”Zoff i lavinartat utspel: ’Casillas är bättre än Buffon'”.

”Tevez och CR7, forna lagkamrater, nu möts de”.

”Tuppkam mot skägg…Vem vinner? Frisyrduellen mellan Juve och Real”.

”CR7, ögonblick av rädsla, hur är det med axeln?”.

Några av alla de rubriker som fyller de italienska sajterna inför Juventus-Real Madrid. Det är inte utan att jag önskar att jag suttit på ett snabbtåg på väg mot Turin och Stazione Porta Nuova.

Turin, denna lilla vackra, välordnade men också rätt kylslagna stad. Vid alpernas fot och med Italien för sina fötter. Med sitt Fiatvälde, Agnelli-klanen och så Juventus, Italiens mäktigaste fotbollslag. Än en gång. Återuppståndna efter calciopoli, italienska mästare igen och nu i semifinal i Champions League.

Visst är Real Madrid favoriter, även på bortaplan. Men jag tror att det blir mer kamp på Juventus Stadium än vad  somliga förväntar sig. Juve har tagit stora steg i Europa-spelet, mot i fjol, även om det lär stanna här. Hur som helst, det vattnas redan i munnen inför matchen.

Jag var på plats i september förra året, för Juventus-Malmö. Det var vackert och stort att åter se de svenska – och skånska ! – flaggorna vaja i CL-sammanhang. Men utgången var så given att den där sista andlösa anspänningen saknades. Nu blir det något helt annat.

Jag minns när Zlatan skrivit på för Juventus, jag flög direkt till Turin från OS i Aten. Värmen, vansinnet, supportrarna utanför den gamla anläggningen Sis Sport. Fabio Capello var tränare, Zlatan Ibrahimovic ung och egensinnig, fansen så vilda som de nu blir i norra Italien. Och på kvällen åt vi på Juve-stamstället Urbani, där du säkert också intagit många måltider med fotbollsfolk. Moggi och Giraudo var där och var i sitt esse och det var bara att njuta av skvallret lika väl som prosciutton och färskpastan.

I höstas återvände vi, Simon Bank, jag och några andra kollegor. Allt var sig likt, så som det ofta är i Italien, där förändringar tycks följa en annan, långsammare tideräkning än på annat håll. Vi smuttade på vårt goda vin, såg fotona på väggarna på alla stora spelare och jag spanade också lite diskret efter ställets mest (ö)kända servitris.

Jag utelämnar hennes namn, men inte hennes berättelse. För att den är på samma gång sjaskig och vacker och viktig, mitt i sin banalitet. Eller kanske just därför, för att den är alltför vanlig.

Hon har burit fram mat till alla från Laudrup till Davids till Del Piero, kväll efter kväll, år efter år. Värkande fötter i högklackat, trött rygg. Från början en varm sydländsk skönhet som drömde om mer, såg Urbani som en språngbräda framåt, uppåt.

Snygga spelare; vältränade, rika, unga, lystna på berömmelse och allt det goda den för med sig. Spänningen i erövringen, från båda håll. Deras strålglans som spillde över på henne under heta nätter.

Så åren som går, hon blir kvar, har lite ondare överallt. Lite tröttare. En skönhet på väg att blomma ut. Hon förblir ändå den där famnen, den tillgängliga, omtalade. Men också en extramamma, en som lyssnar och förstår, på vilsna unga män långt hemifrån i en fotbollsvärld av konkurrens utan nåd.

Vem lyssnar på henne? Vem ser henne när spelarna gått hem om natten, till sina bländande fruar,  fotomodellerna och tv-dansöserna? Journalisterna lyssnar för egen vinning, ser nyttan, kan använda henne som källa. Många är de maktens män som i världshistorien avslöjat stora saker mellan en skön kvinnas snärjande lakan.

Vem ska säljas? Vem ska bänkas? Vad händer i omklädningsrummet och på styrelsemötena? Hon, som så sällan får prata om sig och sitt, men alltid vara den som lyssnat på de viktiga männen, hon vet mer än de flesta.

Åren fortsätter att springa förbi, hennes ungdoms rosor har vissnat, det är hårt för en kvinna att inse att det som en gång var lockande nu blir utdömt som billigt och använt. Hon har levt på Juventus  sidlinje i hela sitt vuxna liv. Inom henne en hel bok av berättelser och minnen; Scudetto-fester, cuper, triumfer, skandaler, svek, rubriker och judaskyssar.

Men hennes historia kommer aldrig att bli skriven. Och hela tiden hängs nya porträtt av gamla spelare upp på Urbani. Män som älskats och beundrats, som blir ett stycke fotbollshistoria.

Det är ingen som flirtar med henne längre. Hon går vidare mellan borden, under spelarfotona och ställer fram mat till de viktiga fotbollsmännen och deras vackra gäster.

Kristina, vi hörs snart igen.

Buon pomeriggio, bella, ha en fin eftermiddag,

Jennifer

Dolce vita för det vackra fotbollsfolket. Urbani.

Bellissima,

jag hade faktiskt aldrig tänkt på innebörden av sommaren som purpurvågor förrän jag läste ditt brev på Valborg. Du kan väcka mig mitt i natten och jag kan sjunga ”Vintern rasat ut” från början till slut, första och andra versen. Men jag hade aldrig rett ut den bilden, sommaren som kommer mot en som röda dyningar och vågor. Det känns ännu sannare här, där sommaren är just så het. Man är helt enkelt tvungen att slå av på takten, värmen gör en svag i benen. Siesta, eller pisolino som det heter här, är världens bästa uppfinning. Två timmars vila i skuggan av träpersienner. Sedan är man pigg som en mört inför middagen och kvällens övningar.

Jag älskar Valborg eftersom det är högtiden när allting ligger framför oss. Brasan värmer trots ylletröjorna och den där kärva doften av vinter som bara motvilligt ger med sig. Men vi vet att om några veckor kommer en värmebölja, purpurvågorna rullar in för att ge oss en försmak. Sommaren är bara ett stort och underbart, ännu icke upplevt löfte. Bättre än så blir det inte.

Några få veckor till studsar bollarna på Italiens eviga fotbollsplaner. Juventus har nu slutgiltigt vunnit sitt fjärde scudetto på raken och det är faktiskt inte mycket att säga om det mer än complimenti. Med tanke på il calcios uppenbara finansiella problem, har Juventus framförallt visat sin överlägsenhet genom spelarförvärven och genom valet av Max Allegri som tränare, när ingen annan trodde på honom. Den kloka ledningen och klubbens urgamla vinnarinstinkt har lett Juventus till semifinal i Champions League. På tisdag spelar italienarna den första semifinalmatchen i Champions League mot Real Madrid. Det är en svår motståndare, men den lättaste av de som återstår. Juvetur.

Världen är som alla vet orättvis och märklig och Roma som skulle ha vunnit ligan, har spelat de stora besvikelsernas säsong. I bästa fall slutar vi tvåa och det är inte fy skam. Men när hoppet fyller kroppen så till den grad att man är på väg att sväva iväg som en lycklig ballong, då är det extra smärtsamt att erkänna sig besegrad. Lazios otroliga framfart gör förstås inte saken bättre. Ännu är inte sista ordet sagt. Kanske gladiatorerna äntligen lyfter sig själva i håret och avslutar grandioso. Det Juventus har i alla lägen som ingen annan italiensk klubb, är till självutplåning lojala spelare. Det är därför de vinner hela tiden. Ingen masar runt i marginalerna och låtsas att han är osynlig.

Och så Mr B och Mr Bee. Berlusconi är snart värd namnet Hamlet vid Po-floden. Ska han sälja eller inte och i så fall hur mycket? Jag intervjuade honom 1986, när han var en av männen som för alltid förändrade europeisk fotboll på grund av sin enorma rikedom och synergierna mellan Milan och TV-bolaget Mediaset.

Nu håller han själv på att sköljas bort av nya, glödheta purpurvågor. Ryska oligarker och arabiska shejker har pumpat in så mycket pengar i europeisk fotboll att Milan har förvandlats från världens mest vinnande toppklubb till en provinsiell aktör som utan mål och mening plaskar i en alldeles för grund damm.

Globaliseringseffekter, även inom fotbollen. Det finns bara ett svar och det är pengar, investeringar, finansiering.

Svalorna flyger utanför mitt fönster och cypresserna står raka som på parad på Celioparkens kulle. Jag vill till Ostia och bada, kasta in en väska i bilen, ta vägen som är kantad med Medelhavspinjer mot havet, äta spaghetti alle vongole på en solig veranda och tänka på purpurvågorna som snart sköljer in. Kom hit och hälsa på mig!

Kristina

Söndagsmorgon i Rom