Käraste bella Kristina,

det här skulle blivit ett inlägg om en hektisk, stressig, intensiv men också givande jobbperiod. Men vad ska man skriva som inte verkar meningslöst, dagar som dessa, efter det som hänt i Paris? Jag säger inte ”det är ofattbart”, för det var tyvärr väntat och jag är rädd för att vi bara sett början.

Samtidigt som orden vissnar i vanmakt är klichén om att vi inte får låta oss tystas och skrämmas är sann. Så jag skriver. I sorg och vrede och vardagsplikt.

Den här tiden är som sagt alltid årets mest fullbokade för mig, de första veckorna i november. Först Guldbollen-middagen med juryn från Aftonbladet och Svenska Fotbollförbundet där vi väljer vinnaren. Inte så svårt val de senaste åren, men dock.

Så reste jag till Paris för att intervjua Zlatan. Ett fint möte med spelaren som jag träffade första gången för 12,5 år sen och som jag sett gå från hetsig, hungrig yngling till världsstjärna. Inte alltid lätt att handskas med, alltid en utmaning, på gott och ont. I dessa intervjuer mest på gott. Jag struntar i att prata spelsystem och senaste matchen, som alla andra ändå frågar om. Det blev istället ett samtal om livet, ödet, framtiden, Italien, USA, barnen, filmroller och mycket annat. Zlatan uppskattar väldigt mycket att prata om annat än fotboll och är avslappnad när vi pratar.

Intervjun här, om en historisk prestation, allt det som varit och allt det som ska bli:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/frankrike/zlatan/article21732919.ab

Jag skrev den också för Gazzetta dello Sport och det är otroligt hur stor Zlatan ännu är här, drygt tre år efter att han tvingades lämna Milan och Milano.

http://www.gazzetta.it/Calcio/Serie-A/Milan/09-11-2015/ibrahimovic-il-milan-top-volevo-restarci-potevo-tornarci-130859062246.shtml

Telefonen ringde  i dagar sen: Telelombardia, Italia 1, Radio Tele24, Roma Radio…Alla ville prata om grande Ibras hyllning till Italien. De är för roliga, herrarna i fotbollsprogrammen. Jag och min caro amore till man stod på trottoaren i Rom-kvällen och skulle äta en sen middag på La Zanzara, Myggan, rekommenderas om du inte varit där. Telelombardia ringde och jag var med i sändningen och sade mitt men mest tävlade de rara experterna om att veta bäst och prata mest. Som brukas.

I onsdags var jag ute på kära gamla Trigoria som dock blir allt mer modernt, vet inte om du varit där på ett tag? AS Roma satsar stort mot framtiden, man vill behålla det familjära men tvätta bort det provinsiella, bli modernare, mer internationella. Satsning på egen tv är del i lanseringen av klubben på ett större plan. Jag var i Roma TV, i solen, och strosade sen runt, hälsade på Garcia, kikade in på Tottis kontor och klappade varginnan med Romulus och Remus.

Dagarna har gått fort med väldigt mycket arbete och jag har njutit av att gå runt i de vanliga kvarteren, sitta på tv-kontoret och jobba och äta pastalunch med hela gänget, kollegor och vänner och sen åka hem sent slutarbetad, i den rodnande Rom-skymningen på bönpallen på vespan.

I torsdags blev det tidig uppstigning och tåget till Carpi via Bologna och Modena genom ett mjukt höstligt Italien med rodnande vinstockar och gulnande kastanjeträd. Jag fick samma känsla när jag kom till serie A-nykomlingen Carpi som i Chievo hösten 2001. En annan slags fotboll; öppna famnar istället för avvisande högfärd. Fotbollen som den var och borde vara.

Det var som den sortens intervjuer du alltid fick göra förr också: man fick komma in överallt, slippa filma framför en trist sponsorskylt, ingen presschef som övervakade oss. Iställt fick vi filma hela träningen och Riccardo Gagliolo, svenskitalienaren som vill spela i blågult, bjöd på lunch på Ristorante Carducci. När vi satt där, med smäktande lokala godbitar, inte minst husets tortelloni, under solen, med lite vin, och pratade fotboll, då påmindes jag ända in i hjärtat om varför jag älskar Italien.

Här ser du inslaget, Gagliolo får också visa hur det är med kunskaperna i svenska:

http://tv.aftonbladet.se/abtv/articles/98509

Sen kom fredagen och vi satt där på kvällen med tallrikar med tortellini in brodo och en film på tv när sändningen avbröts för breaking news från Paris. Smärtan, chocken, vetskapen om att vi är i krig.

På lördagsförmiddagen jobbade jag med nyhetsartikel om terrorhotet mot Rom:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21765248.ab

Men allt måste gå vidare och det gjorde det ju, som du vet, redan i går, när jag arbetat klart. Så underbart det var att ses och ha så mycket tid med dig, i vårt Rom. Luncha vid marknaden på Piazza delle Coppelle. Ta en cappuccino nära Campo de’ Fiori, dricka aperitivi utomhus i skymningen på Bar Peru och sen avsluta med middag i Prati. Och prata fotboll, politik, krig, fred, barn, livet, kärlek, smärta och passion med en så klok och levande kvinna.

Buona serata, bella, du får ett fång vykort. Baci

Fint att vara tillbaka i Paris. En vecka före terrordåden. Fria, stolta, vackra Paris.

Det finns bara en boss i Paris, enligt bossen själv…

Med guldgossen.

Tillbaka på tv-kontoret i Rom. Här spelade vi in tre säsonger TVZ.

Gagliolo – vår näste landslagsback?

Ljuvligheter på Carducci i Carpi.

Sötnos.

Bella Italia. Mycket resande för mig dessa veckor. Skönheten mitt i tröttheten.

Hänger lite på Roma TV, på Trigoria.

På hemväg från jobbet.

Du vackraste. Kyrkan alltså. Dess stolta upplysta profil mot himlen. Evig.

Che bella giornata, med dig, carissima.

Pray for Paris. Vi gick till Franska ambassaden på Piazza Farnese, såg blomsterhaven och de små men starka ljuslågorna i det stora mörkret.

Carissima Jennifer, Det härliga med Rom är att man skrattar ofta. I morse köpte jag bussbiljetter i tobaksaffären runt hörnet. Killen fick gå in och hämta en ny låda i sitt förråd och när han öppnade den såg han att det är foton av Lazio på den senaste upplagan biljetter. Han såg helt förskräckt ut, eftersom han jobbar i ett område där laziali smyger längs väggarna för att undvika alla romanisti: Dio mio, vrålade han. De har satt Lazio på bussbiljetterna. Nu får jag hålla på och bråka med i romanisti hela dagen! Vi kom överens om att det delar Rom mitt itu att ha Lazio på biljetterna. En del smitare på bussarna kommer säkert att ange som skäl att de inte kan tänka sig att köpa en biljett som pryds av Antonio Candreva. Jag tycker han är rätt snygg, men det är ju en annan historia. Och när Totti fyllde 39 var det hans fina nuna som satt på biljetten, så det hela får väl betraktas som rättvist. Det drar ju ihop sig som du vet. På söndag är det derby och staden kokar. Båda lagen kommer styrkta men trötta till Olympiastadion, Roma med sin seger över Bayer Leverkusen i Champions League och Lazio med sin mot Rosenborg i Europa League. Jag såg gladiatorernas match och höll på att bita av mig naglarna av nervositet. Varför kan Roma aldrig spela med is i magen i internationella sammanhang? Och varför måste man i princip dö tre gånger i varje match, eftersom Rom kan ha vilken ledning som helst och ändå sluta som förlorare? Jag vet inte hur många gånger allt har ställts på ända i 91 minuten. Därför var jag alltså rätt spänd efter Pjanics straff, men den här gången gick det ju lyckligtvis vägen. Er Pupone satt på läktaren och log och Grazie Roma vrålade ur högtalarna. Jag vet inte hur många veckor det är till Barcelona-Roma och föredrar att inte veta det. Just nu är det för mycket. Inte minst med tanke på söndag. Om derbyt uttalar sig ingen äkta tifoso i förväg på grund av vidskepelse, så något mer får du inte ur mig. De troende ber, de andra besvärjer den heliga varginnan eller örnen. En del talar ett sorts konstigt kodspråk för att inte säga vissa ord som skulle kunna förstöra alltihop. Det där med skrock är verkligen jobbigt. Om allting hänger på att man trampar på fel streck mellan två trottoarplattor eller uttalar ordet scudetto blir livet ganska besvärligt. Med min Laziobussbiljett i handen satte jag mig alltså på 51:an för att åka till jobbet. Jag gick in på banken, där det var ovanligt folktomt. Mitt bankomatkort har krånglat, så jag bad att få det utbytt. Det tog en evinnerlig tid. Allting är så otroligt byråkratiskt i det här landet. Efter att ha svarat på ett helt batteri med frågor, säger bankmannen: Vad hette er mor som flicka? Mamma och fotboll, vi är i Italien. Baci&abbracci Kristina   PS Fontana di Trevi återinvigdes i början av veckan efter 16 månaders renovering. Undrar vem som får bada där på söndag?

Carissima Jennifer,

Det härliga med Rom är att man skrattar ofta. I morse köpte jag bussbiljetter i tobaksaffären runt hörnet. Killen fick gå in och hämta en ny låda i sitt förråd och när han öppnade den såg han att det är foton av Lazio på den senaste upplagan biljetter.

Han såg helt förskräckt ut, eftersom han jobbar i ett område där laziali smyger längs väggarna för att undvika alla romanisti:

Dio mio, vrålade han. De har satt Lazio på bussbiljetterna. Nu får jag hålla på och bråka med i romanisti hela dagen!

Vi kom överens om att det delar Rom mitt itu att ha Lazio på biljetterna. En del smitare på bussarna kommer säkert att ange som skäl att de inte kan tänka sig att köpa en biljett som pryds av Antonio Candreva. Jag tycker han är rätt snygg, men det är ju en annan historia. Och när Totti fyllde 39 var det hans fina nuna som satt på biljetten, så det hela får väl betraktas som rättvist.

Det drar ju ihop sig som du vet. På söndag är det derby och staden kokar. Båda lagen kommer styrkta men trötta till Olympiastadion, Roma med sin seger över Bayer Leverkusen i Champions League och Lazio med sin mot Rosenborg i Europa League.

Jag såg gladiatorernas match och höll på att bita av mig naglarna av nervositet. Varför kan Roma aldrig spela med is i magen i internationella sammanhang? Och varför måste man i princip dö tre gånger i varje match, eftersom Rom kan ha vilken ledning som helst och ändå sluta som förlorare? Jag vet inte hur många gånger allt har ställts på ända i 91 minuten.

Därför var jag alltså rätt spänd efter Pjanics straff, men den här gången gick det ju lyckligtvis vägen. Er Pupone satt på läktaren och log och Grazie Roma vrålade ur högtalarna. Jag vet inte hur många veckor det är till Barcelona-Roma och föredrar att inte veta det. Just nu är det för mycket.

Inte minst med tanke på söndag. Om derbyt uttalar sig ingen äkta tifoso i förväg på grund av vidskepelse, så något mer får du inte ur mig. De troende ber, de andra besvärjer den heliga varginnan eller örnen. En del talar ett sorts konstigt kodspråk för att inte säga vissa ord som skulle kunna förstöra alltihop. Det där med skrock är verkligen jobbigt. Om allting hänger på att man trampar på fel streck mellan två trottoarplattor eller uttalar ordet scudetto blir livet ganska besvärligt.

Med min Laziobussbiljett i handen satte jag mig alltså på 51:an för att åka till jobbet. Jag gick in på banken, där det var ovanligt folktomt. Mitt bankomatkort har krånglat, så jag bad att få det utbytt.

Det tog en evinnerlig tid. Allting är så otroligt byråkratiskt i det här landet. Efter att ha svarat på ett helt batteri med frågor, säger bankmannen:

Vad hette er mor som flicka?

Mamma och fotboll, vi är i Italien.

Baci&abbracci

Kristina

PS Fontana di Trevi återinvigdes i början av veckan efter 16 månaders renovering. Undrar vem som får bada där på söndag?