Cara Kristina,

Ösregn över Genua, regn även hos dig på Lampedusa och snö här i Stockholm. Det är natt och snöar sakta, utanför mitt fönster. Ett stilla snöfall som svept in mina kvarter under en florstunn vit slöja.

Jag är vaken och tänker, kanske borde jag ta till mig ditt musiktips och höra mjuka toner i natten? Men jag tror att jag blir kvar i tystnaden, tänker mig nio år tillbaka i tiden, då min äldsta dotter föddes. Vid den här tiden var jag helt i värkarnas grepp, jag minns att jag låg på golvet, fångad av denna smärta bortom alla fattning.

Ändå vet du hur det är, när jag tänker på de där nätterna, med mina två döttrar, inser jag att jag aldrig varit så närvarande i nuet som då, aldrig så nära livet självt.

Tankarna jagar varandra genom natten, då, nu, framåt. Jag bläddrar här bland de italienska sajterna på datorn, ser bilderna av Roms förstörelse och kan bara hoppas att man får fast så många skyldiga holländska fans som möjligt. Bilderna på den ödelagda fontänen men flaskor och ölburkar flytande i vattnet är en bild av skam. Inget annat. Fotbollens allra smutsigaste sida. Måtte dessa skammens män bli identifierade, straffade, bötfällda och portade från alla matcher för all framtid. Men det är en fåfäng förhoppning, jag vet.

I dag firar vi födelsedag, men jag kommer att snegla i ögonvrån på de mest intressanta matcherna i Italien, vi hörs framåt kvällen.

Buona notte, kära du.