Jennifer,

När jag börjar denna drapa är det tidigt på morgonen. Jag sitter i vardagsrummet och skriver medan de andra fortfarande sover. Solen lyser på de ockragula och gammalrosa fasaderna på andra sidan gatan. Svalorna flyger runt ett av husen, runt, runt, samma bana i oräkneliga varv, och liksom tjattrar i sin höga tornart. Nu gnisslar spårvagnen förbi, tung och gammal på sin väg mot Colosseum. Denna morgontavla får mig att förälska mig i Rom ännu en gång.

Tack för dina fina brev och förlåt för mitt sena svar. Jag förstår att det kan kännas motigt att ge sig iväg till Kanada, men förmodligen blir det roligt och engagerande bara du är där. Så är det för mig. Jag är alltid trög i starten. Vad ska jag borta och göra? Men så fort jag sitter på planet börjar det bubbla i hela mig och sedan är jag i gång. Jag ser fram emot din rapportering.

Jag var förresten med och talade om damfotboll i Gomorron världen i morse och om italienskornas eländiga villkor. Italien är inte med i VM och, tro mig, det beror inte på bristande talang eller vilja. De fina tjejerna i U17 tog brons i sitt VM i Costa Rica i fjol. Inget italienskt herrlag har någonsin tagit medalj i den åldersgruppen.

Och vad fick tjejerna för uppmärksamhet undrar du nu? Noll.

Resurser? Försumbara.

Belöning? En middag vid havet.

Damfotbollen borde ta tillfället i akt och lämna Fifa nu, i samband med skandalerna. Kvinnorna borde skapa sin egen internationella organisation, organisera sina egna stora turneringar och därmed styra sin egen framtid och utveckling. Då kan damfotbollen få den rätta dosen av kommersialisering, utan att behöva gå våld på sig själv, spela i bikini för att gläda åttioåriga mutkolvar etc. Vad säger du om det?

Du skriver till mig om cykloperna, kulturmannen, PK och Knausgaard. Vilket häftigt möte du fick med dem i Milano! Det är spännande hur man som journalist arbetar upp en sorts intuition som ibland drar en till nyheter.

Politiskt korrekt är ju inte direkt något som uppfanns i Italien. Det kan vara oerhört frustrerande, men är också en befrielse. Eftersom italienarna tar sig rätten att vara sig själva, får de också ha sina egna åsikter. I goda vänners lag på kvällarna är det ganska vanligt att någon tar på sig rollen som djävulens advokat för att stimulera debatten. Men även när jag träffar människor jag inte känner, är samtalsklimatet fullkomligt fritt. Det enda italienare har riktigt svårt för, är fyrkantiga moralister.

Den som talar om rätt och fel åsikter är en liten ängslig själ. Politiskt korrekt är bra, så länge syftet är att mana till tolerans, att värna om demokratiska värden i ett öppet samhälle.

Politiskt korrekt är däremot farligt när det förvandlas till självcensur och rädsla att ta upp svåra frågor. Europas stora, mer eller mindre våldsamma populistiska och främlingsfientliga rörelser föds i frustrationen över att de etablerade partierna inte har velat erkänna normala, lite småsjaskiga mänskliga känslor och rädslor i sådana komplexa frågor som till exempel invandring. Därmed har man lämnat över en debatt som i många avseenden är legitim, till extremister. Och eftersom man nu en gång för alla har stämplat den som icke PK, är det svårt att återerövra både den och väljarna.

Kommunikation är allt, i alla mänskliga relationer. Att undertrycka den, av rädsla för att inte ha ”rätt” åsikt, är farligt för samhället i längden. Om vi sedan kommer in på konst, blir PK rent ut sagt löjligt. Tack och lov att konstnärer, musiker och författare har sprängt vallarna och vågat nya vägar. När jag intervjuar författare här, talar de rätt från hjärtat. De säger ord som är förbjudna i Sverige, de är så frispråkiga att den lilla räddhågade PK-Kappelin som sitter i mitt bröst får andnöd eftersom jag förstår hur detta kommer att uppfattas i Sverige. Men jag censurerar dem inte. Intelligenta människor förstår att ett konstverk måste ses i sin kontext. Och att hen kanske vill ha mothugg, inte genast bli prisad för sina utmärkta åsikter.

Åsiktspolis i arbete?

Nu kom jag ju lite elegant ifrån gårdagens stora ämne. Det blev en mycket hedervärd final som slutade som de flesta hade förväntat sig. För min del handlade det kanske mest om il calcios heder och ära och då har man all anledning att vara nöjd.

Juventus kämpade beundransvärt och försatte verkligen Barcelona ur balans en bra stund efter Moratas retur. Men Barça är helt enkelt överlägsna. Det är ett privilegium att få titta på sådan fotboll, som att se fotbollshistoria rullas upp framför ens ögon, och så oerhört roligt det måste vara att få spela den!

Reaktionerna här är också värdiga. Juventus förlorade med flaggan i topp. Gigi Buffons matchanalys skulle ha kunnat komma ur munnen på någon på Downton Abbey och han höll gentlemannaaktigt tillbaka tårarna, fast rösten darrade.

Därmed går fotbolls-Italien definitiv på semester, bortsett från den glödande transfersommaren du förutspår. Jag är också väldigt glad att Berlusconi med sin deal får nya resurser till Milan. Det behövs för att göra ligan mer spännande och i förlängningen för att Italien ska kunna återta sin roll i europeisk fotboll. Juventus föregick med gott exempel i går.

Ödmjukhet är klädsamt. För alla.

Baci e abbracci

Kristina