Fest på Olympiastadion, fest invid Colosseum…

Jag är glad att livets kulörta lyktor lyste över dig  helgen bella, det är du värd.

Det är något visst med fotbollen i städer som Rom, där kärleken till klubben kommer med modersmjölken och de vackraste matcherna och triumferna berättas som godnattsagor vid sängkanten. Jag har ett litet favorithak i Trastevere, där ägaren bär Roma-vargen som amulett närmast hjärtat. Det är lite vackert på något sätt. Fotboll är bara fotboll. Men vi människor behöver våra ställen att fly till, om det så är en musikscen, en teater eller en fotbollsarena. Allt det där bortom livets nödtorft.

Hjärtat ska gro av drömmar, som Bo Bergman skriver i en av de vackraste dikter jag vet. Annars är hjärtat armt.

Dagar som denna, här hemma i Stockholm kan vi behöva våra drömmar, det är grått och rått och så mycket vardag som det kan bli.

Jag läser om Moggi och Giraudo och de senaste turerna kring Never Ending Story-Calciopoli. Skandalen exploderade ju 2006 som du vet, mitt under min mammaledighet, och jag har fina foton där hemma där jag sitter vid datorn med min förstfödda i famnen och ammar och skriver samtidigt. Det kan väl kallas simultankapacitet? Kvinnors obetvingliga inneboende styrka och förmåga att förena skilda världar.

Andra svarta rubriker, värre sådana än calciopoli, är nyheten om den unga svenska som hållits fånge i en lägenhet i Milano i ett halvår och våldtagits och plågats. Ditlockad med modelldrömmar. Jag blir extra illa berörd av nyheten för att den väcker så onda minnen. År 2000 var jag i Litauen, med fotograf Robban Andersson, och gjorde den sorgliga storyn om verklighetens Lilja 4-ever, flickan vars öde filmen sen baserades på. Dangoule Rasalaite, 16 år när hon kom till Sverige. Hon hölls som sexslav i en lägenhet och när hon lyckades fly tog hon sitt liv på en motorvägsbro i Malmö. Så skändad in i själen att hon inte ville leva längre.

Också hon lockad till Sverige med falska löften. Jag skrev om hennes, och så många unga kvinnors öden här, i en krönika, om hur idrotten ofta är en väg ut för pojkarna men alldeles för sällan för flickorna; ”Flickors drömmar glöms bort så lätt”:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article16406511.ab

Ja du, Kristina, ibland slocknar de kulörta lyktorna och man ser in i hjärtan så svarta att man aldrig glömmer det. Då är det svårt att drömma, om fotboll eller något annat, och hjärtat är just armt.

Och det enda vapen vi har, men det är inte så lite, i kampen för en mer jämställd värld, där kvinnor inte är handelsvaror, det är våra pennor, våra ord. Må de aldrig tystna.

Sova med fienden. Apropå ordets makt. Tyvärr är de här örngotten bara fejk, de finns inte på IKEA.

Men bilderna har spridits över världen. Bara det räcker långt, tanken de väcker. To Russia with love.