Carissima Kristina,

EM slutade för min del med Zlatan-intervjun  i Toulouse och semestern började sen med att se Italien mot Spanien, i Rom. En av dessa ”notti magiche”, magiska nätter. En lägenhet full med folk, en balkong ut mot Roms sammetsnatt, italienska flaggor, ett buffébord, skålande och tutande och sång när Italien slagit ut den spanska jätten med hög svansföring.

Från Rom gick vårt tåg sen mot Florens, staden där jag först lärde mig älska Italien och sen vidare till Puglia, Apulien, långt i söder, och så några dagar åter i Rom, som avslutning. Blå dagar med himmel och hav, med barnen och andra som jag älskar och uppskattar. Italiens bittra uttåg mot Tyskland som du beskrivit så bra, jag såg det på en gammal amfiteater och sände live på Skype åt Aftonbladet tv, fångade publikens hopp och förtvivlan.

Så fint det var att se också dig, de där brännande heta dagarna i Rom och så sorgligt sen, mitt i allt, att tvingas rapportera om tågkraschen i det Puglia mina flickor och jag just lämnat. Hur 23 människor miste livet för att man arbetade med ett 60 år gammalt system och de EU-pengar som skulle använts till att bygga dubbelspår misstänks delvis ha gått till annat och bygget försenats. Denna korruption, detta maktmissbruk…

Nå, trots alla södra Italiens brister måste jag säga att jag förälskade mig i Puglia, där jag mest varit på jobb förut, i Bari och Lecce. Havet, maten, skönheten, folket. Vi bodde i Vieste på den här pärlan, Hotel Melograni, som jag blivit tipsad om och gärna vill delge andra. Den sorts ställe där även stressade själar som våra till sist finner ro.

http://www.imelograni.it/

Om kvällarna vandrade vi upp till gamla stan, tände ett ljus i domkyrkan, köpte sjöstjärnor av snäckbarnen, de italienska barn som gick runt och sålde havets skatter, omöjliga att säga nej till. Vi hittade också en favoritrestaurang ”Guarda che luna” (Titta vilken måne).

Ett omöjligt namn på svenska men på smeksam italienska något helt annat. Där åt vi med Viestes vackraste vy nedanför oss, högt över havet. Ögonfröjd och balsam för själen.

Nu är jag mitt i den svenska sommaren och laddar för OS i Rio de Janeiro och försöker, även om det är svårt, att inte ta åt mig allt för mycket av allt ont som händer i världen just nu. Strandpromenaden i Nice…Hur många gånger har jag och mannen i mitt liv gått där, jobbat där, känt livet i oss där? Det kommer så nära. Alla barnen, all denna ondska, denna oförsonlighet? Vad kommer att hända med oss, med Europa?

Sköt om dig, njut av din vila, vet att du också äntligen är vid havet, il mare.

Ti abbraccio forte,

Jenny

Notte magiche, en av alla dessa kvällar i Rom.

Middag with a view i Florens.

Arla morgonstund vid vår pool på Hotel Melograni i Visste. Badmössetvång även här. Minns ditt underbara inlägg om badmössor. Ja, även jag ser ut som en stor smurf i min. Men barnen var söta…

Domen i Viestes vackraste, äldsta gränder.

Vackra Viesta, bella Italia.

Goda vänner kom och bodde på vårt hotell några dagar och vi åkte på middag till Peschici en kväll, till en trabucco, de klassiska fiskeställena i Puglia, som du säkert varit på, där de fiskar från land. Delizioso.

Blå blå vindar och vatten. Vår hotellstrand i Visste, ett inkast från poolen.

Puglias kristallvatten.

Vägen ovanifrån, via slottet, ner till domen.

Suditalia.

Vi sa arrivederci till Hotel Melograni och åkte mot Rom igen.

Alltid lika kul att se dig bella!

Och självklart blev det pizzakväll ute på landet utanför Rom, tradition, fjärde året i rad med gänget från tv-kontoret. Synd att du var upptagen, next time.

Italien på sitt allra, allra bästa med nära och kära.

La pizza! Vedugn i trädgården är ju aldrig fel.

Buona notte och grazie, vattenmelon och digestivo, under en italiensk måne.

Carissima Jenny,

så vaknar man och världen känns lite fattigare. Det är förstås idiotiskt att tänka så om fotboll, när allting runt omkring oss verkar rasa samman av långt allvarligare skäl. Men det är ju just därför man klamrar sig fast vid ett landslag och en fotbollsturnering. För att slippa tänka på de 83 döda i Bagdad, de 20 som blev ihjälskjutna på en restaurang i Dacca, på de som omkom på flygplatsen i Istanbul och på alla dem vi inte har en aning om, som dagligen dukar under i en djupt orättvis, våldsam värld. Dagens La Repubblica sätter sakerna i perspektiv. Nio italienare bland offren i Dacca. Längst ner ”Oräkneliga straffar, Tyskland slår ut Italien”.

I går kväll grät de allihop i TV, Buffon, Barzagli, Bonucci, och jag på min soffa. Ingen kommer att minnas oss, sade dem. Vi ville så mycket och vi har kämpat så hårt. Vi hade ett projekt, men allt kommer att glömmas bort.

Den enormt stora skillnaden mellan detta landslag och alla dem som legat mellan VM 2006 och EM 2016 är beslutsamheten. För första gången på tio år har vi sett en uppställning azzurri som verkligen, klart och tydligt, ville något stort. Här finns inte en ensam, starkt lysande fixstjärna med undantag för den otrolige Buffon. Här finns en grupp av förhållandevis svaga personligheter som den förtrollande argsinta Antonio Conte har lyckats smälta samman till en övertygande helhet. Som använde vilja och fysisk form där talangen saknades, som aldrig lät första halvlek gå utan att något hände (som ju italienarna nästan alltid gör), som fortsatte att anfalla till sista svettdroppen. Vi (för jag känner mig som italienare nu) tog belgarna med storm och slog spanjorerna. Båda var på pappret långt bättre. Vi höll tyskarna stången in i det sista. Hur mycket den fysiska och psykiska tröttheten till slut spelade in, visar de otroliga straffmissarna på både sidor. Tyvärr blev det en för många och den råkade vara italiensk. Någon måste förlora, för att en annan ska vinna. Det hade lika gärna kunnat bli tvärtom.

Men gli azzurri kommer hem som hjältar, för ingenting är så svårt som att förlora med flaggan i topp. De förlorade en kvartsfinal, men vann ett helt folks hjärtan och andras respekt. Det var ett nytt Italien som sken igenom i detta EM, hårt arbetande, målmedvetet och med en enorm vilja. Ingen furbizia, ingen ettmålochbackahem-mentalitet. Contes värsta huvudvärk var mittfältet. Men vem kan matcha Bonucci, Barzagli och Chiellini? Florenzi? Eder? Vem hade någonsin trott att Emanuele Giaccherini skulle kliva rakt in i våra hjärtan och stanna där?

FullSizeRender

Den plågsamma frågan är vad som händer nu. Conte går till Chelsea och Giampiero Ventura tar över som förbundskapten. Han är i alla avseenden en utmärkt person, men han är inte Antonio Conte. Jag tror att Contes taktiska geni och vilda raseri är två mycket viktiga ingredienser i det vi sett ske på de franska arenorna där italienarna har spelat. Det blir inte lätt för Ventura att upprätthålla den energi och högspänning som Conte har förmedlat. Två år till med mannen med fotbollsvärldens värsta humör och Italien hade varit på god väg till VM-final i Ryssland.

Nu gäller det framförallt att fortsätta på den inslagna vägen, att fortsätta kämpa för att blir ihågkommen, inte bortglömd. Italiens insats i går är som en krona som lyser på en sliten gammal husvägg.

Själv är jag ganska däckad av värmen och lite ledsen, men det går ju över. Nu vill jag se Island och Wales i final. Tänker på dig och din härliga badsemester på andra sidan halvön. Har du det bra? Äter du gott? Saknar dig.

Stor kram och Forza Azzurri! Sempre

Kappelinoo

PS till alla underbara följare på Twitter. Tack för att ni finns!