Jenny,

söndag är en dag jag aldrig har kunnat förhålla mig till. Fredagar är underbara och på lördagar har jag mina sköna rutiner, marknaden, simningen, aperitivo på kvällen med goda vänner. Men på söndagar behöver jag en god lunch och lite fotboll för att stävja mina demoner.

I dag blev målet Ristorante Vecchia Roma i närheten av ghettot, inte så långt från vårt kära Bartaruga (som tyvärr är en helt nyrenoverat och därmed har förlorat en del av sin lite solkiga charm). Nåväl, på Vecchia Roma är kyparna gamla och plattfotade, maten var inte riktigt så bra som jag mindes men vinet utmärkt och Piazza Campitelli inte heller att leka med. Sedan gick vi ner mot Via Arenula där det ligger en Roma Store, men jag gick inte in. Jag saknade energin, det måste ha varit den där timmen de tog ifrån oss i natt. Varje år när det blir sommartid, känner jag mig på något sätt bestulen.

I går kväll tittade vi lite halvslött på Bulgarien-Italien. Det började finfint med bulgarernas självmål och jag tänkte att kanske, den här gången, skulle gli azzurri klara av det lätt som en plätt. Så blev det nu inte.

Förmildrande omständigheter:

1)        Det spöregnade. Conte fick dra ner en keps över ”katten”, för att den inte skulle åka på sned. (Jag lutar också mot transplantation. det är populärt på dessa breddgrader. Tänk på Berlusconis lilla hjälm!)

2)        Bulgarien är alltid svårt för Italien.

3)        De gamla godingarna saknades, Pirlo, Buffon, De Rossi (men en dag måste ju landslaget klara sig utan dem. Totti var egentligen rätt smart när han lämnade gli azzurri efter 2006. Man ska gå hem när festen är roligast).

För att göra en lång historia kort, var den enda riktigt goda överraskningen Sampdorias Eder som fick ta Zazas plats i anfallet, kom in, såg sig omkring och gjorde 2-2-målet, när det var sex minuter kvar i andra halvlek.

Här skulle ett bättre ”azzurri” ha kunnat vinna matchen, med 4 minuters förlängning till på köpet. Låt mig säga att det inte var viljan som saknades. Snarare organisationen, erfarenheten och nerverna. Italienarna liknade mest av allt ett gäng yra höns. När Gabbiadini får bollen är han alldeles ensam framför målet. Det ser ut som ett gjutet ögonblick att läxa upp bulgarerna. Men han drabbas av knäsvaghet och skjuter utanför, inte så mycket, men nära skjuter ingen hare.

Under kepsens våta skärm gnisslar Conte tänder och när han intervjuas efter matchen har han den där grumliga blicken. Jag aldrig har förstått om det är ett tecken på att han är permanent eller bara tillfälligt förbannad.

Nu vinglar vi vidare mot EM på sedvanligt maner, på andra plats i gruppen efter Kroatien.

Stor kram till dig från Rom, där det fortfarande är lite is i vinden, trots att det nästan är april. Fotot ser ut att vara taget mitt i vintern, men så där såg det faktiskt ut här i går eftermiddag. Högt vatten i Tibern och platanerna är ännu inte utslagna.