Kära Jennifer,

Det är nästan alltid sorgligt att avsluta. Inte för att det man bestämmer sig för att lämna, alltid var det bästa för en. Men det är när man sätter punkt, som alla de goda minnena väller in.

Att vara journalist är ju stressigt och slitigt och tufft och hårt, men också så otroligt stimulerande och roligt. Tänk på allt det du har fått se bakom kulisserna, alla stjärnor du har träffat, allt ofattbart du har fått uppleva. Du har umgåtts med Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna i princip dagligen, skrivit om honom, bråkat med honom, fått respekt för honom och blivit respekterad. En levande legend mötte en stark kvinna och en lysande penna. Det var underbart att följa.

Jag vet att du tänker på allt det där nu och att det känns vemodigt. Gissa hur jag känner mig! Vi är ju fortfarande ganska få kvinnor i sportjournalistiken och du har verkligen varit en vän och ett stöd.

I fortsättningen får jag försöka sköta om bloggen själv (jag vet att jag är väldigt slö på det området, förlåt Jenny och läsare). Men mellan oss är det är ju lyckligtvis inte slut här. Vi delar så mycket, inte minst kärleken till detta underbara, vansinniga land. Vi kan sitta och tjafsa på någon dålig bar i Testaccio till långt in på natten även i fortsättningen och skratta tills vi kiknar. Jag älskar det här fotot. Det säger allt om vänskap.

 

Den där snygga kicken du gör med bollen på fotot i ditt sista inlägg skulle jag inte kunna göra om du så dödar mig. Att just jag skulle ramla in i sportjournalistiken är snarast ett under, med tanke på min urusel fysiska koordination, oändligt många skubbade gymnastiklektioner och inte ens en kurs i tantyoga eller någon annan sportslig aktivitet i hela mitt liv. Men lyckosparkar utdelar jag gärna och här kommer en, kärleksfull och välment, från mitt gamla träben. Stor kram och vi håller kontakten, i ett annat forum.

Kappelinoo