Ska vi skämmas för att vi längtar?

Gästkrönika: Andreas Käck

Det blåser storm ute, typ 860 sekundmeter. Världen som vi känner den är mer eller mindre i upplösningstillstånd. Alla utom möjligen Tegnell himself tycks ha gripits av panik. Världsekonomin är på väg att haverera fullständigt och hundratusentals människor dör. Och själv känner jag bara total bedrövelse över en så förhållandevis banal sak som att livesporten försvunnit.

Det är väl en egoistisk hållning; att knappt reflektera över mänsklighetens utmaningar utan mest tycka synd om sig själv bara för att ens egna intressen tillintetgjorts. Kanske är det det som kallas brist på empati och solidaritet. Eller så är det fullt normalt.

Livesport är ju något att samlas kring. Det är något att diskutera vid matbordet, något att utgå ifrån när man planerar sin vecka, eller bara använda som allmän förströelse.

Nu när vår trygga punkt har försvunnit försöker vi ersätta den med diverse substitut. Om vi lyckas? Tveksamt, va?

Mår vi lika bra av en Twitter-bubbla som till 90 procent präglas av lönlöst käbbel mellan vanliga dödliga som över en natt tror de gått och blivit docenter i epidemiologi? Eller var det skönare när tjafset handlade om linjedomarens beslut i den allsvenska matchen på Bravida Arena? Pratar vi hellre om corona än våra fantasylag?

Förstås inte.

Många försöker stilla sin abstinens med dokumentärer, repriser och andra otyg. För mig är det helt verkningslöst. Det som har hänt, har hänt. Att se skiten igen ger mig ingenting.

Jag vill ha nya händelser, färska resultat, skador, utspel och domarmisstag att förhålla mig till.

Livesporten är väl – ska jag villigt erkänna – som en drog.

Jag gissar att själva beroendet började någon gång på högstadiet. Jag minns att vi varje tisdag- och torsdagskväll samlades hos min vän Viktor. På den tiden satt vi bara i soffan och kollade på Brynäs matcher. Men hockeykvällarna övergick snabbt till Premier League-helger, och till slut var vi fast i träsket. En del av oss gled in på amerikanska ligor, började hålla oss vakna hela nätterna för att se NHL. Det ena blev en inkörsport till det andra. Var det inte Ola Wenström i rutan så var det André Pops. Det fanns alltid något att kolla på. Allsvensk fotboll? SHL? Ja, jo – men för oss kunde det lika gärna handla om golfens LPGA-tour på Viaplay eller tennisens ITF-matcher på fulstream.

Tennis på fulstream <3

Nu har vi varit sportfria i över en månad.

Jag antar att det var typ såhär Pippi Långstrump kände sig när hon, Tommy och Annika var skeppsbrutna.

”Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna öööööö”, föreslog Pippi att de skulle skriva på lappen till flaskposten.

Hon skulle bara veta hur det känns när det inte ens finns en jävla pingismatch att titta på!

Pippi klurar på om hon ska dra sitt wildcard i FPL.

Det enda jag egentligen vill ha sagt med den här texten är att vi nog inte ska behöva skämmas för att vi mitt under en pågående världskris längtar efter något så trivialt som livesport.

För det finns ändå något fint i själva längtan.

Vetskapen om att miljontals människors hängivenhet till att lyda myndigheters rekommendationer, forskares ständigt pågående jakt på ett vaccin och vårdpersonalens hjälteinsatser inom sinom tid lär leda till att vi kan återgå till det normala.

Till en vardag där vi kan röra oss fritt på gator och torg.

Och där Burnley möter Crystal Palace på lördagar.

Alle man för sig!

Gästkrönika: Frida Fagerlund

En av de vanligaste frågorna man får som fotbollsjournalist är ”vilket är ditt favoritlag?”. Själv har jag inget bra svar nuförtiden. Hjärtat dunkar möjligen melankoliskt för barndomsföreningen Trelleborgs FF. Men ju fler år som passerar desto mer bleknar  eventuella känslor för andra klubbar. Eller snarare: Ju fler arbetsdagar jag tar mig igenom desto svårare blir det.

Det låter kanske cyniskt men mycket kan skyllas på den moderna fotbollen. Den som rör sig i katakomberna av exempelvis Tottenham Stadium, Old Trafford eller The Emirates med en ackreditering runt halsen blir snabbt varse om att pengar styr samt att ens egna människovärde ligger runt en penny. Kanske ett helt pund om man smörar tillräckligt för presscheferna.

Många spelare har för vana att behandla en som luft. Ett minne från i höstas: Arsenal har precis vunnit en Europa League-match på hemmaplan. Bredvid mig i intervjuzonen står en äldre kollega som har ”hållit på med det här alldeles för länge”. Han berättar att han vill växla några ord med Joe Willock, nyss fyllda 20, som hyllades efter matchen. Just då kliver Willock ut med en väska i ena handen och en stor kaka i den andra. Kollegan hejar högt och tydligt, viftar till och med. Spelaren vänder sig tomt mot honom, stoppar nonchalant kakan i munnen och vänder därefter på klacken. Kollegan ser nästan lite skakad ut. Inte för att han inte är van vid avfärdande spelare men det slår honom plötsligt att: ”Här står jag, 55 år gammal och blir ignorerad av en tonåring. Hur blev det så?”.

Den här texten är ingen attack på Joe Willock (vem vet, han kanske, kanske inte hörde) men det knyter an en del till det som händer i England just nu. Denna individualism och hierarkiska struktur som präglar Premier League – och till viss del även samhället i stort – håller slutligen på att slå tillbaka.

När krisen kommer, vad är då det allra viktigaste? Drottning Elizabeth formulerade det bra i sitt tal till nationen:

”Together we are tackling this disease, and I want to reassure you that if we remain united and resolute, then we will overcome it”.

Tillsammans. Så länge vi tacklar detta tillsammans.

Jag vet inte om styrelser och spelare i den engelska högstaligan generellt har stått längre ifrån varandra än de gör i dag. Det finns undantag, Southampton var exempelvis först ut att komma överens om en gemensam lönesänkning för att hjälpa klubben ekonomiskt. Klart är i alla fall att det krävs mer än klubbhjärta för att majoriteten av spelarna ens ska överväga den typen av lösning.

Under onsdagskvällen höll Mikel Arteta ett längre videomöte med sitt gäng i hopp om att övertala dessa att gå med på styrelsens önskan. 12,5 procents lägre lön året ut låg uppe på bordet något som skulle säkerställa Arsenals finansiella framtid. Förslaget fick nej av 14 av 27 röstberättigade. Spelarna, som först hellre vill se ett löneuppskov, gav till slut med sig. Att styrelsemedlemmarna då hade kapat av några procent från sina egna löner bidrog säkert till u-svängen.

Den här texten är inte heller en attack mot spelare och deras respektive agendor. Jag har full förståelse för att det skaver när stenrika ägare och ordföranden gräver i fickorna på de som, visserligen tjänar bra, men vars karriärsmässiga livslängd är drygt hälften så lång som genomsnittet. Det är troligtvis ett resultat av den svulstiga fotbollens intåg som aldrig sågs som ett större hinder från de styrandes sida – fram tills nu.

För att återknyta till inledningen: Även om jag ofta blir beskylld (av uppretade läsare) för att hålla på diverse lag ser jag mig själv som helt objektiv på den punkten. Däremot finns det enskilda individer, både spelare och tränare, som jag gillar lite extra (oftast de som inte tror att man är en del av inredningen). Ett synsätt som är ganska rätt i tiden, inser jag nu.

En svensk kramas

Gästkrönika: Patrik Brenning

Johanna skrev nyligen om min eventuella ångest inför det så fruktade Svåra Andra Inlägget. Jag tänker att det bästa måste vara att ge sig på Johannas favoritämne. Jag talar självklart om den fysiska kontakten.

Johanna skrev själv exemplariskt om det här. Om den där förvirringen kring hur vi egentligen ska hälsa på varandra så här i coronatider. Hon gav oss dock bara det internationella perspektivet (som den världsmedborgare hon är) så låt mig som vanlig simpel svensk nu ta mig an det svenska.

Och fridlysa den svenska kramen.

För såg ni Mästarnas mästare senast? Upptäckte ni det där jättesvenska ögonblicket efter avgörandet i Mästarkvalet?

Fotbollsprofilen Kim Källström har precis slagit ut motorlegendaren Kenneth Hansen på en slags balansbräda. En sekund av tvekan infinner sig. Vad ska de göra av sina kroppar nu? Hur ska de kanalisera sina känslor utan att göra den andre upprörd? Lättnaden. Glädjen. Besvikelsen.

Källström haltar efter en stunds tvekan över till Hansen och ger sin slagna motståndare någon slags vertikal tröstkram. Det är stelt.

Kim haltar tillbaka. Någon sekund till passerar. Sedan tar Hansen motsatt väg och ger sin överman en respektfull omfamning underifrån. Som en undergiven man. Det är fortfarande lika stelt.

Programledaren Pernilla Wiberg kommer in och vad tror ni händer? Nya kramar så klart. Alla försöker krama bort den märkliga stämningen mellan vinnare och förlorare.


Det kan vara de mest svenska tv-scenerna vi sett.

För vi kramas otroligt mycket här i Sverige. Så mycket att många inflyttade skyr omfamningarna. De är helt enkelt inte bekväma med så mycket närhet.

2014 skrev australiensaren Oliver Gee en uppmärksammad text i The Local om hur han inte stod ut med det svenska kramandet. Gee beskrev bland annat med förfasan hur han och en kollega, efter att ha pratat om Zlatan Ibrahimovic i ett par minuter, plötsligt var på kramstadiet med varandra.

En vän med franskt ursprung till Gee var lika förvånad, inte minst eftersom hon upplevde att många svenskar hatade kramarna. Vi tvingar oss liksom in i dem, likt en kollision mellan två motvilliga kroppar. Men kramas gör vi likt förbannat ändå.

Samma år som Gee skrev den där texten fick vi också vetenskapliga belägg för det australiensaren satte ord på.

I en Sifo-undersökning kunde Svenska Dagbladet slå fast att kramen då blivit svenskarnas vanligaste hälsning. 42 procent hälsade nu med en kram, 32 procent med en enkel fras samtidigt som bara 20 procent höll fast vid det mer konservativa handslaget.

Agneta Lilja, lektor i etnologi vid Södertörns högskola, berättade att hälsningskramen kom till Sverige i början på 1970-talet och för er som nu börjat fundera på varför jag skriver om kramar på sportsidorna (ni såg väl Zlatan-referensen?) kommer en förklaring här. Lilja menar nämligen att ett skäl till kramens stora genombrott på 80-talet var att idrottsstjärnor i så hög utsträckning omfamnade varandra.

– Det är så överföring går till. Vi ser beteenden, internaliserar dem och börjar använda dem, sa Agneta Lilja till SvD.

Det är alltså idrottstjärnornas fel/förtjänst att vi kramas.

För helvete, Börje!

Så sent som 2007 var samtidigt kramandet fortfarande ett såpass nytt fenomen att etikett-experten Mats Danielsson här i Aftonbladet tvingades tipsa om att det precis som vid kindpussande ”är vänstertrafik som gäller” (din högra kind ska alltså vändas mot din partners högra kind).

Men det finns en baksida här också.

Per Johnsson, legitimerad psykolog och prefekt vid psykologiska institutionen vid Lunds universitet, varnade för det redan 2014:

– Man blir lite mer försvarslös. För att se om vi är på samma våglängd behöver vi se hela ansiktet och det kan vi inte när vi kramas, sa Per Johnsson.

Kanske är det också därför många av oss tycker det är rätt obehagligt att kramas. Men det kan också finnas rent fysiska förklaringar.

Enligt en studie omskriven i Time 2018 går kramkalasen i arv. Kramas dina föräldrar mycket har du själv också en tendens att följa i fotspåren. Kramtendensen bildas alltså redan i tidig barndom.

Forskare har också, genom studier på rumänska barnhemsbarn, kunnat slå fast att människor som haft lite fysisk kontakt i din barndom blir sämre på att utveckla hormonet oxytocin, som hjälper människor att skapa band mellan varandra. De får då vuxen i ålder också problem att uppfatta sociala signaler och kan dessutom ha en underutvecklad vagusnerv vilket försämrar förmågan att vara intim och medkännande.

I den här sociala distansieringens tid är det kanske därför på sin plats att påminna alla om att fortsätta krama sina barn. Men vi bör också fråga oss hur djupt rotat det här kramandet egentligen hunnit bli i svensken. Är den svenska kramen till och med hotad nu?

Med tanke på fenomenets trots allt unga ålder är det relevant att undra hur långt uppehåll kramen som självklar hälsning egentligen överlever. Hur många månader av armbågshälsningar kan gå innan det inte längre känns lika normalt att omfamna din halvbekanta med en kram?

Kommer vi helt obehindrat kunna hitta tillbaka till kramarna direkt när corona-tiden är över?

Det finns säkert många som önskar att svaret är nej, men med tanke på kramens betydelse för vår förmåga att knyta band mellan varandra är det kanske trots allt önskvärt att vi fortsätter kramas.

Förhoppningsvis kan idrottstjärnorna då återigen visa vägen.

Så fortsätt att lära oss att kramas, Kim! Så att vi alla kan bli lite mer medkännande och bättre människor.

Kram!

Det är nu som det stora vemodet rullar in

Jag kan ha svingat lite raljant på slutet mot fotbollsspelare och deras eviga behov av bekräftelse och lajks. Om hur de just nu ropar på oss från sina sociala medieplattformar – ”glöm mig inte, här är jag” – och hur de alltmer försvinner ut i periferin i vårt kollektiva medvetande när annat blir viktigare. Hur de blivit lite löjliga under coronakrisen när deras kärnverksamhet, att spela boll och vinna matcher, inte längre finns. Jorge Valdano uttryckte det förstås både elegant och vasst i sin kolumn i El País för några veckor sedan, i ett inlägg med rubriken ”Från hjältar till simpla medborgare”, för den som händelsevis läser spanska, eller har tillgång till ett bra översättningsverktyg.
I helgen publicerades en text i The Guardian skriven av Birminghams tränare, allsvenska bekantingen Pep Clotet, som fick mig att haja till. Clotet beskriver hur kontakten med spelartruppen förändrats under lockdown-tiden.

The relationship with players changes a little bit now. Usually we might be out on the training pitch, speaking about tactics and football as well as personal matters. Now our communication is more individual. I speak to them all to make sure they feel on track, motivated and happy within themselves. Some need that kind of conversation more than others (…)

Jag vet att jag också i ett av de första inläggen i den här bloggen beskrev fotbollsspelare som ett släkte i starkt behov av rutiner. Och allt detta hänvisande till gamla inlägg handlar alltså inte om att lyfta min poäng utan att fråga mig själv om jag eventuellt varit lite väl arrogant.
I dag publicerar kollegorna på den franska dagstidningen Le Parisien en undersökning gjord av FIFPro som frågat 1 513 professionella spelare hur de mår under coronakrisen. Ungefär hälften av de tillfrågade mår inte alls bra.
58 procent av fotbollsspelarna, både herrar och damer ingår i undersökningen, är oroliga för sin framtid inom fotbollen.
Hela 46 procent ”uppvisar tecken på depression”.
Vanliga problem som nämns är dålig aptit, sömnproblem och ”tendenser till melankoli”.


Idrottsläkaren Gérard Saez, som samarbetar med det franska fotbollsfackförbundet UNFP förklarar:
– Att tävla är deras jobb. Just nu har de ingen möjlighet att uttrycka sig och bli sedda. Det är en källa till ångest.
Han jämställer det med ”le syndrome du comédien” – skådespelarsyndromet – när man mestadels lever för blicken hos den andre; kameran, regissören, publiken.

Det är tyngre tider för kvinnliga fotbollsspelare än manliga, i alla fall om man ska tro de siffror som gäller för Frankrike, där ”bara” 28 procent av herrspelarna uppvisar symptom på depression, medan samma siffra för damspelare är 50 procent. Av allt att döma handlar det om att få på damsidan är välbetalda eller heltidsproffs alls och därmed har mindre ekonomiska marginaler. Många antas också ha blivit av med, eller oroa sig för att bli av med, sidojobbet.

Lyons superstjärna Ada Hegerberg sa i veckan till AFP:
– Uppenbarligen prioriteras herrfotbollen, med alla frågor om pengar och när ligorna ska återupptas, men det är väldigt viktigt att damfotbollen driver på för att ta plats också. Vi kommer att sitta på andra raden gällande allt det här, men vi får inte suddas ut i bakgrunden.

Att vädja om att att slippa suddas ut i bakgrunden, från normalt sett mycket stridbara Hegerberg, är ett språkbruk som visar på ett välkänt fenomen och som den här bloggen gjort sig lika skyldig till som de flesta publikationer på slutet: I tider av panik och kris väger kvinnors villkor alldeles för lätt. De glöms bort. De får inga rubriker.
Vi accepterar det, eftersom det är mer kittlande att läsa om hur Cristiano Ronaldos familj håller ihop i karantänen och hur många procent Real Madrids löner sänks under speluppehållet (tio just nu, men det kan komma att justeras).
Det kan tyckas drastiskt att jämföra underbetalda och arbetslösa kvinnor längst ner på arbetsmarknadens lönestege med unga, friska fotbollsspelande tjejer som får jobba med sin hobby. Det är det inte. Damfotbollsspelarna utgör, med några lysande undantag som Ada Hegerberg, sportens absoluta prekariat. Förhållandet mellan heltidssatsning och ekonomiskt utfall är betydligt lägre på dam- jämfört med herrsidan.

Det är förrädiska tider för damfotbollen. Efter ett VM i Frankrike förra sommaren där de gamla publik- och sponsorrekorden rök med en imponerande hastighet blåste det plötsligt nya vindar. Och visst är det lätt att känna sig lite generös då. Fifa sjösatte specialprogram, tv-kanaler skrev nya kontrakt med de inhemska ligorna, Champions League skulle äntligen utökas med ett gruppspel också på damsidan. Men när det blev rejäl force majeur häromveckan flyttades herrarnas EM-slutspel panikartat fram ett år och den förmodade konsekvensen av det, att damernas planerade EM-slutspel i England 2021 därmed också måste flyttas framåt, kommunicerades mest med en asterisk.

Fotbollsspelare runtom i Europa mår inget bra just nu. De har tvingats bort från sitt naturliga habitat. Den röda mattan har bryskt dragits bort under deras fötter, den gröna mattan får de inte beträda. Och kanske borde vi ge dem alla tummar och hjärtan vi kan för att de ska hålla ut och inte trilla ner i ett mörkt hål.
På frågan om de är sugna på att återuppta träningen svarar förvånande nog nästan hälften i undersökningen av FIFPro nej. Och här är herrspelarna något överrepresenterade. Jag är ingen expert på psykisk ohälsa, men att så många redan saknar lust att göra något som man dessutom generellt mår bra av, det vill säga att gå tillbaka till jobbet, är oroväckande.

Det kommer att finnas mycket arbete att göra inom klubbarna och förbunden den närmsta tiden. Mentalt, ekonomiskt och jämställdhetspolitiskt.
Damfotbollen har tagit oändligt många strider genom åren. Det är en del av dess identitet och tacksamma narrativ. Den nya virusvärlden är ett skapligt lackmuspapper för en industri som länge låtit ojämlikheten totalt löpa amok, men till slut åtminstone börjat uppmärksamma de spelare som alltid suttit på andra raden. Använd inte coronakrisen som ursäkt för att sudda ut dem i bakgrunden igen.

The end of the ant

Fifa har kommunicerat sin ambition att prioritera att spela klart vårens ligor. Men i takt med att dödstalen stabiliserar sig runt om i de värst drabbade länderna i Europa – de råkar för övrigt sammanfalla ganska exakt med de största ligorna – blir det tydligt att fotboll knappast är förstaprio när man långsamt och försiktigt börjar starta upp samhällena igen. I dag förväntas Emmanuel Macron förlänga Frankrikes utegångsförbud, i Italien ser man ännu nu ingen återgång till det normala livet och i Storbritannien dör Covid-19-patienter i ungefär samma takt som för två veckor sedan.
Det säger sig självt att folksamlingar på 15 000 eller 75 000 individer inte ligger i korten just nu. Och många klubbar är tveksamma till att spela fotboll utan publik, eftersom det för många inte ens skulle vara en modest plusaffär. I England pratar man om ett specialupplägg på Wembley.

Jag börjar ändå ställa in mig mentalt på att det här är en förlorad fotbollssäsong, och det är verkligen inte ett av de hundra största problemen just nu, men det kommer att få en effekt som gnager i mig: Massavsluten av spelarikoner.
Varje vår tar en lång rad spelare avsked från toppfotbollen och varje gång är det lika kämpigt. Eller nej, ibland är det värre. Jag satt själv på Stadio Olimpico i Rom den 28 maj 2017Francesco Totti kastade in handduken och höll ett hudlöst avskedstal som fick ögonen att blänka också på garvade murvlar som sett nästan allt. Det är ett av mitt livs finaste fotbollsminnen. Och ett av de värsta.

Men att få chansen att slå en sista frispark, förbereda ett tal, få blommor och göra ett ärevarv är en sak. Att tvingas till pensionering av en virologisk force majeur är något annat. Zlatan Ibrahimovic joggar ned med Hammarby just nu, i väntan på någon form av besked om våren och framtiden. Är det det sista han gör på en fotbollsplan? Listan över potentiella tvångspensioner är lång förstås: Gianluigi Buffon, Santi Cazorla, Carlos Tevez och Dani Alves. Giorgio Chiellini, Aritz Aduriz, Thiago Silva och Hatem Ben Arfa?
Var och en ett eget universum, med en historia som förtjänar ett bättre avslut än detta. Men den fotbollsspelare jag tänker mest på de här dagarna är Formiga.

Ni kan storyn, hoppas jag. Inte ett enda OS med damfotboll har spelats utan Miraildes Maciel Mota, 42. Brassan som först inte gillade sitt smeknamn – Formiga betyder myra på portugisiska – men som kom att acceptera det eftersom det trots allt beskriver hennes spelstil väl, var på väg mot sitt sjunde raka Olympiska spel i Tokyo i sommar. Debuten gjorde Formiga, tillsammans med hela damfotbollen, i Atlanta 1996. VM-debuten kom sommaren före när mästerskapet gick i Sverige. Hon hade för all del redan gått i landslagspension en gång, då var hon 38 och alltså bara barnet, men efter comebacken och VM-slutspelet i Frankrike förra sommaren var Formiga på väg mot nästa milstolpe. Pia Sundhage har konsekvent tagit ut henne sedan hon tog över som förbundskapten i Brasilien, i miniturneringen i Frankrike för bara några veckor sedan startade Formiga samtliga matcher för A Seleção.
I Paris Saint-Germain, där hon håller till sedan 2017, har hon varit ordinarie hela året.
För ett par veckor sedan skulle jag ha suttit ner med henne i Paris, inför kvartsfinalen mellan PSG och Arsenal i Champions League. Det är den uteblivna intervju jag sörjer mest det här året: Världens mesta fotbollsspelare Formiga, 42, inför matchen som skulle kunna bli den sista i europaspelet i karriären.


Formiga har aldrig haft Martas teknik, Megan Rapinoes politiska plattform, Carli Lloyds nästan löjliga busterögonblick eller Ada Hegerbergs obändiga stridsvilja och näsa för mål.
Men Formigas kamp mot orättvisor och dåliga förutsättningar har varit konstant. Från hennes egna bröder som bokstavligen la krokben för henne när hon ville satsa på fotbollen som tonåring i ett av världens mest manschauvinistiska länder – ”de är jättestolta över mig nu”, har hon berättat om relationen till bröderna på senare år – till ett förbund som så brutalt nedvärderat sitt damlandslag att en handfull spelare fick nog och hoppade av 2017 (Formiga skrev solidariskt under det öppna brevet, men deltog inte i själva avhoppet, kanske kände hon att hon redan lämnat Brasiliens landslag en gång för mycket?).
– Jag vet att jag inte ensam kan ändra på sporten, men kan jag hjälpa laget vill jag göra det, sa hon till NY Times förra året.

I juni går kontraktet med PSG ut, sommarens OS är redan flyttat framåt ett år och lägger Formiga ner karriären nu kan ingen hålla något emot henne. Men när pensionsavgångarna i coronavirusets kölvatten ska avhandlas är det inte en vild gissning att en samtida brasiliansk fotbolls-ikon, den enda som aldrig tagit en löpning för lite, inte får det rättmätiga avsked hon förtjänar. För att världen ser ut som den gör också när den ser väldigt annorlunda ut.

Hoppet är förstås inte ute än, kanske kommer fotbollen i gång framåt juni/juli, utan publik, men med ambitionerna att avsluta säsongen i alla fall. Om inte, eller alldeles oavsett, finns det särskilda skäl att sända en tanke till sportens mest seglivade arbetsmyra.
Obrigada por tudo.

Foto: Reuters

EDIT: Ambitiösa twittrare ska alltid premieras. Eller det ska de förstås inte alltid, men när de kommer med sånt här mys, en påminnelse om hur en 26-årig Formiga såg ut i Malmö FF:s tröja när det begav sig, blir jag blid och generös.

What could have been

Gästkrönika: Simon Bank

Frändén hånar mina pretentioner, Fagerlund droppar Derrida-referenser (en hygglig fotbollstalang för övrigt, Derrrida), stenen är bortrullad, kroppen försvunnen – och det är svårt att tänka sig ett bättre tillfälle att återuppstå i bloggvärlden.

(Jag kommer här att tänka på en tv-tablå häromåret, där en dramatisering av Jesus sista dagar annonserades med teasern ”Judas är en av Jesus lärjungar. Påsken blir inte riktigt som han tänkt sig”. Spännande!)

Medan Johanna dissekerar virusets dramaturgiska ontologi, Frida filosoferar kring ursäktens väsen och Macke är Macke, en 80-årig farbror i en artonårig kropp, så får väl någon ta ansvaret för den grävande journalistiken. Detta blev min lott.

Alla har fascinerats av Anders Tegnells uppenbarelse, när han efter att ha mejslat ut januariuppgörelsen (eller, var det nån annan?) alltså klev in och blev hela Sveriges smittskyddspappa. Vad få vet är att det lika gärna hade kunnat varit någon annan som stod där och å-ena-sidan-å-andra-sidan-rapporterade om coronavirusets framfart och framtid.

Efter en tids granskande har jag kommit över dom: audition-inspelningarna från slutintervjuerna innan rollen som statsepidemiolog tillsattes. Ni visste kanske inte att en hel samling fotbollsledare var framsynta nog att inse att om pandemin kom så skulle de behöva ett alternativt gig?

Men jodå. De visste. Av utrymmesskäl har jag klippt ut själva höjdpunkterna från ansökningarna, de där de sökande står på en fejkad presskonferens för att ha dagens dragning om smittan. Tegnell fick jobbet till slut, men det var sann-er-ligen ingen självklarhet.

Så här tog utmanarna sig an uppgiften:

Erik Hamrén, förbundskapten:
– För mig det handlar om respekt. Om coronan ger sig på gamla, på sjuka, det är för mig inte respekt.
Har du någon plan för att stoppa smittspridningen?
– Man måste våga. Jag har drömt många gånger att jag hittat ett vaccin. Det kan vara en vattenmelon, en kopp kaffe. I drömmen har jag lyckats varje gång. Man måste drömma om man ska vinna. Går man så här (hänger med armarna, böjer nacken, pustar mödosamt), då kommer man aldrig att vinna mot sjukdomen. Men om man går så här (lyfter hakan, skjuter ut bröstkorgen, pumpar okontrollerat med händerna) så kan man göra det.
A question from the Times for mr Hamrén: it seems scientists have rejected your idea of letting the Vansbro swim go ahead as planned, making it a fundraiser?
– You’re from England? I have many friends in England. If we in Sweden all die in Vansbrosimningen I hold on you. I hope you win the whole shit.
Det pratas om karantän, hur ska Sverige förhålla sig till det?
– Vi måste våga. Och om det skulle behövas så kan vi alla samlas under samma tak.
Var?
– I Hamréns hus. Låt mig förklara…

Rikard Norling, tränare:
– Joooääääh, mhm. Så är det. Corona – eller COVID som det heter nu för tiden – tvingar oss sannerlinen upp på de allra yttersta nagelnivåerna av våra tåspetsar. Det är en utveckling som vi inte välkomnar, men som kommer att locka fram något ur oss.
Hur ska ni gå vidare?
– Det här viruset är en blomma i all sin prakt, med ståndare och pistiller och allt, som i det att den slår ut eller vissnar tar oss med på en svindlande resa som känns ända in i hjärteroten. Då får man simma sitt fjärilsim och se om man flyter.

Jon Dahl Tomasson, tränare:
– Kamelåså.
Förlåt?
– Næe dessud til att vikke kan fortsætte megøre de ting vi normælt gør ivres samfund.
Förlåt?
– Samlejer fodbæll GRUPPEKNALD simpelthen ikkemuli. Corona har tæett os med på skovtur sååsige.
Förlåt?
– Jeg hær måske fået bundesligahår før dette røver. Kamelåså.

Daniel Kindberg, visionär:
– I den beredskapssituation vi befinner oss krävs lösningar vi normalt inte kunnat föreställa oss, men det är min fasta övertygelse att vi i Sverige kommer att ha vunnit coronapandemin inom tre år.
Hur ska det gå till?
– Människan måste alltid stå i centrum, det är imperativt. Vi tror på utveckling, vi har redan satt upp en föreställning där 700 000 75-åringar från våra ålderdomshem spelar Sodom och Gomorra i regi av Johnny Collins, vår nye biträdande epidemiolog från Bournemouth. Det kommer att visa att de inte är rädda, att möjligheten finns. Showen kommer att sponsras av den malaysiska staten i ett samarbete över det kommande årtiondet som saknar motstycke i idrottshistorien.
Finns det ett skrivet kontrakt?
– Ja.
Kan vi få se det?
– Kanske inte.
Men det här är ju enorma planer. Svenska folket, skattebetalarrna, förtjänar att få veta hur det kommer att finansieras.
– Finansieringen är klar. Det kommer dessutom att kompletteras med ett stödpaket motsvarande 900 biljoner kronor, direkt till kommunerna.
Men hur?
– Vi har gjort en oberoende värdering av vår restaurangbarack i Östersund.

Kim Bergstrand, tränare:
– Tja, dagens bästa nyheter är väl att bara hundra pers har dött härute. Hade kommunen fått som den velat hade det varit det dubbla. Det är helt obegripligt att de inte kan ge ett rakt svar på våra frågor. Det är oseriöst, inkompetent och utan motsvarighet.
Vem skulle du se som huvudansvarig för dagens vändande trend?
– Domaren.

Vladimir Rodic, spelare:
– Schhh.
?
–That was directed at the AIK fans. They know why.
Menar du att corona har något med AIK att göra?
– I don’t want to talk about AIK. But they have weak players and their fans are full of bullshit. They know they cannot stop this virus, they are all talk. Look at them. I can’t understand how anyone could want to fight a virus like they do. But I don’t want to talk about AIK.
Vad blir nyckeln för att nå utplaning vad gäller covid-19?
–Social distancing will be key.
Vad betyder det?
– No Soap Bar. But I don’t want to talk about it.

Jimmy Thelin, tränare:
– Ja, vi har alltså tjugotusen nya fall idag. Det kan alla se. Men vi tar små steg i rätt riktning. Rent medicinskt upplever jag att vi gör det ganska bra.
Tjugotusen fall i går, tjugotusen nya idag – kan man verkligen prata om utveckling då?
– Det viktigaste är att vi inte drabbas av panik, som ledare måste man stå upp för sina idéer och det upplever jag att vi gör på ett bra sätt. Sedan går resultaten emot, det är alla medvetna om, men det handlar om att visa att vi är trygga i våra principer i uppspelsfas och att vi hittar rätt i vår deff-i-off.
Hur nära är vi ett svar på gåtan corona?
– Kevin Stuhr Ellegaard.
Är det ett svar på frågan?
– Nej, det är inte ett svar på någon fråga.

Lars Lagerbäck, förbundskapten:
Hur många nya fall har du att rapportera från det senaste dygnet?

– Det blir så lätt att man hamnar i en massa spekulationer. Jag har all respekt för det ni eventuellt håller på med, men det är det här som är så fascinerande med virus. Det finns inga sanningar.
Det har riktats kritik mot ditt sätt att låsa in Sveriges alla medborgare för att stoppa smittningen. Många upplever det som tråkigt och väl defensivt.
– Med all respekt för deras syn så är det en bifråga. Jag tror att vi fortfarande lever i ett land med yttrandefrihet, och jag är inte låst vid någonting, men det är här modellen vi valt för att vi tror att den ger bäst resultat över tid. Jag vet inte om ni hört det, men tydligen har Fredrik och Filip utsett mig till Sveriges tråkigas…
Ja, vi har hört det.
– Då lämnar jag över till de här tres amigos: Alexandersson, Giesecke och Jan Albert.

/Simon Bank

Slappa ursäkter är inte bara skit

Gästkrönika: Frida Fagerlund

“Oh, sorry”.

Så fort ordet lämnar min mun inser jag att det var ett tag sedan det användes. På Londons gator, tunnelbanan och mataffären tvingas man vanligtvis parera genom horder av människor för att ta sig från A till B. Ett dussin “förlåt” om dagen till främlingar är lika normalt som att andas. Oavsett om det var du eller den andra som var i vägen från första början.

Redan från barnsben lärde vi oss att be om ursäkt så fort vi gjorde något som ansågs fel. I ung ålder kunde det vara så triviala saker att “förlåt” blev en sorts formalitet snarare än ett tecken på verklig ånger. En del människor – de vet nog inte själva vilka de är, men ni vet – verkar aldrig växa ur den grundinställningen.

Sedan coronavirusets utbrott har vi som följer fotbollen bombarderats av ursäkter. Jack Grealish festade till det med ett kompisgäng och avslöjades när han körde in i två parkerade bilar. Kyle Walker drog ihop ett eget intimt party med ett ytterst tveksamt syfte. Peter Moore blev förvånad när Liverpools besked om permittering av anställda väckte avsky (och tog snabbt tillbaka beslutet). José Mourinho bröt mot regeringens restriktioner och samlade ett gäng spelare för träning.

Det är olika nivåer av dumhet, girighet och allvar men samtliga utpekade landade i samma ord: Förlåt.

En genuin ursäkt, som tycks komma från personens djupaste inre, är något av det mest kraftfulla som existerar. Det är det yttersta beviset på att människan kan sätta sin egen stolthet åt sidan för att någon annan (alternativt något annat) betyder mer.

En lam, substanslös ursäkt påminner desto mer om en femåring som försöker ta sig ur trubbel. I dessa fall skydda sina respektive rykten och därigenom pengar.

Men enligt Psychology Today är ett “förlåt” aldrig helt verkningslöst. Även om en ursäkt skulle framstå som “fake” är det viktigt att den uttrycks muntligen för att undvika en framtida upprepning. “Ursäkter för oss ett steg närmare dennes innersta känslor som är själva upphovet till handlingen”, skriver tidskriften.

Det leder oss vidare till den andra – men minst lika väsentliga – delen av en ursäkt. Filosofen Jacques Derrida är en av de som har försökt beskriva vad förlåtelse är. Han landade i paradoxen:

Endast när förlåtelse är omöjlig, blir den möjlig.

Förlåter du för att läka ett sår förlåter du inte, egentligen. Då handlar det snarare om försoning mellan dig och någon annan.

Själv anser jag inte att något behöver vara ursäktligt för att kunna förlåtas. Det som däremot gnager i min numera rastlösa själ gällande exemplen ovan är de som anser att en ursäkt inte alltid är nödvändig.

Troy Deeney förstod inte alls varför Jack Grealish skulle be om ursäkt efter sitt nattliga äventyr. “Han tjänar bra med pengar, har inga barn. Vad ska han göra? Sitta ensam hemma i sin trädgård?”, skrockade Watford-anfallaren glatt.

Eh, ja? Jag som barnlös har inga problem med att följa reglerna som gäller i Storbritannien just nu (vore det inte värre att faktiskt trängas med några bångstyriga ungar?). Visserligen utan alla dessa pengar som Deeney av någon märklig anledning nämner.

José Mourinhos ursäkt kom först sedan Londons borgmästare Sadiq Khan öppet kritiserat tränaren. Portugisen svarade något om misstag och respekt för hjältarna inom vården. En så kallad slapp men obligatorisk ursäkt. Att Tottenham som klubb slog ifrån sig allt ansvar är oförsvarligt, särskilt med tanke på vad de har pysslat med de senaste veckorna.

En framstående engelsk journalist twittrade något anglo-romantiskt om hur Liverpools ledning förtjänade ”enormt med kredd” efter att ha ändrat sig i permitteringsfrågan. “De är storsinta nog att inse att de har gjort fel”, skrev personen i fråga.

Jag kunde inte hålla med mindre. Snarare ska de egna supportrarna hyllas eftersom deras engagemang gjorde skillnad. Peter Moore är tillräckligt mycket affärsman för att veta att han behöver dem på sin sida när allt det här är över.

Spurs, med ordförande Daniel Levy i spetsen, ser däremot inte ut att ända sig. Deras permitteringsbeslut stötte inte på tillnärmelsevis lika hårt motstånd som det på Merseyside. Det finns en viss ekonomisk skillnad mellan dessa klubbar men för att citera en parlamentariker: “permittering existerar inte för att hjälpa rika fotbollsklubbar”. Punkt.

Man vill landa i att alla dessa trötta ursäkter är skit som man helst slipper höra. Att Premier League-klubbar helt enkelt är giriga svin och att tränare och spelare alltid kommer tro sig stå över lagen. 

Så tänker jag på de där gångerna man rör sig ute i samhället och ber om ursäkt för lättvindiga misstag. Hur mycket trevligare det är än att skyndsamt lomma vidare med blicken fäst i marken (som ofta sker i Sverige…).

Jag gillar folk som är bekväma med att använda ordet “förlåt”. Till och med de som inte riktigt menar det eller vars gest grundar sig i pengamotiv. Det finns något kraftfullt över det ändå.

Jag ogillar däremot de som bromsar ursäktens – förhoppningsvis – långsiktigt goda effekt genom ren och skär ignorans.

När Vi Grävde Guld i Västberlin

Gästkrönika: Marcus Leifby

Till det svenska fotbollslandslagets främsta bedrifter brukar OS-guldet 1948, VM-silvret 1958, VM-bronset 1950, OS-bronset 1952 (engelsmannen George Raynor var ”tränare” vid samtliga tillfällen) räknas, och så har vi förstås VM-bronset 1994 – svensk idrotts mest verifierade händelse någonsin.

Därutöver finns några åstadkommande som inte var så pjåkiga – vi pratar om fina kvalinsatser, väl genomförda gruppspel och sånt gött.

En lite bortglömd bravad är det som inträffade i Vier-Länder-Turnier (lätt att blanda ihop med nyårsbackhoppningen Vierschanzentournee i Garmisch) under påskhelgen 1988.

Tyskarna vet hur turneringarna ska namnges.

Svensk fotboll var inte mycket att skryta med vid tidpunkten, landslaget (delvis under Lars Arnessons ledning) hade inte kvalificerat sig till ett enda mästerskap sedan VM i Argentina 1978 och VM-missen 1986 plågade fortfarande både nationen och svensk landslagsfotboll.

1985 behövde Sverige bara slå Tjeckoslovakien borta för att ta sig till Mexiko och läget var så pass bra att spelare poserade i t-shirts med ”Laban i sombrero”-tryck på.

Men, det sket sig.

Trots förlusten mot Tjeckoslovakien var det fullt tillräckligt så länge det omutliga Västtyskland bara tog poäng hemma mot Portugal, men det sket sig det också. Portugal vann, Tommy Engstrands röst brast i radio och Robert Prytz torkade tårarna med en servett (för inte fasen bar landslagsspelarna näsduk vid den här tiden?).

1988 skulle EM-slutspelet (Sverige fick inte vara med där heller) spelas i Västtyskland och på vårkanten var Sverige inbjudna till en käck påskturnering dit också de regerande världsmästarna Argentina, de blivande EM-finalisterna Sovjet och de blivande världsmästarna och VM 86-finalisterna Västtyskland kom.

Upplagt för en riktig lektion, alltså.

Men icke.

Sverige bet ifrån oväntat bra och spelade 1-1 mot Västtyskland på Olympiastadion i Berlin sedan västtyskarna planenligt gjort 1-0 på en käck frisparksvariant, men där Österprofilen Peter Truedsson (SM-guld 1981) påpassligt skarvat in 1-1 efter en svensk hörna från höger.

Förlängningsspel var det inte tal om i Vier-Länder-Turnier, det var ju trots allt påsk, så matchen avgjordes på ”elfmeterschießen” där svenskarna var psykotiskt oberörda.

Robert Prytz slog sin straff kallt i mitten, Peter Larsson skickade upp en rökare i krysset, Glenn Strömberg vred sin straff till vänster med högern och Jonas Thern visade inga som helst nerver.

Samtidigt missade tyskarna två straffar, Lothar Matthäus (av alla) sparkade sin boll så högt över att den förmodligen landade på andra sidan järnridån, och när tyskarna var nödgade att sätta sin straff gick Janne Möller rätt och räddade Rudi Völlers straff.

Möller mot Völler, alltså.

Sverige till final där Sovjet väntade, med ett hyggligt lag de också, eftersom de precis slagit Argentina (med bland annat Diego Maradona och Claudio Caniggia) som kommit till Europa med inte vilket sketgäng som helst.

Sveriges startelva i ”finalen”:

Thomas Ravelli – Roland Nilsson, Glenn Hysén, Peter Larsson, Dennis Schiller – Jonas Thern, Robert Prytz, Stefan Rehn, Joakim Nilsson – Hans Eskilsson, Hans Holmqvist.

I matchen (höjdpunkter finns på Youtube) hade Hasse Eskilsson flera fina möjligheter (bland annat ett skott i ribban) innan han till slut gjorde 1-0. Slutresultatet fastställdes senare till 2-0 sedan Hasse Holmqvist avlossat en frispark, via muren och in, med kvarten kvar.

Dubbel-Hasse firar på festligt sätt.

Förbundskapten Olle Nordin var mer än nöjd efter segern och avslöjade senare att bedriften lett till att både Västtyskland och de blivande europamästarna Holland hört sig för om det fanns någon möjlighet att spela träningsmatcher längre fram.

Olle framför finfin pärmvägg.

Sverige stärktes av segern i Västberlin, till hösten gick de in i VM-kvalet och spelade 0-0 borta mot England på Wembley efter att Glenn Hysén gett felfriheten ett ansikte med 138 perfekt genomförda glidtacklingar.

Sverige tog sig senare till VM 1990 där det inte gick något vidare. Hasse Eskilsson blev inte uttagen i truppen (proffsäventyret i Portugal gick inte alls som tänkt) trots fina insatser i landslaget under slutskedet av 80-talet. I stället tog Tomas Brolin, Johnny Ekström, Mats Gren, Mats Magnusson och Stefan Pettersson anfallsplatserna till Italien-VM.

1-2, 1-2, 1-2 där, fiasko och svarta rubriker förstås, men här schaktades ändå området där Tommy Svensson i hemma-EM 1992 (semifinal, tyskarna tog revansch) kunde lägga en grund till det som två år senare skulle ge oss den perfekta VM-sommaren – och ett brons.

Frågan är om något av det där ens hade hänt om Sverige inte segrat i Västberlin påsken 1988?

Därför ska jag nu fullfölja mina påsktraditioner genom att måla ägg, bryta kvistar till mitt ris – och tänka en stund på Hans Eskilsson och när Sverige segrade i Vier-Länder-Turnier.

Fröhliches Ostern!

/Leifby

FOTNOT: I matchen om tredjepris vann Västtyskland med 1-0 över Argentina. 

Tillbaka till 90-talets lägereld

Det ligger inte riktigt för mig att gå tillbaka i tiden och gräva. Jag har aldrig fastnat och nördat ner mig i gamla tidsepoker, nya vågen-filmer, andra världskriget, Palmemordet (jag är ju för all del, tvärtemot vad min arbetsbeskrivning ibland känns som, inte heller man.)
Jag skrev om idrottsnostalgi i bloggen för några dagar sedan, om hur den här krisen blivit det perfekta tillfället för tv-tittare i band annat Frankrike att enas runt gamla repriser av herrlandslagets största stunder och smärtsammaste förluster. Nu har också SVT bestämt sig för att, efter att i nationalhälsans tjänst ha lagt ut samtliga VM– och EM-krönikor, sända hela Sveriges VM-sommar 1994. Med studio och allt.

Traumahandling, kallade Patrik Brenning tilltaget och vad Marcus Leifby tycker om kanalens samtliga VM-krönikor kan man läsa här om man händelsevis inte snappat upp det på annat håll. (Välkomna tillbaka till bloggen när ni vill för övrigt killar, snart är det väl ändå dags för det Svåra Andra Inlägget?)
Fotbolls-VM 1994 innebar en svensk folklig masspsykos som färgat av sig på generationer sedan dess. Sverige höll på att stålbada sig genom en ekonomisk kris, Socialdemokraterna fick över 45 procent av rösterna i riksdagsvalet och samtidigt drog folkhemmet sina sista rosslande andetag. Det var en tid som skrek efter riktiga hjältar och det kommer, det börjar vi ana nu, behövas en minst lika stor bragd igen av Sveriges herrlandslag för att slutligen stänga dörren om det där mästerskapet.

Jag minns hur förvånad jag blev när Sveriges U21-landslag tog sig till EM-final 2015 i Tjeckien och John Guidetti, centralpunkten som hela valpfesten kretsade kring, förklarade att han sett VM-krönikan från -94 så många gånger att han kunde den utantill, trots att han är född 1992.
Jag kan nog det också, om jag skulle få för mig att titta på den igen – jag såg den minst en gång i veckan på VHS just när den kommit ut – men jag är som sagt inte nostalgiskt lagd och läser aldrig ens om en riktigt bra roman trots att jag har glömt handlingen.
Det är väl därför jag har lite svårt att helt förlika mig med att idrottsnostalgi blivit den nya nationalsporten.

Men så fick jag en uppenbarelse. Det var Anders Tegnell, statsepidemiolog och det linjära tv-tittandets räddare i chinos och urblekta pikékragar, som hjälpte mig.
– Utlandsresor tror jag kommer ta ett bra tag innan det blir som vanligt igen, om det någonsin blir det. Det får vi se, sa Tegnell till Aftonbladet angående coronakrisens effekter på vårt rörelsemönster.
”Om det någonsin blir det” är ju inga små ord, men när de kommer från Sveriges mest lågmälde superbyråkrat låter det ungefär som att han berättar vad han åt till lunch (pannbiff och potatis, med en grönsallad bredvid).

Det är så mycket med nuet just nu att det är svårt att blicka framåt alls. De flesta kanske vagt kan föreställa sig en trasig ekonomi och massarbetslöshet, i alla fall på ett abstrakt plan, men det där med utlandsresorna fick mig att haja till. Den här krisen kommer att förändra våra vanor i grunden. Också de som haft för vana att flyga fram och tillbaka över jordklotet i jakt på sol på vintern och fräsiga shoppinghelger höst och vår kommer att vara tvungna att växla ner under oöverskådlig framtid. Det kommer, om vi ska tro Tegnell, kanske aldrig bli som det varit igen.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det är väl ett annat sätt att säga att vi levt i en sorts global upplevelsedriven ekonomisk parentes som just stängts igen bakom oss. Fotbollen drabbas lika hårt av detta som alla andra, förmodligen hårdare än de mer livsnödvändiga industrier som kommer att klara sig just för att vi verkligen behöver dem. Det är en ny tid som kommer att rasera världsekonomier. Samtidigt syns Himalayas toppar plötsligt från indiska städer igen.

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair.

Vad var nu min poäng med det här inlägget annat än att utmana Simon Bank i pretentioner? Jo, 94-nostalgin var det ja. Det var en jättevarm sommar – det var på tiden då man inte behövde oroa sig för vad det betydde – och det var en av få månader jag kan minnas som precis alla människor man träffade pratade om precis samma sak. Lite som nu, när vi slår på tv:n klockan 14 mer eller mindre automatiskt för att få oss dagens coronafix. För att känna att det i alla fall finns ett vi mitt i misären.
Vi befinner oss i en tid då vi vet att nästan inget kommer att bli som det varit, men vi vet inte riktigt på vilket sätt. Är det Kina som styr världsordningen på andra sidan corona? Blir det ett asiatiskt land som vinner fotbolls-VM för herrar 2026 i USA? Kommer någon annan än lokalbefolkningen att vara på plats på arenorna? Jag har ingen aning.

Men när det börjat sjunka in hur stora förändringar vi står inför, på en individuell, nationell och global skala, är det inte svårt att förstå varför folk greppar det svenska kollektiva medvetandets snuttefilt, eviga lägereld, påminnelse om en bättre, eller i alla fall mer lättbegriplig, tid. VM 1994. Plötsligt känner jag mig redo att fira midsommar i Pontiac Silverdooom.

Foto: TT

Tysk social distans och fördelarna med ickefotboll

Ni behöver en bild av något positivt slag just nu, så låt oss titta på hur det såg ut när Bayern München i dag började träna igen. Bayern i södra Tyskland är bland de hårdast drabbade regionerna av coronaviruset i landet, som hittills kommit relativt lindrigt undan i dödstal räknat.

Inga handslag, famntag, klappar eller kyssar. Men fotbollsträning i alla fall. Man mår bra.

Det tycks också bloggens spirituella förebild Ronaldinho göra, trots att han förlorade en dubbelmatch i fotbollsvolley häromdagen. (På andra sidan nätet: En dömd mördare och en rånare.)

Ronnie har skickat en videohälsning till vad som tycks vara hans cellkamrat Pablos familj och hälsar på spanska: ”Vi har det bra här tillsammans, han är min anfallare och han luktar gott. Snart ska vi ut och spela igen.” (Ronaldinhos spirituella förebild är vad det verkar Glenn Hysén.)

Exakt så där ska jag må på den 32:a dagen i fångenskap om jag någon gång råkar äntra Paraguay med falskt pass och hamnar i fängelse.

Jag lovade en lista med anledningar att glädjas över att fotbollen står stilla. Jag kom på:

1. Man minns alla ångestdagar mot kväll och hur de tog på en. Den 15 juni slipper vi ha kollektivt magont när Sverige laddar upp för EM-premiär i Bilbao. Vi kommer förmodligen krisa av andra skäl, men i alla fall inte detta.

2. Man har en bra chans att fundera på vad som är VIKTIGT PÅ RIKTIGT i kristider när FOTBOLL KÄNNS MENINGSLÖST.

3.

4. Man hinner läsa en bok mellan Tegnell-tv klockan 14 och Aktuellt klockan 21.

5. Äh, vad fan.

Sida 1 av 3