Carissima Jenny,

Det känns idiotiskt att ständigt be om ursäkt för att svaren kommer sent, men vad ska jag göra?

Här är jag i alla fall igen. Jag skriver till dig från Contignano i Toscana, dit jag har åkt på långhelg. Den 8 december firar italienarna den obefläckade avlelsen (l’Immacolata) och måndagen blir följaktligen en klämdag. Vi har alltså tagit tillfället i akt att åka ut på landet.

Först en kort reflektion om Serie A. Ligan har inte varit så här spännande sedan jag började jobba med fotboll i Italien. Varje vecka möbleras det om i toppen. Just nu leder Inter, tätt följt av Fiorentina och Napoli, som dock förlorade i helgen mot Bologna. Destro gjorde två mål. Var höll de målen hus när han spelade i Roma?

Jag avstår medveten från att tala för mycket om just Roma. Det är med fotbollsklubbar som med människor. Man måste älska dem i nöd och lust. Eftersom det nu råder nöd, försöker jag tänka på dem som en vårdande moder, vilket dock inte är så lätt eftersom just den rollen inte är min starka sida. Man får mer lust att vråla när de tänker plocka fram de där kroppsdelarna som italienarna ofta nämner och som börjar på p och slutar på e, för att uttrycka sig vulgärt.

Juventus har hittat sina, klättrar som galningar i tabellen och ligger just nu på femteplats, en poäng (japp) efter Roma och sex poäng efter serieledande Inter. Det är inte många veckor sedan de verkade chanslösa i Serie A. Nu är de på gång både hemma och i Campions League. Är man rättvis lyfter man på hatten.

Så ser det alltså ut. I Florens är alla lyckliga efter 3-0-segern hemma mot Udinese. Men jag befinner mig i trakterna av Siena och här leder det resultatet mest till irritation och onämnbara utgjutelse över i fiorentini. Urgammal rivalitet mellan städerna gör att man snarare motarbetar varandra än samarbetar. Historia räknas fortfarande i Italien.

Om du vill skratta lite kan jag berätta om familjens första dag på långhelg. Vi stiger upp glada i hågen. Solen strålar över Toscanas vackra kullar, cypresserna står raka som nyinryckta underofficerare och nötskrikorna flyger över vägen. Vi ska till Montepulciano, titta på den vackra gamla staden, ta ett varv på julmarknaden som rekommenderas varmt av hotellvärdinnan och sedan äta en god lunch.

Större delen av vägen känns det som att köra i en reklamfilm. Landskapet är bländande vackert och vi möter knappt en enda bil. Humöret är på topp.

Precis utanför Montepulciano tar det stopp. Trafikstockning på kullen. Vi sniglar fram efter turistbussar och personbilar. Stämningen i bilen sjunker något. Framförallt när vi har kört runt i en halvtimme utan att hitta parkering tillsammans med ett hundratal andra bilister.

Nu är det rejält surt och tyvärr finns ingen lösning på våra problem. Toscanas mer kända konst- och vinstäder är under attack från den globala turismen. Redan nu har platser som Montepulciano en sorglig touch av Disneyworld i renässanstappning. Varje hål i väggen är en souvenirbutik, eller en affär där man säljer dålig pasta i italienska flaggans färger och varför inte ett litet Colosseum i miniatyr eller en gondol. Det har förvisso ingenting med Toscana att göra, men vad spelar det för roll?

Besvikna och lätt missmodiga vänder vi och kör i riktning mot Radicofani som du förmodligen aldrig har hört talas om. Det är just det som är poängen. Det gäller att hitta sådana städer som det inte står någonting om i de mest sålda guideböckerna. Vi gaskar alltså upp oss och fortsätter på de ringlande vägarna mellan åkrar i träda och nakna vinrankor, skogstäckta kullar och ännu fler cypresser i rad.

Men vi kör naturligtvis fel och hamnar i Chianciano Terme.

Jag känner egentligen bara till två riktigt fula städer i Toscana. Den enda är Poggibonsi, som åtminstone har ett roligt namn. Det andra är Chianciano Terme, en ort med varma källor som exploaterades kopiöst på 1960-talet. Då kunde man åka på kurort och få pengarna tillbaka på sjukförsäkringen om man med ett lätt förfalskat läkarintyg åberopade lite magknip, gikt eller liknande hemska åkommor.

Chianciano Terme i dag är ett bottennapp av Guds nåde. Möjligen kan man säga att orten är så tråkig och ful att den är fascinerande för det. Det känns som att hamna på en semesterort i Ceausescus Rumänien. Dock hittade vi parkering och en bar som serverade hyggligt kaffe. Men trots de glada röda plastjulgranarna och de konstgjorda julstjärnorna i rabatten, var besöket ungefär lika skojigt som en statsbegravning.

Nåja, det gick lite bättre sedan. Vi hittade till slut Radicofani, högt uppe på en kulle och de fantastiska varma källorna vid San Filippo.

Trägen vinner och stor kram

Kristina

PS Här skulle man ligga i blöt. Fick tyvärr inte med mig baddräkten!