Kära Jennifer,

Låt mig muntra upp dig i ditt nya liv med en tillbakablick på ett av mina roligaste och mest överraskande ögonblick som journalist!

Det är förstås Kameruns seger i Afrikanska mästerskapen i går, som får minnet att vakna. Någonstans i bakhuvudet hör jag:

”Dina vrister”.

Jag hade verkligen aldrig reflekterat över att ett par, ja, faktiskt ganska snygga vrister, kan användas för att förföra. Uppenbarligen gjorde de intryck på den kamerunske fotbollsspelaren Jean-Claude Pagal på ett hotell i Alberobello i Apulien i juni 1990.

Det var fotbolls-VM, mitt första. Då kunde man faktiskt fortfarande intervjua nästan vilka spelare man ville. Men de flesta landslagen hade presskonferenser vid en viss tid och missade man dem, blev det inget inslag.

Jag och filmteamet hade i all hast kört från Rom tidigt på morgonen för att åka iväg och göra ett reportage om turneringens stora överraskning. Jag visste mycket lite om Kamerun och ingenting om hur det gick till på deras spelarhotell. Vi åkte alltså på vinst och förlust, men man vill ju inte komma tomhänt tillbaka till redaktionen.

När vi rullade in framför entrén, var adrenalinnivån ganska hög. Tiden var knapp. Det gällde att hitta en spelare att intervjua, snabbt.

Och där stod han, Jean-Claude Pagal, lutad mot receptionsdisken och tittade på oss.

”Spelar du i laget?” frågade jag på min knaggliga skolfranska. Jag kände inte igen honom.

”Oui”.

Vi fick upp utrustningen snabbt som attan och ner Jean-Claude i en stol. Han verkade otroligt avslappnad.

Jag hade skrivit ner några frågor på vägen i bilen. Kamerun hade helt otippat kommit till åttondelsfinal och skulle möta Colombia.

”Hur förklarar du era framgångar?” försökte jag.

Jean-Claude bara log. Sedan sade han:

”Dina vrister, dina vrister.”

Jag förstod inte.

”När jag såg dem, föll jag. Och dina ögon.”

Jag blev väldigt generad. Kanske frågan var fel ställd.

”Hur kommer det sig att afrikansk fotboll är på väg upp?”

Jean-Claude log med glimten i ögat. Detta var inte allvar. Han drev med mig, godmodigt. Med mig och alla dem som ville göra ett fyrkantigt inslag om De otämjda lejonen, som de kallade sig.

”Jag behöver kärlek”, svarade han. ”Och jag kan bara tänka på dig”.

Nu började min italienska kameraman härskna till. Han tyckte det gick för långt. Vi avslutade intervjun ganska snabbt, när vi förstod att vi faktiskt kunde röra oss helt fritt på hotellet. Vi filmade och intervjuade och åkte hem med mycket material.

Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att använda intervjun med Jean-Claude Pagal. Så tråkig var jag. Jag var ny i sportjournalistiken och satt fast i Jante-lagens järnhårda grepp.

Inte skulle väl jag?

Någon kunde ju tro att jag trodde att jag var någon?

Men redaktionen på TV-sporten tyckte intervjun var jätterolig.

”Det är klart du ska ha med den!”

De fick mig att ändra mig. Och på många sätt är det faktiskt just tack vare intervjun med den galne Jean-Claude Pagal som jag började ta ut svängarna.

Insåg att det ofta blir bättre om man visar lite personlighet. Att jag inte behövde göra precis samma reportage som alla andra utan att det som jag upplevde som en svaghet, min ganska färska upptäckt av sporten fotboll, faktiskt kunde vara en styrka i vissa sammanhang.

Därför är jag väldigt glad att just Kamerun vann Afrikanska mästerskapen. De har en plats i mitt hjärta.

Stor kram

Kristina

Kära Jennifer,

Det är nästan alltid sorgligt att avsluta. Inte för att det man bestämmer sig för att lämna, alltid var det bästa för en. Men det är när man sätter punkt, som alla de goda minnena väller in.

Att vara journalist är ju stressigt och slitigt och tufft och hårt, men också så otroligt stimulerande och roligt. Tänk på allt det du har fått se bakom kulisserna, alla stjärnor du har träffat, allt ofattbart du har fått uppleva. Du har umgåtts med Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna i princip dagligen, skrivit om honom, bråkat med honom, fått respekt för honom och blivit respekterad. En levande legend mötte en stark kvinna och en lysande penna. Det var underbart att följa.

Jag vet att du tänker på allt det där nu och att det känns vemodigt. Gissa hur jag känner mig! Vi är ju fortfarande ganska få kvinnor i sportjournalistiken och du har verkligen varit en vän och ett stöd.

I fortsättningen får jag försöka sköta om bloggen själv (jag vet att jag är väldigt slö på det området, förlåt Jenny och läsare). Men mellan oss är det är ju lyckligtvis inte slut här. Vi delar så mycket, inte minst kärleken till detta underbara, vansinniga land. Vi kan sitta och tjafsa på någon dålig bar i Testaccio till långt in på natten även i fortsättningen och skratta tills vi kiknar. Jag älskar det här fotot. Det säger allt om vänskap.

Den där snygga kicken du gör med bollen på fotot i ditt sista inlägg skulle jag inte kunna göra om du så dödar mig. Att just jag skulle ramla in i sportjournalistiken är snarast ett under, med tanke på min urusel fysiska koordination, oändligt många skubbade gymnastiklektioner och inte ens en kurs i tantyoga eller någon annan sportslig aktivitet i hela mitt liv. Men lyckosparkar utdelar jag gärna och här kommer en, kärleksfull och välment, från mitt gamla träben. Stor kram och vi håller kontakten, i ett annat forum.

Kappelinoo

Carissima Jenny,

så vaknar man och världen känns lite fattigare. Det är förstås idiotiskt att tänka så om fotboll, när allting runt omkring oss verkar rasa samman av långt allvarligare skäl. Men det är ju just därför man klamrar sig fast vid ett landslag och en fotbollsturnering. För att slippa tänka på de 83 döda i Bagdad, de 20 som blev ihjälskjutna på en restaurang i Dacca, på de som omkom på flygplatsen i Istanbul och på alla dem vi inte har en aning om, som dagligen dukar under i en djupt orättvis, våldsam värld. Dagens La Repubblica sätter sakerna i perspektiv. Nio italienare bland offren i Dacca. Längst ner ”Oräkneliga straffar, Tyskland slår ut Italien”.

I går kväll grät de allihop i TV, Buffon, Barzagli, Bonucci, och jag på min soffa. Ingen kommer att minnas oss, sade dem. Vi ville så mycket och vi har kämpat så hårt. Vi hade ett projekt, men allt kommer att glömmas bort.

Den enormt stora skillnaden mellan detta landslag och alla dem som legat mellan VM 2006 och EM 2016 är beslutsamheten. För första gången på tio år har vi sett en uppställning azzurri som verkligen, klart och tydligt, ville något stort. Här finns inte en ensam, starkt lysande fixstjärna med undantag för den otrolige Buffon. Här finns en grupp av förhållandevis svaga personligheter som den förtrollande argsinta Antonio Conte har lyckats smälta samman till en övertygande helhet. Som använde vilja och fysisk form där talangen saknades, som aldrig lät första halvlek gå utan att något hände (som ju italienarna nästan alltid gör), som fortsatte att anfalla till sista svettdroppen. Vi (för jag känner mig som italienare nu) tog belgarna med storm och slog spanjorerna. Båda var på pappret långt bättre. Vi höll tyskarna stången in i det sista. Hur mycket den fysiska och psykiska tröttheten till slut spelade in, visar de otroliga straffmissarna på både sidor. Tyvärr blev det en för många och den råkade vara italiensk. Någon måste förlora, för att en annan ska vinna. Det hade lika gärna kunnat bli tvärtom.

Men gli azzurri kommer hem som hjältar, för ingenting är så svårt som att förlora med flaggan i topp. De förlorade en kvartsfinal, men vann ett helt folks hjärtan och andras respekt. Det var ett nytt Italien som sken igenom i detta EM, hårt arbetande, målmedvetet och med en enorm vilja. Ingen furbizia, ingen ettmålochbackahem-mentalitet. Contes värsta huvudvärk var mittfältet. Men vem kan matcha Bonucci, Barzagli och Chiellini? Florenzi? Eder? Vem hade någonsin trott att Emanuele Giaccherini skulle kliva rakt in i våra hjärtan och stanna där?

FullSizeRender

Den plågsamma frågan är vad som händer nu. Conte går till Chelsea och Giampiero Ventura tar över som förbundskapten. Han är i alla avseenden en utmärkt person, men han är inte Antonio Conte. Jag tror att Contes taktiska geni och vilda raseri är två mycket viktiga ingredienser i det vi sett ske på de franska arenorna där italienarna har spelat. Det blir inte lätt för Ventura att upprätthålla den energi och högspänning som Conte har förmedlat. Två år till med mannen med fotbollsvärldens värsta humör och Italien hade varit på god väg till VM-final i Ryssland.

Nu gäller det framförallt att fortsätta på den inslagna vägen, att fortsätta kämpa för att blir ihågkommen, inte bortglömd. Italiens insats i går är som en krona som lyser på en sliten gammal husvägg.

Själv är jag ganska däckad av värmen och lite ledsen, men det går ju över. Nu vill jag se Island och Wales i final. Tänker på dig och din härliga badsemester på andra sidan halvön. Har du det bra? Äter du gott? Saknar dig.

Stor kram och Forza Azzurri! Sempre

Kappelinoo

PS till alla underbara följare på Twitter. Tack för att ni finns!

Carissima,

Jag skäms etc etc. Ledsen att det skulle ta sån tid etc etc. Förlåt att jag alltid svarar så sent o s v.

Så där har jag hållit på sedan jag var tio år och hade en brevvän i Trelleborg som jag bara träffade på somrarna. Att åka till Malmö från Trelleborg under hösten och vintern var alldeles för långt och komplicerat, så det blev aldrig av. Världen har lyckligtvis förändrats en del sedan dess, men jag fortsätter att leva kvar i ”att jag kan svara i morgon” helt oavsett vilken sorts post det handlar om.

Hoppas du har det bra. Bortsett från att jag har haft dåligt samvete för dig, har jag haft det gentemot alla Sveriges romanisti, eftersom jag inte på något sätt har kommenterat allas vår kaptens otroliga bragd mot Torino häromkvällen.

Vi satt alltså hemma och surade och såg att Roma låg under med 1-0 mot Torino.

”Typiskt en sådan match som Roma förlorar”, sade jag, som var på dåligt humör.

”Instämmer”, sade min man.

När Martinez gjorde Toros andra mål kom vi överens om Roma är ”un casino”. Oavgjort.

Jag gick alltså ut i köket för att diska och hörde ett vrål utifrån.

”Mål?”, frågade jag hoppfullt.

”Nej, Totti kom just in”.

Det är bara några minuter kvar att spela innan förlängning. Och nu händer undret. I denna korta tidsrymd gör världens bästa capitano två mål. Spalletti försöker krympa ihop till en liten liten boll och rulla ut i plankanten utan att någon märker det. Men det går inte. Det är som en gudomlig rättvisa har sänkt sig över arenan. Totti har talat. Ingen vet hur det går när säsongen är slut. Men NU vet alla att Totti är oslagbar, större än stor,  kolossal, omåttlig.

Stadion är i delirium.

Hela mitt kvarter gungar.

Han är helt sanslös, Totti.

Jag tänker vilken tur jag har haft och har, att ha fått träffa denna makalösa spelare, att ha följt honom genom dessa romerska år och att det inte är slut ännu. Tränarna kommer och går, men Totti består. Er Pupone är för fotbollen vad Pavarotti var för operan och vad påve Franciskus är för den katolska kyrkan. Det bor två levande legender i min stad och båda heter Francesco. Det är fantastiskt och det gör mig glad och stolt.

Nu väntar vi förstås med enorm spänning på måndagens sammandrabbning med Napoli, som verkligen är matchen med stort M för båda lagen. Här står slaget om andraplatsen. Jag säger inte mer, och skriver inte mer för att Rom har gjort mig skrockfull.

I övrigt rullar livet vidare, obönhörligt. Varje morgon går jag en lång promenad genom staden. Våren är på god väg och det är så vackert att jag blir gråtfärdig.

Just nu pågår en nordisk filmfestival i Casa del Cinema i Villa Borghese.

Jag såg Mika Kaurismäkis film om drottning Kristina, The Girl King, häromkvällen tillsammans med en entusiastisk publik. I filmens slut rider hon mot Rom och jag gick ut i den milda kvällen och spatserade nerför Via Veneto på vägen hem. Det ljuva livet är ett minne blott. Ett tjugotal uttråkade rika pensionärer var utspridda på barerna och restaurangerna. Synd, för det är en perfekt partygata eftersom den är så bred och luftig. Hoppas någon snart blåser liv i den igen.

Du och jag kanske? Må väl och kom snart till Rom så vi kan ut och fira! Bartaruga är tillbaka på ny adress!

Baci e abbracci

Kristina

Bella,

Long time no hear! Ibland blir det bara lite för mycket med jobb och familj och influensa och det ena med det andra.

I går var en minnesvärd dag för denna underbara, galna nation. På Juventus Stadium gick vårens stormatch av stapeln, den som skulle ge en fingervisning om vad som kommer att hända härnäst i Serie A. På TV utspelade sig finalen i Italiens mest älskade melodram, Il Festival di Sanremo alias Melodifestivalen all’italiana. Få evenemang är så otroligt avslöjande om vad det här landet handlar om, på gott och ont.

Fotbollen först. Juventus tog emot Napoli på hemmaplan, med vajande standard och öronbedövande talkörer och visslingar. De himmelsblås supportrar hade resförbud för att undvika problem med ordningen i Turin. Det var likadant fast tvärtom när Juventus spelade på San Paolo i slutet av september.

Det är för bedrövligt. Om fotbollen inte är till för i tifosi som är beredda att sätta sig på en buss eller tanka full tank, knö in sig med fem polare och köra nästan 160 mil tur och retur bara för att ha varit där och sett det ske, vem är den då till för? Jag tänker inte på huliganerna. Jag tänker på alla de andra som lever för detta. Jag tänker på människor jag har träffat från nord till syd under alla åren här och deras drömmar och nerbitna naglar. Jag tänker på alla tråkiga supporterklubblokaler där jag har sett fotbollsmiraklet göra allting skimrande och vackert oändligt många gånger. Ge fotbollen tillbaka till folket!

Juventus förlorade med 2-1 mot Napoli i höstas. Den nya säsongen var ung, Juventus var svagt och Napoli lite ostadigt. Nu var det två i princip jämstarka lag som möttes, tabellens etta och tvåa, Napoli två poäng före men med handikappet att spela borta utan supportrar. Det verkade påverka Higuain mer än någon annan. Serie A:s skyttekung var oigenkännlig. Det bidde en fingertutt.

Det var den där typen av låsta, nerviga kamp som måste vara ett helvete på plan och som får åskådarna att sitta som på nålar. Det såg ut att vara på väg mot ett ganska väntat oavgjort, när Zaza drämde till bollen som bara visslade förbi Napolis målvakt och sånär for rakt igenom nätet, två minuter från slutet. Jag led med Napoli. Det var inte rättvis, men antingen gjorde Juve det eller Napoli, det vill säga slog till i ett obevakat ögonblick.

Bara om Napoli vann, skulle ligaresultatet ha förändrats på ett avgörande sätt. Med ett försprång på 5 poäng, skulle Vesuvius kungar ha kunnat känna sig lite säkrare. I stället leder Juventus med 1 poäng, men de leder. De har tagit täten igen, mannaggia la miseria. Det ger ett psykologiskt övertag som kan vara förödande. Tillkommer dock att Juventus har lyft sig själv i håret för att klättra upp i toppen. Förr eller senare kommer tröttheten och med den en rasrisk. 13 matcher kvar.

Så till Sanremo. I Italien utspelar sig detta nationaldrama tisdag-lördag, varje år i mitten av februari. Festivalen har dödsförklarats av oräkneliga duktigpettrar genom åren, men den kommer alltid igen med förnyad kraft.

Programledaren väljs från år till år bland Rais populäraste ansikten. Till receptet hör en vacker kvinna som är där enbart för att tittas på, och en ovanlig mix av tävlingsdeltagare. Italien fortsättar att blanda alla generationer. Det är både lite patetiskt och väldigt trevligt. Ingen artist uppskattades mer än gubbgruppen Pooh, där samtliga medlemmarna närmar sig de 70. Tro nu inte att detta är Italiens Rolling Stones. Nej, det är mer som om era far- och morfäder gick upp på scenen med sina små magar och saggiga halsar och trevliga söndagskläder, och sjöng några käcka truddelutter från den gamla goda tiden.

Salongen var nära kollektiv hjärtinfarkt.

Hur gick det, undrar ni nu?

Pooh deltog inte i tävlingen. Det gjorde däremot Stadium, en grupp i samma anda som är lite, men bara lite yngre. En sentimental rockballad om en far som talar med sin dotter. Inte ett öga torrt.

Gamlingarna först med andra ord och sedan en rar ung flicka och som trea ett kärlekspar från Sicilien. Italien i ett nötskal. Glad San Valentino, baci och abbracci

Kappelinoo

PS De håller på och renoverar Spanska Trappan. Rom är aldrig fel

Carissima Jennifer,

måste bara skriva några ord till dig om det enorma gensvar jag fick efter inslaget om damfotboll i Italien som gick i Sportspegeln i går. Jag liksom dansade till jobbet i dag, en härlig måndag med strålande sol och bara några plusgrader.

Jag kan tyvärr inte sätta någon länk här, eftersom programmet inte går att se utomlands, mannaggia la miseria.

En del uppdrag gillar man mer än andra, man blir liksom förälskad i dem, och detta var just ett sådant. Det var så roligt att göra reportaget och så fantastiskt kul att titta på damfotboll, som jag faktiskt sällan får tillfälle till här. Vilken fart och vilket engagemang och, vilken humor. Det är allvar, men det är också roligt. Fotbollen är en viktig del av livet, men inte det som allting snurrar kring. I den vanligtvis så hyperspända calcion är damfotbollen underbart avslappnad och som journalist kommer du åt spelarna och tränarna.

De säger saker! Inte bara de gamla vanliga flosklerna, nej, de säger saker som får en att tänka till.

Italiensk damfotboll är i dag där Sverige var för trettio år sedan. Det är verkligen intressant det där att männens sätt att spela bara måste vara måttstocken i just fotboll. Varför jämföra? Varför inte bara njuta av olikheterna? Det klarar de flesta i tennis, i friidrott, i simning eller skidåkning, så varför inte i fotbollen? Jag ser fram emot herrlag i synkroniserad simning. Håriga ben som sticker upp ur vattnet och badmössan på sned. Sagolikt.

Men tillbaka till fotbollen. Från och med den här säsongen måste klubbarna i Serie A starta verksamhet för flickor under 12 år. Enligt hörsägen har de flesta klubbar skrivit in sina anställdas döttrar för att det ska se bra ut på pappret. Någon verksamhet i sann mening finns alltså inte. Fiorentina har tagit det på allvar och har alltså även en damklubb. Somliga andra börjar röra på sig lite, Napoli och Lazio. Det är klubbarna som har smarta människor i ledningen, som förstår att damfotbollen är på gång. Jag tror faktiskt att den härliga känslan av ursprungligt, äkta spel kan locka många tillbaka till arenorna. Inga huliganer, inga sponsorplank och tjuriga agenter, raka rör och kråka i näsan som på den gamla goda tiden. Den kloka Lisa Ek sade att hon är tacksam för att hon har fått spela fotboll under den här tiden, när det fortfarande är så fritt och rent. Hon tjänar inga stora pengar, men hon verkar faktiskt inte bry sig. Hon lever sin dröm. Hon är proffs i Italien. Hon pluggar italienska med engagemang. Hon får ett år eller två att riktigt lära känna detta vansinniga underbara land.

Jag undrar hur lång tid det tar tills den italienska damfotbollen hävdar sig även internationellt. 2014 tog U17 brons i VM i Costa Rica, vilket den motsvarande åldersgruppen på herrsidan aldrig har lyckats med. Det blev några notiser i sporttidningarna. Vinstpremien till tjejerna från fotbollsfederationens bestod i en middag vid havet.

Tjejer som spelar fotboll i Italien får fortfarande inte bli proffs. Det blir nästa mur att riva och så förstås det eviga tjatet om att damfotboll är något sorts ohälsosamt lesbiskt näste. Den sortens fördomar är verkligen tröttsamma. Huvudet är till för att tänka med, om nu någon händelsevis hade glömt bort det.

Stor kram

Kristina

PS Lite roligt måste vi ju också ha. Vad hände här: har jag slukat en eldgaffel eller?

På lördag är det match Roma-Fiorentina, damer alltså. Jag kommer att sitta spikad!

Carissima Jennifer,

måste bara skriva några ord till dig om det enorma gensvar jag fick efter inslaget om damfotboll i Italien som gick i Sportspegeln i går. Jag liksom dansade till jobbet i dag, en härlig måndag med strålande sol och bara några plusgrader.

Jag kan tyvärr inte sätta någon länk här, eftersom programmet inte går att se utomlands, mannaggia la miseria.

En del uppdrag gillar man mer än andra, man blir liksom förälskad i dem, och detta var just ett sådant. Det var så roligt att göra reportaget och så fantastiskt kul att titta på damfotboll, som jag faktiskt sällan får tillfälle till här. Vilken fart och vilket engagemang och, vilken humor. Det är allvar, men det är också roligt. Fotbollen är en viktig del av livet, men inte det som allting snurrar kring. I den vanligtvis så hyperspända calcion är damfotbollen underbart avslappnad och som journalist kommer du åt spelarna och tränarna.

De säger saker! Inte bara de gamla vanliga flosklerna, nej, de säger saker som får en att tänka till.

Italiensk damfotboll är i dag där Sverige var för trettio år sedan. Det är verkligen intressant det där att männens sätt att spela bara måste vara måttstocken i just fotboll. Varför jämföra? Varför inte bara njuta av olikheterna? Det klarar de flesta i tennis, i friidrott, i simning eller skidåkning, så varför inte i fotbollen? Jag ser fram emot herrlag i synkroniserad simning. Håriga ben som sticker upp ur vattnet och badmössan på sned. Sagolikt.

Men tillbaka till fotbollen. Från och med den här säsongen måste klubbarna i Serie A starta verksamhet för flickor under 12 år. Enligt hörsägen har de flesta klubbar skrivit in sina anställdas döttrar för att det ska se bra ut på pappret. Någon verksamhet i sann mening finns alltså inte. Fiorentina har tagit det på allvar och har alltså även en damklubb. Somliga andra börjar röra på sig lite, Napoli och Lazio. Det är klubbarna som har smarta människor i ledningen, som förstår att damfotbollen är på gång. Jag tror faktiskt att den härliga känslan av ursprungligt, äkta spel kan locka många tillbaka till arenorna. Inga huliganer, inga sponsorplank och tjuriga agenter, raka rör och kråka i näsan som på den gamla goda tiden. Den kloka Lisa Ek sade att hon är tacksam för att hon har fått spela fotboll under den här tiden, när det fortfarande är så fritt och rent. Hon tjänar inga stora pengar, men hon verkar faktiskt inte bry sig. Hon lever sin dröm. Hon är proffs i Italien. Hon pluggar italienska med engagemang. Hon får ett år eller två att riktigt lära känna detta vansinniga underbara land.

Jag undrar hur lång tid det tar tills den italienska damfotbollen hävdar sig även internationellt. 2014 tog U17 brons i VM i Costa Rica, vilket den motsvarande åldersgruppen på herrsidan aldrig har lyckats med. Det blev några notiser i sporttidningarna. Vinstpremien till tjejerna från fotbollsfederationens bestod i en middag vid havet.

Tjejer som spelar fotboll i Italien får fortfarande inte bli proffs. Det blir nästa mur att riva och så förstås det eviga tjatet om att damfotboll är något sorts ohälsosamt lesbiskt näste. Den sortens fördomar är verkligen tröttsamma. Huvudet är till för att tänka med, om nu någon händelsevis hade glömt bort det.

Stor kram

Kristina

PS Lite roligt måste vi ju också ha. Vad hände här: har jag slukat en eldgaffel eller?

På lördag är det match Roma-Fiorentina, damer alltså. Jag kommer att sitta spikad!

Carissima Jenny,

Det känns idiotiskt att ständigt be om ursäkt för att svaren kommer sent, men vad ska jag göra?

Här är jag i alla fall igen. Jag skriver till dig från Contignano i Toscana, dit jag har åkt på långhelg. Den 8 december firar italienarna den obefläckade avlelsen (l’Immacolata) och måndagen blir följaktligen en klämdag. Vi har alltså tagit tillfället i akt att åka ut på landet.

Först en kort reflektion om Serie A. Ligan har inte varit så här spännande sedan jag började jobba med fotboll i Italien. Varje vecka möbleras det om i toppen. Just nu leder Inter, tätt följt av Fiorentina och Napoli, som dock förlorade i helgen mot Bologna. Destro gjorde två mål. Var höll de målen hus när han spelade i Roma?

Jag avstår medveten från att tala för mycket om just Roma. Det är med fotbollsklubbar som med människor. Man måste älska dem i nöd och lust. Eftersom det nu råder nöd, försöker jag tänka på dem som en vårdande moder, vilket dock inte är så lätt eftersom just den rollen inte är min starka sida. Man får mer lust att vråla när de tänker plocka fram de där kroppsdelarna som italienarna ofta nämner och som börjar på p och slutar på e, för att uttrycka sig vulgärt.

Juventus har hittat sina, klättrar som galningar i tabellen och ligger just nu på femteplats, en poäng (japp) efter Roma och sex poäng efter serieledande Inter. Det är inte många veckor sedan de verkade chanslösa i Serie A. Nu är de på gång både hemma och i Campions League. Är man rättvis lyfter man på hatten.

Så ser det alltså ut. I Florens är alla lyckliga efter 3-0-segern hemma mot Udinese. Men jag befinner mig i trakterna av Siena och här leder det resultatet mest till irritation och onämnbara utgjutelse över i fiorentini. Urgammal rivalitet mellan städerna gör att man snarare motarbetar varandra än samarbetar. Historia räknas fortfarande i Italien.

Om du vill skratta lite kan jag berätta om familjens första dag på långhelg. Vi stiger upp glada i hågen. Solen strålar över Toscanas vackra kullar, cypresserna står raka som nyinryckta underofficerare och nötskrikorna flyger över vägen. Vi ska till Montepulciano, titta på den vackra gamla staden, ta ett varv på julmarknaden som rekommenderas varmt av hotellvärdinnan och sedan äta en god lunch.

Större delen av vägen känns det som att köra i en reklamfilm. Landskapet är bländande vackert och vi möter knappt en enda bil. Humöret är på topp.

Precis utanför Montepulciano tar det stopp. Trafikstockning på kullen. Vi sniglar fram efter turistbussar och personbilar. Stämningen i bilen sjunker något. Framförallt när vi har kört runt i en halvtimme utan att hitta parkering tillsammans med ett hundratal andra bilister.

Nu är det rejält surt och tyvärr finns ingen lösning på våra problem. Toscanas mer kända konst- och vinstäder är under attack från den globala turismen. Redan nu har platser som Montepulciano en sorglig touch av Disneyworld i renässanstappning. Varje hål i väggen är en souvenirbutik, eller en affär där man säljer dålig pasta i italienska flaggans färger och varför inte ett litet Colosseum i miniatyr eller en gondol. Det har förvisso ingenting med Toscana att göra, men vad spelar det för roll?

Besvikna och lätt missmodiga vänder vi och kör i riktning mot Radicofani som du förmodligen aldrig har hört talas om. Det är just det som är poängen. Det gäller att hitta sådana städer som det inte står någonting om i de mest sålda guideböckerna. Vi gaskar alltså upp oss och fortsätter på de ringlande vägarna mellan åkrar i träda och nakna vinrankor, skogstäckta kullar och ännu fler cypresser i rad.

Men vi kör naturligtvis fel och hamnar i Chianciano Terme.

Jag känner egentligen bara till två riktigt fula städer i Toscana. Den enda är Poggibonsi, som åtminstone har ett roligt namn. Det andra är Chianciano Terme, en ort med varma källor som exploaterades kopiöst på 1960-talet. Då kunde man åka på kurort och få pengarna tillbaka på sjukförsäkringen om man med ett lätt förfalskat läkarintyg åberopade lite magknip, gikt eller liknande hemska åkommor.

Chianciano Terme i dag är ett bottennapp av Guds nåde. Möjligen kan man säga att orten är så tråkig och ful att den är fascinerande för det. Det känns som att hamna på en semesterort i Ceausescus Rumänien. Dock hittade vi parkering och en bar som serverade hyggligt kaffe. Men trots de glada röda plastjulgranarna och de konstgjorda julstjärnorna i rabatten, var besöket ungefär lika skojigt som en statsbegravning.

Nåja, det gick lite bättre sedan. Vi hittade till slut Radicofani, högt uppe på en kulle och de fantastiska varma källorna vid San Filippo.

Trägen vinner och stor kram

Kristina

PS Här skulle man ligga i blöt. Fick tyvärr inte med mig baddräkten!

Carissima Jennifer, Det härliga med Rom är att man skrattar ofta. I morse köpte jag bussbiljetter i tobaksaffären runt hörnet. Killen fick gå in och hämta en ny låda i sitt förråd och när han öppnade den såg han att det är foton av Lazio på den senaste upplagan biljetter. Han såg helt förskräckt ut, eftersom han jobbar i ett område där laziali smyger längs väggarna för att undvika alla romanisti: Dio mio, vrålade han. De har satt Lazio på bussbiljetterna. Nu får jag hålla på och bråka med i romanisti hela dagen! Vi kom överens om att det delar Rom mitt itu att ha Lazio på biljetterna. En del smitare på bussarna kommer säkert att ange som skäl att de inte kan tänka sig att köpa en biljett som pryds av Antonio Candreva. Jag tycker han är rätt snygg, men det är ju en annan historia. Och när Totti fyllde 39 var det hans fina nuna som satt på biljetten, så det hela får väl betraktas som rättvist. Det drar ju ihop sig som du vet. På söndag är det derby och staden kokar. Båda lagen kommer styrkta men trötta till Olympiastadion, Roma med sin seger över Bayer Leverkusen i Champions League och Lazio med sin mot Rosenborg i Europa League. Jag såg gladiatorernas match och höll på att bita av mig naglarna av nervositet. Varför kan Roma aldrig spela med is i magen i internationella sammanhang? Och varför måste man i princip dö tre gånger i varje match, eftersom Rom kan ha vilken ledning som helst och ändå sluta som förlorare? Jag vet inte hur många gånger allt har ställts på ända i 91 minuten. Därför var jag alltså rätt spänd efter Pjanics straff, men den här gången gick det ju lyckligtvis vägen. Er Pupone satt på läktaren och log och Grazie Roma vrålade ur högtalarna. Jag vet inte hur många veckor det är till Barcelona-Roma och föredrar att inte veta det. Just nu är det för mycket. Inte minst med tanke på söndag. Om derbyt uttalar sig ingen äkta tifoso i förväg på grund av vidskepelse, så något mer får du inte ur mig. De troende ber, de andra besvärjer den heliga varginnan eller örnen. En del talar ett sorts konstigt kodspråk för att inte säga vissa ord som skulle kunna förstöra alltihop. Det där med skrock är verkligen jobbigt. Om allting hänger på att man trampar på fel streck mellan två trottoarplattor eller uttalar ordet scudetto blir livet ganska besvärligt. Med min Laziobussbiljett i handen satte jag mig alltså på 51:an för att åka till jobbet. Jag gick in på banken, där det var ovanligt folktomt. Mitt bankomatkort har krånglat, så jag bad att få det utbytt. Det tog en evinnerlig tid. Allting är så otroligt byråkratiskt i det här landet. Efter att ha svarat på ett helt batteri med frågor, säger bankmannen: Vad hette er mor som flicka? Mamma och fotboll, vi är i Italien. Baci&abbracci Kristina   PS Fontana di Trevi återinvigdes i början av veckan efter 16 månaders renovering. Undrar vem som får bada där på söndag?

Carissima Jennifer,

Det härliga med Rom är att man skrattar ofta. I morse köpte jag bussbiljetter i tobaksaffären runt hörnet. Killen fick gå in och hämta en ny låda i sitt förråd och när han öppnade den såg han att det är foton av Lazio på den senaste upplagan biljetter.

Han såg helt förskräckt ut, eftersom han jobbar i ett område där laziali smyger längs väggarna för att undvika alla romanisti:

Dio mio, vrålade han. De har satt Lazio på bussbiljetterna. Nu får jag hålla på och bråka med i romanisti hela dagen!

Vi kom överens om att det delar Rom mitt itu att ha Lazio på biljetterna. En del smitare på bussarna kommer säkert att ange som skäl att de inte kan tänka sig att köpa en biljett som pryds av Antonio Candreva. Jag tycker han är rätt snygg, men det är ju en annan historia. Och när Totti fyllde 39 var det hans fina nuna som satt på biljetten, så det hela får väl betraktas som rättvist.

Det drar ju ihop sig som du vet. På söndag är det derby och staden kokar. Båda lagen kommer styrkta men trötta till Olympiastadion, Roma med sin seger över Bayer Leverkusen i Champions League och Lazio med sin mot Rosenborg i Europa League.

Jag såg gladiatorernas match och höll på att bita av mig naglarna av nervositet. Varför kan Roma aldrig spela med is i magen i internationella sammanhang? Och varför måste man i princip dö tre gånger i varje match, eftersom Rom kan ha vilken ledning som helst och ändå sluta som förlorare? Jag vet inte hur många gånger allt har ställts på ända i 91 minuten.

Därför var jag alltså rätt spänd efter Pjanics straff, men den här gången gick det ju lyckligtvis vägen. Er Pupone satt på läktaren och log och Grazie Roma vrålade ur högtalarna. Jag vet inte hur många veckor det är till Barcelona-Roma och föredrar att inte veta det. Just nu är det för mycket.

Inte minst med tanke på söndag. Om derbyt uttalar sig ingen äkta tifoso i förväg på grund av vidskepelse, så något mer får du inte ur mig. De troende ber, de andra besvärjer den heliga varginnan eller örnen. En del talar ett sorts konstigt kodspråk för att inte säga vissa ord som skulle kunna förstöra alltihop. Det där med skrock är verkligen jobbigt. Om allting hänger på att man trampar på fel streck mellan två trottoarplattor eller uttalar ordet scudetto blir livet ganska besvärligt.

Med min Laziobussbiljett i handen satte jag mig alltså på 51:an för att åka till jobbet. Jag gick in på banken, där det var ovanligt folktomt. Mitt bankomatkort har krånglat, så jag bad att få det utbytt.

Det tog en evinnerlig tid. Allting är så otroligt byråkratiskt i det här landet. Efter att ha svarat på ett helt batteri med frågor, säger bankmannen:

Vad hette er mor som flicka?

Mamma och fotboll, vi är i Italien.

Baci&abbracci

Kristina

PS Fontana di Trevi återinvigdes i början av veckan efter 16 månaders renovering. Undrar vem som får bada där på söndag?