Kristina, perdonami!

Förlåt mig att jag inte skrivit på så länge. Men du, om någon vet hur det är, när livet och jobbet kräver för mycket  för att man ska ha tid med något annat.

Dagarna i Kanada blev dubbelt hektiska eftersom jag som grädde på VM-moset fick ägna mig åt Zlatan-Milan-karusellen. När det var natt i Kanada ringde telefonen från Italien och Paris, om senaste vändan i Ibra-cirkusen. Och när solen steg upp över Winnipeg och Edmonton fick jag göra likadant, trött eller ej, och ge mig in i VM-jobbet. Var står vi då nu? Om Zlatan vet vi ännu inget. Sommaren må vara kort, som Ledin sjunger, men tillräckligt lång för att allt ska kunna hända på transfermarknaden ännu. Det senaste som rapporteras från Italien är, som du kanske sett, att Roma faktiskt (du minns vad jag skrev i december, min önskan, som du krönikerade om) suktar efter Zlatan. Sabatini ska ha pratat med Raiola…Och Milan har samtidigt inte gett upp kampen. Den som lever får se.

VM är lättare att sammanfatta, allt är över, smärtsamt kort, som fruktat. Jag tippade att Sverige skulle åka ur redan i gruppspelet och det var nära att det blev så. Istället blev man utspelade mot Tyskland och fick flyga hem just som fotbollsfesten tog fart på allvar. Jag skrev en krönika om det som givit stor respons, inte minst från många inom svensk fotboll.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article21015152.ab

Samma dag som jag lämnade Kanada gick kortegen, till den dödade polisen Daniel Woodall, genom Edmonton. Jag hörde säckpiporna gråta över honom och såg folket längs gatorna. Det blev till den där här nyhetskolumnen, om att uppskatta de som riskerar livet i arbetet, för att skydda oss och vår trygghet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20996254.ab

Jag landade jetleggad och rätt slut i ett kallt men vackert Sverige, för midsommar med dem jag gillar allra bäst, på västkusten. Blev det någon midsommar i Rom? Såg att Svenska kyrkan hade firande vid Lukasgården.

Knappt hann man hämta andan några dagar innan det så var dags för U21, Sverige-Portugal 1-1 och ett nytt biscotto-drama i Italien. Har du följt de upprörda känslor på nära håll? Sturaro som kallade svenskarna ”hundar” och Gazzettan som skrev att Sverige är ”de uppgjorda matchernas mästare”. Jag har varit hjälplöst förälskad i Italien sen första mötet för 25 år sen. Mannen i mitt liv är italienare, liksom många av mina bästa vänner och kollegor. Men från det till dåliga förlorare…

Mycket handlar ju om vilken verklighet man kommer ifrån, genom sig själv känner man andra. Eller vad säger du? Här är min krönika kring den senaste svårsmälta biscotton:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article21021334.ab

Roligast var min vän i Rom, när vi pratade om Sturaros citat ”Hundarna festar på lejonens kadaver. Men lejonen förbli lejon och hundarna förblir hundar”. Torr kommentar: ”Fantastiskt, undrar om Sturaro läst ens två böcker i sitt liv och var han plockat upp det citatet…”.

Ska väl tilläggas att vännen inte är Juventino…Hur som helst så älskar jag den inneboende dramatik som finns närvarande över allt i Italien. Vare sig det handlar om flirtande byggjobbare en tidig morgon på väg till tv-kontoret, på någon gata i Rom eller den här oförmågan att tro på att saker är vad de är. Allt kan hända, i varje ögonblick, ingen linje är rät, ingen färg oblandad. Det gör livet lite mer komplicerat, men också rikare, mindre förutsägbart.

Kristina, här är himlen fläckvis blå, jag är tillbaka i Stockholm efter tre veckor på resande fot och skriver morgondagens nyhetskolumn. Om en knapp vecka ses vi, jag längtar så! Du fick mig att skratta högt när jag läste om ditt äventyr med ostronen, barägaren och din väninna, älskar hur du tar mig och läsarna i hand och tar oss med dig, till din värld.

När vi ses ska vi skåla i ett gott vin som du valt och äta och prata i timmar, om allt det stora och det lilla, medan solen brinner ut och stjärnorna tänds över vårt Rom.

Ti abbraccio forte, forte,

Jennifer

Stunder av stillhet, ett ögonblick av ro ibland.

Bellissima Jennifer,

Det ser verkligen inte särskilt kul ut i Winnipeg. Som jag skrattade över ”rök” som väderbeskrivning! Dimma, regn, solsken, rök. Har du läst Richard Fords Kanada? Underbar bok.

Jätteportioner och öl. Det är bästa sättet för mig att banta. Jag blir illamående när det ligger för mycket mat på tallriken och den enda alkoholhaltiga dryck som intresserar mig är vin.

Jag satt förresten och drack en aperitivo i Rom häromkvällen på en bar, vars ägare gillar min väninna. Eftersom han ville smickra in sig, kom han till bordet med två små skålar. Det låg ett litet grått ostron i varje skål, en isbit och en bit citron.

Vi tittade desperat på varandra. Ingen av oss gillar ostron, såvida de inte serveras av en oemotståndlig man och champagnen flödar. Små, skrumpna och lätt illaluktande ostron som serveras i en månad när säsongen är slut, är inte min melodi.

Det är lika bra vi säger till honom att vi inte tycker om ostron, sade jag.

Nej, nej, förra gången jag sade det blev han enormt förolämpad, svarade hon.

Vad skulle vi göra? Det kändes som han stod och väntade på att vi skulle äta upp blötdjuren, som i sin tur låg och liksom glodde surt på oss i sina skålar.

Jag tittade ner i min väska. Där låg en sådan där folielik tuggummipåse som går att stänga. När barägaren vände ryggen till hällde jag snabbt ut tuggummin i väskan, högg gaffeln i ostronen och krafsade ner dem i påsen.

corpus delicti

Knapp var jag färdig med denna fula lilla manöver, förrän mannen kom fram och frågade om ostronen smakade bra. Jag tyckte mig nästan höra dem ligga och vråla i påsen. Bedragare, förrädare! Ta ut oss!

Då upptäckte jag att det satt en övervakningskamera på väggen som förmodligen hade spelat in hela scenen. Nästa gång äter jag upp det förbannade ostronet.

I Italien skiner solen och sommarrytmen har infunnit sig. Jag jobbar på för fullt, men känner mig ändå halvt om halvt på semester. I går kväll gick jag ut en sväng ensam i Brera i Milano. Kvällen var ljummen och massor av folk åt och drack på restaurangerna och barerna längs Corso Garibaldi i skymningen. Det är nästan 20 år sedan jag flyttade från Milano, men fötterna drog i väg till min gamla adress. Stan har verkligen förändrats till det bättre under den tiden jag har varit borta. Det är härligt att då och då åka till det moderna Italien. I Rom avslöjas ständigt nya korruptionsskandaler och jag börjar reagera som en romare. Jag vill inte veta mer. Jag stänger av.

På väg tillbaka från intervjuerna utanför Milano, åkte jag förbi Casa Milan. Undrar om Zlatan verkligen kommer tillbaka. För Milan vore det som att köpa förstaklassbiljett till nästa års scudetto, om du förstår vad jag menar. Vilket anfallspar de skulle bli, han och Jackson Martinez! Och vilken fräs det skulle bli på serie A igen. Darra månde den gamla damen, som verkar förlora Carlos Tevez.

Jag ser att schejken i Paris drar öronen åt sig, men kanske är det bara taktik för att trissa upp priset. Det här ser ut att kunna bli sommarens stora följetång.

Nu rullar tåget in i Rom, i tid! Otroligt men sant. Ingen rök och inga ostron. Jag ringer hem och skriker:

Butta la pasta!

Och så äter vi medan solen går ner bakom Palatinen.

Baci e abbracci

Kristina

Hi there Kristina,

så får jag väl skriva nu när jag är i Winnipeg, på den kanadensiska prärien. Här är plattare än platt och rätt platt och hårt blev också Sveriges fall mot Nigeria i går i VM-premiären. Visserligen var Nigeria närmare segern och kan gå långt i det här mästerskapet. Men frågan är om Sverige kan det. Spelet imponerar inte. Jag får gärna fel men är rädd för att jag kan få rätt i mitt förhandstips, att de åker ut i gruppspelet.

Tack för ditt brev, visst har du rätt i det du skriver, om att damfotbollen borde vara sin egen. Så var det ju i begynnelsen. Inofficiella dam-VM i Turin redan år 1970 drog 50.000  åskådare till finalen! Förbunden, som länge inte ville veta av kvinnors fotboll, började till sist känna sig lite potentiellt hotade. Då beslöt de sig för att ta hand om damerna, ”de får inte hamna i kommersiella aktörers klor” (läs hota herrarna) som en Svff-pamp uttryckte det. Kvinnorna sorterades in i förbunden och så fort de var på plats fick de se sin fotboll börja skötas med vänsterhanden. Alltid underordnad männens.

Jag vet att ni flämtar av fortsatt hetta i Rom. Här är det också varmt och disigt. ”Rök” stod det om vädret i min mobiltelefon, ett nytt fenomen måste jag säga. Vi svalkar oss med iskaffe och budweiser, jag vet att det är en usel öl i kännarnas munnar men den passar min simpla smak, är mycket mer en vindrickare.

Annars är det som alltid när man är i Amerika, även om det här inte är USA. Det känns som om man sett allt i en film eller tv-serie: gatlyktorna, trafikljusen, alla diners längs vägen, de gula skolbussarna, de stora bilarna, husen med sina brädor på tvären, veranda på framsidan och gräsmatta utan staket, ut mot gatan.

Winnipeg är tyvärr Kanadas farligaste stad och inte mycket vacker dessutom. Det är långt ifrån bilden av Kanada med lumberjacks i rutiga skjortor, stora lönnar, pannkakor med sirap, ridande poliser, totempålar, höga berg, björnar och öppna vatten…Men jag klagar inte. Varje plats men besöker öppnar ett nytt fönster inom en, lär en något.

Att Kanada är världens näst största land till ytan, efter Ryssland, det visste jag till exempel men hade glömt långt inne i minnes dunkla vrår. Med sina 34 miljoner invånare har landet, minst sagt, gott om plats. Vi flyger från den ena tidzonen till den andra, man kan bli snurrig för mindre.

I dag har vi sett Sveriges träning och sen lunchat på en diner, mina fyra kollegor och jag. Portionerna här är enorma, som du vet. En ”liten” läsk är som en stor därhemma och en stor kommer i modell XXL. Det gör dessvärre många av människorna här med. För vad hjälper det att ange kaloriantal och undvika äggula (bisarrt) om man äter så mycket och fel? Det är på något sätt som en bild av den västerländska civilisationens framtida undergång. Snabbmat, läsk, tv dygnet runt, spel, ipadar, mobiler, stora bilar, breda gator, rulltrappor och fjärrkontroller. Vi blir underhållna och övergödda till döds.

Nå, med detta sagt ska vi om en dryg timme gå ut och äta.

Ja du, det här blev lite av ett turistigt vykort, eller hur?

Så du får några bilder också och many kisses,

Jenni

PS. Allt det senaste med Ibra? Vi tar det en annan dag? Berätta hur du har det, snart ses vi!

Hej och välkomna till VM! Jag heter Sepp Blatter och är ny på jobbet.

VM-premiär på mäktiga Winnipeg Stadium. Över 30.000 på plats. (dock ej när bilden togs).

Welcome to Winnipeg och det glamorösa livet som utsänd.

Lunch to go.

USA:s fans går all in. ”Får vi ta en bild”. Såklart: ”that’s why we’re here!”. Man måste älska deras sätt.

There’s no smoke, without a fire…

Skål och god kväll! Hon är 17.30 här. Men du sover nog gott, sju timmar närmare soluppgången än jag, på andra sidan midnatt.

Jennifer,

När jag börjar denna drapa är det tidigt på morgonen. Jag sitter i vardagsrummet och skriver medan de andra fortfarande sover. Solen lyser på de ockragula och gammalrosa fasaderna på andra sidan gatan. Svalorna flyger runt ett av husen, runt, runt, samma bana i oräkneliga varv, och liksom tjattrar i sin höga tornart. Nu gnisslar spårvagnen förbi, tung och gammal på sin väg mot Colosseum. Denna morgontavla får mig att förälska mig i Rom ännu en gång.

Tack för dina fina brev och förlåt för mitt sena svar. Jag förstår att det kan kännas motigt att ge sig iväg till Kanada, men förmodligen blir det roligt och engagerande bara du är där. Så är det för mig. Jag är alltid trög i starten. Vad ska jag borta och göra? Men så fort jag sitter på planet börjar det bubbla i hela mig och sedan är jag i gång. Jag ser fram emot din rapportering.

Jag var förresten med och talade om damfotboll i Gomorron världen i morse och om italienskornas eländiga villkor. Italien är inte med i VM och, tro mig, det beror inte på bristande talang eller vilja. De fina tjejerna i U17 tog brons i sitt VM i Costa Rica i fjol. Inget italienskt herrlag har någonsin tagit medalj i den åldersgruppen.

Och vad fick tjejerna för uppmärksamhet undrar du nu? Noll.

Resurser? Försumbara.

Belöning? En middag vid havet.

Damfotbollen borde ta tillfället i akt och lämna Fifa nu, i samband med skandalerna. Kvinnorna borde skapa sin egen internationella organisation, organisera sina egna stora turneringar och därmed styra sin egen framtid och utveckling. Då kan damfotbollen få den rätta dosen av kommersialisering, utan att behöva gå våld på sig själv, spela i bikini för att gläda åttioåriga mutkolvar etc. Vad säger du om det?

Du skriver till mig om cykloperna, kulturmannen, PK och Knausgaard. Vilket häftigt möte du fick med dem i Milano! Det är spännande hur man som journalist arbetar upp en sorts intuition som ibland drar en till nyheter.

Politiskt korrekt är ju inte direkt något som uppfanns i Italien. Det kan vara oerhört frustrerande, men är också en befrielse. Eftersom italienarna tar sig rätten att vara sig själva, får de också ha sina egna åsikter. I goda vänners lag på kvällarna är det ganska vanligt att någon tar på sig rollen som djävulens advokat för att stimulera debatten. Men även när jag träffar människor jag inte känner, är samtalsklimatet fullkomligt fritt. Det enda italienare har riktigt svårt för, är fyrkantiga moralister.

Den som talar om rätt och fel åsikter är en liten ängslig själ. Politiskt korrekt är bra, så länge syftet är att mana till tolerans, att värna om demokratiska värden i ett öppet samhälle.

Politiskt korrekt är däremot farligt när det förvandlas till självcensur och rädsla att ta upp svåra frågor. Europas stora, mer eller mindre våldsamma populistiska och främlingsfientliga rörelser föds i frustrationen över att de etablerade partierna inte har velat erkänna normala, lite småsjaskiga mänskliga känslor och rädslor i sådana komplexa frågor som till exempel invandring. Därmed har man lämnat över en debatt som i många avseenden är legitim, till extremister. Och eftersom man nu en gång för alla har stämplat den som icke PK, är det svårt att återerövra både den och väljarna.

Kommunikation är allt, i alla mänskliga relationer. Att undertrycka den, av rädsla för att inte ha ”rätt” åsikt, är farligt för samhället i längden. Om vi sedan kommer in på konst, blir PK rent ut sagt löjligt. Tack och lov att konstnärer, musiker och författare har sprängt vallarna och vågat nya vägar. När jag intervjuar författare här, talar de rätt från hjärtat. De säger ord som är förbjudna i Sverige, de är så frispråkiga att den lilla räddhågade PK-Kappelin som sitter i mitt bröst får andnöd eftersom jag förstår hur detta kommer att uppfattas i Sverige. Men jag censurerar dem inte. Intelligenta människor förstår att ett konstverk måste ses i sin kontext. Och att hen kanske vill ha mothugg, inte genast bli prisad för sina utmärkta åsikter.

Åsiktspolis i arbete?

Nu kom jag ju lite elegant ifrån gårdagens stora ämne. Det blev en mycket hedervärd final som slutade som de flesta hade förväntat sig. För min del handlade det kanske mest om il calcios heder och ära och då har man all anledning att vara nöjd.

Juventus kämpade beundransvärt och försatte verkligen Barcelona ur balans en bra stund efter Moratas retur. Men Barça är helt enkelt överlägsna. Det är ett privilegium att få titta på sådan fotboll, som att se fotbollshistoria rullas upp framför ens ögon, och så oerhört roligt det måste vara att få spela den!

Reaktionerna här är också värdiga. Juventus förlorade med flaggan i topp. Gigi Buffons matchanalys skulle ha kunnat komma ur munnen på någon på Downton Abbey och han höll gentlemannaaktigt tillbaka tårarna, fast rösten darrade.

Därmed går fotbolls-Italien definitiv på semester, bortsett från den glödande transfersommaren du förutspår. Jag är också väldigt glad att Berlusconi med sin deal får nya resurser till Milan. Det behövs för att göra ligan mer spännande och i förlängningen för att Italien ska kunna återta sin roll i europeisk fotboll. Juventus föregick med gott exempel i går.

Ödmjukhet är klädsamt. För alla.

Baci e abbracci

Kristina

Kristina, cara du,

hur firar du Sveriges nationaldag, där i Rom? Och den italienska, 2 juni, häromdagen? I går log solen mot oss men över huvudstaden i dag är det grått. Jag firar med att packa inför Kanada och samtidigt försöka underhålla två barn med spring i benen. Svensk flagga på lunchbordet och i kväll VM-premiär och CL-final. Mycket bättre än så blir det inte.

Alla land har sina fel och brister. Men vi har mycket att vara stolta över, och att värna. Som den okränkbara friheten för alla. Om detta skriver jag i min nyhetskolumn i dag, om att värna ett Sverige där kvinnor och män har samma rättigheter. Jag tycker att det är fint att tro. Men Sverige ska vara ett sekulärt demokratiskt land, med samma frihet för alla. Och jag kan bli beklämd över hur förstående och respektfulla vi kan vara för andra religioner men hur en kristen som öppet deklarerar sin tro ofta får det tufft i den svenska mediala debatten. Det är förstås oacceptabelt.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20918051.ab

Apropå kvinnors frihet och kamp ser vi, som sagt, förstås fram emot VM-starten i kväll. Kanada-Kina, äntligen avspark! Sänds några matcher i Italien? Följ med på fotbollsfest, bortom Fifa-gubbarnas maktvälde, för en fotboll där kärleken till spelet, inte pengarna, styr:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20918348.ab

Och så då, CL-final, äntligen ett italienskt lag med igen. Bara det en triumf. Håller alla mina två tummar för Juventus och det lär de behöva:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20911925.ab

Sista länken så, också den en berättelse om kärlek och kamp. Pia Sundhages tid i Lazios damlag. En underbar historia i ditt och mitt Rom. Vilken känsla det var att få beträda Stadio dei Ferrovieri, gå i gruset i historiska spår.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/damlandslaget/article20911924.ab

Så, slut på länkfesten och till väsentligheterna: Milan, Mihajlovic och Mr Bee! Nu händer det saker…Galliani är i Berlin för CL-finalen och för att Milan ska prisas, för alla Europa-triumfer, genom åren. På plats är också Mino Raiola och det viskas om möten kring Zlatan.

Med Mr Bee uppges ju motsvarande  nära 5 miljarder kronor komma in till rossoneri, för 48 procent av innehavet i Milan, och 1,3 miljarder ska gå till spelarköp och möjlighet att erbjuda stora löner. En del som skrivs är ännu oklart, men helt säkert är att Milan är på väg uppåt, framåt, att det äntligen händer saker, på riktigt. Vi får se hur mycket som blir verklighet, men jag säger som förut: det blir en glödhet transfersommar.

Zlatan var förresten och spelade tennis i mina hemtrakter häromdagen, med sin vän Majstorovic, som bor runt knuten här, några gator bort. Så glad Ibra hade blivit om jag dykt upp i min lilla bil och ställt lite frågor…

Nej, jag nöjer mig med att packa vidare så jag hinner se fotbollen i kväll. Såg gamla bilder från EM 2005 häromdagen, damernas mästerskap i England, där jag var och jobbade. Så lätt det var att åka då, till ett regnigt norra England och Hotel Preston Swallow. Inga bekymmer i världen, bara packa och dra, utan saknad och oro och allt det där andra men bär med sig som extrabagage, när man åker ifrån barnen. Du vet.

Nå, när jag reste till England var äldsta dottern med på resan, utan att jag ännu visste det. Upptäckte det på hemresan när jag mådde våldsamt illa ombord på planet, efter blott några drinkar kvällen före i en bar  i Manchester…Kunde inte förstå varför. Men det fick snart sin ljuvliga förklaring.

Ett år senare satt jag småtjock i tv-soffan med en fyra månaders bebis och såg kollegornas rapporter från VM 2006 i Tyskland. Inte för ett ögonblick saknade jag det. Sen går åren och båda världarna går att förena igen, men på nya villkor. Du vet.

Här är förresten bloggen från 2005, tekniken var ännu si så där när man bloggade. Så nära, så långt ifrån.

http://wwwc.aftonbladet.se/blogg/wegerup/

Det känns som i går och samtidigt som i ett helt annat liv. Så mycket som händer på tio år: två barn och med dem en ny tideräkning, en ny tillvaro. Och också ett giftermål, en skilsmässa, flera flyttar, otaliga resor, jobb, böcker, möten, människor, vänner, en ny jublande stor kärlek. Sorg, glädje, besvikelser, skuld, vanmakt, trötthet och så en nystart. Och jag står starkare, lugnare, vuxnare. Men också mer sårbar, mycket mer medveten om hur fort livet går och hur orolig vår omvärld känns just nu och vad som verkligen är viktigt i livet.

Allt detta ryms i de tio åren som skiljer vår blogg och EM-bloggen 2005 åt. Livet, varken mer eller mindre.

Ha en fin 6 juni, kramar från ett Stockholm där det snart börjar regna.

Jenni

Halländsk hembygd. Jag hälsar dig, vänaste land upp på jord. Din sol, din himmel, dina ängder gröna.

Det började på CL-lottningen i augusti, i Monte Carlo…Nu, äntligen final! I kväll är vi alla berlinare.

Carissima bella Kristina,

vad jag är avundsjuk på solen som lyser över Rom! Här vägrar sommaren att infinna sig, även om vi går i ett hav av väldoft från syréner och vandrar i vita, ljusa nätter. Men det är kallt, blåsigt och regnar titt som tätt.

Jag har i alla fall åtminstone andligen befunnit mig i Rom eftersom jag skrivit ut ett stort reportage därifrån, som jag gjorde för tre veckor sen, då vi träffades senast. I morgon kommer det i tidningen. Så givande det är att få tid att göra de där längre, mer djuplodande sakerna ibland! Riktig journalistik och framför allt att få berätta en historia.

Apropå det så kommer nu min femte bok ut i dagarna. Min andra barnbok, nummer två i serien om fotbollsspelande Charlotte. En bok skriven på stulna stunder, ombord på flygplan och i seg väntan på flygplatser. Därför att för vissa projekt måste man bara ta sig tid för. Det finns alldeles för få böcker om och för fotbollsspelande flickor och jag blir så stolt och glad när min äldsta dotter säger att även pojkarna lånar den, på skolbiblioteket. Böckerna ges ut av OLIKA förlag, som drivs av två starka, varma, modiga kvinnor, Marie och Karin, som brinner för litteratur bortom den banala.

Mina vuxenböcker har däremot kommit ut på Forum förlag och i onsdags var det förslagsfest i Albert Bonnier-huset på Sveavägen. Italiensk buffet (inte precis som i Rom men god nog), rosévin och mängder av inspirerande samtal med alla slags skrivande och läsande människor. Befriande snobbfritt, dock. Även om en del av samtalen kom att handla om Karl Ove Knausgård och debatten med och kring honom om ”kulturmannen”. Sverige, cyklopernas land och allt det där….Vet inte hur mycket du följt den här diskussionen, från Rom?

Jag håller inte med Knausgård i allt, inte alls. Men visst har han sina poänger. Jag vet inte exakt hur liten den svenska mediala och finkulturella ankdammen är. Men ibland är den i alla fall skrämmande grund. När debattörer i tv pratar om ”fel” åsikter så blir jag beklämd. En freudiansk felsägning…? ”Fel åsikter”…Brrr. Jag upplever att debattklimatet i Italien är mycket livligare och yvigare.

Visst ska man tåla att bli emotsagd. Men i Sverige finns det vissa tyckare som verkar mena att somliga tankar inte ens bör få framföras. Det är inte demokrati. Folk som tycker annorlunda ska inte tystas och tvingas ta tillbaka sina tankar (de tycker ju ändå så, det blir bara spel för gallerierna).

Troll spricker i solsken, allt mår bäst av att vädras i det fria. Framför allt blir jag orolig när tyckare från den mediala och kulturella eliten ibland låter sig undslippa att de vet bättre än gemene man. ”Obildade Rolf från Bengtsfors ska bara vara tyst för att han vet ändå inte vad han pratar om…”. Det är en översittarattityd som bara kan leda fel, att sitta i en fin innerstadslägenhet och skåla dyrt i överlägset samförstånd, övertygad om sin egen godhet och förträfflighet. Så skapas klyftor, så odlar man vanmaktens raseri hos de som inte  får komma till tals eller avfärdas, som jobbiga flugor att vifta bort.

Nå, åter till Knausgård. Vet du, när Zlatan precis skrivit på för Milan och jag var tillbaka i Milano, i oktober 2010, satt jag ensam på en uteservering i Brera. Vid ett bord intill satt en kvinna i min ålder, också hon ensam. Fläta och ryggsäck, hon såg rar ut och började prata med mig, hon hade hört mig tala i telefon och var också svenska.

Vi talade länge, beställde in nya espresso. Hon var beläst, skrev själv, också hon småbarnsmamma. Livlig och varm. Hon nämnde i förbifarten sin man, att paret var i Milano för att han skrivit en ny bok som skulle presenteras. Men ingen namedropping, inget skryt. Varken om honom eller henne; hennes dikter, romaner och noveller.

Så kom då Knausgård gående, för kvinnan var hans briljanta fru, Linda. De frågade på stående fot om jag ville fortsätta samtalet kvällstid, över middag och vin, på samma uteservering. Sen hade vi en så bra kväll, under Milanos måne. Litteratur, fotboll, politik, allt avhandlade vi över saffransrisotton. Enkelt, avslappnat, opretentiöst. Knausgård och hans hustru var så långt ifrån de olidliga översittartyper man ibland träffar på i kultursfären som det går att komma. Och då ska man ändå minnas att hans ”Mein Kampf” just då fick recensenter över hela Europa att jubla ikapp.

De bjöd in mig till huset i Skåne, jag har ännu inte kommit dit. Livet och åren rullar på. Men den där kvällen visade mig människan Knausgård. En person beredd att lyssna och ompröva sina åsikter. Något som fler borde göra. Ibland är journalisterna och skribenterna, de som verkligen borde försvara det fria ordet, de minst toleranta. Som en kollega till mig som tyckte på twitter att jag inte borde få skriva annat än sport. För att jag tyckte just ”fel”…

Vad hörs i debatten hos dig just nu, Kristina?

Mer än allt förhandssnack inför Juventus-Barcelona…

Kram och baci, buona giornata bella,

Jenny

Fest hos Forum. Sesam öppna dig.

Mingel hos Forum. Så synd att inte du kunde vara med och mingla.

Nu är den här: om en stark, glad tjej som älskar fotboll och vill prestera, inte bara vara vacker. Den sorts förebilder jag vill ge mina döttrar och andra barn.

Carissima Jenny,

I går kom sommaren till Rom. Det har varit vackert väder ganska länge nu, men med skärpa i luften och kyliga kvällar. Jag var ute i Borgo Pio i lördags kväll och satt och småfrös i min ylletröja. I Rom. I slutet av maj!

Borgo Pio är den där fina gatan i skuggan av pampiga Via della Conciliazione, som leder upp till Peterskyrkan. Där är det fint att sitta och ta en aperitivo på tidiga kvällen, men lite för turistigt för middag upptäckte jag. Sedan den globala massturismen har tagit över Rom, gäller det att bege sig bort från de mest upptrampade stigarna och hitta nya smultronställen. Vi får göra det tillsammans när du kommer.

Men, som sagt, i går var det varmt. Jag gick till en loppmarknad jag gillar på Via Flaminia och vacklade sedan hemåt med vattenflaska i handen, hoppande från en skuggfläck till nästa. Värmen kramade lite för hårt och plötsligt.

På kvällen roade jag mig med att lyssna på matchen på radio. Jag gillar de italienska radioreportrarnas smatter och att lägga matchpusslet i huvudet. Andra mönster träder fram när man saknar bilden.

Det var en konstig match. Det var för övrigt inte första gången som Napoli rämnar i sista ögonblicket i ligan. Förlora på det sättet på San Paolo i en så avgörande match. Märkligt.

Rafael Benitez har ju redan tagit officiellt avsked. Han kan lämna ruinerna bakom sig. De andra står där med skammen och frustrationen.

Men någonstans stod det skrivet att Lazio skulle bli trea. Klubben har utan tvekan gjort en utmärkt säsong. Men den har också ridit på en våg av positiv rapportering i alla medier som hänger samman med Claudio Lotitos allt starkare ställning i den italienska fotbollens främsta organisationer. De våldsamma kampanjerna mot Roma och de lika överdrivna hyllningarna av Lazio följer en tydlig maktlogik. Jag säger inte att det har varit avgörande. Men det har varit bidragande.

Du har så rätt om Neapel. Jag fortsätter också att älska staden och har alltid haft ett gott öga till klubben. Det var i Neapel jag gjorde mitt första fotbollsrep någonsin, scudettot med Maradona. Jag har träffat honom. Flera gånger faktiskt.

Jag såg förresten Maradonas dubbelgångare Roly Serrano härom kvällen i Paolo Sorrentinos nya film Youth. Sorrentino vann en Oscar för bästa utländska film förra året med La Grande Bellezza.

Den filmen kallar de flesta italienare jag känner furbo, en listig produkt för att charma den utländska marknaden. Youth har samma vackra formspråk, men ett mycket mer övertygande manus. Och i detta manus har även ”Maradona” letat sig in (Sorrentino är ju napolitan). El Pibe de Oro tar igen sig på ett lyxigt konvalescenshem i Schweiz i sällskap med en åldrad dirigent och hans vän, en pensionerad filmregissör. Huvudrollerna spelas av Michael Caine och Harvey Keitel. Meraviglioso.

Medan jag skriver står flera Serie A-hjältar redan på flygplatsen på väg till avlägsna semestermål, för att få koppla av långt borta från calciocirkusen i några veckor. Totti är en av de få som brukar stanna hemma. Kanske kan man se skymten av honom och familjen i Sabaudia i södra Lazio i år igen. Där ligger en av de få stränderna här som är öppen för alla, mjuka, höga sanddyner med Monte Circeo som inramning.

En annan som förhoppningsvis tar igen sig lite nu, är Italiens nya cykelhopp Fabio Aru. Han kom tvåa i nyss avslutade Giro d’Italia efter enstörige spanjoren Contador. I tre veckor har de och hundratals andra sammanbitet trampat runt Italien i lika mäktiga som omänskliga etapper. Aru vann två imponerande utmaningar i bergen, Cervinia och Sestriere.

Han har ett typiskt cyklistansikte, magert och fårat i förtid. Ett öppen fint leende, en blyghet som erövrar. Han är från Sardinien, där ingen talar mer än nödvändigt.

Aru förlorade med 1,53 minuter. En minut och femtiotre sekunder under tre veckors tävling. Den tiden det tog att läsa detta.

Baci e abbracci

Kristina

PS På lördag smäller det!