Carissima Kristina,

tack för dina brev och förlåt att det nu varit jag som haft så svårt att ”fatta pennan” och svara dig. Jag älskade ditt inslag om Lisa Ek och fotbollsdamerna, inte minst för kombinationen av närvaro i det lilla och samtalet kring det stora.

Jag hakar på den diskussionen, om grabbighet och gubbvälde inom fotbollen, genom att fortsätta debatten runt Roberto Mancini och Maurizio Sarri.

Du har ju redan skrivit så starkt om det absurda i att Napoli-tränaren inte skulle straffas hårdare för sina ofräscha påhopp på Mancini; ”bög” och liknande på ”hög” nivå, i svallvågorna av Inter-Napoli i italienska cupen.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article22123302.ab

I går kom så straffet och mycket riktigt, två matchers avstängning blott, och detta  i italienska cupen där Napoli redan är utslaget. Så det blir först nästa säsong. Det är ju inte klokt, rent ut sagt. Jag är ingen vän av moralpanik och pk-debatter. Men det här är så unket och galet.

Visst, Roberto Mancini är inte gay. Även om han nu skiljer sig från Federica Morelli, sin hustru sen 25 år och mor till hans tre barn. Men där ryktas ju en ny kvinna finnas med i bilden. Dyrt blir det i alla fall för il Mancio, motsvarande 360 000 kronor i månaden i underhåll är inte fy skam, även om la Morelli begärt 1,5 miljon kronor.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article22127077.ab

Men, åter till den röda tråden. Mancini är inte gay men som han säger, ”Påhoppet drabbar inte mig men alla som lider för sin sexuella läggning”. Den löjligt milda domen mot Sarri, bekräftar att det italienska fotbollsförbundet inte på allvar vill ta itu med homofoba och rasistiska och sexistiska påhopp och värderingar. Jag har träffat Roberto Mancini en hel del genom åren, både under Lazio-tiden och då han tränade Zlatan i Inter. Han är briljant på många vis men visst kan han vara dryg, som du vet. Och även furbo, listig, med, säkert. Så nog kan jag delvis förstå dem som menar att Mancini utnyttjade läget för att skada Napoli. Särskilt som vårt älskade Italien är konspirationsteoriernas förlovade land.

Men här säger jag ändå ”Forza Mancini”, till hundra procent.

Jag älskar som du vet både staden Neapel och tjusas av klubben Napoli och gläds åt att de ligger i serietoppen. Men sydländsk charm ger inte carte blanche på att svina.

Tränare Sarri sa ju det han sa, ”bög”, och hans ursäkt var ”det var det första jag kom på att säga”, när han mottog den gyllene tapiren i pris, i klassiska Striscia la Notizia.

http://video.gazzetta.it/a-sarri-tapiro-d-oro-la-prossima-volta-diro-biondo/2e310ce2-c096-11e5-b9e1-eab2aee9a845

Grattis, verkligen. ”Frocio”. Det bästa Sarri kunde komma på.

Nå, annars då? Snart ses vi. Men tills dess, vad säger du om Garcia out och Spalletti in? Jag skrev ju om Romas planer för att erövra världen, oavsett tränare, för en tid sen:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article21886794.ab

De har en del att jobba med… Men, som vi vet, Rom byggdes inte på en dag.

Många baci till dig från ett soligt men gnistrande kallt Stockholm.

A presto bella,

Jennifer

Med mannen som delat Italien i het diskussion de senaste dagarna. Vi är på Formello, tillbaka på den gamla goda Lazio-tiden. Jag hade 39 graders feber minns jag.

Carissima Jennifer,

måste bara skriva några ord till dig om det enorma gensvar jag fick efter inslaget om damfotboll i Italien som gick i Sportspegeln i går. Jag liksom dansade till jobbet i dag, en härlig måndag med strålande sol och bara några plusgrader.

Jag kan tyvärr inte sätta någon länk här, eftersom programmet inte går att se utomlands, mannaggia la miseria.

En del uppdrag gillar man mer än andra, man blir liksom förälskad i dem, och detta var just ett sådant. Det var så roligt att göra reportaget och så fantastiskt kul att titta på damfotboll, som jag faktiskt sällan får tillfälle till här. Vilken fart och vilket engagemang och, vilken humor. Det är allvar, men det är också roligt. Fotbollen är en viktig del av livet, men inte det som allting snurrar kring. I den vanligtvis så hyperspända calcion är damfotbollen underbart avslappnad och som journalist kommer du åt spelarna och tränarna.

De säger saker! Inte bara de gamla vanliga flosklerna, nej, de säger saker som får en att tänka till.

Italiensk damfotboll är i dag där Sverige var för trettio år sedan. Det är verkligen intressant det där att männens sätt att spela bara måste vara måttstocken i just fotboll. Varför jämföra? Varför inte bara njuta av olikheterna? Det klarar de flesta i tennis, i friidrott, i simning eller skidåkning, så varför inte i fotbollen? Jag ser fram emot herrlag i synkroniserad simning. Håriga ben som sticker upp ur vattnet och badmössan på sned. Sagolikt.

Men tillbaka till fotbollen. Från och med den här säsongen måste klubbarna i Serie A starta verksamhet för flickor under 12 år. Enligt hörsägen har de flesta klubbar skrivit in sina anställdas döttrar för att det ska se bra ut på pappret. Någon verksamhet i sann mening finns alltså inte. Fiorentina har tagit det på allvar och har alltså även en damklubb. Somliga andra börjar röra på sig lite, Napoli och Lazio. Det är klubbarna som har smarta människor i ledningen, som förstår att damfotbollen är på gång. Jag tror faktiskt att den härliga känslan av ursprungligt, äkta spel kan locka många tillbaka till arenorna. Inga huliganer, inga sponsorplank och tjuriga agenter, raka rör och kråka i näsan som på den gamla goda tiden. Den kloka Lisa Ek sade att hon är tacksam för att hon har fått spela fotboll under den här tiden, när det fortfarande är så fritt och rent. Hon tjänar inga stora pengar, men hon verkar faktiskt inte bry sig. Hon lever sin dröm. Hon är proffs i Italien. Hon pluggar italienska med engagemang. Hon får ett år eller två att riktigt lära känna detta vansinniga underbara land.

Jag undrar hur lång tid det tar tills den italienska damfotbollen hävdar sig även internationellt. 2014 tog U17 brons i VM i Costa Rica, vilket den motsvarande åldersgruppen på herrsidan aldrig har lyckats med. Det blev några notiser i sporttidningarna. Vinstpremien till tjejerna från fotbollsfederationens bestod i en middag vid havet.

Tjejer som spelar fotboll i Italien får fortfarande inte bli proffs. Det blir nästa mur att riva och så förstås det eviga tjatet om att damfotboll är något sorts ohälsosamt lesbiskt näste. Den sortens fördomar är verkligen tröttsamma. Huvudet är till för att tänka med, om nu någon händelsevis hade glömt bort det.

Stor kram

Kristina

PS Lite roligt måste vi ju också ha. Vad hände här: har jag slukat en eldgaffel eller?

På lördag är det match Roma-Fiorentina, damer alltså. Jag kommer att sitta spikad!

Carissima Jennifer,

måste bara skriva några ord till dig om det enorma gensvar jag fick efter inslaget om damfotboll i Italien som gick i Sportspegeln i går. Jag liksom dansade till jobbet i dag, en härlig måndag med strålande sol och bara några plusgrader.

Jag kan tyvärr inte sätta någon länk här, eftersom programmet inte går att se utomlands, mannaggia la miseria.

En del uppdrag gillar man mer än andra, man blir liksom förälskad i dem, och detta var just ett sådant. Det var så roligt att göra reportaget och så fantastiskt kul att titta på damfotboll, som jag faktiskt sällan får tillfälle till här. Vilken fart och vilket engagemang och, vilken humor. Det är allvar, men det är också roligt. Fotbollen är en viktig del av livet, men inte det som allting snurrar kring. I den vanligtvis så hyperspända calcion är damfotbollen underbart avslappnad och som journalist kommer du åt spelarna och tränarna.

De säger saker! Inte bara de gamla vanliga flosklerna, nej, de säger saker som får en att tänka till.

Italiensk damfotboll är i dag där Sverige var för trettio år sedan. Det är verkligen intressant det där att männens sätt att spela bara måste vara måttstocken i just fotboll. Varför jämföra? Varför inte bara njuta av olikheterna? Det klarar de flesta i tennis, i friidrott, i simning eller skidåkning, så varför inte i fotbollen? Jag ser fram emot herrlag i synkroniserad simning. Håriga ben som sticker upp ur vattnet och badmössan på sned. Sagolikt.

Men tillbaka till fotbollen. Från och med den här säsongen måste klubbarna i Serie A starta verksamhet för flickor under 12 år. Enligt hörsägen har de flesta klubbar skrivit in sina anställdas döttrar för att det ska se bra ut på pappret. Någon verksamhet i sann mening finns alltså inte. Fiorentina har tagit det på allvar och har alltså även en damklubb. Somliga andra börjar röra på sig lite, Napoli och Lazio. Det är klubbarna som har smarta människor i ledningen, som förstår att damfotbollen är på gång. Jag tror faktiskt att den härliga känslan av ursprungligt, äkta spel kan locka många tillbaka till arenorna. Inga huliganer, inga sponsorplank och tjuriga agenter, raka rör och kråka i näsan som på den gamla goda tiden. Den kloka Lisa Ek sade att hon är tacksam för att hon har fått spela fotboll under den här tiden, när det fortfarande är så fritt och rent. Hon tjänar inga stora pengar, men hon verkar faktiskt inte bry sig. Hon lever sin dröm. Hon är proffs i Italien. Hon pluggar italienska med engagemang. Hon får ett år eller två att riktigt lära känna detta vansinniga underbara land.

Jag undrar hur lång tid det tar tills den italienska damfotbollen hävdar sig även internationellt. 2014 tog U17 brons i VM i Costa Rica, vilket den motsvarande åldersgruppen på herrsidan aldrig har lyckats med. Det blev några notiser i sporttidningarna. Vinstpremien till tjejerna från fotbollsfederationens bestod i en middag vid havet.

Tjejer som spelar fotboll i Italien får fortfarande inte bli proffs. Det blir nästa mur att riva och så förstås det eviga tjatet om att damfotboll är något sorts ohälsosamt lesbiskt näste. Den sortens fördomar är verkligen tröttsamma. Huvudet är till för att tänka med, om nu någon händelsevis hade glömt bort det.

Stor kram

Kristina

PS Lite roligt måste vi ju också ha. Vad hände här: har jag slukat en eldgaffel eller?

På lördag är det match Roma-Fiorentina, damer alltså. Jag kommer att sitta spikad!