Kära Jennifer,

Det har gått en hel vecka sedan ditt sista brev till mig och det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska plocka upp tråden.

Jag hade precis börjat svara dig i söndags och satt i nattlinnet i soffhörnet när telefonen ringde. En och en halv timme senare var jag på flygplatsen på väg till Catania och flyktingskatastrofen på Medelhavet, en båtolycka där minst 800 män, kvinnor och barn tros ha omkommit. Det är i så fall den värsta tragedin på Medelhavet sedan andra världskriget, lika förödande som Estoniakatastrofen i fråga om förlorade människoliv.

I måndags stod jag i hamnen när båten med de 28 överlevande kom i land. Bland dem fanns två män som de andra pekade ut som kaptenen och hans medhjälpare. När flyktingbåtar sjunker, räddas nästan alltid de som kör de gistna gamla skutorna. Det är inte de som är inlåsta i lastrummen eller trängs i maskinrummet. De kommer lätt av båten eftersom de står på däck och de vill naturligtvis dö lika lite som alla andra ombord. Men det betyder också att de ofta åker dit. Italiensk polis och åklagare har arresterat nästan 1000 så kallade scafisti, alltså människosmugglarnas hantlangare som använder droger och alkohol för att klara av överfarten. Det gör ju sannerligen inte saken bättre, men det är trots allt ett tecken på mänsklighet, en skymt av ett samvete som måste dövas.

Alla människor borde en gång stå på en kaj där en flyktingbåt kommer in för att med egna ögon se och uppleva mötet med de som kommer i land. Det är en oerhört stark och omtumlande känslomässig upplevelse, eftersom den tvingar en att reflektera över var man själv står i den här frågan, att ta in hur enormt stor och oundviklig den är. Vi kan inte springa ifrån detta, hur vi än bär oss åt.

Du skriver om hur kvinnliga kollegor slutar på grund av hat och hot via sociala medier. Det är så fruktansvärt och det gör mig så ledsen. Jag hade tur som halkade in i sportjournalistiken som på ett bananskal, långt innan Internet.

Ibland tänker jag att de där elaka kommentarerna antagligen fanns där då också. De uttalades i vardagsrum, på pubar eller i matsalen på en arbetsplats. Om man tog alla dem och lade ut dem på nätet, skulle de kanske ha varit lika många och förmodligen var de lika råa. Men det som bara sägs försvinner i vinden. Det som skrivs ner finns kvar och det gör det mycket värre. Det är ett småaktigt, vulgärt och avundsjukt litet krig som får enorma proportioner för den som utsätts för det. Just därför borde det straffas mycket hårt. Du skriver att vi kommer att se många andra kvinnor sluta. Jag tror tyvärr också att det kommer att bli så. Därtill kommer de som aldrig ens börjar, därför att de inte vill utsätta sig för detta. Det är också en förlust.

Jag kan inte skriva om fotboll efter detta. Det vore att banalisera både det jag nyss skrev och il calcio, som ju så att säga pågår i en annan division, bildligt och bokstavligt. Vi hörs igen i morgon om Serie A.

Baci e abbracci

Kristina