Kära vän,

Det känns konstigt att skriva det här brevet, när jag vet hur ledsen du är. Jag ser framför mig en sådan där skylt på bloggen, som de sätter upp i italienska butiker när någon i familjen har gått bort. Chiuso per lutto brukar det stå, stängt p g a sorg. Låt den skylten hänga kvar ett tag, Jennifer. Jag ska försöka hålla bloggen igång på egen hand tills du vill skriva igen.

Livet är just en ständig ström av goda och dåliga nyheter, yrkesmässigt och privat. Jag läser Mauro Covacichs nya bok La Sposa (Bruden), som snart kommer ut på svenska. Det första kapitlet handlar om en ung kvinna som bestämt sig för att lifta i brudklänning, för att se vad det har för effekt på dem som plockar upp henne.

Hon beskriver en familj som ger henne lift och i nästa kapitel handlar om dem, medan det tredje tar upp en ny tråd om en ny person och så fortsätter det. Resultatet är ett rikt flöde av människor, situationer och reflektioner, vackert skrivet.

Det underbara skådespel som Roma gav sin publik på Olympiastadion i går är som en sådan extraordinär händelse i flödet. Jag kom att tänka på en intervju för länge sedan med Manuela Di Centa. När hon talade om en tävling i längdåkning sade hon att ”det var som att måla en tavla på snön”.

Det var just vad Roma gjorde i går. De började måla ett konstverk där på gräset som jag hoppas ska vara fulländat när säsongen är slut. Det första penseldragen förbättras, men de vibrerade likafullt av talang, vilja, färg och energi. Inte bara de ”gamla” romarna höll i paletten. I Dzeko har Roma äntligen fått den solklara forward som har saknats så länge och hans landsman Pjanic har gjort en lysande säsongsstart. The Bosnian Connection, skrev en följare på Twitter. Genialt. Den franske backen Digne var också imponerande närvarande i sin första match med Roma, för att nu bara nämna några utmärkta insatser.

Inte ens den pinsamt Juventusvänlige domaren Nicola Rizzoli lyckades förstöra festen. Han försökte naturligtvis, för femtioelfte gången. Han nekade romarna en solklar straff efter Mandzukics tackling av Florenzi, men gjorde ett försök att ge Juve en oförtjänt. Det gick nu inte och inte heller fungerade sabotageförsöket att döma en fullständigt ändlös tilläggstid i slutet, fyra minuter som blev nästan fem. Det är i de allra sista matchminuterna som gladiatorerna brukar tappa koncentrationen och krokna. Det stod 2-1 till romarna.

Men det vi såg på Olympiastadion var ett annat och bättre Roma. Att slå Juventus i ligans andra match är ett fantastiskt utgångsläge mentalt, liksom att de nya spelarna redan fungerar i laget. Det är med andra ord i Roma precis som i Juventus fast tvärtom, där ju ingenting verkar fungera. Att sälja själva ryggraden, Pirlo, Vidal och Tevez, är storhetsvansinne. Eller kan det vara så att klubbledningen har sänkt ambitionsnivån efter fyra scudetti på raken och en finalplats i Champions League och nu bara vill få utdelning på sina investeringar?

Det var just på mittfältet som det läckte som värst i går, men det räcker inte att förklara förnedringen. Juventus såg ut som en sprattelgubbe där snöret hade gått sönder, om du förstår vad jag menar. Delarna finns, men inte helheten.

Och var är strålkraften, skönheten? Ett lag som Juventus måsta ha karismatiska spelare som driver spelet och publiken. Pogba är inte mogen att axla det ansvaret själv. Resultatet av ledningens obegripliga ickestrategi är noll poäng för Juventus efter de första två matcherna. Jumbo i tabellen. Den du. Negativt rekord alla kategorier. Så lågt har Juventus aldrig någonsin sjunkit.

Det är nu ingenting jag sörjer över direkt. Tvärtom, jag svävar som på moln, som så många andra romare. Tyvärr var det lite si och så med stämningen på stadion, på grund av nya och ännu hårdare kontroller av i tifosi. Därför var det inga banderoller och inga talkörer och sånger. Återkommer med insidesnyheter från Curva Sud när vi hörs nästa gång.

 

Till sist en hyllning till en annan stor italiensk idrottsman. Den sagolika Valentino Rossi är tillbaka i full kraft och skulle mycket väl kunna vinna årets MotoGP. Jag erkänner att jag inte förstår mig något vidare på motorcykelsport, annat än att det krävs ett enormt mod och stor teknisk skicklighet. Men jag förstår mig på människor och Il professore är en ovanlig, härlig och ödmjuk vinnare. I går segrade han i hällregnet på Silverstonebanan och två andra italienare kom tvåa och trea. Vilken fest för Italien. Ta väl hand om dig och stor kram

Kristina

 

 

PS Jag invigde en ny baddräkt i Ostia i går. Insåg lite försent att det inte var rätt dag att vara klädd i något som var svart-och-vit-randigt…