Cara Kristina,

sänder en tankens mimosa-kvist till dig, så här dagen efter Internationella Kvinnodagen. Visst kan det kännas fint att få de gula vårblommorna och lyckönskningar, som det är i Italien, den 8 mars. Och visst är det bra varje gång jämställdhetsfrågor lyfts. Men det bästa vore förstås om vi inte behövde en dag för kvinnor, om lika villkor vore självklart.

En manlig bekant klagade för övrigt på kvinnodagen, att det var orättvist, varpå hans rappa fru smällde till med, på 0,1 sekund: ”Vaddå, gnäll inte, resten av året är ju varje dag Internationella Mansdagen”.

Jag skriver till dig från mitt hotellrum i Rotterdam, beläget rakt över en kanal, så att jag skulle kunna öppna mitt fönster och plumsa i om 1. Det inte var 3 grader ute och isvindar och 2. Jag vore lika våghalsig som i yngre dagar. Nöjer mig med att titta ut mot siluetten av skyskrapor och giraffliknande lyftkranar och se båtarna komma och gå.

I kväll är det Holland-Sverige, damlandslaget i fotboll, och ett OS står på spel. Sverige har som du nog sett vunnit sina två första matcher och har ett fint utgångsläge. Man kan kosta på sig oavgjort, men vid förlust är drömmen om Rio de Janeiro och OS-spel över.

Det enda jag beklagar med att vara här är att jag missar Chelsea-PSG. Var på plats i fjol och även 2014, i London där jag varit korrespondent i flera omgångar. Älskar den staden och sen är det ju tredje gången gillt i kväll, kan gå hur som helst. Är inte alls säker på att PSG går vidare.

Jag landade i går kväll i Rotterdam och på en av de mest charmiga sportbarer jag varit på ”Panenka”, såg jag sen Roma-Real Madrid och åt ”bitterballen”. En slags friterade ostbollar som vi alla tyckte var goda och allt annat än bittra. Däremot måste det kännas bittert för capitano Totti, eller vad tror du? Utslagna ur Champions League och det lär väl ha varit hans sista CL-match. Inbytt när allt var över. Alla ska vi till sist blekna bort och få stiga åt sidan.

Om detta, livet och mitt möte med en nyutsläppt fånge i Milano handlar min senaste nyhetskolumn:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article22342085.ab

Milano ja…Åkte ju dit efter Turin och Rom. Min Italien-vecka var fullspäckad med möten med kollegor och fotbollsfolk, oerhört intensivt men mycket givande, inför EM och transfersommaren. Var uppe på Gazzettans redaktion, fikade i Brera med Milan-kontakt, åt middag på Torre de Pisa med en annan av mina bästa källor med mera med mera. Och, inte minst, så var jag tillbaka på San Siro.

Snart fyra år har gått sen Zlatan slutade. Det kändes som i går, den sista matchen där, och ändå inte. Regn, vardag, lördagskväll i ligan, seger mot Turin med 34.000 på läktarna. Vemod var den känsla som sköljde in i mig,  vemod och minnen. Milan må vara på väg tillbaka men man är ännu världar bort från scudetto-våren 2011.

Det försöker jag också förklara för alla italienska kollegor, med Milan-fokus, som vill tro att Zlatan kanske, kanske återvänder i sommar. Det gör han inte. Hans fokus nu är framåt. Jag utesluter inte helt en återkomst till Italien. Men definitivt till dagens Milan.

Det var en kärlekshistoria som tog slut i förtid, den mellan Ibra och rossoneri. Men den är över, fyra år har gått och allt är annorlunda.

Nu ska jag trotsa vindarna och gå ut och utforska Rotterdam.

Vet att det regnar i Rom i dag, sänder baci och abbracci,

Jennifer

PS. Du får ett fång vykort, lite Rotterdam och lite Italien-porr på sitt bästa.

Girs Just Wanna Have Fun! Power!

Buon giorno Roma.

Lunch på kontoret.

Arrivederci Roma.

Freccia Rossa genom Italien, med senaste sportnytt tillika gottigott skvaller om Totti och Ilary.

Cara San Siro.

Ciao bella.

Milano mia.

Rottedam, room with a view.

Mums.

 

Rotterdam by night.

Heja Sverige nu, ödesmatch i kväll.