Kristina, good morning,

du får förlåta att jag inte hörde av mig i går. Men som du vet är jag i England, för Chelsea-PSG, returmötet i Champions League. Nu åttondel, i fjol kvartsfinal. Mycket talar för att PSG åker ur även denna gång men jag får gärna fel. Det skulle kännas tråkigt, även ur jobbsynpunkt för mig, om Zlatans säsong slutar redan nu. PSG har för all del chans på franska ligan för tredje gången men det känns ju i ärlighetens namn tämligen iskallt.

Så nu sitter jag här i mitt rum invid Sloane Square och skriver till dig och ser genom fönstret de röda dubbeldäckarna, de svarta taxibilarna, de brittiska flaggorna och den ständiga strömmen av människor, i rörelse. Det jag älskar med London är just denna blandning av tradition och historia och samtidigt är staden så internationell och multikulti och frisinnad. Paris är ju egentligen vackrare, eller hur? Men London får mig att le bredare.

Det är också sant att det är som att komma hem, att komma hit. Som det är för många svenskar för övrigt, uppvuxna som vi är med Paddinton, Tipsextra och ”Hem till gården”, surrande i bakgrunden på en gammal murrig tv-apparat. Jag har dessutom bott i London i flera perioder. Först när jag studerade International Journalism här på Westminister University, som en del i journalisthögskoleutbildningen. Och sen bodde jag här med min exmake då han var London-korrespondent för Expressen. Det var en nyttig skola att sitta uppe vid hans sida i sena nätter och se och höra hur han fick tag på poliser och jagade uppgifter från brittiska skattemyndigheter eller fotbollsspelare som inte ville ge intervjuer.

1999 kom jag själv hit, 26 år ung, som korrespondent för Expressen och 2003 och 2005 var jag tillbaka i olika omgångar som korre för Aftonbladet. Jag är allt lite avundsjuk på dig som är korrespondent på heltid! Både när jag jobbat här i England och även i Milano och Rom som korre har jag känt att det är precis så jag vill arbeta; skriva om nyheter, politik, kultur, sport – allt. Och det är vad jag vill återgå till i framtiden

Well, tillbaka till London, jag landade efter tre timmars sömn och tidig flygavgång. Hade sällskap ombord med Francesca Benvenuti från Mediaset, som varit på Sverigebesök. När vi avhandlat det privata blev det mycket fotbollssnack, inte minst om just Milan och om Silvio Berlusconi kommer att kunna tänka sig att sälja en enda liten del av klubben, när det väl kommer till kritan. Francesca är från Rom, ja du har ju träffat henne förresten, så självfallet avhandlade vi Roma-krisen också. Kommer de ens att klara att hålla kvar andraplatsen och få spela i Champions League igen nästa säsong?

Nu pågår ju också Ruby-rättegången igen, mot Berlusconi, jobbar du något med den? Jag var på plats och bevakade den 2011, för fyra år sen, det är ju synd att påstå att rättvisans kvarnar mal snabbt i Italien. Men det vet du allt om.

Vilken underbar bild du lade ut på barberarens ställe i Milano! Sådana ställen får en att bara vilja slinka in, sätta sig i ett hörn och iaktta skådespelet. På samma vis gör den ständiga störfloden av intryck här i London att jag mår bra. Att vandra längs King’s Road och se en metodistkyrka i blå mosaik flankerad av en affär med festkläder för husdjur: ”Party Animals”. (Engelskan är som bekant överlägset bästa rubrikspråket…).

Och sen gå vidare och bli infångad av en skicklig säljare med närmast hypnotisk talang som sålde skönhetsprodukter från OroGold. Krämer och annat, med 24 karat guld i. Jag är både av naturen och till yrket skeptisk mot alla former av mirakelmedel. Men jag lät mig placeras i en stol och få händer och ansikte prov-insmorda, allt under en svada av försäljningsargument. Det var så ljuvligt skönt att bli omhändertagen en liten, liten stund. Sen lyckades jag, även om det var svårt, lämna stället utan att köpa något. Men ändå, en liten guldkant på tillvaron.

Kvällen i övrigt innebar presskonferens med en ovanligt skarptungad Laurent Blanc och en sedvanligt tjurig José Mourinho.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20448662.ab

Sen blev det en kvarts beskådande av PSG:s träning (uppvärmning) i den milda, fina kvällen. Två artiklar och en krönika senare avslutade jag kvällen med eminente London-kollegan Peter Wennman med en sen middag på The Botanist.

http://www.thebotanistonsloanesquare.com/

Nu sitter jag och svarar på mejl om min nyhetskolumn i dagens tidning. Ett känsligt, men viktigt ämne, responsen är stor:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20447902.ab

Men snart tid att röra mig ut i solen, ladda mot match och nattligt jobb i högt tempo med en lång promenad längs mina gamla joggingstråk i Hyde Park. Vad gör du, vad bär din dag med sig, vad nytt från Rom?

Kisses från London

London, baby.

 

Kram från Stamford Bridge. Ser verkligen fram emot kvällens match. Så mycket som står på spel.