Cara Kristina,

sänder en tankens mimosa-kvist till dig, så här dagen efter Internationella Kvinnodagen. Visst kan det kännas fint att få de gula vårblommorna och lyckönskningar, som det är i Italien, den 8 mars. Och visst är det bra varje gång jämställdhetsfrågor lyfts. Men det bästa vore förstås om vi inte behövde en dag för kvinnor, om lika villkor vore självklart.

En manlig bekant klagade för övrigt på kvinnodagen, att det var orättvist, varpå hans rappa fru smällde till med, på 0,1 sekund: ”Vaddå, gnäll inte, resten av året är ju varje dag Internationella Mansdagen”.

Jag skriver till dig från mitt hotellrum i Rotterdam, beläget rakt över en kanal, så att jag skulle kunna öppna mitt fönster och plumsa i om 1. Det inte var 3 grader ute och isvindar och 2. Jag vore lika våghalsig som i yngre dagar. Nöjer mig med att titta ut mot siluetten av skyskrapor och giraffliknande lyftkranar och se båtarna komma och gå.

I kväll är det Holland-Sverige, damlandslaget i fotboll, och ett OS står på spel. Sverige har som du nog sett vunnit sina två första matcher och har ett fint utgångsläge. Man kan kosta på sig oavgjort, men vid förlust är drömmen om Rio de Janeiro och OS-spel över.

Det enda jag beklagar med att vara här är att jag missar Chelsea-PSG. Var på plats i fjol och även 2014, i London där jag varit korrespondent i flera omgångar. Älskar den staden och sen är det ju tredje gången gillt i kväll, kan gå hur som helst. Är inte alls säker på att PSG går vidare.

Jag landade i går kväll i Rotterdam och på en av de mest charmiga sportbarer jag varit på ”Panenka”, såg jag sen Roma-Real Madrid och åt ”bitterballen”. En slags friterade ostbollar som vi alla tyckte var goda och allt annat än bittra. Däremot måste det kännas bittert för capitano Totti, eller vad tror du? Utslagna ur Champions League och det lär väl ha varit hans sista CL-match. Inbytt när allt var över. Alla ska vi till sist blekna bort och få stiga åt sidan.

Om detta, livet och mitt möte med en nyutsläppt fånge i Milano handlar min senaste nyhetskolumn:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article22342085.ab

Milano ja…Åkte ju dit efter Turin och Rom. Min Italien-vecka var fullspäckad med möten med kollegor och fotbollsfolk, oerhört intensivt men mycket givande, inför EM och transfersommaren. Var uppe på Gazzettans redaktion, fikade i Brera med Milan-kontakt, åt middag på Torre de Pisa med en annan av mina bästa källor med mera med mera. Och, inte minst, så var jag tillbaka på San Siro.

Snart fyra år har gått sen Zlatan slutade. Det kändes som i går, den sista matchen där, och ändå inte. Regn, vardag, lördagskväll i ligan, seger mot Turin med 34.000 på läktarna. Vemod var den känsla som sköljde in i mig,  vemod och minnen. Milan må vara på väg tillbaka men man är ännu världar bort från scudetto-våren 2011.

Det försöker jag också förklara för alla italienska kollegor, med Milan-fokus, som vill tro att Zlatan kanske, kanske återvänder i sommar. Det gör han inte. Hans fokus nu är framåt. Jag utesluter inte helt en återkomst till Italien. Men definitivt till dagens Milan.

Det var en kärlekshistoria som tog slut i förtid, den mellan Ibra och rossoneri. Men den är över, fyra år har gått och allt är annorlunda.

Nu ska jag trotsa vindarna och gå ut och utforska Rotterdam.

Vet att det regnar i Rom i dag, sänder baci och abbracci,

Jennifer

PS. Du får ett fång vykort, lite Rotterdam och lite Italien-porr på sitt bästa.

Girs Just Wanna Have Fun! Power!

Buon giorno Roma.

Lunch på kontoret.

Arrivederci Roma.

Freccia Rossa genom Italien, med senaste sportnytt tillika gottigott skvaller om Totti och Ilary.

Cara San Siro.

Ciao bella.

Milano mia.

Rottedam, room with a view.

Mums.

Rotterdam by night.

Heja Sverige nu, ödesmatch i kväll.

Carissima du,

Tottopoli!

Eller vad ska man säga om Rom just nu, här i stormens öga kring Totti-affären? Du, som kan både il capitano och Roma likt få andra, skrev så målande och stillsamt lågande om det, häromdagen:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article22321201.ab?teaser=true

Kärlek och kunskap i ljuv förening, då blir journalistiken som bäst. Det gör alltid ont att se gamla hjältar åldras. Det är ingen nyhet att italienarna är bättre än vi på att vårda både minnena och de tidigare storheterna, även när de passerat zenit. Men, som du skriver, någonstans springer tiden i från en också, någon gång måste man acceptera att de där åren mellan 25 och 40 gick så svindlande fot. När man precis började få grepp om allt hade nerförsbacken börjat. För en fotbollsspelare är det ju verkligen så, eftersom kroppen till sist sviker.

Pippo Inzaghis smärta, varje gång jag pratade med honom om karriärens slut, gick nästan att ta på. Det enda han ville var att spela fotboll i all evighet, amen. Så känns det lite med Totti också.

Hur som helst, jag hoppas att det löser sig till det bästa, för honom, för Roma. Den särställning han haft i en modern storklubb är ju unik. Jag minns när jag i november i fjol, som jag då skrev om, var på Trigoria, i hans eget rum där. Med honom själv som gladiator i papp och alla minnen på väggarna. Jag aldrig sett något liknande någon annanstans, ja det ska vara Maradona i Napoli då.

Som en kolumnist skrev i la Repubblica så speglar ju Tottis situation  på ett sätt både Italiens storhet och problem. Förmågan att vårda och hylla det förgångna i dessa slit -och släng-tider men också den stundvisa oförmågan att gå vidare, modernisera, ta farväl, se framåt.

Nå, jag kommer alltid att minnas guldåren med Totti, scudetton 2001, rivaliteten mellan honom och Alessandro Nesta, då den sistnämnde ännu spelade i Lazio. Så nära och så långt ifrån–. Jag minns hur jag hamnade i en glödande flod av Roma-fans en kväll efter en viktig ligaseger och en man omfamnade en liten hund med Totti-tröja. ”Totti per Tutti”. Alltid.

Well, några som är bra på att vårda sina traditioner men ändå vara Italiens modernaste klubb är Juventus. Jag kom i går eftermiddag från Turin, reste söderut från Alpernas sluttning ner mot det andra Italien och kom i den sammetslena skymningen till Roma Termini. Bärande med mig minnet av en stor match under fullmånen, mot Bayern. Juve kommer inte att klara att vända det här, men jag hoppas jag får fel. Vem vill inte se ett italienskt lag kvar i CL? Och, hur som helst, respekt för den vändningen, bianconeris förmåga att resa sig och komma igen.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/

Nu ska jag flänga vidare till nästa möte, nästa kontakt. Vi ses snart, buona serata,

Jennifer

Det allra heligaste. Exklusivt besök i Tottis eget rum på Trigoria. Capitano och gladiatore. Sempre, vad som än händer.

Hjälteinsats? Kanske inte. Men en hjältemodig upphämtning.

Mellis i Turin.

Och här i ditt Rom blommar fruktträden utanför tv-kontoret. Det blir vår igen och vapenvila råder mellan Spalletti och Totti. Det ordnar sig. Eller, som en god vän säger: ”Livet ordnar sig ändå aldrig så det är ingen idé att oroa sig”.

Carissima du,

så lätt du tar mig vid handen, ner i din tv-soffa med lite god Barolo i glasen och San Remo-festivalen på tv. Det är bara att läsa och le, åt hur målande du beskriver spektaklet. Som ju sannerligen inte vi svenskar ska slå ner på med tanke på den Mello-hysteri som inträder varje år i februari. Som småbarnsmor kommer man inte heller undan, det är bara att gilla läget och varför inte? Jag har alltid trott på att man ska konsumera all slags kultur och på mitt nattduksbord trängs alltifrån Boye till Bamse.

Skillnaden mellan San Remo och Mello är väl annars den gamla vanliga mellan svensk och italiensk tv: alla mer eller mindre avklädda kvinnor med konstgjord påfyllning i väl valda kroppsdelar, som agerar kuttersmycken i RAI, Sky och Mediaset men som vore omöjliga här hemma i mellanmjölkens land. Årets pingla i San Remo, Madalina Ghenea, är ju onekligen något att bita i.

Så till gubbarna i Pooh! Nu ska du få höra Kristina; senast jag bodde i Milano, då Zlatan spelade i Milan, var det en annan gubbe, i ordets mest positiva bemärkelse, en plirande levnadskonstnär, som introducerade Pooh för mig, en caféägare, när han fick höra vad jag hette. På med en gammal cd bakom bardisken, fram med kaffe och en grappa och så spelade han ”Un caffè da Jennifer” för mig, en av deras klassiska låtar, från en annan tid, ett annat Italien.

”En kaffe hos Jennifer”, om ett café som inte finns längre, om en kvinna som älskade men som nu är borta. Av olika skäl har den sången kommit att betyda mycket för mig och personer i min närhet. Texten, tonläget, havet, den gamla muren där kafét en gång stod.

Italienskan är verkligen ett vackert språk, smekande sensuellt, som gjort för att sjunga på och älska till.

Apropå sjunga, jag förflyttar mig till ditt andra ämne i brevet: Juventus-Napoli. Jag skrev om matchen här:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article22261151.ab

Din analys delar jag helt, Juventus blir svårstoppade men kan krokna. Dock har jag svårt att se det, jag tror att det är autostrada mot scudetton för dem nu. Få se om Napoli håller sig på benen och inte tappar taget. Som ett visst Inter gjort. Madonna Mia! Presstystnad, extra samling med laget och total storm i nerazzuri efter förlusten mot Fiorentina. Nu är det upp till bevis för den gode Roberto Mancini…

Desto roligare att se Milan ha lite medvind igen, även om jag tillbringat en god del av dagen med att dementera att Zlatan är på väg tillbaka dit. Vi lär inte se Ibra i Milano igen, han vill vidare, mot nya mål. Men vilken form han är i! Måtte den vara över EM…

Nästa vecka bär mina vägar äntligen mot Italien bella, som du vet. Då får det bli un caffè con Jennifer och mer därtill.

Här i norr återvänder sakta ljuset och kvällarna blir allt längre och vårligt vemodsblå.

Tanti baci,

Jennifer

PS. Spanska trappan ser ut att bli fin, liksom Fontana di Trevi. Såg att en engelsk manlig supporter badat naken på Piazza Navona förresten, tv-klipp på Repubblica.it. Men han gjorde inte lika stor succé som La Ekberg…

Bella,

Long time no hear! Ibland blir det bara lite för mycket med jobb och familj och influensa och det ena med det andra.

I går var en minnesvärd dag för denna underbara, galna nation. På Juventus Stadium gick vårens stormatch av stapeln, den som skulle ge en fingervisning om vad som kommer att hända härnäst i Serie A. På TV utspelade sig finalen i Italiens mest älskade melodram, Il Festival di Sanremo alias Melodifestivalen all’italiana. Få evenemang är så otroligt avslöjande om vad det här landet handlar om, på gott och ont.

Fotbollen först. Juventus tog emot Napoli på hemmaplan, med vajande standard och öronbedövande talkörer och visslingar. De himmelsblås supportrar hade resförbud för att undvika problem med ordningen i Turin. Det var likadant fast tvärtom när Juventus spelade på San Paolo i slutet av september.

Det är för bedrövligt. Om fotbollen inte är till för i tifosi som är beredda att sätta sig på en buss eller tanka full tank, knö in sig med fem polare och köra nästan 160 mil tur och retur bara för att ha varit där och sett det ske, vem är den då till för? Jag tänker inte på huliganerna. Jag tänker på alla de andra som lever för detta. Jag tänker på människor jag har träffat från nord till syd under alla åren här och deras drömmar och nerbitna naglar. Jag tänker på alla tråkiga supporterklubblokaler där jag har sett fotbollsmiraklet göra allting skimrande och vackert oändligt många gånger. Ge fotbollen tillbaka till folket!

Juventus förlorade med 2-1 mot Napoli i höstas. Den nya säsongen var ung, Juventus var svagt och Napoli lite ostadigt. Nu var det två i princip jämstarka lag som möttes, tabellens etta och tvåa, Napoli två poäng före men med handikappet att spela borta utan supportrar. Det verkade påverka Higuain mer än någon annan. Serie A:s skyttekung var oigenkännlig. Det bidde en fingertutt.

Det var den där typen av låsta, nerviga kamp som måste vara ett helvete på plan och som får åskådarna att sitta som på nålar. Det såg ut att vara på väg mot ett ganska väntat oavgjort, när Zaza drämde till bollen som bara visslade förbi Napolis målvakt och sånär for rakt igenom nätet, två minuter från slutet. Jag led med Napoli. Det var inte rättvis, men antingen gjorde Juve det eller Napoli, det vill säga slog till i ett obevakat ögonblick.

Bara om Napoli vann, skulle ligaresultatet ha förändrats på ett avgörande sätt. Med ett försprång på 5 poäng, skulle Vesuvius kungar ha kunnat känna sig lite säkrare. I stället leder Juventus med 1 poäng, men de leder. De har tagit täten igen, mannaggia la miseria. Det ger ett psykologiskt övertag som kan vara förödande. Tillkommer dock att Juventus har lyft sig själv i håret för att klättra upp i toppen. Förr eller senare kommer tröttheten och med den en rasrisk. 13 matcher kvar.

Så till Sanremo. I Italien utspelar sig detta nationaldrama tisdag-lördag, varje år i mitten av februari. Festivalen har dödsförklarats av oräkneliga duktigpettrar genom åren, men den kommer alltid igen med förnyad kraft.

Programledaren väljs från år till år bland Rais populäraste ansikten. Till receptet hör en vacker kvinna som är där enbart för att tittas på, och en ovanlig mix av tävlingsdeltagare. Italien fortsättar att blanda alla generationer. Det är både lite patetiskt och väldigt trevligt. Ingen artist uppskattades mer än gubbgruppen Pooh, där samtliga medlemmarna närmar sig de 70. Tro nu inte att detta är Italiens Rolling Stones. Nej, det är mer som om era far- och morfäder gick upp på scenen med sina små magar och saggiga halsar och trevliga söndagskläder, och sjöng några käcka truddelutter från den gamla goda tiden.

Salongen var nära kollektiv hjärtinfarkt.

Hur gick det, undrar ni nu?

Pooh deltog inte i tävlingen. Det gjorde däremot Stadium, en grupp i samma anda som är lite, men bara lite yngre. En sentimental rockballad om en far som talar med sin dotter. Inte ett öga torrt.

Gamlingarna först med andra ord och sedan en rar ung flicka och som trea ett kärlekspar från Sicilien. Italien i ett nötskal. Glad San Valentino, baci och abbracci

Kappelinoo

PS De håller på och renoverar Spanska Trappan. Rom är aldrig fel

Carissima Kristina,

tack för dina brev och förlåt att det nu varit jag som haft så svårt att ”fatta pennan” och svara dig. Jag älskade ditt inslag om Lisa Ek och fotbollsdamerna, inte minst för kombinationen av närvaro i det lilla och samtalet kring det stora.

Jag hakar på den diskussionen, om grabbighet och gubbvälde inom fotbollen, genom att fortsätta debatten runt Roberto Mancini och Maurizio Sarri.

Du har ju redan skrivit så starkt om det absurda i att Napoli-tränaren inte skulle straffas hårdare för sina ofräscha påhopp på Mancini; ”bög” och liknande på ”hög” nivå, i svallvågorna av Inter-Napoli i italienska cupen.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article22123302.ab

I går kom så straffet och mycket riktigt, två matchers avstängning blott, och detta  i italienska cupen där Napoli redan är utslaget. Så det blir först nästa säsong. Det är ju inte klokt, rent ut sagt. Jag är ingen vän av moralpanik och pk-debatter. Men det här är så unket och galet.

Visst, Roberto Mancini är inte gay. Även om han nu skiljer sig från Federica Morelli, sin hustru sen 25 år och mor till hans tre barn. Men där ryktas ju en ny kvinna finnas med i bilden. Dyrt blir det i alla fall för il Mancio, motsvarande 360 000 kronor i månaden i underhåll är inte fy skam, även om la Morelli begärt 1,5 miljon kronor.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article22127077.ab

Men, åter till den röda tråden. Mancini är inte gay men som han säger, ”Påhoppet drabbar inte mig men alla som lider för sin sexuella läggning”. Den löjligt milda domen mot Sarri, bekräftar att det italienska fotbollsförbundet inte på allvar vill ta itu med homofoba och rasistiska och sexistiska påhopp och värderingar. Jag har träffat Roberto Mancini en hel del genom åren, både under Lazio-tiden och då han tränade Zlatan i Inter. Han är briljant på många vis men visst kan han vara dryg, som du vet. Och även furbo, listig, med, säkert. Så nog kan jag delvis förstå dem som menar att Mancini utnyttjade läget för att skada Napoli. Särskilt som vårt älskade Italien är konspirationsteoriernas förlovade land.

Men här säger jag ändå ”Forza Mancini”, till hundra procent.

Jag älskar som du vet både staden Neapel och tjusas av klubben Napoli och gläds åt att de ligger i serietoppen. Men sydländsk charm ger inte carte blanche på att svina.

Tränare Sarri sa ju det han sa, ”bög”, och hans ursäkt var ”det var det första jag kom på att säga”, när han mottog den gyllene tapiren i pris, i klassiska Striscia la Notizia.

http://video.gazzetta.it/a-sarri-tapiro-d-oro-la-prossima-volta-diro-biondo/2e310ce2-c096-11e5-b9e1-eab2aee9a845

Grattis, verkligen. ”Frocio”. Det bästa Sarri kunde komma på.

Nå, annars då? Snart ses vi. Men tills dess, vad säger du om Garcia out och Spalletti in? Jag skrev ju om Romas planer för att erövra världen, oavsett tränare, för en tid sen:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article21886794.ab

De har en del att jobba med… Men, som vi vet, Rom byggdes inte på en dag.

Många baci till dig från ett soligt men gnistrande kallt Stockholm.

A presto bella,

Jennifer

Med mannen som delat Italien i het diskussion de senaste dagarna. Vi är på Formello, tillbaka på den gamla goda Lazio-tiden. Jag hade 39 graders feber minns jag.

Carissima Jennifer,

måste bara skriva några ord till dig om det enorma gensvar jag fick efter inslaget om damfotboll i Italien som gick i Sportspegeln i går. Jag liksom dansade till jobbet i dag, en härlig måndag med strålande sol och bara några plusgrader.

Jag kan tyvärr inte sätta någon länk här, eftersom programmet inte går att se utomlands, mannaggia la miseria.

En del uppdrag gillar man mer än andra, man blir liksom förälskad i dem, och detta var just ett sådant. Det var så roligt att göra reportaget och så fantastiskt kul att titta på damfotboll, som jag faktiskt sällan får tillfälle till här. Vilken fart och vilket engagemang och, vilken humor. Det är allvar, men det är också roligt. Fotbollen är en viktig del av livet, men inte det som allting snurrar kring. I den vanligtvis så hyperspända calcion är damfotbollen underbart avslappnad och som journalist kommer du åt spelarna och tränarna.

De säger saker! Inte bara de gamla vanliga flosklerna, nej, de säger saker som får en att tänka till.

Italiensk damfotboll är i dag där Sverige var för trettio år sedan. Det är verkligen intressant det där att männens sätt att spela bara måste vara måttstocken i just fotboll. Varför jämföra? Varför inte bara njuta av olikheterna? Det klarar de flesta i tennis, i friidrott, i simning eller skidåkning, så varför inte i fotbollen? Jag ser fram emot herrlag i synkroniserad simning. Håriga ben som sticker upp ur vattnet och badmössan på sned. Sagolikt.

Men tillbaka till fotbollen. Från och med den här säsongen måste klubbarna i Serie A starta verksamhet för flickor under 12 år. Enligt hörsägen har de flesta klubbar skrivit in sina anställdas döttrar för att det ska se bra ut på pappret. Någon verksamhet i sann mening finns alltså inte. Fiorentina har tagit det på allvar och har alltså även en damklubb. Somliga andra börjar röra på sig lite, Napoli och Lazio. Det är klubbarna som har smarta människor i ledningen, som förstår att damfotbollen är på gång. Jag tror faktiskt att den härliga känslan av ursprungligt, äkta spel kan locka många tillbaka till arenorna. Inga huliganer, inga sponsorplank och tjuriga agenter, raka rör och kråka i näsan som på den gamla goda tiden. Den kloka Lisa Ek sade att hon är tacksam för att hon har fått spela fotboll under den här tiden, när det fortfarande är så fritt och rent. Hon tjänar inga stora pengar, men hon verkar faktiskt inte bry sig. Hon lever sin dröm. Hon är proffs i Italien. Hon pluggar italienska med engagemang. Hon får ett år eller två att riktigt lära känna detta vansinniga underbara land.

Jag undrar hur lång tid det tar tills den italienska damfotbollen hävdar sig även internationellt. 2014 tog U17 brons i VM i Costa Rica, vilket den motsvarande åldersgruppen på herrsidan aldrig har lyckats med. Det blev några notiser i sporttidningarna. Vinstpremien till tjejerna från fotbollsfederationens bestod i en middag vid havet.

Tjejer som spelar fotboll i Italien får fortfarande inte bli proffs. Det blir nästa mur att riva och så förstås det eviga tjatet om att damfotboll är något sorts ohälsosamt lesbiskt näste. Den sortens fördomar är verkligen tröttsamma. Huvudet är till för att tänka med, om nu någon händelsevis hade glömt bort det.

Stor kram

Kristina

PS Lite roligt måste vi ju också ha. Vad hände här: har jag slukat en eldgaffel eller?

På lördag är det match Roma-Fiorentina, damer alltså. Jag kommer att sitta spikad!

Carissima Jennifer,

måste bara skriva några ord till dig om det enorma gensvar jag fick efter inslaget om damfotboll i Italien som gick i Sportspegeln i går. Jag liksom dansade till jobbet i dag, en härlig måndag med strålande sol och bara några plusgrader.

Jag kan tyvärr inte sätta någon länk här, eftersom programmet inte går att se utomlands, mannaggia la miseria.

En del uppdrag gillar man mer än andra, man blir liksom förälskad i dem, och detta var just ett sådant. Det var så roligt att göra reportaget och så fantastiskt kul att titta på damfotboll, som jag faktiskt sällan får tillfälle till här. Vilken fart och vilket engagemang och, vilken humor. Det är allvar, men det är också roligt. Fotbollen är en viktig del av livet, men inte det som allting snurrar kring. I den vanligtvis så hyperspända calcion är damfotbollen underbart avslappnad och som journalist kommer du åt spelarna och tränarna.

De säger saker! Inte bara de gamla vanliga flosklerna, nej, de säger saker som får en att tänka till.

Italiensk damfotboll är i dag där Sverige var för trettio år sedan. Det är verkligen intressant det där att männens sätt att spela bara måste vara måttstocken i just fotboll. Varför jämföra? Varför inte bara njuta av olikheterna? Det klarar de flesta i tennis, i friidrott, i simning eller skidåkning, så varför inte i fotbollen? Jag ser fram emot herrlag i synkroniserad simning. Håriga ben som sticker upp ur vattnet och badmössan på sned. Sagolikt.

Men tillbaka till fotbollen. Från och med den här säsongen måste klubbarna i Serie A starta verksamhet för flickor under 12 år. Enligt hörsägen har de flesta klubbar skrivit in sina anställdas döttrar för att det ska se bra ut på pappret. Någon verksamhet i sann mening finns alltså inte. Fiorentina har tagit det på allvar och har alltså även en damklubb. Somliga andra börjar röra på sig lite, Napoli och Lazio. Det är klubbarna som har smarta människor i ledningen, som förstår att damfotbollen är på gång. Jag tror faktiskt att den härliga känslan av ursprungligt, äkta spel kan locka många tillbaka till arenorna. Inga huliganer, inga sponsorplank och tjuriga agenter, raka rör och kråka i näsan som på den gamla goda tiden. Den kloka Lisa Ek sade att hon är tacksam för att hon har fått spela fotboll under den här tiden, när det fortfarande är så fritt och rent. Hon tjänar inga stora pengar, men hon verkar faktiskt inte bry sig. Hon lever sin dröm. Hon är proffs i Italien. Hon pluggar italienska med engagemang. Hon får ett år eller två att riktigt lära känna detta vansinniga underbara land.

Jag undrar hur lång tid det tar tills den italienska damfotbollen hävdar sig även internationellt. 2014 tog U17 brons i VM i Costa Rica, vilket den motsvarande åldersgruppen på herrsidan aldrig har lyckats med. Det blev några notiser i sporttidningarna. Vinstpremien till tjejerna från fotbollsfederationens bestod i en middag vid havet.

Tjejer som spelar fotboll i Italien får fortfarande inte bli proffs. Det blir nästa mur att riva och så förstås det eviga tjatet om att damfotboll är något sorts ohälsosamt lesbiskt näste. Den sortens fördomar är verkligen tröttsamma. Huvudet är till för att tänka med, om nu någon händelsevis hade glömt bort det.

Stor kram

Kristina

PS Lite roligt måste vi ju också ha. Vad hände här: har jag slukat en eldgaffel eller?

På lördag är det match Roma-Fiorentina, damer alltså. Jag kommer att sitta spikad!

Carissima Jenny,

Det känns idiotiskt att ständigt be om ursäkt för att svaren kommer sent, men vad ska jag göra?

Här är jag i alla fall igen. Jag skriver till dig från Contignano i Toscana, dit jag har åkt på långhelg. Den 8 december firar italienarna den obefläckade avlelsen (l’Immacolata) och måndagen blir följaktligen en klämdag. Vi har alltså tagit tillfället i akt att åka ut på landet.

Först en kort reflektion om Serie A. Ligan har inte varit så här spännande sedan jag började jobba med fotboll i Italien. Varje vecka möbleras det om i toppen. Just nu leder Inter, tätt följt av Fiorentina och Napoli, som dock förlorade i helgen mot Bologna. Destro gjorde två mål. Var höll de målen hus när han spelade i Roma?

Jag avstår medveten från att tala för mycket om just Roma. Det är med fotbollsklubbar som med människor. Man måste älska dem i nöd och lust. Eftersom det nu råder nöd, försöker jag tänka på dem som en vårdande moder, vilket dock inte är så lätt eftersom just den rollen inte är min starka sida. Man får mer lust att vråla när de tänker plocka fram de där kroppsdelarna som italienarna ofta nämner och som börjar på p och slutar på e, för att uttrycka sig vulgärt.

Juventus har hittat sina, klättrar som galningar i tabellen och ligger just nu på femteplats, en poäng (japp) efter Roma och sex poäng efter serieledande Inter. Det är inte många veckor sedan de verkade chanslösa i Serie A. Nu är de på gång både hemma och i Campions League. Är man rättvis lyfter man på hatten.

Så ser det alltså ut. I Florens är alla lyckliga efter 3-0-segern hemma mot Udinese. Men jag befinner mig i trakterna av Siena och här leder det resultatet mest till irritation och onämnbara utgjutelse över i fiorentini. Urgammal rivalitet mellan städerna gör att man snarare motarbetar varandra än samarbetar. Historia räknas fortfarande i Italien.

Om du vill skratta lite kan jag berätta om familjens första dag på långhelg. Vi stiger upp glada i hågen. Solen strålar över Toscanas vackra kullar, cypresserna står raka som nyinryckta underofficerare och nötskrikorna flyger över vägen. Vi ska till Montepulciano, titta på den vackra gamla staden, ta ett varv på julmarknaden som rekommenderas varmt av hotellvärdinnan och sedan äta en god lunch.

Större delen av vägen känns det som att köra i en reklamfilm. Landskapet är bländande vackert och vi möter knappt en enda bil. Humöret är på topp.

Precis utanför Montepulciano tar det stopp. Trafikstockning på kullen. Vi sniglar fram efter turistbussar och personbilar. Stämningen i bilen sjunker något. Framförallt när vi har kört runt i en halvtimme utan att hitta parkering tillsammans med ett hundratal andra bilister.

Nu är det rejält surt och tyvärr finns ingen lösning på våra problem. Toscanas mer kända konst- och vinstäder är under attack från den globala turismen. Redan nu har platser som Montepulciano en sorglig touch av Disneyworld i renässanstappning. Varje hål i väggen är en souvenirbutik, eller en affär där man säljer dålig pasta i italienska flaggans färger och varför inte ett litet Colosseum i miniatyr eller en gondol. Det har förvisso ingenting med Toscana att göra, men vad spelar det för roll?

Besvikna och lätt missmodiga vänder vi och kör i riktning mot Radicofani som du förmodligen aldrig har hört talas om. Det är just det som är poängen. Det gäller att hitta sådana städer som det inte står någonting om i de mest sålda guideböckerna. Vi gaskar alltså upp oss och fortsätter på de ringlande vägarna mellan åkrar i träda och nakna vinrankor, skogstäckta kullar och ännu fler cypresser i rad.

Men vi kör naturligtvis fel och hamnar i Chianciano Terme.

Jag känner egentligen bara till två riktigt fula städer i Toscana. Den enda är Poggibonsi, som åtminstone har ett roligt namn. Det andra är Chianciano Terme, en ort med varma källor som exploaterades kopiöst på 1960-talet. Då kunde man åka på kurort och få pengarna tillbaka på sjukförsäkringen om man med ett lätt förfalskat läkarintyg åberopade lite magknip, gikt eller liknande hemska åkommor.

Chianciano Terme i dag är ett bottennapp av Guds nåde. Möjligen kan man säga att orten är så tråkig och ful att den är fascinerande för det. Det känns som att hamna på en semesterort i Ceausescus Rumänien. Dock hittade vi parkering och en bar som serverade hyggligt kaffe. Men trots de glada röda plastjulgranarna och de konstgjorda julstjärnorna i rabatten, var besöket ungefär lika skojigt som en statsbegravning.

Nåja, det gick lite bättre sedan. Vi hittade till slut Radicofani, högt uppe på en kulle och de fantastiska varma källorna vid San Filippo.

Trägen vinner och stor kram

Kristina

PS Här skulle man ligga i blöt. Fick tyvärr inte med mig baddräkten!

Käraste bella Kristina,

det här skulle blivit ett inlägg om en hektisk, stressig, intensiv men också givande jobbperiod. Men vad ska man skriva som inte verkar meningslöst, dagar som dessa, efter det som hänt i Paris? Jag säger inte ”det är ofattbart”, för det var tyvärr väntat och jag är rädd för att vi bara sett början.

Samtidigt som orden vissnar i vanmakt är klichén om att vi inte får låta oss tystas och skrämmas är sann. Så jag skriver. I sorg och vrede och vardagsplikt.

Den här tiden är som sagt alltid årets mest fullbokade för mig, de första veckorna i november. Först Guldbollen-middagen med juryn från Aftonbladet och Svenska Fotbollförbundet där vi väljer vinnaren. Inte så svårt val de senaste åren, men dock.

Så reste jag till Paris för att intervjua Zlatan. Ett fint möte med spelaren som jag träffade första gången för 12,5 år sen och som jag sett gå från hetsig, hungrig yngling till världsstjärna. Inte alltid lätt att handskas med, alltid en utmaning, på gott och ont. I dessa intervjuer mest på gott. Jag struntar i att prata spelsystem och senaste matchen, som alla andra ändå frågar om. Det blev istället ett samtal om livet, ödet, framtiden, Italien, USA, barnen, filmroller och mycket annat. Zlatan uppskattar väldigt mycket att prata om annat än fotboll och är avslappnad när vi pratar.

Intervjun här, om en historisk prestation, allt det som varit och allt det som ska bli:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/frankrike/zlatan/article21732919.ab

Jag skrev den också för Gazzetta dello Sport och det är otroligt hur stor Zlatan ännu är här, drygt tre år efter att han tvingades lämna Milan och Milano.

http://www.gazzetta.it/Calcio/Serie-A/Milan/09-11-2015/ibrahimovic-il-milan-top-volevo-restarci-potevo-tornarci-130859062246.shtml

Telefonen ringde  i dagar sen: Telelombardia, Italia 1, Radio Tele24, Roma Radio…Alla ville prata om grande Ibras hyllning till Italien. De är för roliga, herrarna i fotbollsprogrammen. Jag och min caro amore till man stod på trottoaren i Rom-kvällen och skulle äta en sen middag på La Zanzara, Myggan, rekommenderas om du inte varit där. Telelombardia ringde och jag var med i sändningen och sade mitt men mest tävlade de rara experterna om att veta bäst och prata mest. Som brukas.

I onsdags var jag ute på kära gamla Trigoria som dock blir allt mer modernt, vet inte om du varit där på ett tag? AS Roma satsar stort mot framtiden, man vill behålla det familjära men tvätta bort det provinsiella, bli modernare, mer internationella. Satsning på egen tv är del i lanseringen av klubben på ett större plan. Jag var i Roma TV, i solen, och strosade sen runt, hälsade på Garcia, kikade in på Tottis kontor och klappade varginnan med Romulus och Remus.

Dagarna har gått fort med väldigt mycket arbete och jag har njutit av att gå runt i de vanliga kvarteren, sitta på tv-kontoret och jobba och äta pastalunch med hela gänget, kollegor och vänner och sen åka hem sent slutarbetad, i den rodnande Rom-skymningen på bönpallen på vespan.

I torsdags blev det tidig uppstigning och tåget till Carpi via Bologna och Modena genom ett mjukt höstligt Italien med rodnande vinstockar och gulnande kastanjeträd. Jag fick samma känsla när jag kom till serie A-nykomlingen Carpi som i Chievo hösten 2001. En annan slags fotboll; öppna famnar istället för avvisande högfärd. Fotbollen som den var och borde vara.

Det var som den sortens intervjuer du alltid fick göra förr också: man fick komma in överallt, slippa filma framför en trist sponsorskylt, ingen presschef som övervakade oss. Iställt fick vi filma hela träningen och Riccardo Gagliolo, svenskitalienaren som vill spela i blågult, bjöd på lunch på Ristorante Carducci. När vi satt där, med smäktande lokala godbitar, inte minst husets tortelloni, under solen, med lite vin, och pratade fotboll, då påmindes jag ända in i hjärtat om varför jag älskar Italien.

Här ser du inslaget, Gagliolo får också visa hur det är med kunskaperna i svenska:

http://tv.aftonbladet.se/abtv/articles/98509

Sen kom fredagen och vi satt där på kvällen med tallrikar med tortellini in brodo och en film på tv när sändningen avbröts för breaking news från Paris. Smärtan, chocken, vetskapen om att vi är i krig.

På lördagsförmiddagen jobbade jag med nyhetsartikel om terrorhotet mot Rom:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21765248.ab

Men allt måste gå vidare och det gjorde det ju, som du vet, redan i går, när jag arbetat klart. Så underbart det var att ses och ha så mycket tid med dig, i vårt Rom. Luncha vid marknaden på Piazza delle Coppelle. Ta en cappuccino nära Campo de’ Fiori, dricka aperitivi utomhus i skymningen på Bar Peru och sen avsluta med middag i Prati. Och prata fotboll, politik, krig, fred, barn, livet, kärlek, smärta och passion med en så klok och levande kvinna.

Buona serata, bella, du får ett fång vykort. Baci

Fint att vara tillbaka i Paris. En vecka före terrordåden. Fria, stolta, vackra Paris.

Det finns bara en boss i Paris, enligt bossen själv…

Med guldgossen.

Tillbaka på tv-kontoret i Rom. Här spelade vi in tre säsonger TVZ.

Gagliolo – vår näste landslagsback?

Ljuvligheter på Carducci i Carpi.

Sötnos.

Bella Italia. Mycket resande för mig dessa veckor. Skönheten mitt i tröttheten.

Hänger lite på Roma TV, på Trigoria.

På hemväg från jobbet.

Du vackraste. Kyrkan alltså. Dess stolta upplysta profil mot himlen. Evig.

Che bella giornata, med dig, carissima.

Pray for Paris. Vi gick till Franska ambassaden på Piazza Farnese, såg blomsterhaven och de små men starka ljuslågorna i det stora mörkret.

Carissima Jennifer, Det härliga med Rom är att man skrattar ofta. I morse köpte jag bussbiljetter i tobaksaffären runt hörnet. Killen fick gå in och hämta en ny låda i sitt förråd och när han öppnade den såg han att det är foton av Lazio på den senaste upplagan biljetter. Han såg helt förskräckt ut, eftersom han jobbar i ett område där laziali smyger längs väggarna för att undvika alla romanisti: Dio mio, vrålade han. De har satt Lazio på bussbiljetterna. Nu får jag hålla på och bråka med i romanisti hela dagen! Vi kom överens om att det delar Rom mitt itu att ha Lazio på biljetterna. En del smitare på bussarna kommer säkert att ange som skäl att de inte kan tänka sig att köpa en biljett som pryds av Antonio Candreva. Jag tycker han är rätt snygg, men det är ju en annan historia. Och när Totti fyllde 39 var det hans fina nuna som satt på biljetten, så det hela får väl betraktas som rättvist. Det drar ju ihop sig som du vet. På söndag är det derby och staden kokar. Båda lagen kommer styrkta men trötta till Olympiastadion, Roma med sin seger över Bayer Leverkusen i Champions League och Lazio med sin mot Rosenborg i Europa League. Jag såg gladiatorernas match och höll på att bita av mig naglarna av nervositet. Varför kan Roma aldrig spela med is i magen i internationella sammanhang? Och varför måste man i princip dö tre gånger i varje match, eftersom Rom kan ha vilken ledning som helst och ändå sluta som förlorare? Jag vet inte hur många gånger allt har ställts på ända i 91 minuten. Därför var jag alltså rätt spänd efter Pjanics straff, men den här gången gick det ju lyckligtvis vägen. Er Pupone satt på läktaren och log och Grazie Roma vrålade ur högtalarna. Jag vet inte hur många veckor det är till Barcelona-Roma och föredrar att inte veta det. Just nu är det för mycket. Inte minst med tanke på söndag. Om derbyt uttalar sig ingen äkta tifoso i förväg på grund av vidskepelse, så något mer får du inte ur mig. De troende ber, de andra besvärjer den heliga varginnan eller örnen. En del talar ett sorts konstigt kodspråk för att inte säga vissa ord som skulle kunna förstöra alltihop. Det där med skrock är verkligen jobbigt. Om allting hänger på att man trampar på fel streck mellan två trottoarplattor eller uttalar ordet scudetto blir livet ganska besvärligt. Med min Laziobussbiljett i handen satte jag mig alltså på 51:an för att åka till jobbet. Jag gick in på banken, där det var ovanligt folktomt. Mitt bankomatkort har krånglat, så jag bad att få det utbytt. Det tog en evinnerlig tid. Allting är så otroligt byråkratiskt i det här landet. Efter att ha svarat på ett helt batteri med frågor, säger bankmannen: Vad hette er mor som flicka? Mamma och fotboll, vi är i Italien. Baci&abbracci Kristina   PS Fontana di Trevi återinvigdes i början av veckan efter 16 månaders renovering. Undrar vem som får bada där på söndag?