Jag har skrivit om Brene Brown tidigare. Om hennes arbete, forskning, böcker, TED-talks med mera. Hennes budskap fortsätter sprida sig och det gör mig så lycklig och tacksam. Hon sätter fingret på något så många upplever, men sällan pratar om; skuld, skam och sårbarhet.

Nu översätts ännu en av hennes böcker till svenska: The gifts of imperfection blir Våga vara operfekt. En lite märklig titel tycker jag, men kanske just därför passande; om det är någon bok som ska ha en lite skev titel är det väl denna…

Du kan läsa om Brene, boken och ämnet i DN här:

Avslutningsvis vill jag dela några extremt kloka ord från författaren Elizabeth Gilbert som också pratar om kvinnors krav på perfektion utan ansträngning:

Jag blev intervjuad för ett tag sedan av en journalist som skulle skriva om självmedkänsla. Vi pratade om hur man pratar med sig själv och hur självkritik med hjälp av medvetenhet och övning kan bytas ut mot vänlighet och självmedkänsla.

När vi pratade om det påmindes jag om hur otroligt fånigt det kändes att prata med mig själv sådär vänligt i början. Jag hade precis läst Kristin Neffs bok om självmedkänsla och provde övningarna hon tipsade om. Det kändes så himla fånigt att liksom gulla med mig själv på det där viset. ”Ojojoj Linnea, har du det lite tufft nu?”

Men jag hade det ju tufft, och det kändes väldigt bra att någon lade märke till det och frågade om det. Att det var jag själv spelade ingen roll, det hjälpte också, oväntat mycket faktiskt. Ganska snabbt började det kännas självklart istället för fånigt att vara vänlig mot mig själv. Det visade sig vara ett väldigt bra, smart och effektivt sätt att ta hand om mig.

Är det inte väldigt paradoxalt att vi ser det som helt normalt att gå runt och vara taskiga mot oss själva men orimligt och krystat att vara snälla? Om något är det väl väldigt fånigt att gå runt och skälla på sig själv? Sen slog det mig att det handlar inte om fånigt eller inte, det handlar om vanan. Många är vana vid att vara hårda mot sig själva men ovana vid vänlighet och självmedkänsla. Så var det för mig också. Idag går det stadigt åt andra hållet, eftersom jag övar och vänjer mig.

Nuförtiden håller jag ofta mig själv i handen, klappar mig på armen och säger eller tänker spontant något vänligt till mig själv, precis som till alla andra jag tycker mycket om. Känns inte fånigt alls, utan bara fantastiskt att jag blivit en så fin kompis till mig själv.

Och jag kan intyga att livet blir väldigt mycket skönare och trevligare när den inre kritikern först blir tyst och sen  byts ut mot en god vän. <3

I <3 me

Det finns så många spännande studier och forskningsrapporter som visar helt fantastiska saker om vår hjärna och vårt välbefinnande som vi inte hade en aning om tidigare. I många fall. Andra saker har människor vetat om i tusentals år, fast utan forsningsrapporterna. Till exempel fördelarna med meditation.

Meditation är ju inget nytt – men att forska om det är nytt! Och forskningsresultaten är helt häpnadsväckande, vilket gör att en helt ny målgrupp får upp ögonen för meditationen och de fantastiska resultat regelbundet mediterande skapar.

Plötsligt har det blivit trendigt att meditera både för att höja närvaron, prestationen, välbefinnandet, hälsan och mycket annat! Här berättar en fd skeptiker om varför:

När jag pratade om detta med min vän och kollega Anna liknade hon kroppen vid en videokamera och sa att det viktigaste är inte designen på kameran utan att den tar bra bilder. Jag gillar den liknelsen för det gjorde enormt stor skillnad för mig när jag började fokusera på att uppleva min kropp inifrån istället för att titta på den utifrån.

Din kropp är inte ett prydnadsföremål utan ett bruksföremål! Den är till för att användas och för att ge dig en upplevelse av livet. Utan din kropp skulle du inte kunna uppleva någonting alls!

Prova idag att fokusera mer på hur kroppen känns att ”bo” i och vad du kan använda den till än på hur den ser ut. Som en bonus blir det helt naturligt att ta hand om kroppen, låta den få sunda vanor och göra den vacker när du redan uppskattar den för allt den kan göra för dig.

Jag har insett att jag kommer inte vara toklycklig varje dag, eller ha perfekt ordning på goda vanor och rutiner. Ibland kommer det skita sig. Det är okej. Det ingår i livet.

Men jag har alltid alltid möjligheten att hoppa på tåget igen, fortsätta där jag tappade och prova en gång till. Och det är egentligen allt jag behöver. Som en bonus kommer det bli lättare varje gång jag gör det.

För det är ju helt orealistiskt att vara lycklig jämt, aldrig missa ett träningspass eller en tacksamhetsövning och aldrig någonsin hamna i konflikter och missförstånd. Livet funkar inte så, ibland kommer det vara jobbigt och bli annorlunda än du tänkt dig. Kan du se det som helt naturligt istället för ett problem kommer du må bättre och det blir dessutom mycket lättare att komma upp på banan igen.

Du sparar massor av energi på att sluta anklaga dig själv för att du är människa. Energi som du istället kan lägga på saker som får dig att må bra.

Förra veckan gjorde jag research till en artikel åt Wellness om att bli kompis med sommarkroppen. Till artikeln intervjuade jag Ata Ghaderi som forskar på kroppsuppfattning vis Karolinska Institutet och är en av författarna till boken Lev med din kropp. Samtalet med Ata var fantastiskt intressant och givande och jag kan varmt rekommendera både hans bok och min artikel som du hittar i Wellnesstidningen senare under sommaren.

Till dess kan du läsa en artikel jag skrivit på samma tema i senaste numret av tidningen ShapeUp.

En person som trivs med sig själv och sitt liv och utstrålar genuin lycka är bland det vackraste som finns tycker jag. Det vi uppfattar som skönhet handlar i större utsträckning om utstrålning än om utseende. En människa med pigga glada ögon, gott humör och härlig energi är någon man tycker om att vara nära och titta på. Det är vackert att vara lycklig. MEN det här sambandet missuppfattas av många som tror att man blir lycklig av att vara vacker. Det är inte sant.

Jag överraskade mig själv genom att gå på en stor yogaworkshop för ett tag sedan. Är egentligen inte överdrivet yogaentusiastisk utan går på nåt pass då och då på gymmet för att det är skönt bara. Eftersom jag inte har något intresse av att bli en superyogini lägger jag ingen press på mig själv att vara särskit vig eller klara alla poser utan yogar mest för att bli lugn.

När jag var på den här yogaworkshopen fick jag påminna mig om det eftersom jag befann mig i ett rum med över 200 yogaentusiaster. Jag kom nämligen på mig själv med att anta att alla andra i rummet var mycket bättre än jag och skulle klara allting mycket lättare. När jag satt i en krävande position och nästan skakade av ansträngning slog det mig att jag har ju inte en aning om hur den här positionen känns för någon annan. Varför hittar jag på att den är mycket lättare för dem än för mig? Jag vet ju inte hur något känns i någon annans kropp!

Och personerna som klarade mer avancerade positioner visste jag ju inget om heller. De kanske, till skillnad från mig, har yogat varje dag i 10 år – det har ju jag ingen aning om. Så varför i hela friden satt jag där och jämförde mig med människor jag inte visste något alls om!? Det är ju bara jättedumt. Så jag slutade med det, tog ett djupt andetag och fokuserade på att göra varje position helt utifrån mina egna förutsättningar oavsett vad de andra i rummet hade för sig.

Det är ju så mycket lättare både att njuta av livet och göra framsteg när man håller reda på sig själv istället för på alla andra.

Behovet av att vara omtyckt är något som ofta kommer upp när jag coachar mina klienter. Och det är inte så konstigt eftersom det bygger på ett djupt mänskligt och grundläggande behov av kontakt med andra människor och av att känna sig sedd, uppskattad och värdefull.

Problemet är att det är väldigt svårt att uppleva den här kontakten med precis alla, och naturligtvis blir det problematiskt när vi längtar efter något som är så gott som omöjligt. Lyckligtvis finns det alternativ till frågan ”tycker de om mig?”

1. Tycker jag om alla? 

Förmodligen gör du inte det. Det är väldigt svårt att tycka precis lika mycket om alla människor. Märkligt nog är det betydligt mindre dramatiskt att du inte tycker om någon än att någon inte tycker om dig, eller hur? Men egentligen är det ju precis samma sak, bortsett från att du råkar stå på olika sidor om ”tyckandet”. Och i ärlighetens namn, är det inte lite mycket begärt att alla ska tycka om dig när du inte tycker om alla? Kan det få vara okej att det är så?

2. Tycker jag om mig?

Ofta grundar sig behovet av att bli omtyckt, och en längtan efter andra människors bekräftelse, på att man känner sig otillräcklig utan den bekräftelsen. När man känner sig tillräcklig och värdefull utan den bekräftelsen kommer den inte längre vara nödvändig. Fokusera därför mer på att du ska tycka om dig  än på att andra ska göra det. Att söka bekräftelse utifrån är som att försöka fylla en hink med hål i botten, det kommer inte spela någon roll hur mycket bekräftelse du får för du kommer ändå tvivla och ständigt vilja ha mer.  Att tycka om dig själv är som att laga hålet i hinken och fylla den själv. Att lära sig självmedkänsla är ett väldigt bra sätt att bli vän med sig själv.

Här sitter jag och duger.

Ibland blir det fel. Så är det. Det ingår i upplevelsen att vara människa. Ibland blir det fel.

Tyvärr får de flesta inte lära sig att förhålla sig till sina misstag på ett bra sätt utan hamnar direkt i ”jag-är-värdelös”-tankar och börjar slå på sig själva, känna skuld, skam och andra otrevligheter. Vi lever i en tid där perfektion och prestation övervärderas gränslöst och konsekvensen blir att vi håller tillbaka för att inte råka göra något misstag. Och kanske är det det största misstaget?

Så hur kan man förhålla sig till sina misstag på ett lite schysstare sätt? Här är tre förslag:

Fel blir rätt
När du gjort något som inte känns bra i magen talar den där känslan om något oerhört viktigt för dig: ”Gör inte om det där!” Det är ju helt fantastiskt viktig information, utan den skulle du ju fortsätta göra misstaget. Känslan av att du gjort något fel är alltså din kompass som hjälper dig att prova något annat nästa gång. Lyssna på känslan, var tacksam för den – och ändra ditt beteende.

Be om ursäkt
Ibland går våra misstag ut över andra människor. Vi råkar säga något dumt, tänkte lite för mycket på oss själva eller var helt enkelt inte riktigt uppmärksamma, och någon hamnade i kläm. Om du inser att så har skett är det betydligt bättre att genuint be om ursäkt än att skämmas. Det kommer få både dig och den andra personen att må mycket mycket bättre.

Självmedkänsla
Ibland är personen som blev sårad inte någon annan utan du själv. Då är självmedkänsla helt fantastiskt.