Kära Jennifer,

Ledsen att mitt svar har dröjt, men det vanliga livet rullar på parallellt med jobbet och kräver ibland full närvaro. Are we humans or are we journalists? På sistone har jag mest ägnat mig åt att vara människa.

Din senaste vecka har verkligen gått i adrenalinets tecken. Det här jobbet är en underbar med utmattande kick. Det gläder mig att PSG är kvar i Champions League, för deras och din skull. Zlatans kommentar om de 11 bebisarna är något av det bästa jag har hört i fotboll på länge. Med all den energi som sportjournalister lägger ner på att hitta det bästa uttrycket, beskriva med de rätta orden, hitta ett nytt bildspråk, skulle ingen av oss ha kommit på detta! Det är så roligt och samtidigt så sant.

Italiensk fotboll har haft en intensiv vecka med fem klubbar på väg mot åttondelsfinal i Europa League. Det gick sådär. Torino förlorade mot Zenit i Sankt Petersburg med 2-0 och Inter mot Wolfsburg med 3-1. Den svart- och blå målvakten Juan Pablo Carrizo hade minst sagt en dålig kväll.

Napoli vann däremot över Dynamo Moskva med 3-1, tack vare en bubblande, fräsande, Higuain. Enda smolken i glädjebägaren är ryssarnas mål. Och mötet mellan Fiorentina och Roma blev som väntat en utdragen nervpina. När Ljajic missade sin straff var jag gråtfärdig. Keita räddade tills sist Romas ära och det slutade 1-1, vilket är godkänt. Men ingen av mina vänner romanisti fattar vad som har hänt med klubben i år. Tänk att få vara flugan på väggen i Trigorias allra heligaste några dagar och ta in alla aspekterna av alla misslyckanden och besvikelser. Det handlar förstås om många olika, samverkande faktorer. Det är någonting med träningen som inte stämmer. De Rossi är oigenkännlig. Gervinho är, tror jag, slutkörd. Han har redan vunnit en stor turnering med sitt landslag i år, och har inga krafter kvar. Iturbe är en besvikelse. Garcia har dumt nog gett sig in i den destruktiva italienska calciopolemiken. Det var så skönt hur han höll sig undan förra året och ”ställde tillbaka kyrkan mitt i byn”. Nu har den hamnat i periferin igen.

Milans ägare Silvio Berlusconi har varit på tapeten hela veckan och inte har det handlat om fotboll. Han frikändes i Högsta domstolen i onsdags för anklagelserna om utnyttjande av minderårig prostituerad och maktmissbruk i målet som kallas Rubygate. Det handlade alltså om bunga bungafesterna på Berlusconis gods i Arcore, när han var premiärminister.

(Om du är intresserad av bakgrunden, kommer den här:

Vänner till Berlusconi bjöd in unga kvinnor, varav vissa var prostituerade. Inte ens hans advokater förnekar nu att Berlusconi betalade för sex i dessa sammanhang.

Men Karima El Mahroug som kallade sig Ruby, var bara 17 år när hon fick betalt för att tillbringa natten med Berlusconi. När hon senare greps för stöld i Milano, ringde Berlusconi till polishuset och utövade påtryckningar för att hon skulle släppas.

På dessa grunder dömde tingsrätten i Milano 2013 Berlusconi till 7 års fängelse och politikerförbud på livstid. Men nu är han alltså slutgiltigt frikänd. )

Du skulle ha sett festen på Piazza San Lorenzo in Lucina, med Berlusconi själv, hans 49 år yngre fästmö och hela hans hov. Men det är sent för Berlusconi, det är skymning. Han lovar eller hotar med comeback, men partiet är splittrat och tiderna förändrade.

Paradoxen är att ingen förnekar att Berlusconi verkligen har gjort det han anklagas för. Men det är inte brottsligt, eftersom det inte går att bevisa att han visste att Ruby var minderårig och eftersom lagen om maktmissbruk har skrivits om.

Och Italien går vidare, mot nya skandaler och i bästa fall en ny vår. Den ekonomiska krisen lider mot sitt slut, lyckligtvis. Snart slutar det regna. I morgon kan vi resonera om ligan.

Stor kram till dig