Carissima,

blir nästan lite avundsjuk när jag läser ditt sista brev (detta är ju en brevroman, eller hur?) fast jag väl känner till den där känslan att sitta ensam på en flygplats med datorn som enda vän. Det är farligt när man börjar tänka på att den tid som rinner i väg är ens liv som inte kommer tillbaka. ”Life is what happens to you when you’re busy making other plans” som John Lennon sjöng. Men alla dessa år och alla dessa resor har gjort mig rastlös. När det har gått några veckor vill jag iväg igen, även om det bara är helt kort, se något annat, träffa nya människor, uppleva, se och lära något nytt. Det är en del av detta fantastiska jobb.

Låter kul att vara på damfotboll. Cesare Prandelli sade en gång till mig att damfotbollen är den riktiga fotbollen därför att den inte är spekulativ. Den har kvar spelets sanna fräschör. Han var för okonventionell och nytänkande för att lyckas med ”gli azzurri” tyvärr. Visste du förresten att Mia Hamm sitter i styrelsen i Roma? Det är klubbens ägare, hedgefondmiljardären James Pallotta som ville ha henne där. Smart tycker jag och ett väldigt oväntat drag i italiensk fotboll. En av de ytterligt få kvinnorna med inflytande där är ju Barbara Berlusconi. Förstår att det måste vara enormt svårt för henne och Galliani att samarbeta och det gagnar förstås inte klubben. Undrar vad som händer om det verkligen kommer in en utländsk delägare. Det har ju talats om en thailändsk affärsman vid namn Bee Taechaubol. Jag hör för mitt inre öra hur Milans tifosi kommer att tampas med det namnet. Chippen fick heta Vigorsol när han spelade i Roma, eftersom ingen kunde säga Wilhelmsson. Det blev för många konsonanter efter varandra för en italienare. Vigorsol är namnet på ett tuggummi. Det fick duga.

Jag är tillbaka i Rom och har några spännande uppdrag i slutet av veckan. Berättar mer om det lite längre fram. Gick och såg James Franco och Chris O’Dowd i Broadwayuppsättningen av John Steinbecks Möss och människor i kväll på bio. Väldigt bra och väldigt starkt. Jag grät när jag gick till bussen. 87:an innehöll ett inte helt förtroendeingivande persongalleri och Rom var ovanligt folktomt denna milda marskväll. Vi skakade fram på de ojämna gatstenarna i en buss fullkomligt utan fjädring. Mer hemma än så blir det inte i Rom.

 

Faro låter härligt. Hoppas du får vackert väder och härlig fotboll. Glöm inte bort mig därnere i Algarve.

Stor kram