Carissima,

jag tycker det är så coolt att du är fotbollstränare! Efter alla år som icke helt normal sportjournalist, känner jag mig fortfarande lite obekväm i idrottsvärlden. Jag har aldrig själv sysslat med någon sport annat än som ren motion. Och då är det bäst att det handlar om att gå eller simma, för där slutar mina talanger.

Jag kommer just från simningen förresten. Eftersom det är ganska tråkigt att simma längder fram och tillbaka, studerar jag de andra och samspelet i vattnet medan jag makligt glider fram i vattnet. Simhallen är som en minivärld befolkad av en brokig samling män och kvinnor vars enda gemensamma nämnare är badmössan. Just det. Det är strängt förbjudet att ens närma sig en italiensk simhall utan badmössa.

(Det där är inte jag, varken hon i rosa badmössa eller hon i svart eller hon som viftar med armen längst ner i bild)

Så guppar vi alltså fram och tillbaka, fram och tillbaka, var och en med sin typiska stil. När alla är halvnakna och ser dödumma ut i sina badmässor uppstår en sorts solidaritet och ja, demokrati. Ingen vet vad den andre sysslar med utanför simhallens mikrokosmos. Det går inte att vara snygg i badmössa så alla är ganska medelfula och med få undantag lite småtjocka. Trots mitt idoga simmande, sitter min kulmage som järnet och så är det för de flesta.

Det som kan vara svårt är dock att samsas om en bana. Det är här social kompetens kommer in i bilden. Det går alldeles utmärkt att vara tre-fyra i en bana om simmarna i fråga kan anpassa sig till varandra. Men om en måste visa sig på styva linan, nästa måste tävla med den på styva linan, den tredje är ohyggligt långsam men inte låter de andra komma förbi och den fjärde ligger mitt i banan och plaskar, då blir simturen till ett litet helvete.

Jag trodde länge att det bästa sättet att få ha sin bana i fred var att komma frustande som ett ånglok, vilt stänkande, gärna fjärilsimmande (vilket jag absolut inte kan) och med en uppsyn som en som tränar för Olympiaden. Fel. Gör man så, uppmanar man bara till sällskap med likadana utmanare, som måste visa att de är bättre och snabbare. Nej, det absolut säkraste sättet att få vara ifred är att framstå som fullständigt förvirrad och ytterst långsam. När jag ser att någon närmar sig, lägger jag mig därför mitt i banan och simmar ryggsim som jag fick lära mig på Simhallsbadet i Malmö: upp- och nervänt bröstsim. Jag lägger till ett litet extra benfladder för att det ska se ännu märkligare ut. Ingen, absolut ingen, väljer min bana.

Så kan jag alltså simma vidare i ensamt majestät. Det är skönt med en egen kuppe, som Martin Ljung sade. Sedan mår jag fruktansvärt bra hela dagen i mitt endorfinrus. Men det låter faktiskt roligare att spela fotboll, fast det tycker inte Mikael Nilsson. Det var rätt skönt att han erkände det där med hur tråkigt det kan bli att vara fotbollsspelare. Jag funderar på det då och då. Väldigt monotont.

På Coverciano förbereder sig gli azzurri för lördagens match mot Bulgarien i Sofia. Din kompis Verratti från Psg har fått ansvaret att axla Pirlos regissörsroll på mittfältet. Verratti säger att Conte är den bästa tränare han haft när det gäller taktik. ”Mitt landslag är en klubb där det är förbjudet att improvisera”, säger Conte och skickar fram Sassuolos Zaza och Dortmunds Immobile i anfallet. Det låter ganska lovande med Conte som landslagstränare. Han är elak och stenhård och det är uppenbarligen vad som behövs. Det skulle vara härligt att se Italien vinna lätt och övertygande utan det gamla vanliga psykodramat när de vinner i sista minuten efter att ha sett ut som elva irrande spöken i 90 minuter. Men risken är stor för oroligheter. Bulgariens lilla chans att gå vidare till EM är att slå Italien och Sofias huliganer är ökända. Italienska tidningar skriver att 1 500 poliser är mobiliserade!

Nu till helt andra ämnen. Min tillvaro som frilans är lite splittrande, men jag simmar lugnt vidare.

Baci e abbracci