Jennifer,

just nu är våra liv ganska lika, du ensam på jobb i Algarve, jag i Milano. Jag steg upp klockan 04.45 i morse för att hinna med tåget klockan 6 till Milano. När man har en riktigt viktig intervju, kan man inte kosta på sig att komma för sent och i Italien kan man aldrig vara säker på att tågen går i tid. Så jag valde det riktigt tidiga tåget, trots allt.

Regnet vräkte ner som det bara kan göra i Rom. Det kändes som syndafloden och jag undrade om det överhuvudtaget skulle finnas en taxi där ute i det nattsvarta, dyblöta, som kunde ta mig till stationen.

Överallt på Termini ligger människor och sover. Krisåren hat slagit så hårt att det är svårt att föreställa sig. På stationen ligger utblottade italienare, men även många flyktingar som inte har någonstans att ta vägen. De sover på marken, på bänkar, sittande, liggande. Mest män, men även kvinnor. Jag läste att EU nu ska förbättra samarbetet och lägga mer energi på sin gemensamma flyktingpolitik. Jag tror det när jag ser det.

Kom fram någotsånär i tid till ett soligt men iskallt Milano, men beslutade mig ändå att gå till intervjun med Umberto Eco. Om inte annat är det bra för att promenera av sig nervositeten.

För den som eventuellt behöver en påminnelse, är Umberto Eco en av Italiens mest kända intellektuella och författare till flera bestsellers, varav den mest kända är Rosens namn. Men trots att han är en stormrik och oerhört smart världskändis är han inte otrevlig, inte arrogant, inte snobbig. Det är svårt att få en intervju med honom, men han är vänlig och kul att prata med och har sinne för humor, den viktigaste egenskap jag vet. Det finns en och annan fotbollsspelare som gott kunde ta lärdom. Tanken att man kan behandla folk hur som helst bara för att man är rik, är bedrövlig.

 

Till slut frågade jag Eco om han gillar fotboll. ”Om det är en bra internationell match på TV ser jag den”, sade han. ”Men första gången jag tvivlade på Gud var när jag var ung och spelade fotboll.”

Varför det, undrade jag?

”Det kändes fullständigt tomt och onyttigt där under den brännande solen.”

Pojken Umberto Eco var uppenbarligen inte klippt och skuren för fotboll. Om de hade satt honom att fundera ut taktik och strategi, hade de förmodligen vunnit sin turnering Världen är vacker därför att alla är olika, säger italienarna. Därför gör jag ett besök på Casa Milan i morgon, så jag får lite fotboll också.

Jag tycker det låter som du har det bra i Portugal. Det är härligt att bli ompysslad av snälla människor när man reser ensam och har arbetat hårt. I södra Europa är vänlighet och mänsklig värme nästan alltid en självklarhet. Det är så oerhört skönt att inte behöva vara på sin vakt hela tiden. Och att se så mycket vackert. Gick igenom Milanos galleria på väg ”hem” till hotellet.

Där sitter jag nu och ser  Fiorentina vinna den första semifinal-matchen mot Juventus i Coppa Italia i Turin med 2-1. Salah gjorde båda Fiorentinas mål. Det är stor underhållning att se honom spela. Med hans hjälp är Fiorentina en av ligans mest övertygande klubbar.

Lazio spelade oavgjort mot Napoli i samma turnering i går. Som det ser ut just nu, kan det alltså mycket väl bli Napoli och Fiorentina som möts i finalen i år igen.

Därmed sätter jag punkt, trött men lycklig.

A domani!