Carissima,

Jag skäms etc etc. Ledsen att det skulle ta sån tid etc etc. Förlåt att jag alltid svarar så sent o s v.

Så där har jag hållit på sedan jag var tio år och hade en brevvän i Trelleborg som jag bara träffade på somrarna. Att åka till Malmö från Trelleborg under hösten och vintern var alldeles för långt och komplicerat, så det blev aldrig av. Världen har lyckligtvis förändrats en del sedan dess, men jag fortsätter att leva kvar i ”att jag kan svara i morgon” helt oavsett vilken sorts post det handlar om.

Hoppas du har det bra. Bortsett från att jag har haft dåligt samvete för dig, har jag haft det gentemot alla Sveriges romanisti, eftersom jag inte på något sätt har kommenterat allas vår kaptens otroliga bragd mot Torino häromkvällen.

Vi satt alltså hemma och surade och såg att Roma låg under med 1-0 mot Torino.

”Typiskt en sådan match som Roma förlorar”, sade jag, som var på dåligt humör.

”Instämmer”, sade min man.

När Martinez gjorde Toros andra mål kom vi överens om Roma är ”un casino”. Oavgjort.

Jag gick alltså ut i köket för att diska och hörde ett vrål utifrån.

”Mål?”, frågade jag hoppfullt.

”Nej, Totti kom just in”.

Det är bara några minuter kvar att spela innan förlängning. Och nu händer undret. I denna korta tidsrymd gör världens bästa capitano två mål. Spalletti försöker krympa ihop till en liten liten boll och rulla ut i plankanten utan att någon märker det. Men det går inte. Det är som en gudomlig rättvisa har sänkt sig över arenan. Totti har talat. Ingen vet hur det går när säsongen är slut. Men NU vet alla att Totti är oslagbar, större än stor,  kolossal, omåttlig.

Stadion är i delirium.

Hela mitt kvarter gungar.

Han är helt sanslös, Totti.

Jag tänker vilken tur jag har haft och har, att ha fått träffa denna makalösa spelare, att ha följt honom genom dessa romerska år och att det inte är slut ännu. Tränarna kommer och går, men Totti består. Er Pupone är för fotbollen vad Pavarotti var för operan och vad påve Franciskus är för den katolska kyrkan. Det bor två levande legender i min stad och båda heter Francesco. Det är fantastiskt och det gör mig glad och stolt.

Nu väntar vi förstås med enorm spänning på måndagens sammandrabbning med Napoli, som verkligen är matchen med stort M för båda lagen. Här står slaget om andraplatsen. Jag säger inte mer, och skriver inte mer för att Rom har gjort mig skrockfull.

I övrigt rullar livet vidare, obönhörligt. Varje morgon går jag en lång promenad genom staden. Våren är på god väg och det är så vackert att jag blir gråtfärdig.

Just nu pågår en nordisk filmfestival i Casa del Cinema i Villa Borghese.

Jag såg Mika Kaurismäkis film om drottning Kristina, The Girl King, häromkvällen tillsammans med en entusiastisk publik. I filmens slut rider hon mot Rom och jag gick ut i den milda kvällen och spatserade nerför Via Veneto på vägen hem. Det ljuva livet är ett minne blott. Ett tjugotal uttråkade rika pensionärer var utspridda på barerna och restaurangerna. Synd, för det är en perfekt partygata eftersom den är så bred och luftig. Hoppas någon snart blåser liv i den igen.

Du och jag kanske? Må väl och kom snart till Rom så vi kan ut och fira! Bartaruga är tillbaka på ny adress!

Baci e abbracci

Kristina