Carissima,

jag jublar över Flavia Pennettas och Roberta Vincis final i US Open. I skuggan av den  allt överskuggande fotbollen, har dessa två duktiga idrottskvinnor gjort en lång resa från träningsplanerna i Apulien som barn och flickor, till tennisens svindlande höjder. För ”oss” italienare spelade det över huvud taget ingen roll vem som vann, eftersom det verkliga slaget stod i semifinalerna. Pennetta besegrade Simona Halep och Vinci Serena Williams, som här hade chansen att vinna samtliga Grand Slam-turneringar under samma år. Det måste ha inneburit en hel del press även för en genomrutinerad och till synes oslagbar spelare som Serena.

Kanske var det känslan av att inte ha någonting att förlora, som gjorde det möjligt för italienskorna att besegra världen bästa och näst bästa tennisspelare. Italienska medier spådde Vinci och Pennetta som i princip chanslösa. Hade man skrivit så om det var två män det rörde sig om?

Men mot alla odds, var italienskorna de starkaste. Det är vägen som är mödan värd, som Karin Boye skrev i ”I rörelse”, en dikt som borde läsas i varje omklädningsrum inför en tävling. ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen, är en dag av törst.”

Vilken glädje! Och som jag identifierar mig med deras kamp och ihärdighet och jäklar anamma! Men vackrast av allt är för mig Flavia Pennettas beslut att dra sig tillbaka från tennisen efter segern. Hon vet att hon har nått sitt mål. Detta är hennes Mount Everest, hon bugar och tackar. Det är så värdigt och så rätt att sluta när det är som bäst.

Efter att ha njutit i fulla drag av den fantastiska tennismatchen, tänker jag på vad du skrev om wags med plutande läppar och runda fasta bakar.

Att vara eller att framstå.

Det är i och för sig gammalt som gatan att det uppfattas som en prestation att bara se ut, visa upp det som naturen eller någon duktig plastikkirurg har gett en. Men det är förhållandevis nytt hur enormt framgångsrik man kan bli av att bara just framstå, hur det förvandlar en till någon sorts auktoritet. På förstasidan i helgens International New York Times står det vilka fem fotomodeller man måste följa på Instagram.

Måste?

Jag?

Varför skulle jag vara det minsta intresserad? Låt oss komma ur denna livsfarliga utveckling där dummerjönsar sätter agendan, där ytan har större betydelse än substansen, där ondska, obildning och hat tar överhanden över godhet, kunskap, omdöme och kärlek.

Den förtrollande, svettiga bergakungen Fabio Aru från Sardinien kommer att vinna La Vuelta om ingenting väldigt oförutsett inträffar. Contador snodde Girot framför ögonen på honom. Nu tar Aru skadan igen på spanjorens hemmaplan.

Det är roligt att Italien visar framfötterna igen i idrottsvärlden, efter stendött VM i friidrott ur italiensk synvinkel. Det känns som att landet är på gång igen, i alla möjliga avseenden. Finalen i US Open fick premiärministern Matteo Renzi att åka till New York för att vara med på läktaren. För detta blev han naturligtvis enormt kritiserad. Resan kostade en del förstås. Han kunde ha ringt Vinci och Pennetta, han kunde kanske ha visat sin entusiasm på ett billigare sätt. Men detta är mig veterligen den enda gången en regeringschef har lyft på sin ändalykt för att se två kvinnor i en final och det hedrar honom.

Jag tänker inte orda om fotboll den här gången, annat än att påminna dig om derbyt Inter-Milan ikväll (jag vet att det inte behövs).

Baci e abbracci

Kristina