Cara Kristina,

hur tar man upp en tappad tråd? Hur går man vidare när sorgen ligger som ett dunkelt flor över allting?

En månad har gått sen vi skrev här på bloggen. Pappa har begravts och chocken börjar ersättas av obarmhärtig visshet. Han är verkligen borta. Häromkvällen när jag satt och skrev om Fiorentina tänkte jag ringa pappa för att diskutera ordet ”segersäll”. Han som var en man lika fylld av kärlek till poesi och litteratur som till fotboll och sport hade alltid svaren. Jag sträckte mig efter mobilen och så kom det över mig igen; han är borta, aldrig mer ska han svara, aldrig mer finnas där för mig.

Jag ser gamla bilder och filmer, tårar och skratt om vartannat. Ett gammalt minne, pappa, han som älskade att leka med ord och språk, hans knep i realskolan för att minnas namnet Michelangelo Buonarotti. ”Michelangelo var ju lätt men efternamnet glömde jag så då tänkte jag ´bonnaråtta´, så glömde jag det aldrig”. Pappa. Så kan en  av världens största konstnärer  bli ihågkommen med hjälp av tänka på feta bondråttor i Gamla-Mormors skånska spettkaksbageri.

Kyrkan var full när pappa begravdes, inte av folk som kom för att de måste, han var inte en man med makt och pengar. Utan för att de ville, för att han var så älskad. Jag tänker mycket nu på hur vi lever, vad som är viktigt i livet. Hur förgängligt allt är.

Här är min text om pappa, som jag fått så många mejl om. I dessa lycklig/lyckad-tider märker man ändå vilket stort behov det finns av att våga tala om det svåra i livet, blotta sig, sänka garden, slita bort den ständigt leende framgångsmasken.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article21478651.ab

Och hela tiden är det barnen som bär mig framåt, med den omsorg de kräver, den kärlek de ger och för det de är: framtiden, livet som fortsätter, arvet som förs vidare. Den enda verkligen anledningen till varför vi är här.

Nå, med detta ska jag nu blicka framåt här i bloggen. Det har varit en tid av mindre arbete, nu trappar jag upp takten igen, om än fortfarande med undantagstillstånd i mitt inre.

Så fint det var när vi sågs i Rom, du och jag över en eller två aperitivi, i kära Prati-kvarteren. Snart ses vi igen och får fortsätta vårt samtal. Jag ska skriva mer om Italien nu, som du vet, och det glädjer mig. För att det berikar mig men också för att det finns en stor hunger hos svenska calcio-älskare, efter mer serie A, mer gli azzurri, mer Italia, mer allt.

I helgen skrev jag om Fiorentina och Florens, staden där jag förälskade mig i Italien och dess fotboll:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article21603768.ab

Ute är det grått i dag efter  enosannolikt solig och vacker höst. Träden står i full brand och luften är hög.

Hur är det i Rom, vad säger du om Fiorentina-Roma som nu väntar? Viola stötte ju på patrull mot Napoli?

Jag tänker på dig och sänder dig mille baci och några foton,

Jenni

Ett ögonblicks dolce vita i vårt Rom.

Sliten vardagsskönhet, den som är Italiens själ, den som är allra vackrast, äkta.

Ciao bella, a presto, hörs snart.