Jag bloggade för ett tag sedan om att jag inte blir så peppad av att nå mina mål som jag tyckte att jag ”borde”.

Nyligen uppnådde jag ett stort mål och slutförde ett stor projekt, vilket gav mig en ny insikt i samma anda. Jag har nämligen fått för mig att jag är lite dålig på att fira när jag blir färdig med saker. Och nu kom jag på varför:  jag är trött!

Det ligger ju ofta ganska mycket ansträngning bakom uppnådda mål och slutförda projekt, och när jag är klar orkar jag helt enkelt inte hitta på festliga aktiviteter och fira. Jag vill sova, återhämta mig och kolla på tv-serier. Helt enkelt göra allt det där jag inte riktigt hann med under slutspurten.

Jag har sett det här mönstret även tidigare men då trott att det handlar om en oförmåga att bli nöjd när jag inte jublande sprungit i mål med saker. Men jag är väldigt ofta nöjd, fast på vägen dit, och av mindre märkvärdiga anledningar. Jag är betydligt bättre på, och njuter mer av, att vardagsfira själva livet, och de små sakerna på vägen mot målet. Dricka champagne på en tisdag eller få en massagebehandling bara för att det är skönt och inte för att jag ”förtjänat” det. Då känner jag mig dessutom lite busig (”nämen Linnea, såhär kan man väl inte göra, på en tisdag dessutom!?”) och så blir jag ännu mer entusiastisk. Jag har liksom inget att leva upp till. Det är kravlös njutning.

Så från och med nu ska jag vardagsfira ”utan anledning” betydligt mer. Och sen chilla utan dåligt samvete när jag går i mål med saker.

Hur fungerar du? Känner du igen dig eller gör, tänker och känner du på något annat sätt?

Jag har större delen av livet varit betydligt bättre på att tänka än på att känna. Det är först de senaste åren som jag vågat mig på att bekanta mig med den inre djungeln av känslor, och sakta men säkert upptäckt vad som finns där.

Det visade sig vara väldigt mycket, och väldigt värdefullt. Samtidigt skrämmande i början. En anledningen till att jag tänkt så mycket tidigare var för att det hjälpte mig att slippa känna. Jag tyckte känslor var jobbiga och försökte undvika dem till varje pris.

Det var bara ett litet problem. Det funkar inte. Känslor försvinner inte för att man säger åt dem att göra det. Hur envis du än är kommer dina känslor vara envisare. En känsla som kommit in i kroppen kommer inte backa för att du vill det.

The only way out is through, så om du accepterar och släpper fram den däremot, går den ganska snabbt över. För det gör känslor. De kommer och går. Hela tiden. Om du inte hindrar dem.

Det var rätt chockartat för mig att inse att något jag kämpat emot så hårt och så länge – utan att lyckas eftersom känslorna alltid vinner förr eller senare – blev så odramatiskt när jag slutade kämpa. Jag insåg att jag lagt vansinnigt mycket energi på något som egentligen är väldigt enkelt.

Det var också lite chockartat för min omgivning i början att se mig så emotionell, eftersom det var ovant även för dem. Många har försökt trösta och peppa genom att säga åt mig att inte känna det jag känner. ”Du ska inte vara ledsen”. ”Gråt inte.” ”Var lugn, det kommer ordna sig.”

Det har varit i största välmening, men känslorna backar ju inte för att någon annan vill det heller. Snarare tvärtom. Plötsligt måste känslan motiveras och försvaras, istället för att bara kännas och sen släppas.

För mig kändes det dessutom både skönt och viktigt att äntligen kunna släppa fram vissa känslor, och att vara så sårbar att jag till och med vågade göra det inför någon annan. Så när någon tyckte att jag inte ska vara ledsen var jag, paradoxalt nog, väldigt glad och tacksam för att jag kunde ge uttryck för min ledsenhet.

Och jag insåg att något som verkligen får känslostormar att blåsa vidare är total acceptans från någon som bara ser och förstår och inte gör någon big deal av det. Bästa sättet att få någon att sluta vara ledsen är alltså att låta personen vara ledsen. Det gäller även dig själv. Det kommer gå över, men bara om du släpper ut det.

Var dig själv kan vara det slitnaste rådet någonsin. Oavsett vad det gäller (arbetsintervjuer, utmaningar, dejter eller själva livet) får vi höra att vi ska vara oss själva. Det är förvisso sant, men det är ett uselt råd.

För ”vem är jag?” är en stor och omfattande existentiell fråga. Vi kan inte förutsätta att alla människor hittat svaret på den. Och det är inte helt enkelt ens när vi försöker. Hur ska jag kunna veta vem jag är i en värld som konstant uppmanar mig att jämföra mig med andra? Så länge jag jämför kommer jag ha mer fokus på min omvärld än på mig själv (världen är mycket större än jag och alla andra är så många).

En grundförutsättning för att kunna vara du är förstås att du vet vem du är, och vågat titta efter tillräckligt noggrant. Något vi sällan uppmuntras att göra.  Många har inte ens koll på sina styrkor, och tycker till och med att det är obehagligt och svårt att tala om sig själva i positiva ordalag.

Hur i hela friden skulle vi kunna vara oss själva när vi inte ens ser oss själva klart, och det enda vi ser någorlunda klart är det vi inte uppskattar och värdesätter?

Istället för var dig själv skulle jag vilja säga lär känna dig själv.

Det krävs stort mod och ansträngning för att hoppa av jämförelsekarusellen och reflektera mer över vad som känns sant för just dig – oavsett andras bild av dig, och oavsett hur andra människor har det, gör eller ser ut.

Det luriga är att vi hela tiden växer och utvecklas, så även när vi fått lite ordning på oss själva kommer bilden förändras. Men någonstans måste vi ju börja.

Ett bra ställe att börja på är att ge dig själv tillåtelse att vara annorlunda. Att vara du helt enkelt, för det är samma sak. Du behöver inte vara som alla andra, och du kan inte vara det. Precis som att det inte finns någon annan som kan vara du.

Det innebär att om du inte ger uttryck för dina tankar, drömmar, styrkor, projekt och äventyr kommer världen gå miste om det för all framtid. Andra kan göra samma saker, men det kommer inte bli likadant. Ingen annan kan vara du eller leva ditt liv.

För ett tag sedan skrev jag om lyckoappen Feely. Nu finns det en till lyckoapp på svenska baserad på lyckoforskning.

Extremsportaren Annelie Pompe står bakom appen Appiness som innehåller 21 dagliga lyckoutmaningar.
De första fem är gratis. Läs mer här.

Bland det första jag gjorde när jag började på min coachutbildning var att starta en blogg. Där skrev jag om allt det som jag tyckte var allra mest fascinerande med kurserna jag läste. (Jag slutade skriva där 2011 men alla inlägg finns kvar, så klicka här om du är nyfiken.)

Jag hade vid den tidpunkten inte ens tänkt tanken att jobba som frilansjournalist och skriva tidningsartiklar, utan bloggade bara för att det kändes kul. Såhär i efterhand inser jag att flera års träning i att omsätta den akademiska kunskapen till populärvetenskapliga blogginlägg (närmare 150 stycken) var väldigt värdefullt.

När jag upptäckte att det var en verklig möjlighet att jobba som frilansjournalist visade sig också motsatsen vara vara värdefull: positiv psykologi är väldigt användbar kunskap att ha när man skriver eftersom det kan vara frustrerande att skriva emellanåt, och en utmaning att sälja sina texter.

Då är det extremt användbart att vara expert på positiv psykologi och känna till vilka förutsättningar som behövs för att uppnå skrivflow, hur jag kan använda mina styrkor för att komma över svackor, och ha verktyg för att hantera självtvivel och hjärnspöken när de dyker upp.

Det har inte bara varit till stor hjälp för mig under själva skrivandet, utan också vad mina texter handlat om om. Positiv psykologi är ju användbart för de allra flesta på mängder av sätt och jag skrivit i tidningar för allt från studenter och arbetssökande till giftassugna brudar, entreprenörer och chefer.

Det kändes extra kul när jag för ett par år sedan fick in en fot på tidningen Skriva som riktar sig till just skrivande människor. Jag har gjort mängder av artiklar åt dem om att sätta mål, sårbarhet, motivation med mera.

Det känns som att cirkeln sluts på ett väldigt snyggt sätt när jag numera också är krönikör och motivationscoach där. Så här såg det ut i förra numret:

Jag befinner mig sedan ett par veckor tillbaka på Bali, och mår fantastiskt bra. Den stora kontrasten mellan den svenska vintern och den tropiska värmen är skön och jag har reflekterat mycket över vad som får mig att må bra, vad jag vill, behöver, inspireras av och hur jag vill leva framöver.

När jag först kom till Bali åkte jag till Ubud, och även om allting var helt perfekt rent praktiskt (sol, värme, hotellfrukostar, gott om tid och alla möjligheter i världen) visade det sig att jag fortfarande var jag.

”Vart du än går är du där” brukar mindfulnessforskaren Jon Kabat-Zinn säga, och det har aldrig känts sannare. Min övertänkande hjärna följde med på resan, och snurrade vidare även här, ännu värre än vanligt dessutom när den inte kunde förstå varför det fortsatte snurra fast allt var så bra…

Det tog någon vecka att komma ner i tempo och inse att det jag behövde inte var tid för reflektion (= mer tänkande) utan upplevelser, närvaro och njutning.

Jonathan Fields har sagt något helt briljant: Get out of your head and into your life, och jag insåg att det var exakt det jag behövde göra. Så jag åkte ut till Gili-öarna. Och där hände något. Första ön jag besökte, Gili Air kändes också snurrig och rörig, och jag lyckades grubbla bort en och annan eftermiddag i solstolen också. Men sen åkte jag till den lugnare ön Gili Meno. Det var i princip bara jag och en massa par på kärlekssemester som var där, och exakt så stillsamt som jag behövde och längtade efter.

Jag flyttade in på dykskolan Divine Divers, och kastade mig ner i havet, för det går faktiskt inte att grubbla på 15 meters djup när du svävar runt bland sköldpaddor, koraller och clownfiskar. Dykandet gjorde mig fullkomligt utmattad så efter att jag beundrat solnedgången stupade jag i säng vid 9-tiden på kvällarna. Och det fick mig att må fantastiskt.

Som du vet är lycka ett ”inside job”, så det som fick grubblandet att gå ner, och välbefinnandet att gå upp, var förstås inte bara platsen och omständigheterna (i så fall hade jag ju varit lika lugn och glad i Ubud och på den första ön). Så vad var det som gjorde skillnad? Jag har satt fingret på några saker:

• Skönheten. Jag njöt enormt av att det var så vackert på öarna (kolla här!). Appreciation of beauty and excellence är en av mina toppstyrkor och jag kommer definitivt ta hänsyn till det mer i min vardag när jag kommer hem. Jag ska prioritera att vara i naturen mer, ha det vackert hemma, köpa blommor och gå på konstmuseum. Det kan låta ytligt men fyller på mitt må-bra-konto på ett väldigt skönt och effektivt sätt.

• Njutning. Det är onekligen väldigt njutbart att sitta i skuggan med en god bok och en fruktdrink. Och som jag skrivit om tidigare är njutning en av mina favoritlyckostrategier.

• Närvaro. Jag släppte (en smula motvilligt, ska jag erkänna) taget om min intellektuella förståelse av livet och fokuserade helt på att uppleva. Det var ovant och tog emot, men åhh så skönt att släppa taget om huvudet och bara låta sinnena uppleva det som är. Just eftersom jag tänker så mycket i min vardag är det svårt för mig att meditera bort tankesnurret och bara ”sluta tänka” på en meditationskudde, men upplevelser som kräver min fulla närvaro lämnar ingen plats åt tankar och meta-reflektioner. Det går bara att vara här och nu. Och det är en vansinnigt effektiv lyckostrategi.

• Engagemang. När jag nu är tillbaka från öarna och sitter med datorn på Hubud igen är jag klarare i huvudet än någonsin. Hjärnan fick vila så gott som fullkomligt under ö-vistelsen tack varje att jag var så fullkomligt engagerad i det jag gjorde där varje dag. Nu sprutar den ur sig kreativa idéer och längtar efter att få skapa nya saker, skriva nya artiklar, blogga, planera framtiden och göra sådant den är bra på. Jag tar definitivt med mig det till min vardag och kommer mycket låta hjärnan vila mycket oftare genom att gå helt och fullt upp i praktiska aktiviteter som kräver mitt fulla engagemang.

• Utomhusliv. Det är fantastiskt att tillbringa en så stor del av dagarna utomhus. Vinter i stadsmiljö lockar inte till särskilt mycket utomhusaktiviteter (iaf inte för mig) och det påverkar välbefinnandet. Jag mår bra av att kunna se palmerna vaja i vinden när jag äter lunch, promenera överallt och vara nära havet. När jag kommer hem står våren förhoppningsvis i full blom och jag ska tillbringa betydligt mer tid utomhus och promenera i skogen, cykla och vara vid vatten.

Jag fullkomligt älskar sådana här öppna och uppriktiga samtal! Dessutom mellan främlingar i en tekopp med ballonger. Prova själv, med eller utan tekopp.

I min bransch finns det många många som vill dela med sig av kunskap, tips, verktyg och idéer för att hjälpa människor med allt möjligt. Inspirationen flödar åt alla håll, och några av de vanligaste pepp-fraserna är ”kan jag så kan du” och ”jag vet att det här fungerar, för jag har provat själv.”

Alla från avancerade experter till helt vanliga exempelpersoner som berättar i en tidningsartikel att de förändrat sitt liv genom promenader, menar att bara för att de lyckats med något så är det möjligt även för alla andra. Men stämmer det? Har andra människors resultat något med dig att göra?

Under min utbildning drillades jag hårt i att allting skulle vara evidensbaserat. Forskning, forskning, forskning skulle ligga till grund för allt, det var kvittot på att kunskapen var seriös och pålitlig. Alltså raka motsatsen till ”kan jag kan du”.

Istället gick resonemanget att ”finns det evidensbaserade studier som visar att en majoritet av försökspersonerna i upprepade försök kan, så kan sannolikt du också.”

Tydliga forskningsresultat är naturligtvis bra, men inte ens de ger någon garanti för att du kommer få samma resultat. Forskningsexperiment, iaf inom psykologins vetenskap, görs väldigt ofta på amerikanska collegestudenter, och resultaten är en sammanställning av gemensamma nämnare.

Det innebär att även tydliga resultat alltså bara säger något om majoriteten ur den gruppen, men inte nödvändigtvis särskilt mycket om individen, eller personer utanför gruppen. Så, hur mycket har resultatet av psykologiska experiment som gett ett visst resultat på t.ex 70% av en grupp amerikanska collegestudenter med dig att göra, kan man också undra?

Det finns förstås föredelar och nackdelar både med personliga exempel och med strikt forskning. Andra människors upplevelser, berättelser och erfarenheter kan vara fantastiskt värdefulla, inspirerande och till och med livsavgörande, men jag tror en förutsättning är att det först finns förtroende och igenkänning. Någon som haft mina problem och förutsättningar och som förändrat sin situation är jag mer benägen att lyssna på än någon som jag inte alls kan relatera till. Förstås.

Samtidigt drar vi ofta på lite väl höga växlar gällande forskningen också. Forskarna själva är vanligtvis väldigt blygsamma och säger att ”här hittade vi ett samband mellan x och y, men mer forskning behövs”, men för allmänheten, och särskilt i media, målas det upp som ”Forskare upptäckte att x leder till y!!”

Hur tänker du om detta?
Vad inspirerar dig och får dig att känna trovärdighet?

Jag läste en fin intervju med Bodil Jönsson om tid, och närmare bestämt arbetstid. Hon förespråkar ett paradigmskifte som innebär att vi omvärderar vad det innebär att arbeta, leva ett gott liv och vad som är viktigt.

Bodil Jönsson föreslår att vi bara arbetar två timmar per dag, vilket fick mig att fundera på några saker.

Två timmar kan låta väldigt lite, men det blir ändå 10 timmar varje vecka. Om vi befriar oss från befintliga förutsättningar, ramar och normer för att brainstormar helt fritt, vad skulle du kunna skapa på 10 timmar? På vilket sätt kan du bidra till världen och andra människor på den tiden? Hur skulle det se ut om du gjorde det tillsammans med andra som också bidrog med sina 10 timmar? Vad skulle ni kunna skapa tillsammans?

Och vad skulle du göra med resten av tiden? Om du kunde försörja dig på betydligt mindre arbete än idag, vad skulle du använda den tiden till? Många längtar efter vila och semester och tror att vi skulle sluta anstränga oss och göra saker om vi inte arbetade. Under en period skulle det säkert stämma. Men vi människor är skapade för aktivitet, kreativitet och utveckling. Vi behöver skapa, utmanas och göra saker för att må bra. Annars skulle ingen till exempel lägga pussel, lösa korsord, måla eller spela instrument utan att få betalt för det.

Det är lätt att bli lite yr vid tanken på att inte ha arbetet som en central punkt i vardagen. Vad skulle vi göra av våra dagar egentligen om vi hade mer tid? Hur skulle det påverka livskvaliteten, och livstillfredsställelsen?

Hur skulle vi påverkas om vi inte jobbade för att vi var tvungna, utan för att vi ville?

Tänk om det du naturligt dras till och skulle vilja göra på din fria tid är något som du kan försörja dig på? Eller bara göra mer av, om du jobbade mindre.

Det är väl värt att reflektera över.

Något jag älskar allra mest med att driva eget företag är att jag kan jobba var som helst. Hemma i Stockholm varvar jag mellan att sitta i min lägenhet, på olika frilanskontor, caféer eller hotell-lobbys. Det är en ren fröjd att ha jobbet i datorn och varje dag kunna känna efter var jag vill sitta och jobba. (Jag har ännu inte provat Hoffice men är väldigt nyfiken på det med).

Jag har länge drömt om att bo och jobba på olika ställen i världen och förra veckan tog jag ett stort steg närmare det och åkte iväg på en långresa till Bali. Idag sitter jag på Hubud, som är ett frilanskontor i Ubud för entreprenörer och kreatörer från hela världen (idag är det ett gäng Harvard-studenter här på studiebesök).

Som frilansjournalist och bloggare kan jag ju sitta var jag vill så det enda som kräver mer personlig kontakt är själva coachandet. Men så länge det finns en god internetuppkoppling går det ju faktiskt att coacha vem som helst i hela världen över internet!

Detta är något som inte bara jag insett värdet med, utan är något som växer så det knakar i coachbranchen. Alldeles nyligen lanserades den digitala coachingplatformen Blisscoach som erbjuder just individuell coaching över nätet! Och inte med vilka coacher som helst, utan akademiskt utbildade sådana med positiv psykologi som utgångspunkt!

Att coacha över nätet är inte bara smidigt om coachen och klienten befinner sig på olika platser utan också väldigt praktiskt även om de finns i samma stad. Inget krångel med parkering, sena bussar eller resor till och från coachinglokaler – ett litet klick bara så har ni kontakt, och en timme senare ett avslutande klick, och därefter kan dagen fortsätta precis som innan för båda

Om du nånsin varit sugen på att prova coaching är detta verkligen ett gyllene tillfälle. Klicka på bilden nedan för att anmäla dig som testanvändare!