Carissima Jenny,

I går kom sommaren till Rom. Det har varit vackert väder ganska länge nu, men med skärpa i luften och kyliga kvällar. Jag var ute i Borgo Pio i lördags kväll och satt och småfrös i min ylletröja. I Rom. I slutet av maj!

Borgo Pio är den där fina gatan i skuggan av pampiga Via della Conciliazione, som leder upp till Peterskyrkan. Där är det fint att sitta och ta en aperitivo på tidiga kvällen, men lite för turistigt för middag upptäckte jag. Sedan den globala massturismen har tagit över Rom, gäller det att bege sig bort från de mest upptrampade stigarna och hitta nya smultronställen. Vi får göra det tillsammans när du kommer.

Men, som sagt, i går var det varmt. Jag gick till en loppmarknad jag gillar på Via Flaminia och vacklade sedan hemåt med vattenflaska i handen, hoppande från en skuggfläck till nästa. Värmen kramade lite för hårt och plötsligt.

 

På kvällen roade jag mig med att lyssna på matchen på radio. Jag gillar de italienska radioreportrarnas smatter och att lägga matchpusslet i huvudet. Andra mönster träder fram när man saknar bilden.

Det var en konstig match. Det var för övrigt inte första gången som Napoli rämnar i sista ögonblicket i ligan. Förlora på det sättet på San Paolo i en så avgörande match. Märkligt.

Rafael Benitez har ju redan tagit officiellt avsked. Han kan lämna ruinerna bakom sig. De andra står där med skammen och frustrationen.

Men någonstans stod det skrivet att Lazio skulle bli trea. Klubben har utan tvekan gjort en utmärkt säsong. Men den har också ridit på en våg av positiv rapportering i alla medier som hänger samman med Claudio Lotitos allt starkare ställning i den italienska fotbollens främsta organisationer. De våldsamma kampanjerna mot Roma och de lika överdrivna hyllningarna av Lazio följer en tydlig maktlogik. Jag säger inte att det har varit avgörande. Men det har varit bidragande.

Du har så rätt om Neapel. Jag fortsätter också att älska staden och har alltid haft ett gott öga till klubben. Det var i Neapel jag gjorde mitt första fotbollsrep någonsin, scudettot med Maradona. Jag har träffat honom. Flera gånger faktiskt.

Jag såg förresten Maradonas dubbelgångare Roly Serrano härom kvällen i Paolo Sorrentinos nya film Youth. Sorrentino vann en Oscar för bästa utländska film förra året med La Grande Bellezza.

Den filmen kallar de flesta italienare jag känner furbo, en listig produkt för att charma den utländska marknaden. Youth har samma vackra formspråk, men ett mycket mer övertygande manus. Och i detta manus har även ”Maradona” letat sig in (Sorrentino är ju napolitan). El Pibe de Oro tar igen sig på ett lyxigt konvalescenshem i Schweiz i sällskap med en åldrad dirigent och hans vän, en pensionerad filmregissör. Huvudrollerna spelas av Michael Caine och Harvey Keitel. Meraviglioso.

Medan jag skriver står flera Serie A-hjältar redan på flygplatsen på väg till avlägsna semestermål, för att få koppla av långt borta från calciocirkusen i några veckor. Totti är en av de få som brukar stanna hemma. Kanske kan man se skymten av honom och familjen i Sabaudia i södra Lazio i år igen. Där ligger en av de få stränderna här som är öppen för alla, mjuka, höga sanddyner med Monte Circeo som inramning.

En annan som förhoppningsvis tar igen sig lite nu, är Italiens nya cykelhopp Fabio Aru. Han kom tvåa i nyss avslutade Giro d’Italia efter enstörige spanjoren Contador. I tre veckor har de och hundratals andra sammanbitet trampat runt Italien i lika mäktiga som omänskliga etapper. Aru vann två imponerande utmaningar i bergen, Cervinia och Sestriere.

Han har ett typiskt cyklistansikte, magert och fårat i förtid. Ett öppen fint leende, en blyghet som erövrar. Han är från Sardinien, där ingen talar mer än nödvändigt.

Aru förlorade med 1,53 minuter. En minut och femtiotre sekunder under tre veckors tävling. Den tiden det tog att läsa detta.

Baci e abbracci

Kristina

 

PS På lördag smäller det!