Bella Kristina,

så glad jag blev, mitt i min stora sorg, att läsa din senaste hälsning. Kvinnor som vinner. Både du och tennisdrottningarna.

Jag ligger på sängen här i ett drypande varmt Rom och skriver efter en lång arbetsdag. Artikel, krönika och tv-inslag, inför Roma-Barcelona har producerats och levererats. För några timmar sen satt jag på Olympiastadion och såg Leo Messi och de andra stjärnorna från Barca-galaxen träna. Det vill säga, lattja lite i väntan på att vi i pressuppbådet skulle få våra 15 minuter och att de sen kunde börja träna på riktigt.

Vad säger du som romanista, vad vågar du tro och hoppas på? Stormötet med Bayern München i fjol slutade ju i sju svåra sorger, så att säga. Men jag tror att Roma vuxit sen dess, lärt läxan.

Nu zappar jag mellan PSG-MFF och Juventus möte med Manchester City och ser fram emot middagen med färska porcini-svampar och annat gott som väntar på mig. Utan att jag behövt lyfta ett finger. Because I’m worth it, så som vi hårt arbetande kvinnor är.

Vad övrigt? Jag drack ett och ett halvt glas vin till lunch på vårt tv-kontor vilket straffat sig hela dagen i gruvlig sömnighet. Det är helt enkelt så, inser jag mer och mer, att ska man leva latinskt måste man göra det fullt ut. Vin till pastan innebär obligatorisk siesta. Det var först när jag kom till Olimpico som jag piggnade till igen. Det är väl bara att inse att man börjar bli en signora, jag flyger lägre än för några år sen, helt enkelt.

Mellan matchzappandet fastnar tv-bilderna på människor på flykt, kaos, taggtrådsstängsel, murar och en känsla av vanmakt, på flera plan. Kanske ska man inte svepa förbi detta svåra med några ord, i en blogg. Fast det är ju samtidigt just så livet är: allt det där svåra och ändå ser vi våra fotbollsmatcher och lagar våra middagar. Livet fortsätter. Nel bene, nel male. På gott och ont.

I morgon ses vi bellissima du,

utanför mitt fönster hörs körsång, det är så vackert, försöker se var den kommer ifrån men lyckas inte, men den fyller hela gatan och kvällen med sin skönhet,

Jenny

Dagen började bra. Obs, bara en cornetto är min! Måste påpeka detta, känner jag.

Vem vinner, Roma eller Barcelona? Vad ska man tippa?

Redo för Sportbladets nya live-satsning. I morgon rapporterar vi direkt inför matchen. Roma-Barcelona, CL är i gång igen och det är bara att säga buon appetito, enjoy.

Carissima,

jag jublar över Flavia Pennettas och Roberta Vincis final i US Open. I skuggan av den  allt överskuggande fotbollen, har dessa två duktiga idrottskvinnor gjort en lång resa från träningsplanerna i Apulien som barn och flickor, till tennisens svindlande höjder. För ”oss” italienare spelade det över huvud taget ingen roll vem som vann, eftersom det verkliga slaget stod i semifinalerna. Pennetta besegrade Simona Halep och Vinci Serena Williams, som här hade chansen att vinna samtliga Grand Slam-turneringar under samma år. Det måste ha inneburit en hel del press även för en genomrutinerad och till synes oslagbar spelare som Serena.

Kanske var det känslan av att inte ha någonting att förlora, som gjorde det möjligt för italienskorna att besegra världen bästa och näst bästa tennisspelare. Italienska medier spådde Vinci och Pennetta som i princip chanslösa. Hade man skrivit så om det var två män det rörde sig om?

Men mot alla odds, var italienskorna de starkaste. Det är vägen som är mödan värd, som Karin Boye skrev i ”I rörelse”, en dikt som borde läsas i varje omklädningsrum inför en tävling. ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen, är en dag av törst.”

Vilken glädje! Och som jag identifierar mig med deras kamp och ihärdighet och jäklar anamma! Men vackrast av allt är för mig Flavia Pennettas beslut att dra sig tillbaka från tennisen efter segern. Hon vet att hon har nått sitt mål. Detta är hennes Mount Everest, hon bugar och tackar. Det är så värdigt och så rätt att sluta när det är som bäst.

Efter att ha njutit i fulla drag av den fantastiska tennismatchen, tänker jag på vad du skrev om wags med plutande läppar och runda fasta bakar.

Att vara eller att framstå.

Det är i och för sig gammalt som gatan att det uppfattas som en prestation att bara se ut, visa upp det som naturen eller någon duktig plastikkirurg har gett en. Men det är förhållandevis nytt hur enormt framgångsrik man kan bli av att bara just framstå, hur det förvandlar en till någon sorts auktoritet. På förstasidan i helgens International New York Times står det vilka fem fotomodeller man måste följa på Instagram.

Måste?

Jag?

Varför skulle jag vara det minsta intresserad? Låt oss komma ur denna livsfarliga utveckling där dummerjönsar sätter agendan, där ytan har större betydelse än substansen, där ondska, obildning och hat tar överhanden över godhet, kunskap, omdöme och kärlek.

Den förtrollande, svettiga bergakungen Fabio Aru från Sardinien kommer att vinna La Vuelta om ingenting väldigt oförutsett inträffar. Contador snodde Girot framför ögonen på honom. Nu tar Aru skadan igen på spanjorens hemmaplan.

Det är roligt att Italien visar framfötterna igen i idrottsvärlden, efter stendött VM i friidrott ur italiensk synvinkel. Det känns som att landet är på gång igen, i alla möjliga avseenden. Finalen i US Open fick premiärministern Matteo Renzi att åka till New York för att vara med på läktaren. För detta blev han naturligtvis enormt kritiserad. Resan kostade en del förstås. Han kunde ha ringt Vinci och Pennetta, han kunde kanske ha visat sin entusiasm på ett billigare sätt. Men detta är mig veterligen den enda gången en regeringschef har lyft på sin ändalykt för att se två kvinnor i en final och det hedrar honom.

Jag tänker inte orda om fotboll den här gången, annat än att påminna dig om derbyt Inter-Milan ikväll (jag vet att det inte behövs).

Baci e abbracci

Kristina

Tänk att få sitta med en ros i handen och le milt och intagande.

Eller ligga på en strand med rumpan i vädret och pluta med läpparna.

Som kvinnorna i tv-inslaget här nedan.

Att få sitta på San Siro och vara någons spelarfru. Att få vara med och tävla om vem som är den snyggaste spelarfrun, rent av… Allt medan min man utför en mätbar prestation på planen, inte subjektiv och styrd av värderingar, utan en tävling där snabbast, starkast och bäst (flest mål) vinner.

Vad är väl ett derby på planen mellan Milan och Inter gentemot det mellan deras donnor?

http://video.gazzetta.it/inter-milan-derby-wags-rossonere-nerazzurre-tribuna/8882d71c-5623-11e5-9dad-8c1087749f1f

Ja, jag skriver för Gazzettan men det hindrar inte att jag kan kritisera den här typen av så kallad journalistik, vare sig utåt eller internt. Och den är ju inte på något vis typisk för Gazzettan utan ser likadan ut i alla italienska tidningar och tv-kanaler, som du vet. Genom åren har vi haft diskussioner även på Sportbladet och en gång i tiden på Expressen, då jag jobbade där, på nyhetsredaktionen, om vilka värderingar och vems tolkningsföreträde som ligger bakom artiklar om spelarfruar, svenska playmates och annat unket vrakgods som allt för lätt flyter med in i nyhetsflödet.  Var ligger nyhetsvärdet i en naken bak? Mer än det mest uppenbara, snabba? Ingenstans, naturligtvis.

Desto bättre har även våra chefer insett det, hemma i Stockholm. Slinker något uppenbart sexistiskt igenom på sporten brukar det rätt snabbt plockas bort, även om vi inte är ofelbara. Som min högsta chef sade ”Det vi vinner i snabba klick på den typen av stories förlorar vi i längden i trovärdighet. Det är inte värt det. Vi kan inte jobba så”.

I Italien är jämställdheten längre bort, som du vet. Dio bevara mig för att mina döttrars dröm skulle vara att bli veline, lättklädda tv-dansöser, och gifta sig med en fotbollsspelare för att kunna casha in och shoppa handväskor dagen lång.

Ja du, jag hänger som du hör på din fina ilska i ditt senaste inlägg, även om jag riktar min vrede åt ett annat håll. Jag älskar när du skriver som en sann romanista, det slår gulröda gnistor om din penna och texten glöder av indignation. Men ändå saklig, ändå så sann.

Gnistor har det också slagit i dag, kring svenska landslaget. Kritiken har varit skoningslös efter 1-4 mot Österrike på hemmaplan, som sig bör. Men tonläget har också varit uppgivet. Själv är jag inte det minsta förvånad om vi missar EM för det här landslaget, och dess ledning, har nått vägs ände. Men i Sverige är vi för snälla, eller fega, väntar för länge med tränarbyten när det börjar gå fel. Man ska inte skifta för skiftandes egen skull, sant. Dock tycker jag att där har du något man är bättre på i Italien, att reagera i tid, inte när allt redan är för sent.

Det är inte synd om en förbundskapten som får gå eller landslagsspelare som får petas. Jo, man kan känna med människan i dem. Men är du spelare eller ledare på allra högsta nivå, då är det spelets regler. Landslaget är inte förbundets lag, utan folkets.

Och ändå, Kristina, är det bara fotboll. Allt det här är just bara ytligt vågskum  inom mig, på ett lidandets hav. Som jag sörjer min pappa, mer och mer för varje dag, då saknaden sjunker in. Han som verkligen älskade fotboll som livet självt men hade nattduksbordet fullt av poesi , historia och sagor. Pappa som visade mig vägen in i idrottens värld, men allra mest i berättandets.

Att förlora familjens hjärta och själ, alldeles för tidigt och plötsligt, det har lämnat mig utan väg och riktning. Bara döttrarnas små händer i mina och deras ständiga dagliga behov och kärlek är det som drar mig framåt just nu.

Vi ses snart, ser fram emot det. Då ska vi skåla för pappa och fotbollen och livet och döden, i Rom om någonstans, staden som omfamnar allt detta, med varje ny dag som gryr.

Sköt om dig, carissima du,

Jenny

Några bilder från Milano, in diretta från Me Milan il Duca Hotel.

Kära Milano, trots allt.

På Gazzettan, mellan kondoleanser och intervjuer. Jag tycker verkligen om designen på den nya centralredaktionen. Men läget, läget…Långt ute i ingenstans. Nu finns bara Corriere kvar på Via Solferino. Också detta tecken i tiden.