Carissima du,

jag älskar att läsa om hur du beskriver Roma-krisen, med så mycket själ och hjärta och inside-info. Och vilken underbar ”Sista måltiden”-bild på Totti och hans kanske inte så lydiga lärjungar…

Ser nu på morgonen att tränare Garcia säger ”Jag är beredd att gå”. Jag tycker det vore synd, problemen för Roma är andra och större, som du skriver. Men säkert är att de måste upp på fötter snabbt nu, om inte CL-tåget för nästa säsong ska gå.

Champions League ja…Såg Dortmund-Juventus i går kväll och skrev sen om matchen, som ju var ett enda långt segertåg för Juve. 3-0 och vilken triumf även för Max Allegri som besegrade demontränare Klopp. Juve-vd Beppe Marotta hyllade också Allegri efteråt: ”Han var ifrågasatt men har visat alla vad han kan…”.

I morgon lottas kvartsfinalerna, jag kommer att vara i Aftonbladets tv-studio där vi ska sända direkt och jag erkänner att jag håller mina tummar lite extra för en bra lottning för PSG. Vad nu det innebär.

Mino Raiola är ute och snackar igen, denna gång med l’Equipe. Zlatans agent är ju en skön juvel. Just denna gång är han dock rätt lågmäld, för att vara han. Raiola konstaterar att ”Zlatan är inte politiskt korrekt”. Inga breaking news, direkt. Och sen säger han att den svenske stjärnan kan komma att röra på sig redan i sommar men att PSG inte vill sälja honom. Det är dock inte så sant längre. PSG börjar titta sig omkring, det har man gjort ett tag nu. Zlatan är inte vad han var för klubben när han kom för tre år sen. De måste tänka framåt, Zlatan fyller 34 i år, är dyr i drift och svår att hålla i schack.

Samtidigt är det värt att påminna om att Ibra i alla fall under sina två första säsonger var allt för PSG. Han bar klubben på sina axlar och ledde dem till två raka ligasegrar och han förde in stjärnstatus på en helt ny nivå. Men nu vt jag att både han och PSG börjar se framåt, det är naturligt.

Så långt med fotbollen. I övrigt är det onda rubriker att vakna upp till, trots flödande sol även denna, dag, utanför mina vintersmutsiga fönster. Flera ihjälskjutna på restaurang i Göteborg och i Tunisien ett nytt terrordåd. Ser att det är minst två italienska offer, som var där på utflykt från ett kryssningsfartyg, eller hur? Och att pianisten som var på Costa Concordia var med här också. Olycksdrabbad men ändå lyckosam, då han klarat sig båda gångerna.

Jag läser också om den nya korruptionsskandalen och transportminister Lupi. Visst måste Renzi göra sig av med honom? När jag läser om alla kontrakt och upphandlingar och kostnader som skenat i höjden och Rolexklockor som presenter och söner som fått jobb…Ja, allt det där ruttna, unkna som förstör Italien, då blir jag så ledsen. Jag upplever ofta att mina italienska vänner jobbar mer och hårdare än vi svenskar (om än inte alltid lika effektivt och organiserat). De jobbar ofta sex dagar i veckan, ibland sju, och har inte alls samma rättigheter kring sammanhängande semester och liknande. Ja, det där vet du bättre än jag.

Men om det samtidigt finns så mycket korruption, både i det stora och det lilla, om en barägare bara slår in vart femte kvitto och taxiförarna vart tionde, då försvinner så oändligt mycket av de pengar som ska gå till alla, till det gemensamma. Skattemoralen undergrävs, landet sjunker till knäna i en dy av svarta pengar och mentaliteten ”jag tänker på mig och min familj, för så gör alla andra”.

Apropå korruption så kan jag inte se hur Grekland ska klara sig i längden. Den nya regeringen spelar högt men det kommer en dag när man rent konkret inte kan betala ut löner och pensioner. Då är frågan vad som händer.

För att prata om vackra ting i tillvaron så har vi just nu de mest magnifika norrsken över hela landet, som du kanske sett och läst om? Tack vare kraftiga solstormar går det att se norrsken långt ner i mellan-Europa. Himlen blossar i blått, grönt och frostvitt och i morgon kommer solförmörkelsen.

I dag vet vi att den inte förebådar världens undergång. Men samtidigt påminner den oss om att en dag ska jorden gå under, solen slockna och allt det här försvinna. Allt är förgängligt, så låt oss mitt i allt elände försöka uppskatta också det goda och vackra i livet.

I går gjorde jag just det och tog mig en liten glass på en av mina italienska favoritbarer här i Stockholm, i Hötorgshallen. Var äter du helst din gelato, i Rom? Har du varit på il Settimo Gelo? (bra ordlek)?Där är man verkligen i den sjunde glasshimlen. Det ligger nära tv-kontoret, i bortre delen av Prati, och glassen är gudomlig. En upplevelse som förstärks när man promenerar tillbaka mot kontoret och hela vägen har Sankt Peterskyrkans skimrande kupol framför sig, som utsikt i fjärran.

Hälsa bella Roma, tanti baci

PS. Älskade bilden på dig och Luxuria! Vilka vackra donnor. Och med tanke på hur de traditionella politikerna sköter sig så är det inte så konstigt att folk som Luxuria, Cicciolina och andra udda personligheter (ska vi inkludera även Beppe Grillo i den kategorin?) kommer fram i den italienska politiken med jämna mellanrum…

Gelato, cannoli, italiensk läsk…Här hittar man det mesta. Men ingen Colomba, den italienska påskkakan. Brukar alltid köpa med mig från Italien men kommer inte dit igen före påsk detta år. Får hoppas på att någon låter en colomba flyga vår väg, hur ska det annars kännas som påsk på påskdagen, då vi kör den italienska varianten på påsk, med lamm, colomba och bubbel? Hur ska det gå? Ciao bella…

Buon giorno Kristina, god morgon!

Jag vet att vädret inte är så fint i Rom just nu men här skiner solen, ännu en dag. Är på väg in på redaktionen, har nyss blivit intervjuad i Mix Megapol, om senaste Zlatan-gate.

Men i kväll blir det jobb med Dortmund-Juventus och det är bara att hålla tummarna för det italienska gardet.

Vad gör du, hur mår du?

Önskar att vi kunde gått till vinbaren på lilla Piazza delle Coppelle, kommer du ihåg? Beställt något gott att dricka och sen suttit där i myllret och bara frossat i bruschette och allt vi har att prata om.

Men det dröjer ett litet tag till, tills jag kommer söderöver. Tills vidare får jag nöja mig med att planera sommaren och drömma mig tillbaka till senaste trippen till Ischia, var där på jobb i maj i fjol. Ischia är ju inte Capri, men vackert nog, eller hur? Och jag älskar Procida, där Il Postino spelades in, denna vackra, på samma gång lågande och lågmälda, film.

När jag jobbade på restaurang i Toscana sommaren 1991 arbetade två unga killar där, halvitalienare-kanadensare. Deras mamma Maddalena var vacker som en vallmoäng i blom och kom från just Ischia. Hon blev som 17-åring öns skönhetsdrottning och en 45-årig kanadensare, på besök på Ischia, såg henne, förförde henne och förde bort henne, till tjocka italienska släktens förfäran, som du kan tänka dig.

Men de gifte sig, fick fem barn, flyttade runt i en rad länder och hamnade så till sist i Toscana där Maddalena slet och jobbade medan hennes åldrande make unnade sig många, långa stunder i solen. Han var dock en oerhört spirituell värd som alltid fyllde ditt glas och kunde berätta skrönor från världens alla hörn.

Apropå berättelser, ”L’isola di Arturo”, Arturos ö, av nobelpristagaren Elsa Morante, utspelar sig ju också på Procida. Jag läste den på italienska som mycket ung och förstod kanske inte fullt ut dess briljans. Senare har jag läst om den, även på svenska, och det är en så vacker bok, så grym och så sorglig. Har du läst den?

Här på hemmaplan har jag däremot gått på nitlotten ”Britt-Marie var här”, på bokrean. Santo Cielo, vilken konstlad historia! Det värsta är att jag läst över 100 sidor så nu skulle det kännas som ett nederlag att lägga den åt sidan.

Va bene, nu måste jag skynda mig.

Vi hörs, baci,

Jen

Bella Ischia…Bella Italia.

En annan slags skönhet. Kom till mama, baby, så gärna jag skulle vilja ha en sån här liten bil att ratta runt i Rom. I Stockholm skulle hon frysa för mycket. Vilket påminner mig om när min pappa körde FIAT då jag var liten, det ska jag berätta mer om, en annan gång.

Skynda långsamt förbi Procida, på väg till Ischia.

Carissima Kristina,

jag skriver till dig uppkrupen i soffan, efter en lång dag som började med uppstigning 06.40, för medverkan i Gomorron Sverige i SVT, Sportpanelen. Jag har suttit i panelen sen 2005, i tio år, och tycker alltid att vårt samtal där i studion blir som bäst när vi inte bara pliktskyldigt ska beta av olika ämnen utan när det hänt något brännande, aktuellt och värt att debattera.

Som Zlatans senaste utspel. Han bar uppenbarligen ännu på en del frustration inombords, efter ”de elva små bebisarna” och domare Kuipers i London. Nu var det Bordeaux. Different, different but same. Än en gång var Zlatan missnöjd med domaren och jag får ge honom rätt i att domarnivån i franska ligan varierar betänkligt. Och Ibra är en humörmänniska, det vet inte minst vi som träffar honom då och då. Jag har svårt att hetsa upp mig över att han tappar humöret totalt, bland folk.

Däremot förstår att jag PSG:s bossar kan hålla sig för skratt. Först den dumma tacklingen i London, som visserligen inte borde gett rött kort, men som var onödig, han gick in för hårt, för sent. Och så nu det här…Franska domarförbundet protesterar och menar att utspel som Zlatans är sådant som leder till supportervåld.

Nå, hur som helst så är det ändå lite befriande att se liv i Ibra igen. I januari var han så trött, så avmätt och avslagen att det kändes som att han redan tänkte på slutet. Nu är han sig lik, på gott och ont. Zlatan är Zlatan, så är det bara.

Jag har pratat med flera av mina Paris-kontakter under dagen och framför allt med min allra bästa, den typ av källa du vet ,som man ska använda SÅ sparsamt. I dag var det dags att känna den på pulsen och det var minst sagt givande…

Jag tror att det blir en mycket intressant vår. Minns att när Zlatan börjar bråka så här på vårkanten så har det alltid, historiskt, betytt något. Han är väl medveten om att han alltid blir filmad, att det alltid finns mikrofoner i närheten. Att PSG tvingar honom att be om ursäkt är en sak. Men, tro mig, Zlatan vet alltid vad han gör, även när han är tvärförbannad. Som sagt, kan bli en givande vår det här…

Annars då? Måns Zelmerlöw var i studion i morse, stolt Melodifestival-vinnare, och jag svimmade väl inte direkt men jag lyckliggjorde döttrarna genom att ta dem med. Dubbel stress att släpa dem i ottan till tv-huset men värt det. Autografer, kramar och salighet för de jag älskar mest, då får jag ta extra trötthet och press.

Att vara människa, det du skriver, det är så sant, så klokt. Ofta är vi så rädda att vara det, kanske för att männen traditionellt satt spelreglerna på arbetsmarknaden, i alla fall i machojobb som vårt. Det är farligt att vara privat och nämna barn och trivialiteter, säger reglerna. Ungefär som att de tunga grabbskribenterna bestämmer vilka låtar, böcker och tv-serier som är viktiga och creddiga och vilka som är lättsamt tjejtrams. Men dessa regler är till för att brytas. Vi sätter vår egen agenda här.

Just när det gäller journalistiken blir man ju naturligtvis bättre, ju mer människa man är. Jag tänker ibland på hur jag som 25-årig nyhetsreporter fick träffa människor i sorg och kris. Hur lämpad var jag egentligen att göra det? Vad visste jag om livet då? Inte mycket. Därför är det så synd att redaktionerna allt mer fixerar sig på unga, rappa, lydiga medarbetare som ”levererar”. Jag förstår varför. Men en bra murvel är besvärlig, motsträvig, går sin egen väg, undersöker, protesterar, vill mer.

Och de bästa skribenterna och reportrarna är naturligtvis de som levt, ju mer desto bättre. Levt, älskat, sörjt, skrattat och börjat ana att vi vet väldigt lite om det mesta.

Så vad ska en gammal gubbe som Berlusconi med en ung tjej som Ruby till? Vad kan hon berätta för honom? Inget förstås och jag vet ju också vad caro Silvio gjort med alla unga flickor som han bjudit in till Villa Arcore. De är ju inte där för att prata precis. Men visst är hela den snaskiga soppan kring ”Bunga Bunga”-rättegången sorglig, oavsett den rättsliga utgången, som ju var rätt väntad? Sex är något härligt, jag unnar alla att leva enligt ”happy go lucky”-principen. Men gubbar på 70+ och minderåriga flickor och dessutom hela maktperspektivet, det är det jag vänder mig mot.

Jag var där 2011 förresten, när italienska kvinnor protesterade med plakat utanför domstolen i Milano, mot att ha en premiärminister som inte respekterar kvinnor och jag kan bara hålla med dem. Många män var också där för övrigt, alla går inte dit deras lille chef pekar.

I övrigt så har jag väl berättat om när Milan bojkottade Gazzetta dello Sport vilket drabbade även mig? När Juventus slog Milan hösten 2010 satte Gazzettan rubben ”Bunga, bunga Juve”. Det var mitt under rullande skandal och Adriano Galliani blev galen. Medievänliga Milan portförbjöd Gazzettan på bland annat sitt plan och eftersom jag skriver för dem fick inte jag flyga med, till och från bortamatcherna. Jag kunde ju vara en ”spion”.

Alessandra Bocci, Milan-drottningen på Gazzettan, blev så upprörd att hon höll på att gå åt. Hon ringde upp Sapienza och skällde som en furie, över hur de behandlade mig. Lojal och rena lejoninnan.

Hur som helst varade bojkotten bara någon vecka och under tiden hann Filippo Inzaghi med att ordna 2-2 mot Real Madrid, den där magiska matchen. Dagen efter struntade ego-prins Pippo totalt i bojkotten och gick glatt upp på Gazzettans redaktion. En inte fullt så glad Sapienza stod kvar utanför på gatan. Och så skålade vi i bubbel för Pippo på redaktionen och mumsade tårta och han stod i centrum, som han älskar. Bunga, bunga, liksom.

Alltihop så underbart italienskt på alla sätt, så att jag ler här för mig själv åt minnet.

Buona notte cara, jag saknar dig, hörs i morgon!

Skål Pippo!

Har haft den här bilden i såväl tidningen som på tidigare blogg men den får vara med en gång till Bunga, bunga, all night long.

Dio mio Kristina!

Vilken match det blev, vilken match! Du vet hur blasé man är som journalist och PSG är dessutom en rätt kylslagen klubb, på bästa/värsta Paris-manér. Inget man tar till sitt hjärta direkt alltså. Men i förrgår kväll på Stamford Bridge, då höll jag på PSG, det skäms jag inte att erkänna.

Dels för att min jobbvardag, som sagt, blir så mycket intressantare nu när klubben är kvar i Champions League. Och dels för att det hade varit så orättvist om Chelsea gått vidare. José Mourinho hade byggt upp allt så listigt med förstucket om hur fult PSG spelar och när Zlatan gör sin (dumma, sena men inte nog ful för rött kort) tackling, reagerar Chelseas spelare helt efter manus. Och domaren låter sig luras. Inte vackert.

Desto vackrare var det att se hur de Paris-blå kämpade som ett lag. Med tio man genom match och förlängning. Skulle de spela så här, med så här mycket hjärta, alltid så skulle de promenera hem franska ligan. För kvalitén finns där, som alla kunde se. Så fint att Thiago Silva fick avgöra också och att David Luiz fick tysta alla på sin gamla hemarena. Jag kan inte hjälpa det men David Luiz är något visst för mig. Förmodligen för att han är så trevlig mot alla när vi intervjuar honom, för att han vågar prata, skoja och ställer upp på intervjuer även efter nederlag. Och som en kontrast så är han så tuff på planen. I VM var han inte sig själv och han har svajat i höst. Mot Chelsea visade han all sin klass och kämpaglad.

De franska journalisterna var helt vilda på pressläktaren, som du kan tänka dig. Själv skyndade jag ut på innerplanen (jo, på Stamford Bridge är mixade zonen på planen, efter match) och mötte där Zlatan, som var på samma gång glad och urförbannad. Här har du min intervju med honom, om Chelseas ”elva små bebisar”.

Zlatan hade sett klart matchen i omklädningsrummet berättade han. Men han missade en del, för att han kallades till dopningskontroll, och var minst sagt frustrerad över det. Men han såg slutet, den dramatiska upplösningen i bästa Hollywood-stil.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/championsleague/article20453889.ab

Sen blev det ett ursinnigt race mot deadline, eftersom klockan var runt 00.30 svensk tid när Zlatan till sist kom ut, allt var ju så försenat på grund av förläningen. Jag skrev, sände och lyckades få tag i en taxi, du vet ju hur svårt det kan vara nattetid utanför en arena efter match. Sen tog det ett tag att somna, med pulsen ännu dunkade hög, efter anspänningen både under match och skrivande.

Hur mår du, vad händer i Rom? Jag kom tillbaka till Stockholm i natt, efter en mellandag i London med lunch med en utmärkt journalistkollega (du vet ju hur man måste kolla kontakterna vid liv och varma) och sen lite strosande i de kvartér där jag bodde då jag jobbade i London för Aftonbladet. Vet du att när Expressen var som mäktigast ägde tidningen fem lägenheter i London…Det du. Då jag var korte för Expressen var det ”bara” två. Man ägde fastigheter i flera andra storstäder utomlands med och i Stockholm en hel fastighet i Midsommarkransen.  Där övernattade medarbetare från landsbygden och där bodde chefer och kollegor när äktenskap krisade och andra problem härjade. Dörrarna i trappuppgången var en katalog av berömda bylines… Those were the days, i dag finns inga pengar längre, allt är sålt sen länge.

Här viker nu morgondimman för solen. Sitter och ringer Paris-kollegor för lite nyhetskoll och tror bestämt, efter fyra timmars sömn, att jag behöver en stor kaffe med mycket varm latte.

Saknar dig.

Zlatans uttåg ur matchen. Just då kändes det som att det skulle bli även PSG:s…

…men så blev det ju inte. PSG slet i blod, svett och tårar och här firade de framför Paris-fansen.

Victory. Och väntan. På Zlatan och de andra, för intervjuer. Jag är inte så ostressad som jag ser ut…

Gamla stampuben i korrekvartéren, det var en så fin dag, full av minnen och tankar om framtiden, synd att du inte var där så vi kunde ta en pint ihop.

Kristina, good morning,

du får förlåta att jag inte hörde av mig i går. Men som du vet är jag i England, för Chelsea-PSG, returmötet i Champions League. Nu åttondel, i fjol kvartsfinal. Mycket talar för att PSG åker ur även denna gång men jag får gärna fel. Det skulle kännas tråkigt, även ur jobbsynpunkt för mig, om Zlatans säsong slutar redan nu. PSG har för all del chans på franska ligan för tredje gången men det känns ju i ärlighetens namn tämligen iskallt.

Så nu sitter jag här i mitt rum invid Sloane Square och skriver till dig och ser genom fönstret de röda dubbeldäckarna, de svarta taxibilarna, de brittiska flaggorna och den ständiga strömmen av människor, i rörelse. Det jag älskar med London är just denna blandning av tradition och historia och samtidigt är staden så internationell och multikulti och frisinnad. Paris är ju egentligen vackrare, eller hur? Men London får mig att le bredare.

Det är också sant att det är som att komma hem, att komma hit. Som det är för många svenskar för övrigt, uppvuxna som vi är med Paddinton, Tipsextra och ”Hem till gården”, surrande i bakgrunden på en gammal murrig tv-apparat. Jag har dessutom bott i London i flera perioder. Först när jag studerade International Journalism här på Westminister University, som en del i journalisthögskoleutbildningen. Och sen bodde jag här med min exmake då han var London-korrespondent för Expressen. Det var en nyttig skola att sitta uppe vid hans sida i sena nätter och se och höra hur han fick tag på poliser och jagade uppgifter från brittiska skattemyndigheter eller fotbollsspelare som inte ville ge intervjuer.

1999 kom jag själv hit, 26 år ung, som korrespondent för Expressen och 2003 och 2005 var jag tillbaka i olika omgångar som korre för Aftonbladet. Jag är allt lite avundsjuk på dig som är korrespondent på heltid! Både när jag jobbat här i England och även i Milano och Rom som korre har jag känt att det är precis så jag vill arbeta; skriva om nyheter, politik, kultur, sport – allt. Och det är vad jag vill återgå till i framtiden

Well, tillbaka till London, jag landade efter tre timmars sömn och tidig flygavgång. Hade sällskap ombord med Francesca Benvenuti från Mediaset, som varit på Sverigebesök. När vi avhandlat det privata blev det mycket fotbollssnack, inte minst om just Milan och om Silvio Berlusconi kommer att kunna tänka sig att sälja en enda liten del av klubben, när det väl kommer till kritan. Francesca är från Rom, ja du har ju träffat henne förresten, så självfallet avhandlade vi Roma-krisen också. Kommer de ens att klara att hålla kvar andraplatsen och få spela i Champions League igen nästa säsong?

Nu pågår ju också Ruby-rättegången igen, mot Berlusconi, jobbar du något med den? Jag var på plats och bevakade den 2011, för fyra år sen, det är ju synd att påstå att rättvisans kvarnar mal snabbt i Italien. Men det vet du allt om.

Vilken underbar bild du lade ut på barberarens ställe i Milano! Sådana ställen får en att bara vilja slinka in, sätta sig i ett hörn och iaktta skådespelet. På samma vis gör den ständiga störfloden av intryck här i London att jag mår bra. Att vandra längs King’s Road och se en metodistkyrka i blå mosaik flankerad av en affär med festkläder för husdjur: ”Party Animals”. (Engelskan är som bekant överlägset bästa rubrikspråket…).

Och sen gå vidare och bli infångad av en skicklig säljare med närmast hypnotisk talang som sålde skönhetsprodukter från OroGold. Krämer och annat, med 24 karat guld i. Jag är både av naturen och till yrket skeptisk mot alla former av mirakelmedel. Men jag lät mig placeras i en stol och få händer och ansikte prov-insmorda, allt under en svada av försäljningsargument. Det var så ljuvligt skönt att bli omhändertagen en liten, liten stund. Sen lyckades jag, även om det var svårt, lämna stället utan att köpa något. Men ändå, en liten guldkant på tillvaron.

Kvällen i övrigt innebar presskonferens med en ovanligt skarptungad Laurent Blanc och en sedvanligt tjurig José Mourinho.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20448662.ab

Sen blev det en kvarts beskådande av PSG:s träning (uppvärmning) i den milda, fina kvällen. Två artiklar och en krönika senare avslutade jag kvällen med eminente London-kollegan Peter Wennman med en sen middag på The Botanist.

http://www.thebotanistonsloanesquare.com/

Nu sitter jag och svarar på mejl om min nyhetskolumn i dagens tidning. Ett känsligt, men viktigt ämne, responsen är stor:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20447902.ab

Men snart tid att röra mig ut i solen, ladda mot match och nattligt jobb i högt tempo med en lång promenad längs mina gamla joggingstråk i Hyde Park. Vad gör du, vad bär din dag med sig, vad nytt från Rom?

Kisses från London

London, baby.

Kram från Stamford Bridge. Ser verkligen fram emot kvällens match. Så mycket som står på spel.

God morgon kära Kristina,

solen lyser över Stockholm som om den också ville vara med och fira 8 mars. På min tv rullar Vasaloppet för fullt och inget passar väl bättre än att förena dessa ting och ansluta till dig i debatten.

Jag börjar med att ge dig och er andra  min krönika i dagens tidning. Om de kvinnor som i löstmustasch och låtsasskägg trotsade förbudet mot damåkare i Vasaloppet. Inte förrän 1981 hävdes förbudet mot kvinnliga åkare och det känns lika obegripligt sent för ett modernt land som Sverige, som skamligt.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20432805.ab

Så där ser man, att kvinnokampen går utmärkt att föra i lösskägg i skidspåret. Och naturligtvis även i läppstift. Jag tycker Lena Andersson är helt ur spår. Visst är det ett problem i grunden, att kvinna blir man, man är det inte, bara av sig själv. I barnböckerna är pappa kanin bara kanin. Mamma kanin har förkläde eller rosett, för att markera att hon är kvinna.

Det viktiga är att alla kvinnor väljer själva hur de vill se ut, att gamla tiders tvång kring hur en dam borde vara och se ut i mycket är borta. Även inom idrotten hördes länge protester mot just klädseln, det var inte lämpligt att kvinnor tävlade i tajta kläder eller korta shorts. De protester som för övrigt fortfarande kommer på tal i vissa länder, som när Saudiarabien vinkade för att vilja arrangera OS och ville dumpa kvinnorna i Bahrain. Självklart ska länder utan jämställdhet aldrig få arrangera stora internationella mästerskap.

Med detta sagt, så ska kvinnor samtidigt inte behöva se ut som män för att bli tagna på allvar. Vare sig i skidspåret eller i riksdagen. Jag har aldrig duckat för en strid, som du vet. Men det innebär inte att jag inte kan njuta av att sminka mig och dra på spetsunderkläder under en figurnära klänning. Det är ljuvligt att vara kvinna. Och ett av våra privilegier är att vi kan bättra på naturen. Det finns det många karlar som skulle vilja med.

Och, som du skriver, männen gör det ju redan. Titta på Totti, ja. David Beckham, Zlatan, alla de stora manliga stjärnorna. Rakade, vaxade, med plockade ögonbryn och fin hy efter ansiktsbehandlingar. De sminkar sig inte nej, men visst vårdar de också sin look, även på planen.

Det är bara att se på Zlatan nu och för femton år sen, skillnaden i utseendet. Den är slående. Där ser man vad pengar och kravet på att se bra ut i en viss position gör.

Sen kan man ju djupt beklaga ytligheten i vår tid. Men å andra sidan så har utseendet alltid haft betydelse, genom hela mänsklighetens historia.

Och jag är innerligt trött på att det alltid är kvinnor som skuldbeläggs för det. Vare sig det är kvinnliga politiker med dyra handväskor eller kvinnliga skidåkare med smink på sig.

Den 8 mars, på den internationella kvinnodagen, borde vi kunna lyfta blickarna högre än så.

Puss, nu ska jag ut och jogga i vårsolen. Utan smink, i mina rysliga gamla mysbyxor.

Favorit i garderoben. Che bello essere donna. Så härligt att vara kvinna.

Buona sera bella Kristina,

hur har du det i Milano? Jag är lite smått avundsjuk på dig som fått ännu en intervju med Umberto Eco. Så underbart med just den typen av intellektuella också. Utöver att jag, som du, har svårt för dryga spelare som tror att rikedom är en frisedel till att behandla andra som sopor så har jag extremt svårt för kultursnobbar. Jag har aldrig förstått den typen av människor som är rädda att erkänna om de har porr eller en simpel deckare på nattduksbordet och som koketterar med sin bildning i varje ögonblick. Det tyder på stor osäkerhet och är så väldigt ocharmigt.

Jag älskade ”I rosens namn”. Även om jag, i sanningens namn, inte minns mycket av boken, jag borde nog läsa om den, uppleva den på nytt.

Jag läser ofta om böcker, såvida det inte är en just en deckare eller Harlekinroman så är det ju inte upplösningen som är det viktiga utan berättelsen, språket, allt det andra. Vissa böcker har jag, utan överdrift, säkert läst 20-30 gånger. Särskilt om jag är lite ledsen, då är det som att söka tillflykt på en ort som är på samma gång trygg och spännande. Och jag som, liksom du, jobbar med skrivande fascineras av hur man hela tiden kan hitta ny stilistiska detaljer när man läser om en bok.

Just nu läser jag Jojo Moyes, ”Sista brevet från din älskade”. Du vet, författaren till ”Livet efter dig”, stor bästsäljare i fjol. Moyes är ju mer betydligt mer lättsmält än Eco, om man säger så. Men där finns större poänger i hennes böcker med, inte minst i den jag läser nu, om en äldre kvinnoroll kontra nutidens. Både det som blivit bättre och allt det som inte blivit det.

Vid frukosten i går morse avslutade jag däremot Anne B. Ragdes ”En tiger för en ängel”, om ett skilsmässobarn i 1960-talets Norge. Så svårmodigt och ändå så livgivande och vackert. Du kanske läst den? Gör det annars. Jag är mycket svag för Ragdes böcker, ända sen jag fick Berlinerpopplarna i födelsedagspresent för ett antal år sen.

Solen går ner utanför min terass nu, jag har varit på Sverige-Brasilien. Förlust med 2-0 i en match som rycktes sönder av byten men där målvaktsfrågan är det stora problemet. För att hänga kvar vid fotbollen så ser jag gärna Napoli och Fiorentina i en cupfinal. Jag är hemligt förälskad i såväl Napoli som Neapel, trots att jag vet att jag inte borde. Men du vet, bad boys…de har sin tjusning. Och apropå boys så var Florens min första italienska hemstad. Pojkvännen Jonathan bodde i ett 1000 år gammalt hus uppe i Fiesole, på kullarna över stadion och tog alltid med mig på Viola-matcher. Det är så roligt när man frågar om de minns Glenn Hysén och de bara tittar frågande på en, viola-fansen. Så säger man ”Issen”, istället för ”Hysén” och då nickar de så glatt, ”jaja, Issen”, såklart. Varför sa jag inte det direkt?

De utslagna på Roma Termini, jag vet, jag tänkte också på dem när jag var där senast. Även om stationen i sig ju fått ett stort lyft på senare år. Jag minns unga tågluffartider då jag och den äldsta av mina småsystrar tillbringade en hel del timmar där, mellan tågbyten. Vi kramade hårt om våra midjeväskor med resecheckar, Termini var verkligen inget ställe att hänga på nattetid för två unga svenskor, så oerfarna och okyssta av livet.

I övrigt vet jag att du varit på Casa Milan i dag, du med. Vad tyckte du?

Nu ska jag gå ner och äta och sen arbeta vidare, under fullmånens nattlampa.

Kramar, njut av vårt Milano, nästa gång måste vi åka dit tillsammans!

Siesta i går eftermiddag, med mina dörrar öppna mot havet och himlen. Jag sov som ett barn.

Natten tar över, sakta, och öppnar andra dörrar, för nya tankar, nya möjligheter. Ha en fin fredagskväll, buona serata.

Bom Dia,

god dag här från Portugal och förlåt mitt sena svar, cara.

Men i går var det en lång dags färd mot match. Sverige mötte som du vet Tyskland, i Vila Real Santo Antonio och det innebar en hel del flängande och sen förstås jobb, med matchen, intervjuer, krönika, artiklar. Sverige vann med 4-2 som du kanske sett och det var ett styrkebesked, att slå mäktiga Tyskland. Och framför allt att komma tillbaka som man gjorde, efter en katastrofal inledning där det stod 0-2 efter blott 2,5 minut.

Det roliga med att träffa spelarna i damlandslaget är att allt är så avslappnat jämfört med herrfotbollen, de pratar mer fritt, många är också mer välutbildade och vältaliga. Pia Sundhage lyste upp i ett ”Hej, kul att du är här”, när hon såg mig och då känns det också roligare att vara där. Allt det där vi redan skrivit om.

Därför gör både landslag och klubblag fel när de fjärmar sig från media. Det är alltid bättre att närma sig, alla mänskliga relationer och det arbete som följer i dess spår blir bättre när man möts med sänkt gard.

Nåväl, jag kom hem sent i natt till mitt lilla hotell utanför Lagos och apropå sänkt gard så sitter jag nu och skriver under en markis på terrassen. Trött och lite sliten men ändå pånyttfödd och hänförd inför vyn framför mig. Himmel och hav så långt ögat når. Färger och dofter. Palmsus och havets eviga, okuvliga ackompanjemang.

Så mycket lite sol och värme gör för att mildra och lindra allting.

Jag tänkte på det du skrev, om behovet av att resa, rastlösheten, hur lika vi är. Jag känner precis samma sak. Resorna tär på en och stjäl så mycket tid. Men att stå still hela tiden, jag kan inte. För bortom allt finns den där passionen för arbetet, skrivandet, mötena med nya människor, nya platser.

Som i tisdags natt när jag kom fram sent, mörbultad av trötthet och lite ensam och låg. Då står en rar och klok kvinna i receptionen och säger ”Jag tänkte att du var hungrig. Vi bjuder på lite nattmat, jag har gjort i ordning en bricka till dig”. Och något smälter och mjuknar inom en. Sen satt jag där i natten och åt bröd och ost och tittade ut på det mörka havet under en oändlig stjärnhimmel och kände hur en långsam frid letade sig in i varenda vrå inom mig.

Du skulle tyckt om det, det vet jag. Och jag vet att du gör en intervju nu i dag, som jag avundas dig. Berätta för mig, raccontami.

Visst smakar brödet bäst när det bryts i hast…Och så rara ölen, för lättroade.

Förälskad igen, i Portugal.

Vindarna vaknar och vänder…Ett sätt för mig att klara alla resor och dödtid är att träna, i går morse blev det en löprunda på stranden, bara havet och jag och mina tankar.

Seger-intervjuer med Seger och de andra.

Och så, till något helt annat, en länk till vårt senaste tv-inslag från Paris:

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/article69036.ab

Vax-statyn Zlatan. Personligen har jag aldrig förstått dem som är på besök i några av världens vackraste städer, så rika på kultur och nöjen som London och Paris, och då vill öda pengar och tid och kraft på att gå och se vaxdockor. Det känns som något passé, från en tid då man inte hade internet och tv och stjärnorna inte var bara en snabbsurfning bort. Jag har, kort sagt, svårt för den här typen av nöjen. Med detta sagt så är Musée Grevin inhyst i en underbar gammal Paris-byggnad och Zlatan version 2.0 var välgjord. Men, hur tvär han än kan vara ibland, så måste jag säga att jag föredrar den äkta versionen.

What’s up, Zlatan? Svarslös för en gångs skull?

God afton från Lissabon, cara du.

Portugals huvudstad bjuder rent av på ännu fler plusgrader än din hemstad Rom. Efter att ha lämnat ett grått och regnigt Stockholm känns det fint att vara här, i en stad som jag älskat ända sen första mötet, i december 2003, då jag skickades hit för att bevaka EM-lottningen.

Så nära och så långt ifrån, liksom EM 2004 och alla de Portugal-resor som sen följt, både i jobbet och privat. Med barnen, med kärlek och alltid i sol och mild vind, oavsett årstid. Lissabon, Porto, Obidos, Coimbra, Cascais, Algarve-kusten… Portugal är lika vackert som vänligt och rikt på kultur, jag förförs och förtjusas varje gång.

Denna gång blir jag dock inte kvar i Lissabon, jag sitter i ännu en lounge, på ännu en flygplats, ännu några timmar av mitt liv med min dator som sällskap och väntar på flyget 22.10 lokal tid, mot Faro. Senast jag var där var den bistra förlustkvällen, då Sverige åkte ur EM mot Holland på straffar, i juni 2004.

Jag stannade kvar och jobbade hela EM sen, allt var så lätt då, tiden före barnen. Lätt – och förgängligt.

Förgängligt kan också ett försprång vara, även om jag tror att Juventus håller undan, bella. Jag såg också matchen i går kväll och dio mio vad De Rossi var tänd, för att inte säga övertänd. Men det var han ju inte ensam om…Hellre en sådan match ändå, med många kort, än de där italienska stormatcherna som slutar 0-0 i handlingsförlamning. Det var starkt av Roma att komma igen men Juve kommer att vinna scudetton, som vanligt, höll jag på att säga. Fast jag får gärna fel.

Min kollega Enrico på tv-kontoret i Rom hade fått en biljett av en annan kollega, Francesco, som brådstörtat var tvungen att resa hem till den lilla by (håla) i södra Italien som han kommer ifrån. Enrico, som tillber Totti och ser världen genom ett gulrött filter, var en av de som närmast flög mot himlen över Olimpico när Roma kvitterade. Och du, hur firade du målet, cara?

Dina Milan-minnen är minst lika ljuva som mina. Och Van Basten, den store…Hans Guldbollar finns just nu på Milan-muséet och när man ser den paraden av storhetsbevis, då är det lite gåshudsvarning.

Jag ska absolut lägga in ett gott ord hos Milan för dig, cara mia, som du får åtgärda hos Roma, en av de klubbar jag haft minst kontakt med på senare år. Visst är några av donnorna på presskontoret där lite motsträviga? Tacka vet jag  Lazios rivjärn Laura Zaccheo…Inte längre presschef men en av de viktigaste personerna i klubbens PR-maskineri och alltid lika skön och bestämd när hon kommer susande i sin fåniga lilla bil.

Inzaghis framtid? Bra fråga. De säger att allt hänger på nästa match men det vore idiotiskt att sparka honom nu, om du frågar mig. Och det gör du ju. Han är inte framtidens tränare, enligt mig. Jag hade tagit ut honom i min drömelva varje gång, den obotlige måltjuven och matchvinnaren. Men som tränare är Inzaghi inte samme man som det  galna egot som helst skulle velat spela in på dödsbädden.

Att byta ut honom nu tror jag dock inte skulle ändra något. Milans problem är större än så och handlar som vi alla vet om 1. pengar 2. ledningen. Maktkampen mellan Onkel Fester (good old Galliani) och Barbara Berlusconi är ohållbar. Och du om någon vet ju att framför allt Silvio Berlusconi himself inte kan ge Milan det han gav under sin storhetstid. Klubbens öde är på många sätt en återspegling av hans och av hela Italiens kris. Och såvida inte Milan köps av några rika oljemagnater i PSG-stil har jag svårt att se en snabb vändning. Vad tycker du, vad tror du?

Så vad ska jag göra här då, i Portugal? Jag inser att det inte är breaking news i Italien direkt, men den 22:a omgången av Algarve Cup spelas nu här. Turneringen för världens bästa damlandslag. I morgon spelar Sverige mot Tyskland, på fredag mot Brasilien och det blir viktiga och högintressanta matcher, med tanke på det VM som väntar i juni, i Kanada.

Jag gör de två första matcherna, sen är det London nästa, för Chelsea-PSG. Och nu ska jag försöka softa här i loungen, så gott det går och sen flyga vidare i nattlig timme.

Så synd att jag inte kunde vara i Lund och höra ditt föredrag, förstår att du blev inspirerad. Och att du inspirerade dina åhörare, det vet jag.

Apropå inspirerad träffade jag en hel del glada läsare ombord, som druckit Superbock (bästa namnet på en öl i evighet amen) och ville prata fotboll, journalistik och livet. Intill mig hade jag dessutom en trevlig ung man som skulle sjunga opera i Lissabon, det du…Han hade uppträtt i såväl Pisa och Lucca som bland ruinerna i Pompei.

Sen flög vi rakt in i solnedgången, månen tändes och staden glittrade välkomnande under oss, medan kvällen kysste dagen god natt.

Boa noite från Portugal, vi hörs i morgon bella…

Det är vackrast när det skymmer.

Ord, Kristina,

deras makt, deras betydelse. Du har så rätt i det du skriver, om att dagens spelare/politiker/artister är så alltför medietränade och hur det stjälper, inte hjälper. Enligt min mening även för dem själva. Får journalisterna bara floskler att jobba med säger det sig självt att vi måste jaga vidare på annat håll.

Jag tänker också på ordets makt och den yttrandefrihet vi redan diskuterat här, när jag läser om mordet på Boris Nemtsov. Ännu en Putin-kritiker som tystats och det blåser kallt från öst.

För att gå tillbaka till fotbollen och medieträningen. En klubb som inte var särskilt slipad och inte heller ville vara det var ju Chievo, när man blev fotbollsvärldens älskling 2001. Kommer du ihåg? En ung tränare Del Neri, de flygande åsnorna, tron på mirakel, det positiva spelet i serie A, spelarna med sina låga löner och den öppna träningsanläggningen med publik och så vi journalister som fick prata fritt med spelarna? Jag var där flera gånger på reportage, även hösten 2002, då den i mina ögon underskattade och dessutom mycket trevlige Daniel Andersson, nu som bekant MFF-capo, spelade där, och det var en annan värld, en annan fotboll.

I dag är det ett annorlunda Chievo, på alla sätt. Men likväl borde Milan ändå ha vunnit i helgen och nu sitter ju Mister Inzaghi verkligt löst. Silvio Berlusconi i egen hög person uttrycker sitt missnöje i dagens Gazzetta dello Sport och det känns som bara Inzaghi själv fortfarande tror på sitt ”jag kör vidare”.

Det gör mig ont om Milan och som, för att fortsätta prata ur vårt perspektiv, är den i särklass bästa klubb jag jobbat med, när det gäller behandlingen av oss journalister. Även om jag inte fått en timme på egen hand med Berlusconi som du när det begav sig (jag har hört  allt om helikoptern och din intervju redan förut och bara njuter varje gång. Complimenti, bravissima du.) så har Milan alltid varit exceptionellt bra på att ha att göra med oss journalister. Samarbeta, inte motarbeta, är ledordet.

När Zlatan spelade i Milan fick jag och andra journalister som följde klubben dagligen flyga med i deras plan, längst bak, till och från matcher, som en service mot oss, som lägger så mycket tid och kraft på att skriva och tala om deras klubb. Även andra lag låter reportrarna åka med men Milan var något extra i graden av tillmötesgående. Vilket inte innebar att vi inte kunde hamna i hetsiga diskussioner med presstaben. De var ju inte alltid överlyckliga precis, på Milanello, när Zlatan talade ut framför vår rosa Sportbladet-mikrofon…Men sen var det utagerat och de gick proffsigt vidare, medvetna om hans roll, min roll och deras roll, i det stora spelet.

Därför har min vänskap med många i klubben bestått och när jag var i Milano för en månad sen och föjde calciomercaton var jag alltså upp en sväng i nya Casa Milan. Andrea McLeod från presskontoret tog emot och sen blev det cornetto- och cappuccinofrukost och möten med presschef Giuseppe Sapienza samt  Beatrice, Nicola och alla de andra i det rödsvarta högkvarteret.

Mycket av det som sades kan jag inte skriva om, som du förstår. Allt som rör klubbens kris, spelet bakom kulisserna, slitningarna.

Men det nya, det kan och vill jag gärna prata om. Som planerna på den nya stadion, intill Casa Milan, där Milano-mässan ligger i dag. Du vet, luggslitna gamla Fiera Milano. De visade ritningar och pratade strategier, se mer här:

http://www.acmilan.com/en/news/show/155940

För Milan är en ny stadion ett måste, även om jag är extremt svag för pampiga, slitna, magiska, råkalla, kära gamla San Siro. Klubbens stora problem nu är ju dock att man har flyttat in i framtidens Casa Milan och man har en modern stadion på gång, om allt går rätt väg. Men Milan har ett spel som är långt, långt ifrån klubbens nivå.

Som de sa på presskontoret över påtåren: ”Missar vi en säsong till av Champions League-spel så får det allvarliga konsekvenser. En klubb som Milan klarar i längden inte att vara utanför Champions League”.

Det samma gäller förstås även Inter. Förlust nu mot Fiorentina och det står ”crisi” i många rubriker, runt båda Milano-lagen..Även Napoli åkte på stryk, mot Torino medan Lazio vann, men det värmer förstås inte ett gulrött hjärta?! I kväll blir det jobb, med just Roma, mot Juventus. Max Allegri säger att matchen ”inte blir avgörande” och det har han säkert rätt i. Men viktig är den och det vattnas redan i munnen i väntan på avspark.

Nå, åter till Milan. I fornstora dagar var det bättre och dagens höjdpunkt var när Andrea lotsade mig runt i en privat visning av det nya Milan-museumet. Som visar allt det bästa ända sen klubben grundades, presenterat med ultramodern teknik. Som journalist är man ju rätt blasé men det här var imponerade och jag rekommenderar dig, romanista eller ej, ett besök där. Man kan tillbringa timmar med att titta på gamla fotbollsskor eller surfa fram fakta kring varenda spelare från varenda säsong eller sätta ihop historiska drömelvor.

Och du…Berlusconis helikopter finns där också…

E vola, vola, si va….

Äldsta matchtröjan.

Hemma hos Milan. Här med Andrea McLeod, romare från början. Han bodde granne med Cafu som liten och det var så han kom in i fotbollens värld och nu är en av nyckelpersonerna i Milan.

En och annan pokal i troférummet. Just historien, grunden, gör att Milan kommer att komma igen. Jag har ofta skrivit om det när jag skriver om PSG: pengar gör mycket, men inte allt. Historia, erfarenhet och tradition betyder mer än man tror för en klubb. Eller vad säger du, Kristina?

Det spelades bättre boll…Mycket GreNoLi och annan nostalgi. Ljuvligt. Även för oss som inte var med då det begav sig.

En stor svensk i Milan. De två år jag följde Zlatan i rossoneri var oerhört intensiva och ingen kan förneka att det var Ibra som ledde klubben till första scudetton på sju år, 2011. Minns ännu festen…Men Zlatans tid i Milan blev för kort för att han i ett historiskt perspektiv ska kvala in bland de största genom tiderna.

Det var några snapshots från Casa Milan, återkommer med mer framöver. Ciao bella.