Kära vän,

Det känns konstigt att skriva det här brevet, när jag vet hur ledsen du är. Jag ser framför mig en sådan där skylt på bloggen, som de sätter upp i italienska butiker när någon i familjen har gått bort. Chiuso per lutto brukar det stå, stängt p g a sorg. Låt den skylten hänga kvar ett tag, Jennifer. Jag ska försöka hålla bloggen igång på egen hand tills du vill skriva igen.

Livet är just en ständig ström av goda och dåliga nyheter, yrkesmässigt och privat. Jag läser Mauro Covacichs nya bok La Sposa (Bruden), som snart kommer ut på svenska. Det första kapitlet handlar om en ung kvinna som bestämt sig för att lifta i brudklänning, för att se vad det har för effekt på dem som plockar upp henne.

Hon beskriver en familj som ger henne lift och i nästa kapitel handlar om dem, medan det tredje tar upp en ny tråd om en ny person och så fortsätter det. Resultatet är ett rikt flöde av människor, situationer och reflektioner, vackert skrivet.

Det underbara skådespel som Roma gav sin publik på Olympiastadion i går är som en sådan extraordinär händelse i flödet. Jag kom att tänka på en intervju för länge sedan med Manuela Di Centa. När hon talade om en tävling i längdåkning sade hon att ”det var som att måla en tavla på snön”.

Det var just vad Roma gjorde i går. De började måla ett konstverk där på gräset som jag hoppas ska vara fulländat när säsongen är slut. Det första penseldragen förbättras, men de vibrerade likafullt av talang, vilja, färg och energi. Inte bara de ”gamla” romarna höll i paletten. I Dzeko har Roma äntligen fått den solklara forward som har saknats så länge och hans landsman Pjanic har gjort en lysande säsongsstart. The Bosnian Connection, skrev en följare på Twitter. Genialt. Den franske backen Digne var också imponerande närvarande i sin första match med Roma, för att nu bara nämna några utmärkta insatser.

Inte ens den pinsamt Juventusvänlige domaren Nicola Rizzoli lyckades förstöra festen. Han försökte naturligtvis, för femtioelfte gången. Han nekade romarna en solklar straff efter Mandzukics tackling av Florenzi, men gjorde ett försök att ge Juve en oförtjänt. Det gick nu inte och inte heller fungerade sabotageförsöket att döma en fullständigt ändlös tilläggstid i slutet, fyra minuter som blev nästan fem. Det är i de allra sista matchminuterna som gladiatorerna brukar tappa koncentrationen och krokna. Det stod 2-1 till romarna.

Men det vi såg på Olympiastadion var ett annat och bättre Roma. Att slå Juventus i ligans andra match är ett fantastiskt utgångsläge mentalt, liksom att de nya spelarna redan fungerar i laget. Det är med andra ord i Roma precis som i Juventus fast tvärtom, där ju ingenting verkar fungera. Att sälja själva ryggraden, Pirlo, Vidal och Tevez, är storhetsvansinne. Eller kan det vara så att klubbledningen har sänkt ambitionsnivån efter fyra scudetti på raken och en finalplats i Champions League och nu bara vill få utdelning på sina investeringar?

Det var just på mittfältet som det läckte som värst i går, men det räcker inte att förklara förnedringen. Juventus såg ut som en sprattelgubbe där snöret hade gått sönder, om du förstår vad jag menar. Delarna finns, men inte helheten.

Och var är strålkraften, skönheten? Ett lag som Juventus måsta ha karismatiska spelare som driver spelet och publiken. Pogba är inte mogen att axla det ansvaret själv. Resultatet av ledningens obegripliga ickestrategi är noll poäng för Juventus efter de första två matcherna. Jumbo i tabellen. Den du. Negativt rekord alla kategorier. Så lågt har Juventus aldrig någonsin sjunkit.

Det är nu ingenting jag sörjer över direkt. Tvärtom, jag svävar som på moln, som så många andra romare. Tyvärr var det lite si och så med stämningen på stadion, på grund av nya och ännu hårdare kontroller av i tifosi. Därför var det inga banderoller och inga talkörer och sånger. Återkommer med insidesnyheter från Curva Sud när vi hörs nästa gång.

Till sist en hyllning till en annan stor italiensk idrottsman. Den sagolika Valentino Rossi är tillbaka i full kraft och skulle mycket väl kunna vinna årets MotoGP. Jag erkänner att jag inte förstår mig något vidare på motorcykelsport, annat än att det krävs ett enormt mod och stor teknisk skicklighet. Men jag förstår mig på människor och Il professore är en ovanlig, härlig och ödmjuk vinnare. I går segrade han i hällregnet på Silverstonebanan och två andra italienare kom tvåa och trea. Vilken fest för Italien. Ta väl hand om dig och stor kram

Kristina

PS Jag invigde en ny baddräkt i Ostia i går. Insåg lite försent att det inte var rätt dag att vara klädd i något som var svart-och-vit-randigt…

Åh, Kristina, guldet blev till sand…

Jag tänker på dig och jag tänker på Milan-fansens besvikelse i natt och hör den mollstämda sången inom mig. Man drömde om Zlatan och fick Balotelli. Nu kräver de rödsvarta supportrarna Adriano Gallianis avgång och det är smärtsamt tydligt att de har rätt i att Galliani förlorat makt, även nu när han haft lite mer pengar att spendera. Condorens dagar tycks vara förbi, han flyger inte högt längre.

Likväl är det som att komma hem, att vara i Milano igen. Jag ska arbeta med calciomercaton, de sista dagarna på transfermarknaden, då vi sänder live. Det är ju en cirkus, en värld för sig, men en värld som betyder så mycket, för så många, som följer varje rörelse, vartenda kommatecken som skrivs.

Jag läste om hur du lyssnade på Romas match på radio, visst är det något speciellt? Man blir berörd på ett annat sätt tycker jag, det blir intensivare, inte en nödvändigtvis bättre upplevelse, men annorlunda. Det första året som jag studerade på journalisthögskolan i norr hade jag ingen tv, bara en liten transistorradio. Den var mitt sällskap ensamma kvällar, innan jag fått nya vänner, långt ifrån alla och hemmet. Väderleksrapporten, allsvenska matcher, udda program och följetonger.

Vad säger du om Romas säsongsinledning då? Jag älskar också att Totti åker till Sabaudia, det är som du säger, själva sinnebilden av den han är. Jag avslutade för övrigt sommaren i Sperlonga, badorten nedanför Sabaudia, som du vet.

Här i Milano har sommaren kommit tillbaka, jag vandrar heta gator upp och ner, hand i hand med alla minnen. Kvarteret där jag bott, Corriere della Seras redaktion i Brera där jag suttit och arbetat så många timmar. Sen Gazzetta dello Sports gamla högkvarter, vägg i vägg, som de nu lämnat. Alla minnen av den inrökta redaktionen, matsalen där de serverade vin, vänner, kollegor, männen, den där chefen på Corriere…Och Candidio Cannavo’, den legendariske chefredaktören, den lille sicilianaren. Att bli bjuden på lunch av honom, höra berättelser om Enzo Ferrari, fotbollslegendarer, Pantani, Giro d’Italia, Il grande Torino, kriget, livet…

Nu är Candido borta sen länge, Gazzettan har flyttat ut till förorten, allt förändras, inget består. Jag går i Brera-kvarteren där vi festade lättsinnigt de där åren, 2001, 2002, 2003…Jag tycker att jag ser en ung Bobo Vieri sitta på La Briciola som vanligt, Pippo Inzaghi hänga i baren på Hollywood, Paolo Maldini som shoppar på Corso Como. Allt det som är Milano, där fotbollens makthavare lever sida vid sida med det vackra modefolket och de mäktiga mediemänniskorna.

Så väsensskilda alla städer är: Milano, Rom, Paris, London, de städer som varit mina i livet, förutom de svenska. Hur känner du inför Milano, där ju också bott och arbetat?

Kristina, jag ska gå ut och gå en morgonpromenad nu, möta solen och dagen och även svåra tankar. Mitt i leende foton och arbetet, som jag måste klara, är jag djupt, djupt orolig för min pappa som vårdas på sjukhuset i Varberg och kanske inte kommer att leva. Jag var hos honom förra helgen, flög ner akut och jag visste när jag kysste hans panna adjö att det kan ha varit sista gången jag såg honom och rörde vid honom, varm och levande:

Om pappa, älskade, älskade pappa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article21327619.ab

Tänk på oss Kristina, jag tänker på dig. Livet slipar ner våra vassa kanter, gör oss skörare men också mjukare. Allt det som verkar så viktigt som ung: jobbet, skönheten, nöjeslivet, så oviktigt det blir med tiden, med åren. Bara kärleken återstår och den tilltagande vissheten om att allt ska gå förlorat, allt det man tyckt sig äga och erövra. Så slipas vi ner, nöts sakta och tar emot varje dag med allt större ödmjukhet.

Guldet blir till sand och den rinner i timglaset, obevekligt.

Simply the best. Smäktande lunch på Parma & Co. Italien.

Att le och försöka fånga dagen, trots oron i mitt hjärta.

Milano.

Kära Jennifer,
det har varit en lång sommar och här i Rom dröjer det tills man får ens en föraning om hösten. Efter en stekhet juli, kom det perfekta sommarvädret i augusti, ungefär som i Sverige. Och detta lagom till att kulan börjar rulla på de italienska fotbollsarenorna igen. ”22 idioter på en grön plan, en dum och underbar sport”, säger Johnny Rotten, ex Sex Pistols i en intervju i dag i Corriere della Sera. Han är nu 59 år, men förnekar sig inte. Ingenting är heligt för Johnny Rotten. Han älskar fotboll, är färdig att dö för Arsenal, men uppehåller frisk distans. Jag älskar det.
Köpte förresten Never Mind the Bollocks på Kiviks marknad i somras, en vackert röd LP som låg och vilade i sitt fodral och väntade på mig. Det blev Sex Pistols och Björn Skifs och Blåblus. Nostalgitripp i bästa bemärkelse. Ugga-tjacka, ugga, ugga, ugga-tjacka.
För Rom är detta en alldeles särskild dag, eftersom båda huvudstadslagen spelar på den nya säsongens första dag, hemma och borta. Visst ser man att det är något högtidligt i luften?

I skrivande stund lyssnar jag på Verona-Roma på radio eftersom TV:n strejkar. Nyförvärvade anfallar-Salah har ännu inte vidrört bollen. Totti sitter på bänken och följer spelet med sin örnblick à la Errol Flynn föreställer jag mig. Totti som fyller 39 om en månad, har som vanligt tillbringat sommaren i Sabaudia i södra Lazio med barn och blomma. Det är som om Zlatan skulle semestra i Falsterbo och det rör mig varje år. Francesco är verkligen romano, från ”tott” till tå.
Den allmänna uppfattningen är att Roma är betydligt mer konkurrenskraftigt i år, framförallt tack vare förstärkningen i anfallet med Dzeko och Salah. Juventus har förlorat Tevez, Vidal och den gudomlige Pirlo, som antagligen har det betydligt roligare i New York City. Jag träffade honom på södra Manhattan förra sommaren, efter fiaskot i VM i Brasilien. Han såg ut att stormtrivas redan då.
Det är alltså många nyckelspelare som försvunnit samtidigt från Turin, men den Gamla Damen har överraskat förr. Milan betraktas som oförutsägbar jolly och i övrigt är allt väldigt svårt att förutse.
Italienska radiokommentatorer är som kulsprutor, de missar inte en passning. Jag dricker espresso och äter några helt otroligt goda kakor som bakades här i köket i morse.
Förra säsongens skyttekung Luca Tony höll just på att göra mål. I år är Verona förstärkt med Pazzini. Romas svaghet är försvaret, mannaggia la miseria, men ännu håller det.
I skuggan av de stora klubbarna spelar nu fem småstadsklubbar i Serie A: Empoli, Sassuolo, Chievo och nykomlingarna Frosinone och Carpi. Allt de gör och säger är raka motsatsen till den uppblåsta miljardfotbollen och det är ett skönt alternativ. Det enda de kan konkurrera med är kvalitet och passion, för några pengar har de inte. Hetluften i all ära, men det är på deras träningsplaner och arenor som man känner den där järnlika lukten av gräs och svett och adrenalin och där det är roligt att arbeta som journalist eftersom man någon gång då och då faktiskt får ett spontant svar. På grund av gamla goda minnen från mitt första år i Italien, har jag ett gott öga till Carpi. Frosinone ligger mitt i det djupaste Lazio. Väldigt bonnigt men goda ostar!
Första halvlek är slut i en match med högt tempo och många utmärkta målchanser för båda lagen. Som vanligt är gladiatorerna lite röriga i första halvlek. Jag väntar med spänning på fortsättningen på denna och nästa match. I kväll möter Lazio Bologna på Olympiastadion.
Baci e abbracci
Kristina