Blixtar och dunder!

Det finns inget som en kvinnas vrede. Jag delar helt dina tankar och känslor kring Rom-derbyt, det behöver man inte vara romanista för att göra. Flytten av matchen osar mygel och vänskapskorruption, som du skriver. Och festen förstörs, den magiska fotbollsfest som ett Rom-derby är. San Siro och Milan-Inter i all är, men Roma-Lazio/Lazio-Roma på Olimpico är något för sig.

På Gazzetta dello Sports redaktion i Rom laddar man för fullt, det är bråda dagar, särskilt som detta derby ju betyder mer än bara prestigen (och det är inte så bara i Rom).

Det har gått fjorton år (Mamma Mia!) sen jag började samarbeta med kollegor på Gazzettan och nio år sen jag blev officiell Norden-korrespondent. Under Milan-åren med Zlatan hade jag egen plats på Milano-redaktionen. Men nu blir det mer glest mellan besöken, det är mest kontakt på telefon och mejl med cheferna. Att hålla kontakter och vänner varma är dock A och O i denna bransch, som du vet. Så, when in Rome…knallade jag upp på redaktionen.

Det är som bekant hårda tider i journalistbranschen. Så även för kollegorna och vännerna på Sportbladets rosa italienska förlaga. Gazzetta dello Sport är och förblir Italiens största sporttidning och har en särställning i den respekt den åtnjuter bland ledare och spelare. Men att flyga bara buisness och bo femstjärnigt, det kan reportrarna glömma numera.

När min yngsta dotter föddes kom den största buketten från Gazzettan-cheferna, det var något i hästväg, med många gratulationer till både mig och min ”stupenda” bebis. Italienarna är ju lite fascinerade av det där, som du vet om någon, att man kan kombinera moderskap med karriär på hög nivå.

Nåväl, numera är det betydligt knaprare med slantarna, även där, då alla ska läsa gratis på nätet. Vilket fått till följd att redaktionerna lämnat centrum och de höga hyrorna. I februari var jag på nya redaktionen i Milano och det var rätt sorgligt. Nytt och fint men långt ute i Lambrate, i ett sterilt kontorslandskap. Kollegorna hängde med huvudena och jag stämde in i klagosången över förlorade aperitivostunder i Brera-kvarteren, då redaktionen låg på Via Solferino, mitt i smeten.

Nu var det dags för mig att besöka den nya redaktionen i Rom, långt från Piazza Venezia där man tronade förut men ändå betydligt mer centralt än Milano-folket. Rom-kollegorna sitter på Via Campania och sämre kan man ju ha det.

Jag fördelade mina gracer solidariskt och började med att hälsa på Roma-esset och landslagsreportern Massimo Cecchini. Vi pratade derbyt ur giallorosso-vinkel samt senaste nytt om Zlatan och annat smått och gott. Sen bytte jag stol och umgicks en stund med Stefano Cieri på Lazio-redaktionen, som  jag känt ända sen de glada dagarna med Svennis. Vi snackade istället derbyt ur ljusblå vinkel samt utbytte senaste nytt om Albin Ekdal. Alltihop mycket givande.

En svensk krönikör sa en gång till mig smått överlägset, under en tv-sändning, att Gazzettan är gammeldags och överskattad. En lite märklig synpunkt från någon som inte kan ett ord italienska och alltså aldrig läst tidningen. Men visst kan alla tidningar alltid förnya sig. Vad han, och andra svenska journalister, dock inte alltid förstår är vilken makt Gazzettan sitter på. I Sverige vill exempelvis Svenska Fotbollförbundet hålla sig väl med alla och vara svenskt rättvisa. Det tänker man inte på i Italien.

Det är Gazzettan som har de tunga ingångarna, får de viktigaste intervjuerna och framför allt har öron och ögon inne i storklubbarna. Och läcker agenterna så är det först till dem, oftast. Som den finkänslige Adriano Galliani sa en gång ”Jag bryr mig inte om ifall Tuttosport skriver att jag är en rövknullare. Den tidningen är betydelselös. Men när Gazzetta dello Sport skriver något, då jävlar…”.

Och med detta smakfulla uttalande, fullt i klass med Bellolis attack på fotbollsdamerna, så tackar jag för mig. Dags att ta lunch: spenatsallad. För en vecka sen satt jag på tv-kontoret och frossade i färsk pasta med salsiccia…Och på kvällen träffade vi dig och njöt av parmesanbitar, vitt vin, minnen och allvarliga samtal om det viktiga reportage du arbetade med för fullt.

Snart ses vi igen, buona giornata bella du.

Min tillfälliga plats på Roma-redaktionen när jag hälsade på. Notera löpsedeln i bakgrunden. Nils Liedholm och Roma-scudetton 1983…Vilken stor man han var! Och du har säkert träffat honom betydligt mer än jag?!

Nästa dags tidning tar form…Du vet att Gazzettan först var grön? Men en kväll tog det gröna pappret slut…

Sida vid sida. Lazio mästare 2000. Roma campioni 2001. Vem vinner på måndag? Så mycket står på spel.

Den här plaketten fick jag när blev GdS-medarbetare 2006. En kopia på förstasidan efter VM-guldet samma år.