Trots att jag snackar så himla mycket om lycka och välbefinnande och vikten av att ta det på allvar tycker jag också att det kan vara rätt kul att driva med det. Jag garvade stort när ja hittade dessa antiinspiraions-stenar
Du hittar fler dystra stenar här.
Jag bloggade för ett tag sedan om att jag inte blir så peppad av att nå mina mål som jag tyckte att jag ”borde”.
Nyligen uppnådde jag ett stort mål och slutförde ett stor projekt, vilket gav mig en ny insikt i samma anda. Jag har nämligen fått för mig att jag är lite dålig på att fira när jag blir färdig med saker. Och nu kom jag på varför: jag är trött!
Det ligger ju ofta ganska mycket ansträngning bakom uppnådda mål och slutförda projekt, och när jag är klar orkar jag helt enkelt inte hitta på festliga aktiviteter och fira. Jag vill sova, återhämta mig och kolla på tv-serier. Helt enkelt göra allt det där jag inte riktigt hann med under slutspurten.
Jag har sett det här mönstret även tidigare men då trott att det handlar om en oförmåga att bli nöjd när jag inte jublande sprungit i mål med saker. Men jag är väldigt ofta nöjd, fast på vägen dit, och av mindre märkvärdiga anledningar. Jag är betydligt bättre på, och njuter mer av, att vardagsfira själva livet, och de små sakerna på vägen mot målet. Dricka champagne på en tisdag eller få en massagebehandling bara för att det är skönt och inte för att jag ”förtjänat” det. Då känner jag mig dessutom lite busig (”nämen Linnea, såhär kan man väl inte göra, på en tisdag dessutom!?”) och så blir jag ännu mer entusiastisk. Jag har liksom inget att leva upp till. Det är kravlös njutning.
Så från och med nu ska jag vardagsfira ”utan anledning” betydligt mer. Och sen chilla utan dåligt samvete när jag går i mål med saker.
Hur fungerar du? Känner du igen dig eller gör, tänker och känner du på något annat sätt?
I min bransch finns det många många som vill dela med sig av kunskap, tips, verktyg och idéer för att hjälpa människor med allt möjligt. Inspirationen flödar åt alla håll, och några av de vanligaste pepp-fraserna är ”kan jag så kan du” och ”jag vet att det här fungerar, för jag har provat själv.”
Alla från avancerade experter till helt vanliga exempelpersoner som berättar i en tidningsartikel att de förändrat sitt liv genom promenader, menar att bara för att de lyckats med något så är det möjligt även för alla andra. Men stämmer det? Har andra människors resultat något med dig att göra?
Under min utbildning drillades jag hårt i att allting skulle vara evidensbaserat. Forskning, forskning, forskning skulle ligga till grund för allt, det var kvittot på att kunskapen var seriös och pålitlig. Alltså raka motsatsen till ”kan jag kan du”.
Istället gick resonemanget att ”finns det evidensbaserade studier som visar att en majoritet av försökspersonerna i upprepade försök kan, så kan sannolikt du också.”
Tydliga forskningsresultat är naturligtvis bra, men inte ens de ger någon garanti för att du kommer få samma resultat. Forskningsexperiment, iaf inom psykologins vetenskap, görs väldigt ofta på amerikanska collegestudenter, och resultaten är en sammanställning av gemensamma nämnare.
Det innebär att även tydliga resultat alltså bara säger något om majoriteten ur den gruppen, men inte nödvändigtvis särskilt mycket om individen, eller personer utanför gruppen. Så, hur mycket har resultatet av psykologiska experiment som gett ett visst resultat på t.ex 70% av en grupp amerikanska collegestudenter med dig att göra, kan man också undra?
Det finns förstås föredelar och nackdelar både med personliga exempel och med strikt forskning. Andra människors upplevelser, berättelser och erfarenheter kan vara fantastiskt värdefulla, inspirerande och till och med livsavgörande, men jag tror en förutsättning är att det först finns förtroende och igenkänning. Någon som haft mina problem och förutsättningar och som förändrat sin situation är jag mer benägen att lyssna på än någon som jag inte alls kan relatera till. Förstås.
Samtidigt drar vi ofta på lite väl höga växlar gällande forskningen också. Forskarna själva är vanligtvis väldigt blygsamma och säger att ”här hittade vi ett samband mellan x och y, men mer forskning behövs”, men för allmänheten, och särskilt i media, målas det upp som ”Forskare upptäckte att x leder till y!!”
Hur tänker du om detta?
Vad inspirerar dig och får dig att känna trovärdighet?
När jag pluggade skrev jag en B-uppsats om självkontroll och främst om forskningen som visar att förmågan att styra ditt beteende fungerar som en muskel som du både kan träna upp och trötta ut. Jag blev hänförd både över upptäckterna och över forskarnas stora entusiasm över sina fynd, och nu är självkontroll som ämne och psykologiskt fenomen mer i ropet än någonsin.
Walter Mishels bok Marshmallowtestet, om sambandet mellan självkontroll i barndomen och framgång i livet, kom nyligen ut på svenska. Jag rekommenderar den varmt, det är både lättläst, väldigt intressant och förvånansvärt konkret gällande tips och strategier för att stärka självkontrollen.
Andra böcker om ämnet är ”Willpower: Rediscovering the Greatest Human Strength” av Roy Baumeister (vars forskning jag skrev uppsats om) och ”The Willpower Instinct: how self-control works, why it matters, and what you can do to get more of it” av Kelly McGonigal.
Om du ännu inte utvecklat din självkontroll såpass att du orkar läsa hela böcker om det kan jag rekommendera den här artikeln jag skrivit om det istället.
Jag lyssnade på Dan Pink prata om motivation för ett tag sedan. Han är en av mina favoriter som jag ofta återkommer till och lyssna på igen och igen för det finns alltid något nytt att lära eller förstå. Det som slog mig den här gången var vad han sa om kreativitet och autonomi (självbestämmande).
Innan han kom över den senaste motivationsforskningen hade han tänkt att om man vill att personer på tex en arbetsplats ska vara kreativa skapar man helt enkelt en kreativitetsbonus så det finns något att sträva mot och motiveras av. Forskning visar att kreativitet och intellektuell kapacitet inte alls stärks av ekonomiska motivationsformer och belöningar utan precis tvärtom. Vad som däremot ökar människors kreativitet är att ge dem utrymme att vara kreativa UTAN att någon lägger sig i. Flera av Googles största produkter har skapats på fri hand på deras fria kreativa dagar då de anställda får jobba med precis vad de vill. Plötsligt släpps kreativiteten lös och fantastiska idéer och uppfinningar skapas.
Kreativitet behöver frihet, det blir inte lika bra när vi skapar saker på beställning.
Hur gör du för att skapa utrymme för kreativitet?
Jag läste en artikel i Sydsvenskan om brister i skolan vid gymnasieval. Alla elever erbjuds ett samtal med en studie- och yrkesvägledare men alla går inte och många som går tycker det känns jobbigt att prata om framtiden med en främmande vuxen står det i artikeln.
Istället pratar eleverna med varandra och mycket verkar vara styrt av yttre faktorer som prestige, vilka skolor som anses fina och vilka yrken som ger bra betalt och trygg anställning.
Det här gör mig ledsen. Det är inte lätt att vara 14 år och behöva ta beslut om sin framtid, men det blir ju så gott som omöjligt om du inte vet vilka dina styrkor är, vad du är bra på, vad som känns meningsfullt för dig och hur du vill leva ditt liv. Det är ju inte saker det pratas särskilt mycket om i grundskolan och inte heller med yrkesvägledarna.
Så här kan det se ut när jag sitter och jobbar. Jag tror knappast att någon SYO-konsulent kunnat vägleda mig till att sitta i en hotell-lounge och blogga, skriva artiklar om lycka och en bok om dejtingpsykologi, när jag gick i högstadiet för 17 år sedan… Internet fanns ju knappt för 17 år sen!!
Tänk om alla yrkes-och studievägledare hade kunskap om positiv psykologi. Tänk om alla ungdomar som skulle vägledas fick frågor om sina styrkor, värderingar och vad de tycker är roligast att göra och på vilket sätt de vill göra nytta i världen och bidra till andra människor, istället för att få en lista med statistik över olika yrkens framtida anställningsbehov.
Tänk om våra yrkesval inte handlade om framgång och trygghet utan om mening och passion. För ironiskt nog är det en väldigt bra väg till framgång och trygghet. Den som har ett yrke som kombinerar styrkor, glädjeämnen och värderingar har extremt goda förutsättningar för att bli riktigt skicklig och framgångsrik.
Dina styrkor ger dig ett försprång redan från start och att du tycker om att göra det kommer motivera dig att göra vad som krävs för att bli ännu skickligare.
Meningsfullheten kommer se till att det finns efterfrågan så att du kan tjäna pengar på det eftersom meningsfullhet i de allra flesta fall handlar om att bidra till något större än dig själv och skapa positiv förändring.
Jag kan inte förstå att så många ser en motsättning mellan passion och yrkesliv. Även om du kan bli framgångsrik inom något du inte älskar att göra kommer det bli svårt att må bra samtidigt. Glädjen över att försörja dig på att göra vad du älskar är stor, och kraftfull. Jag har faktiskt svårt att tänka mig få saker som är tryggare än att göra det du älskar – så länge du har meningsfullheten och styrkorna med dig.
Tony Robbins har sagt något jag ofta påminner mig själv om: ”You know what to do. Do what you know.”
Han menar att det inte räcker särskilt långt att bara veta något om du inte också gör det. ”If you’re not doing it you don’t know it.”
Som den extrema personlig utvecklingsentusiast jag är krävs det inte mycket för att jag ska kasta mig över en ny bok, nörda ner mig i intressanta artiklar eller, för all del, skriva något själv om allt jag vet, men motståndet är större inför att rent praktiskt förändra vanorna i mitt liv. Förstås, eftersom det är betydligt mer krävande. Men det är ju bara då förändringen sker.
Insikter är toppen, men bara om de skapar en beteendeförändring. Att sitta på rumpan och vara klok utan att göra något av det är ganska meningslöst.
Men var ska man börja då? Det finns ju så himla mycket att välja mellan och budskap om förändring och förbättring som skriker på mig från alla håll.
Jag har under det gågna året börjat se värdet av att göra riktigt små förändringar, men väldigt konsekvent. Små steg är lättare att ta än stora, så jag brukar leta efter något litet jag kan göra idag för att ta mig närmare det jag vill uppleva eller uppnå. Det viktiga är inte hastigheten på förändringen eller hur stora steg jag tar, utan att jag satt ut riktningen och rör mig dit, oavsett hur snabbt eller långsamt det går. Rörelsen mot målet är det viktiga.
Att veta är inte att röra dig mot målet. Att göra är att röra dig mot målet.
You know what to do. Do what you know. Börja nu.
Ett helt nytt år är alldeles snart här, vilket för många innebär väldigt mycket firande men också mycket reflekterande både framåt och bakåt. Inför dina planer på vad du vill att det nya året ska innehålla vill jag tipsa om några saker att tänka på när du sätter mål och väljer nyårslöften.
1. Börja före festen!
Det är förstås inte optimalt alls att ta beslut om framtiden mitt i partynatten, och verkligen inte klokt att börja med nya vanor där och då heller. Kul kan det vara att drömma om häftiga saker under nyårsnatten och det är definitivt inte att underskatta, men om du verkligen vill förändra saker under det kommande året bör du tänka igenom dina framtidsplaner under lugnare och nyktrare förhållande. Antingen innan festen börjar eller någon dag in på det nya året när du återhämtat dig.
Kom också ihåg att det inte är optimalt att kickstarta igång dina nya vanor, förändringar och utmaningar direkt dagen efter årets vildaste partynatt heller. Det är inte de bästa förutsättningarna för självkontroll, motivation och handlingskraft. Börja lugnt och var snäll mot dig själv (du har ett helt år på dig).
2. Vad vill du uppleva?
Många nyårslöften handlar mer om vad vi vill uppnå än vad vi vill uppleva. Ofta tror vi nämligen att det är samma sak och att vi faktiskt kommer må toppen om vi bara får det vi vill ha. Men det är inte alls säkert. Den singel som sätter upp ”jag vill ha en partner” som ett mål för nästa år gör säkerligen det med antagandet att det ska vara en toppenbra relation där hen känner sig älskad, omtyckt och respekterad. Men dels framgår varken känslorna eller kriteriet toppenbra i formuleringen, och dels är en partner inte alls nödvändig för att du ska känna dig älskad, omtyckt och respekterad. Samma sak gäller den som tror sig bli lycklig av att gå ner i vikt, vill bli tryggare genom ännu mer pengar eller känna sig cool tack vare en tuff bil.
Gör skillnad på dina känslor och de yttre omständigheterna och kom ifrågasätt om de verkligen hör ihop lika mycket som du tror. Det är förstås inget fel med att ha eller önska sig en partner, sund vikt, högre lön eller en tuff bil men det blir ineffektivt om du använder de sakerna för emotionell tillfredsställelse. Lycka, trygghet, självförtroende och kärlek kan du känna oavsett.
Fundera på vad det egentligen är du längtar efter, vill känna och uppleva, och se till att det faktiskt är kopplat till nyårslöftet.
3. Vad ska du göra?
Resultatfokuserade mål som handlar om att något ska hända eller uppnås är betydligt mindre inspirerande, och dessutom mer diffusa, än mål som beskriver vad du ska göra. Om ditt mål är ett resultat har du bara lyckats när hela projektet är över, men är målet något du ska göra för att nå dit kan du känna dig stolt och nöjd över att du uppnår ditt mål varje gång du tränar, går på dejt eller tar en sånglektion.
Vill du sätta mål för 2015 rekommenderar jag varmt att du formulerar dem med fokus på vad du ska göra för att nå målet, tex meditera tre dagar i veckan, spara 10% av din lön till en resa eller läsa en bok i månaden. Då vet du exakt vad som krävs för att du ska nå målet, upplever en mycket tillfredsställande och konstant rörelse framåt, och kan känna dig nöjd massor av gånger under hela året för att du håller ditt löfte till dig själv och närmar dig ditt mål.
Kom också ihåg att du därmed kan behöva uppdatera målet under året i takt med att du utvecklas (meditera varje dag osv), vilket är extra motiverande! 🙂
GOTT NYTT ÅR!
Jag vet att många människor känner sig hetsade av alla självhjälpsböcker, coacher, tips och forskningsrapporter som försöker visa oss hur vi ska göra för att göra våra liv så bra som möjligt.
Och det är sant, det är krävande med personlig utveckling. Det finns nog bara en sak som är jobbigare.
Att inte trivas med sitt liv.
Jag är ju en musikalnörd av stora mått och roar mig ofta med att se intervjuer med musikalartister på Broadway.com. Ett av mina favoritsegment på sidan är intervjuserien Ask a star där Broadwaystjärnor svarar på inskickade frågor.
Något som för de allra flesta hör ihop med att stå på scen, oavsett om det är i en musikal, under en presentation på jobbet eller när det ska hållas tal är en rejäl dos nervositet och det händer även många av de mesta erfarna och etablerade artisterna. Jag såg nyligen en intervju med Sierra Boggess som just nu spelar huvudrollen i Fantomen på Operan på Broadway. Hon fick frågan om hur hon hanterar nervositet och svarade så himla klokt och bra.
Först konstaterade hon att rädsla är en naturlig del av att stå på scenen. Hon blir alltså inte rädd eller förskräckt när nerverna dyker upp utan vet att det ingår i jobbet.
Därefter delade hon sitt mantra som påminner henne om att hon har och är allt hon behöver.
Hon bär också med sig några kloka ord hon fick av en kollega inför en premiär. ”You have nothing to prove, only to share.” Den som har något att bevisa kommer ju från en känsla av brist och behöver kämpa för att klara sig medan den som delar med sig har så mycket att det blir över! Trots att ingenting egentligen har förändrats förutom tanken på situationen ger det en helt annan upplevelse att känna att du har något att dela med dig av istället för något att leva upp till!
Avslutningsvis tipsade Sierra förstås om klassiska supertipset att komma ihåg att andas. I slutet berättar hon dessutom att hon behåller sin positiva inställning till livet genom bla yoga, meditation och andliga böcker. Klok tjej! 🙂
