Carissima,

Jag är en dålig brevvän. Har grottat ner mig i fallet Dolce&Gabbana, där Domenico Dolce har gått ut hårt och provocerande och sagt att han är emot homosexuella adoptioner. Detta väcker uppståndelse framförallt därför att det kommer inifrån, han är själv homosexuell, inte från moralkonservativa heterosexuella politiker som det finns gott om här. Men det är förstås dumt att inbilla sig att alla HBTQ-are har samma åsikter. De håller på olika fotbollslag också, sade Italiens transdrottning Luxuria, som tidigare var parlamentsledamot, och skrattade.

Vilka foton du skickar! Proscida är en saga. Vi tar en väska och åker bums. Ju mer man lär känna Italien, desto mer vill man upptäcka det som få talar om. Jag är allergisk mot platser med för mycket folk och tingel tangel. Alltså brukar jag leta efter de minsta öarna, de minst glamorösa regionerna, små okända pärlor som inte står med i turistguiderna. Det finns inte så mycket oförstört kvar i Italien, men den som söker finner.

Solen har äntligen återvänt till Rom efter flera dagar med regn och rusk. Titta på det här fotot av min taxichaufför häromkvällen, som letade upp en adress till en kollega och pratade i sin mobil samtidigt som han körde mig hem. Det är vad jag kallar att blir körd hem säkert…

Jag återkommer om bokval. Måste infoga några reflektioner om Roma som jag har lovat och en sammanställning av de senaste dagarnas händelser.

Det är öde utanför Trigoria. De hårda lagarna mot våldsamma protester från supportrarnas sida, får i tifosi att avreagera sig på social medier och radio. I sådana här lägen är det lätt hänt att humöret rinner över och risken är en Daspo, ett matchförbud. Det råder alltså ingen uppståndelse på Trigoria, vilket bidrar till den märkliga stämningen.

Laget lär vara inlåst i salen där Garcia brukar gå igenom taktik och göra matchanalys. Snacka om att ha modet i knävecken. Hemmaförlusten mot Sampdoria i måndags var som den sista spiken i kistan. Som att begrava en säsong som alla hoppades så ofantligt mycket på, här i Rom och bland alla romanisti över gränserna, ändå upp till Sverige.

Gladiatorerna inkasserade sin förödmjukande förlust medan regnet öste ner och visslingar och burop haglade. ”Mecenari”, skrek i tifosi. Legosoldater. En främlingslegion på sin egen arena, som inte skrämmer någon och som inte gör vad den har betalt för. Detta var inte Romas sämsta match den här säsongen. Totti var bäst på plan så länge det varade. Men en förlust är en förlust, hur man än vänder och vrider på det. Roma har inte vunnit på Olympiastadion sedan den 30 november.

Och det är detta de nu försöker reda ut, Garcia, Francesco, Daniele, De Sanctis, Pjanic, Ljajic, Gervinho, Keita och de andra.

Totti tar till orda. Han försöker peppa lagkamraterna. Dai, vi klarar detta. Det som behövs nu är en seger, så att vi kan vända den här negativa kurvan, med början i morgon mot Fiorentina i Europa League. Visa vad vi går för. Vi måste vinna detta. Vi måste komma igen. Lazio nafsar oss i hasorna i Serie A, mannaggia li mortacci sui.

Det är ungefär vad som sipprar ut. Få miljöer är så slutna som italienska fotbollsklubbar, där ingen någonsin avslöjar sina problem offentligt. Allt görs upp i klubblokalerna, mellan tränare, spelare och ledning. I lönen ingår att hålla tyst, vara lojal. Till och med tjugo år efter, är femtioåriga spelare dödstysta om vad som skedde när de spelade. Man talar inte, om man vill fortsätta vara en del av fotbollsvärlden. Den underbare gamle Baronen, Nils Liedholm, var tyst som en mur, även efter att han avskedades från Berlusconis Milan.

”Det är ett bra lag. Det är bra pojkar i det laget”, var hans standardsvar på alla oönskade frågor.

A barò.

Vi skulle ha behövt dig nu. Kan du inte stiga ner från molnen ett ögonblick och förklara, nu när ingen kan klandra dig längre.

Annars får vi klara oss med gissningar. Det är lättare att förstå vad som krävs än vad som har lett fram till denna totalt oväntade, sega och onödiga kris, denna bortkastade säsong. Roma behöver lugn och ro och eftertanke, nya friska krafter, rensa luften bland spelare som har svårt att komma överens och framförallt segrar. Sjukstugan måste avfolkas, turen och flytet måste återvända till Trigoria och Olympiastadion.

Tänd ett ljus och hoppas att det händer i morgon. I kväll lyssnar jag på Dortmund-Juventus på radio i mörkret. Vet inte vad jag ska önska mig.

Stor kram