Carissima Jennifer,

Det härliga med Rom är att man skrattar ofta. I morse köpte jag bussbiljetter i tobaksaffären runt hörnet. Killen fick gå in och hämta en ny låda i sitt förråd och när han öppnade den såg han att det är foton av Lazio på den senaste upplagan biljetter.

Han såg helt förskräckt ut, eftersom han jobbar i ett område där laziali smyger längs väggarna för att undvika alla romanisti:

Dio mio, vrålade han. De har satt Lazio på bussbiljetterna. Nu får jag hålla på och bråka med i romanisti hela dagen!

Vi kom överens om att det delar Rom mitt itu att ha Lazio på biljetterna. En del smitare på bussarna kommer säkert att ange som skäl att de inte kan tänka sig att köpa en biljett som pryds av Antonio Candreva. Jag tycker han är rätt snygg, men det är ju en annan historia. Och när Totti fyllde 39 var det hans fina nuna som satt på biljetten, så det hela får väl betraktas som rättvist.

Det drar ju ihop sig som du vet. På söndag är det derby och staden kokar. Båda lagen kommer styrkta men trötta till Olympiastadion, Roma med sin seger över Bayer Leverkusen i Champions League och Lazio med sin mot Rosenborg i Europa League.

Jag såg gladiatorernas match och höll på att bita av mig naglarna av nervositet. Varför kan Roma aldrig spela med is i magen i internationella sammanhang? Och varför måste man i princip dö tre gånger i varje match, eftersom Rom kan ha vilken ledning som helst och ändå sluta som förlorare? Jag vet inte hur många gånger allt har ställts på ända i 91 minuten.

Därför var jag alltså rätt spänd efter Pjanics straff, men den här gången gick det ju lyckligtvis vägen. Er Pupone satt på läktaren och log och Grazie Roma vrålade ur högtalarna. Jag vet inte hur många veckor det är till Barcelona-Roma och föredrar att inte veta det. Just nu är det för mycket.

Inte minst med tanke på söndag. Om derbyt uttalar sig ingen äkta tifoso i förväg på grund av vidskepelse, så något mer får du inte ur mig. De troende ber, de andra besvärjer den heliga varginnan eller örnen. En del talar ett sorts konstigt kodspråk för att inte säga vissa ord som skulle kunna förstöra alltihop. Det där med skrock är verkligen jobbigt. Om allting hänger på att man trampar på fel streck mellan två trottoarplattor eller uttalar ordet scudetto blir livet ganska besvärligt.

Med min Laziobussbiljett i handen satte jag mig alltså på 51:an för att åka till jobbet. Jag gick in på banken, där det var ovanligt folktomt. Mitt bankomatkort har krånglat, så jag bad att få det utbytt.

Det tog en evinnerlig tid. Allting är så otroligt byråkratiskt i det här landet. Efter att ha svarat på ett helt batteri med frågor, säger bankmannen:

Vad hette er mor som flicka?

Mamma och fotboll, vi är i Italien.

Baci&abbracci

Kristina

 

PS Fontana di Trevi återinvigdes i början av veckan efter 16 månaders renovering. Undrar vem som får bada där på söndag?