Det finns en idé om att goda gärningar blir mindre goda om man berättar om dem. Man ska inte göra gott för att få beröm, utan bara för att helt osjälviskt hjälpa.

Jag håller inte med. För det handlar inte om beröm, det handlar om inspiration. Det är otroligt inspirerande att se människor vara vänliga mot varandra. Det ger hopp om livet och lust att själv hjälpa.

Här hittar du 20 exempel på små och stora vänliga vardagshandlingar, som iaf gör mig väldigt inspirerad. Anmärkningsvärt många av dem har också ett inslag av ”pay it forward”, alltså att man vill ge vänlighet man fått av en främling vidare till någon annan. Vänlighet smittar! Men bara om vi låter varandra veta om den.

Jag blev intervjuad för ett tag sedan av en journalist som skulle skriva om självmedkänsla. Vi pratade om hur man pratar med sig själv och hur självkritik med hjälp av medvetenhet och övning kan bytas ut mot vänlighet och självmedkänsla.

När vi pratade om det påmindes jag om hur otroligt fånigt det kändes att prata med mig själv sådär vänligt i början. Jag hade precis läst Kristin Neffs bok om självmedkänsla och provde övningarna hon tipsade om. Det kändes så himla fånigt att liksom gulla med mig själv på det där viset. ”Ojojoj Linnea, har du det lite tufft nu?”

Men jag hade det ju tufft, och det kändes väldigt bra att någon lade märke till det och frågade om det. Att det var jag själv spelade ingen roll, det hjälpte också, oväntat mycket faktiskt. Ganska snabbt började det kännas självklart istället för fånigt att vara vänlig mot mig själv. Det visade sig vara ett väldigt bra, smart och effektivt sätt att ta hand om mig.

Är det inte väldigt paradoxalt att vi ser det som helt normalt att gå runt och vara taskiga mot oss själva men orimligt och krystat att vara snälla? Om något är det väl väldigt fånigt att gå runt och skälla på sig själv? Sen slog det mig att det handlar inte om fånigt eller inte, det handlar om vanan. Många är vana vid att vara hårda mot sig själva men ovana vid vänlighet och självmedkänsla. Så var det för mig också. Idag går det stadigt åt andra hållet, eftersom jag övar och vänjer mig.

Nuförtiden håller jag ofta mig själv i handen, klappar mig på armen och säger eller tänker spontant något vänligt till mig själv, precis som till alla andra jag tycker mycket om. Känns inte fånigt alls, utan bara fantastiskt att jag blivit en så fin kompis till mig själv.

Och jag kan intyga att livet blir väldigt mycket skönare och trevligare när den inre kritikern först blir tyst och sen  byts ut mot en god vän. <3

I <3 me

Med exakt en månad kvar till julafton vill jag tipsa om den meningsfulla, välgörande och lyckorelaterade snällkalendern. Bakom varje lucka finns inspiration till en snällare och vänligare vardag, något som trogna bloggläsare vet är en utmärkt lyckostrategi både för den som ger, får och bevittnar vänligheten. Klicka på bilden för att läsa mer om kalendern.

Kalendern kostar 75 kr och gör inte bara ditt liv bättre utan stödjer också Plan och kampen mot ebola. Snällheten går alltså till massor av bra håll när du köper och använder kalendern. Klicka på bilden nedan för att komma till webshoppen där du kan klicka hem den.

(Psst! På torsdag kommer jag berätta om ännu en spännande julkalender som kommer dyka upp här på bloggen framöver. Håll utkik!)

Ofta när jag stöter på problem eller utmaningar men inte har någon att prata med just då längtar jag efter någon som kan coacha mig lite. Jag vet ju hur fantastiskt effektivt det är med coaching, men att coacha sig själv är ungefär som att massera sig själv. Det är liksom inte riktigt samma grej. Jag saknar det yttre perspektivet och kommer inte riktigt åt. Så jag låtsas. Jag formulerar problemet för mig själv och låtsas att det är en klient som befinner sig i situationen.

Och plötsligt lossnar det! Någon annan i samma situation kan jag nästan alltid hjälpa, för då har jag ett utifrånperspektiv. Jag kommer på massor av saker jag skulle fråga klienten om, tankar som går att vända och all empati jag skulle känna. Och sedan riktar jag det tillbaka mot mig själv.

Även om du inte är coach har du säkert vänner som du lyssnar på och hjälper med problem ibland. Och som gör detsamma för dig. Prova att föreställa dig en kär vän i din sits. Vad skulle du säga, känna, tänka och göra då? Lyssna sedan på dig själv.

Om jag sitter i ena stolen så sitter jag i andra. 😉

Jag fick en spännande kommentar på mitt förra inlägg om att fundera på vad som ligger bakom människors beteende istället för att döma dem som jag gärna vill svara på. Såhär skriver signaturen Kocken:

Den främsta anledningen till att bry dig om vad som hänt tidigare är att det får dig att må mycket bättre. Det tar mycket energi och gör livet tråkigt att gå runt och vara arg och frustrerad på människor, medan empati är en betydligt skönare känsla. Det är svårt att bli av med alla irritationsmoment i världen, men genom att byta inställning kan du ändå slippa vara irriterad.

”Vad skulle tänkas kunna ha hänt som skulle gottgöra att någon till att börja med släpar in sin skrikande unge där den inte ska vara för att sedan vara likgiltig inför det?” frågar Kocken. Det är precis den frågan förra inlägget handlade om att ställa. Vad är det som har hänt innan?

Kanske barnvakten bangade i sista sekunden och något ändå behövde handlas? Kanske var det en ensamstående mamma som tvingas göra precis allting tillsammans med sin skrikande bebis? Kanske är ungen sjuk? Kanske hade det varit storbråk hemma? Ni småbarnsföräldrar som läser bloggen får gärna kommentera exempel på hur det kan komma sig att en förälder hamnar någonstans med en otröstlig bebis. Vad som garanterat INTE hänt innan är att mamman väntat in att barnet skulle börja skrika för att då rusa in i mataffären och vara till besvär.

Och oavsett vad som hänt innan är det betydligt jobbigare att gå och handla ensam med ett skrikande barn och dessutom bli dömd för det än att behöva lyssna på en främlings gråt några minuter. När andra har det jobbigare än jag är empati en naturlig reaktion, men det kräver viss reflektion kring den andra personens situation så att min egen irritation inte tar över.

Tack för att du kommenterade, Kocken! 🙂

Jag läste en så spännande text på Huffington Post nyligen, som handlar om något riktigt viktigt. I texten beskrivs hur en mamma döms när hon är i en mataffär med sitt skrikande barn i vagnen. Utöver dömanden i form av suckar och blickar säger folk rätt ut att hon är en dålig mamma som inte tar upp sitt barn och att det skulle vara skönare om hon gick därifrån.

Skribenten, som har en bakgrund inom teatern, kommer att tänka på vad teaterlärarna brukade säga om ”the moment before”; att alltid vara medveten om vad som hände innan scenen började. På teater och film börjar ju scener ofta ganska direkt utan kallprat och småsnack, men skådespelaren behöver själv vara klar över hur karaktären hamnade där för att det ska bli trovärdigt. Vilken händelse, möte eller sinnestillstånd ledde upp till det nuvarande ögonblicket?

På samma sätt funderade skribenten på hur den här mamman hamnade i mataffären med sitt skrikande barn och varför hon inte plockade upp det. Vi har ingen aning. Vi vet inte alls vad som hände i hennes ”moment before” och ska därför passa oss noga för att döma – vi har ju inte hela bilden.

Som coach får jag hela tiden höra människor berätta om sina ”moments before”. Och tro mig, det förändrar allt! Plötsligt blir det helt självklart varför människor beter sig som de gör. Det försvarar inte alla beteenden, men det skapar förståelse, och möjlighet att vid behov välja annorlunda nästa gång. Det går bara att döma människor när du inte förstår dem – och när du förstår dem blir det omöjligt att döma! 

Nyfikenhet är ett betydligt trevligare alternativ än dömande, både för dig och för andra.

Texten avslutas med ett helt briljant resonemang som jag helt och hållet ställer mig bakom:

Vänlighet är ju en egenskap som uppskattas av de flesta i så gott som alla kulturer. Vi behöver varandra och mår bättre och blir mer framgångsrika om vi hjälps åt. Socialt ses vänlighet som en fin egenskap som vi ofta förknippar med att någon är en god och bra person.

Men är det egentligen det det handlar om? I takt med att mitt välbefinnande höjts har jag upptäckt att jag blivit väldigt mycket snällare. Inte bara pga lyckostrategin random acts of kindness utan snarare för att när jag mår bra finns det mer utrymme i mig för att vara vänlig.

Jag har mer empati och förståelse för andra människor. Jag stör mig inte på småsaker. Tålamodet växer. Stubinen blir längre. Jag kan förstås också bitcha loss emellanåt, men det är alltid samtidigt som jag är trött, stressad eller hungrig. Känner jag mig trängd eller kränkt vänder sig taggarna också utåt.

Men när jag mår bra finns det marginaler. Jag kan ha överseende med att saker inte blir som jag vill, förståelse för andra människor och beter mig också schysstare mot mig själv. Visst känner du igen dig?

Så är det inte konstigt att vi ser vänliga människor som bra och goda, och otrevliga människor som osympatiska och i värsta fall idioter, när det snarare egentligen inte handlar om snäll eller dum utan om lycklig eller olycklig?

Detta dök upp i mitt facebookflöde igår och gjorde mig glad och hoppfull. De tre eldsjälarna Marcus, Joanna och Alexander bjuder med barnfamiljer som annars inte haft möjlighet på båtturer i Göteborgs skärgård, helt gratis bara för att de vill vara till glädje för andra som inte har deras möjligheter.

Det finns också en facebookgrupp med nästan 900 medlemmar och massor av glada inlägg om lyckliga barn och tacksamma föräldrar. ”Så var en NY familj i hamn och vi fick 3 goa kramar som tack! Helt underbart när man ser att det man gör skapar lycka!” skriver Marcus i facebookgruppen.

Detta är en perfekt blandning av lyckoboostar som random acts of kindness, njutningsfulla upplevelser, gemenskap och goda relationer, fysisk aktivitet och meningsfullhet. Och glädjen fortsätter sprida sig. Fler och fler vill engagera sig och företag sponsrar med praktisk hjälp.

Detta fick mig att fundera på hur jag kan dela med mig av min sommar till andra. 🙂 Vad är helt självklart för mig som skulle vara spännande för någon annan att prova?

Förra veckan gjorde jag research till en artikel åt Wellness om att bli kompis med sommarkroppen. Till artikeln intervjuade jag Ata Ghaderi som forskar på kroppsuppfattning vis Karolinska Institutet och är en av författarna till boken Lev med din kropp. Samtalet med Ata var fantastiskt intressant och givande och jag kan varmt rekommendera både hans bok och min artikel som du hittar i Wellnesstidningen senare under sommaren.

Till dess kan du läsa en artikel jag skrivit på samma tema i senaste numret av tidningen ShapeUp.

Mammor är fantastiska. Och ”random acts of kindness” är en fantastisk lyckostrategi. Gör något vänligt för din egen eller någon annans mamma idag.