Bellissima Jennifer,

Det ser verkligen inte särskilt kul ut i Winnipeg. Som jag skrattade över ”rök” som väderbeskrivning! Dimma, regn, solsken, rök. Har du läst Richard Fords Kanada? Underbar bok.

Jätteportioner och öl. Det är bästa sättet för mig att banta. Jag blir illamående när det ligger för mycket mat på tallriken och den enda alkoholhaltiga dryck som intresserar mig är vin.

Jag satt förresten och drack en aperitivo i Rom häromkvällen på en bar, vars ägare gillar min väninna. Eftersom han ville smickra in sig, kom han till bordet med två små skålar. Det låg ett litet grått ostron i varje skål, en isbit och en bit citron.

Vi tittade desperat på varandra. Ingen av oss gillar ostron, såvida de inte serveras av en oemotståndlig man och champagnen flödar. Små, skrumpna och lätt illaluktande ostron som serveras i en månad när säsongen är slut, är inte min melodi.

Det är lika bra vi säger till honom att vi inte tycker om ostron, sade jag.

Nej, nej, förra gången jag sade det blev han enormt förolämpad, svarade hon.

Vad skulle vi göra? Det kändes som han stod och väntade på att vi skulle äta upp blötdjuren, som i sin tur låg och liksom glodde surt på oss i sina skålar.

Jag tittade ner i min väska. Där låg en sådan där folielik tuggummipåse som går att stänga. När barägaren vände ryggen till hällde jag snabbt ut tuggummin i väskan, högg gaffeln i ostronen och krafsade ner dem i påsen.

corpus delicti

Knapp var jag färdig med denna fula lilla manöver, förrän mannen kom fram och frågade om ostronen smakade bra. Jag tyckte mig nästan höra dem ligga och vråla i påsen. Bedragare, förrädare! Ta ut oss!

Då upptäckte jag att det satt en övervakningskamera på väggen som förmodligen hade spelat in hela scenen. Nästa gång äter jag upp det förbannade ostronet.

 

I Italien skiner solen och sommarrytmen har infunnit sig. Jag jobbar på för fullt, men känner mig ändå halvt om halvt på semester. I går kväll gick jag ut en sväng ensam i Brera i Milano. Kvällen var ljummen och massor av folk åt och drack på restaurangerna och barerna längs Corso Garibaldi i skymningen. Det är nästan 20 år sedan jag flyttade från Milano, men fötterna drog i väg till min gamla adress. Stan har verkligen förändrats till det bättre under den tiden jag har varit borta. Det är härligt att då och då åka till det moderna Italien. I Rom avslöjas ständigt nya korruptionsskandaler och jag börjar reagera som en romare. Jag vill inte veta mer. Jag stänger av.

På väg tillbaka från intervjuerna utanför Milano, åkte jag förbi Casa Milan. Undrar om Zlatan verkligen kommer tillbaka. För Milan vore det som att köpa förstaklassbiljett till nästa års scudetto, om du förstår vad jag menar. Vilket anfallspar de skulle bli, han och Jackson Martinez! Och vilken fräs det skulle bli på serie A igen. Darra månde den gamla damen, som verkar förlora Carlos Tevez.

Jag ser att schejken i Paris drar öronen åt sig, men kanske är det bara taktik för att trissa upp priset. Det här ser ut att kunna bli sommarens stora följetång.

 

Nu rullar tåget in i Rom, i tid! Otroligt men sant. Ingen rök och inga ostron. Jag ringer hem och skriker:

Butta la pasta!

Och så äter vi medan solen går ner bakom Palatinen.

Baci e abbracci

Kristina