Det finns en idé om att goda gärningar blir mindre goda om man berättar om dem. Man ska inte göra gott för att få beröm, utan bara för att helt osjälviskt hjälpa.

Jag håller inte med. För det handlar inte om beröm, det handlar om inspiration. Det är otroligt inspirerande att se människor vara vänliga mot varandra. Det ger hopp om livet och lust att själv hjälpa.

Här hittar du 20 exempel på små och stora vänliga vardagshandlingar, som iaf gör mig väldigt inspirerad. Anmärkningsvärt många av dem har också ett inslag av ”pay it forward”, alltså att man vill ge vänlighet man fått av en främling vidare till någon annan. Vänlighet smittar! Men bara om vi låter varandra veta om den.

8 mycket lyssningsvärda minuter om vikten av beröring.

Lyssna, och gå sen och krama någon.

(Vill du veta mer kan du läsa vidare här.)

Vid årsskiftet bestämde jag mig för att prioritera mitt sociala liv. Som egenföretagare har jag ingen naturlig mötesplats med andra när jag jobbar – vill jag träffa någon får jag styra upp det. Jag trivs dessutom väldigt bra för mig själv, så ibland gör jag det lite för sällan.

Samtidigt vet jag hur otroligt inspirerande det är att träffa människor jag tycker om, och hur mycket energi det ger mig, och inte minst att det är en av de allra mest effektivaste lyckostrategierna.

Därför bestämde jag mig för att varje vecka boka in en gruppaktivitet och en lunch eller fika på tu man hand med någon. Och kära nån vilken skillnad det gjorde! Det ett av mina bästa beslut nånsin, och det som slog mig var hur enkelt och uppskattat det var!

Alla äter lunch, så varför inte göra det tillsammans? Många är stressade och uppbokade, men det går bra att boka in en lunch om tre veckor också – om det är något vi kan vara säkra på är det att tiden kommer att gå.

Just tiden är anledningen till att många avstår från att styra upp sociala aktiviteter. ”Vi måste ses snart” säger vi hela tiden, men det sker sällan. Just därför är det så vansinnigt uppskattat och effektivt när du faktiskt är den som tar initiativ till att ses och bokar in något konkret.

Det behöver inte vara omständigt, dyrt eller tidskrävande – det behöver bara bli av!

I senaste numret av Wellness har jag skrivit en artikel med konkreta tips på hur du gör för att få fart på ditt sociala liv igen – och varför det är så viktigt!

Jag har skrivit om Brene Brown tidigare. Om hennes arbete, forskning, böcker, TED-talks med mera. Hennes budskap fortsätter sprida sig och det gör mig så lycklig och tacksam. Hon sätter fingret på något så många upplever, men sällan pratar om; skuld, skam och sårbarhet.

Nu översätts ännu en av hennes böcker till svenska: The gifts of imperfection blir Våga vara operfekt. En lite märklig titel tycker jag, men kanske just därför passande; om det är någon bok som ska ha en lite skev titel är det väl denna…

Du kan läsa om Brene, boken och ämnet i DN här:

Avslutningsvis vill jag dela några extremt kloka ord från författaren Elizabeth Gilbert som också pratar om kvinnors krav på perfektion utan ansträngning:

Som trogna bloggläsare redan vet jobbar jag mycket med positiv psykologi kopplat till dejtande, för att hjälpa singlar som upplever att de sitter fast i sina kärleksliv. För ett år sedan bloggade jag om det här på Hello Happiness under Valentin-veckan, och numera bloggar jag även på match.com, och skriver en bok om dejtingpsykologi.

Förra veckan lanserade jag mailkursen Happy Dating – Positive Psychology For Your Love Life.

Den finns på sidan DailyBitsOf.com, där du gratis kan anmäla dig till kurser inom massor av spännande områden, till exempel lycka, sömn och stresshantering.

Varje dag under en begränsad period får du ett mail med en liten bit kunskap om ämnet du valt. Min kurs är tio dagar lång och du hittar den här ( den är på engelska).

Ofta när jag stöter på problem eller utmaningar men inte har någon att prata med just då längtar jag efter någon som kan coacha mig lite. Jag vet ju hur fantastiskt effektivt det är med coaching, men att coacha sig själv är ungefär som att massera sig själv. Det är liksom inte riktigt samma grej. Jag saknar det yttre perspektivet och kommer inte riktigt åt. Så jag låtsas. Jag formulerar problemet för mig själv och låtsas att det är en klient som befinner sig i situationen.

Och plötsligt lossnar det! Någon annan i samma situation kan jag nästan alltid hjälpa, för då har jag ett utifrånperspektiv. Jag kommer på massor av saker jag skulle fråga klienten om, tankar som går att vända och all empati jag skulle känna. Och sedan riktar jag det tillbaka mot mig själv.

Även om du inte är coach har du säkert vänner som du lyssnar på och hjälper med problem ibland. Och som gör detsamma för dig. Prova att föreställa dig en kär vän i din sits. Vad skulle du säga, känna, tänka och göra då? Lyssna sedan på dig själv.

Om jag sitter i ena stolen så sitter jag i andra. 😉

För ett tag sedan stod jag inför en situation som kändes väldigt utmanande och bad människor i min närhet som jag litar på om hjälp. De var naturligtvis angelägna om att hjälpa mig, och gjorde det på olika sätt. Det blev väldigt tydligt för mig att vissa sätt kändes mer hjälpsamma än andra. Det jag vill ha var nämligen inte kloka råd eller glada tillrop om att det kommer ordna sig, för det visste jag, det var inte problemet.

Det jag ville ha hjälp med var emotionellt stöd på vägen, medan jag själv löste problemet. En kram och någon som lyssnar och låter mig vara rädd och ledsen en stund.  Någons fulla närvaro och empati, helt utan råd och försök att ”fixa” kan vara så oerhört läkande och hjälpsamt. Att någon bara tar sig tid att lyssna på mig och förstå när jag tycker att något känns jobbigt. Utmaningen är min och jag kommer ta mig an den, men står det jobbiga känslor i vägen behöver jag ta hand om dem först.

När känslorna fått bli sedda och upplevda en stund är nästa steg att mer konkret lösa problemet, men det är du inte i skick att göra när du är rädd, ledsen eller orolig. En sak i taget. Först känna (eller lyssna om det är någon annans känslor), därefter bolla möjligheter.

Det är vad jag behöver när jag är utmanad, och det är vad jag ger till mina klienter när de står inför utmaningar. Och det funkar utmärkt varje gång. Prova att bara lyssna och vara helt närvarande och förstående nästa gång någon berättar om ett problem för dig, och vänta med att komma med tips, råd och förslag tills du blir tillfrågad om det. Se vad som händer, och kommentera gärna och berätta.

Varje år när det blir höst brukar jag blir så förvånad över att jag blir trött. Jag undrar om jag är sjuk eller om det är något fel på mig eller om jag har någon sömnstörning. Men nej. Det är bara det att det blivit höst. Och då brukar jag bli trött. Precis som de flesta andra.

Hela naturen går ju in i viloläge, medan vi förväntar oss att kunna köra på lika hårt som under resten av året på mindre dagsljus och energi. Jag vet inte om det är helt rimligt, men något vi i alla fall kan sluta med för välbefinnandets skull är att anklaga oss själva för att vi blir trötta. Nu har vi dessutom ställt om klockan vilket påverkas kroppsrytmen ytterligare.

Var snäll mot dig själv, och var extra noga med att ta hand om dig. Träna, vila, meditera eller gör tacksamhetsövningar. Vad behöver du för att må bra? Ge dig själv det.

Jag läste en så spännande text på Huffington Post nyligen, som handlar om något riktigt viktigt. I texten beskrivs hur en mamma döms när hon är i en mataffär med sitt skrikande barn i vagnen. Utöver dömanden i form av suckar och blickar säger folk rätt ut att hon är en dålig mamma som inte tar upp sitt barn och att det skulle vara skönare om hon gick därifrån.

Skribenten, som har en bakgrund inom teatern, kommer att tänka på vad teaterlärarna brukade säga om ”the moment before”; att alltid vara medveten om vad som hände innan scenen började. På teater och film börjar ju scener ofta ganska direkt utan kallprat och småsnack, men skådespelaren behöver själv vara klar över hur karaktären hamnade där för att det ska bli trovärdigt. Vilken händelse, möte eller sinnestillstånd ledde upp till det nuvarande ögonblicket?

På samma sätt funderade skribenten på hur den här mamman hamnade i mataffären med sitt skrikande barn och varför hon inte plockade upp det. Vi har ingen aning. Vi vet inte alls vad som hände i hennes ”moment before” och ska därför passa oss noga för att döma – vi har ju inte hela bilden.

Som coach får jag hela tiden höra människor berätta om sina ”moments before”. Och tro mig, det förändrar allt! Plötsligt blir det helt självklart varför människor beter sig som de gör. Det försvarar inte alla beteenden, men det skapar förståelse, och möjlighet att vid behov välja annorlunda nästa gång. Det går bara att döma människor när du inte förstår dem – och när du förstår dem blir det omöjligt att döma! 

Nyfikenhet är ett betydligt trevligare alternativ än dömande, både för dig och för andra.

Texten avslutas med ett helt briljant resonemang som jag helt och hållet ställer mig bakom: