur tänker ni om detta och vad säger ni och era vänner till varandra när ni tränat?

Nu finns ett nytt nummer av Wellness ute och som vanligt innehåller tidningen lite härlig lyckoforskning! Den här gången har jag skrivit en artikel om hur du kan tjuvstarta vårkänslorna med hjälp av lyckostrategier, och en om hur du får ordning på dejtnerverna. Spana in!

Ibland blir det fel. Så är det. Det ingår i upplevelsen att vara människa. Ibland blir det fel.

Tyvärr får de flesta inte lära sig att förhålla sig till sina misstag på ett bra sätt utan hamnar direkt i ”jag-är-värdelös”-tankar och börjar slå på sig själva, känna skuld, skam och andra otrevligheter. Vi lever i en tid där perfektion och prestation övervärderas gränslöst och konsekvensen blir att vi håller tillbaka för att inte råka göra något misstag. Och kanske är det det största misstaget?

Så hur kan man förhålla sig till sina misstag på ett lite schysstare sätt? Här är tre förslag:

Fel blir rätt
När du gjort något som inte känns bra i magen talar den där känslan om något oerhört viktigt för dig: ”Gör inte om det där!” Det är ju helt fantastiskt viktig information, utan den skulle du ju fortsätta göra misstaget. Känslan av att du gjort något fel är alltså din kompass som hjälper dig att prova något annat nästa gång. Lyssna på känslan, var tacksam för den – och ändra ditt beteende.

Be om ursäkt
Ibland går våra misstag ut över andra människor. Vi råkar säga något dumt, tänkte lite för mycket på oss själva eller var helt enkelt inte riktigt uppmärksamma, och någon hamnade i kläm. Om du inser att så har skett är det betydligt bättre att genuint be om ursäkt än att skämmas. Det kommer få både dig och den andra personen att må mycket mycket bättre.

Självmedkänsla
Ibland är personen som blev sårad inte någon annan utan du själv. Då är självmedkänsla helt fantastiskt.

Jag var länge väldigt väldigt skeptisk till meditation. Jag hörde förstås allt bra som både vänner, experter och forskningsrapporter berättade om de goda effekterna av meditation men bara tanken på att sitta still och göra ingenting gjorde mig rastlös. Så jag gick miste om de goda effekterna.

Sakta men säkert har dock mitt intresse för meditation ökat de senaste åren. Iaf så länge jag slipper kalla det meditation, det ger mig fortfarande lite för starka prettovibbar, men jag sitter gärna still och blundar och andas en stund varje dag. Och jag märker stor stor skillnad. Jag blir klar(are) i huvudet, betydligt lugnare och nästa steg känns lite självklarare om jag står inför en utmanande situation. Och det motiverar mig att fortsätta.

Det är ungefär som fysisk träning. Jag var länge väldigt osugen även på det (”jobbigt och tråkigt”) men i takt med att jag upptäckt effekterna känns det inte längre som ett alternativ att låta bli.

Dessutom visar forskningen att precis som att fysisk träning är supereffektivt mot stress, oro, depression, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter mm så har meditation visat sig ha liknande effekter. Båda sakerna gör dig dessutom lyckligare! Du kan läsa mer här och klickar du på bilden kommer du till en artikel jag skrivit om meditation.

När någon i din närhet har, är eller upplever något som du också längtar efter, vad känner du då?

Uppstår en stickande känsla i magen av att världen är orättvis? Kommer den där uppgivenheten som påminner dig om att du inte skulle klara det?

Eller tänker du ”wow, det är möjligt!!”, ger personen en high five och frågar hur hen gjort för att kunna inspireras till dina egna storverk?

Med andra ord, tolkar du andras framgång som ett tecken på att det är möjligt för dig med eller som ett tecken på att det är omöjligt för dig?

En kompis till mig har precis startat en tidning tillsammans med andra eldsjälar. Ett utmärkt tillfälle att välja mellan inspiration och avundsjuka. 

Jag upptäckte en hopphage i mataffären och såg framför mig en värld där människor går runt i butiken med en matkorg på armen och plötsligt börjar hoppa fram mellan butikshyllorna med ett stort leende på läpparna. Naturligtvis provhoppade jag och slogs av hur mycket roligare vi skulle ha och hur mycket lättare det skulle vara att ta kontakt med varandra om vi var lite mer lekfulla.

Möjligheten finns där. Forskningen visar tydligt att glädje och lekfullhet inte bara är himla skoj och en bra isbrytare utan dessutom gynnar bla kreativiteten, immunförsvaret och prestationsförmågan.

Hoppar du?

För några år sedan slutade jag använda jeans och byxor. I princip hela mitt liv fram tills dess hade jag klämt ner mig i byxor som inte var bekväma alls. Slutsatsen jag drog var att det var fel på min kropp som inte passade i byxorna. Varje gång byxorna klämde in i magen när jag satt, eller hasade ner över höfterna när jag gick påminde jag mig själv om att det var fel på min kropp.

Tills jag en dag insåg att det inte var mig det var fel på utan byxorna! Det var byxorna som hade misslyckats med att passa, inte jag! Det är ju byxorna som ska passa min kropp, inte tvärtom! Eftersom jag inte kunde hitta ett enda par byxor som kunde hantera mina kurvor slutade jag helt enkelt använda plagget och bär sedan dess kjol och klänning istället.

Klädd så känner jag mig härlig, vacker och fri. Det finns inget som skaver eller klämmer utan allting flödar fritt och jag mår mycket bättre och lägger inte längre energi på att anklaga min kropp för saker den är helt oskyldig till.

När du upplever att något skaver, oavsett om det är ett emotionellt eller bokstavligt skavande, testa att låta bli att anta att det är dig det är fel på och undersök om det finns något annat du kan ändra på. Det kanske helt enkelt är skorna som har fel storlek? Eller så är det inte du som är fel för jobbet utan jobbet som är fel för dig? Och kanske är det inte alls du som är överkänslig utan din chef/partner/mamma som är respektlös?

Det är värt att överväga.

Jag ser då och då jobbsökningar från vänner och bekanta på facebook. För det mesta är dessa sökningar helt ospecificerade, typ ”Vet någon var det finns ett jobb till mig, vilket jobb som helst går bra”. Och min första tanke är alltid ”men var VILL du jobba?!”

Om du ändå inte har någon tydlig riktning så varför inte börja med det som känns allra roligast och mest lockande? 

Jag skulle aldrig anställa någon som vill jobba ”varsomhelst” men om någon kontaktade mig och verkligen hade satt sig in i vad jag gjorde, brann för det lika mycket som jag och kunde förklara varför det skulle vara så himla bra för mig att anställa just honom eller henne blir det intressant. Och så tror jag att de flesta arbetsgivare tänker.

Vill du ha ett jobb, kontakta de företag du allra helst vill jobba för och berätta det och varför det vore bra för dem att anställa dig.

Fråga inte var det finns en plats över till dig utan gå till den plats där du helst vill vara, oavsett om det gäller jobb, partner, boende eller något annat.

 Hmm…vem vill jag hjälpa idag?

Nyfiken på vad lyckoforskarna kommit fram till om lyckliga parrelationer? Klicka på bilden.