Buon giorno Kristina och buon giorno Svezia…

Ja,  i morse blev det ett tidigt ”God morgon”, med taxifärd genom ett nymornat Stockholm. Det var tid för Sportpanelen i Gomorron Sverige, tillbaka till plikten efter en kärleksfull firandets söndag  där vi alla lade allt åt sidan och fokuserade på födelsedagsbarnet och hennes glädje här och nu. I studio-soffan i morse blev det desto mer fokus på skid-VM och så blickade jag framåt mot Juventus åttondelsfinal mot Dortmund i Champions League.

Man får försöka glädjas åt det lilla, nu när det är så illa i serie A, som du skriver. Nog för att Juve ofta tagit hem ligan tidigt på säsongen genom åren men när spänningen dör redan i februari, då är det ledsamt. Jag ska skriva mer om Milans kris snart, där är ju Inzaghi inte det verkliga problemet. Även om jag håller med om att Montella är en skicklig tränare och jag tror att ”det lilla flygplanet” har mer kunskap för att lyfta (förlåt) Milan igen. Inzaghi var en gudabenådad måltjuv och matchvinnare, samt intrigmakare i omklädningsrummet.

Som tränare är Super-Pippo mer svajig, men samtidigt behöver Milan kontinuitet. Men framför allt behöver man mer pengar och en modern ledning. Du som kan din Berlusconi vet ju att både han och hans utvaldas storhetstid är förbi. Och maktkampen mellan Galliani och Barbara är direkt skadlig och oerhört jobbig för de i klubben som måste handskas med den dagligen.

När det gäller Roma känns det också så trist att det inte håller hela vägen. Och, apropå legendaren Pirlo, som du skrev om nyligen, känns det som att Totti, både på och utanför planen är lika mycket förbannelse som välsignelse numera. Det är ingen ny diskussion men den får ändå många av mina Rom- och Roma-vänner att gå i taket. Du som är en sansad kvinna, vad säger du? Totti är Totti men han är ju inte vad han var. Hur gärna vissa än vill tro det.

Åh, ibland kommer det över mig en sådan sak, efter de där åren när han och Alessandro Nesta spelade på varsin sida stan. Mörke Lazio-backen Nesta, blonde Roma-anfallaren Totti…Ja, du minns. Som gjort för melodramer och banala texter men också sant, varenda möte var mer än en match, en duell. Verkligheten överträffar ju som bekant alltid dikten.

Parma, så, slutligen…Jag skrev någon rad om deras ekonomiska kollaps redan häromkvällen, att jag tycker jag med att det är så trist, så outsägligt trist. Både för klubben i sig och hela den italienska fotbollens (och Italiens) ekonomiska svåra läge. Parma är ändå en av de mest anrika klubbarna, var där senast 2012 på våren. Milan vann och efteråt minns jag att jag intervjuade en dunderförkyld Zlatan som ändå spelat. För att inte tala om när Brolin spelade där…Tycker mig ha hört talas om en viss incident kring docknamnet cicciobello? Minns jag rätt?

Nu kallar plikten, dags att skriva nyhetskolumn…

Kramar från ett blygrått Stockholm