Av en händelse fastnade jag framför en repris av SVT:s ”Kung i 40 år” häromdagen. Sedan såg jag ”Året med kungafamiljen” på SVT Play av bara farten. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare men jag kände att jag behövde nedteckna några av XVI:s svar och även kommentera dessa för att uppnå den inre frid som krävs för att orka vara ledig en vecka till.

SVT:s reporter Sara Bull ställer frågorna, och hon tar tjuren vid hornen direkt…

När jag läste intervjun med Zlatan Ibrahimovic i Expressen på juldagen reagerade jag, precis som många andra, till att börja med på två saker: Var blev följdfrågorna av? Vilket arrogant och hånfullt försök till skämt, det där om den signerade cykeln.

Att ställa följdfrågor är nu inte det viktigaste under en intervju, det viktigaste är att få intervjuobjektet att prata. Sedan får debatten följa därefter.

Det har den sannerligen gjort, så ingen skugga över reportern Mattias Larssons arbete, ingen större i alla fall.

Debatten handlade till en början om cykel-uttalandet, det var magreflexen. Mycket av det andra Zlatan sa var visserligen lika problematiskt men det är samtidigt sådant som har sagts väldigt många gånger tidigare.

Men det handlar också om vem som säger det, och jag tycker att Nilla Fischer kom att uttrycka det bra senare:
– Visst, många innan honom har pratat om damfotboll på det viset men det har ju varit bittra gamla män. Inte framgångsrika män som Zlatan. Det finns massor av unga människor som lyssnar på honom och när han säger något så här skadar det väldigt mycket.

Zlatan, som tjänar 120 miljoner om året, såg det plötsligt som sin uppgift att sparka nedåt, mot damfotbollen, för att försvara Anders Svensson, den här höstens mest hyllade svenska herrfotbollsspelare efter honom själv.

Zlatan gjorde det i skydd av ett i sammanhanget helt meningslöst resonemang om att man inte ska jämföra herr- och damfotboll. Men käre Zlatan – vem har jämfört kvaliteten, passningarna eller hårdheten på skotten? Det som diskuterats är om förbundet för Sveriges största folkrörelse som rymmer damer och herrar, pojkar och flickor, ska uppmuntra och uppskatta ett landskampsrekord på samma sätt för båda könen.

De flesta som tänker i åtminstone två led tycker förstås det. Herrspelaren bör inte få en bil och damspelaren en cykel utan det ska vara lika när det kommer till att uppskatta och uppmuntra förbundets egna aktiva – oavsett vilket landslag som tjänar mest pengar för stunden (hur mycket pengar drar förresten herrlandslaget in ställt mot deras kostnader nu när de missat två av de tre senaste mästerskapen?).

Det är ändå sorgligt att se hur ett antal arga män eldar på varandra i Aftonbladets kommentarsfält. Men på den mest förekommande åsikten ”Zlatan säger bara det alla tycker – man ska inte jämföra” är svaret enkelt: Grattis, ni har precis levererat ett icke-argument, en självklarhet som aldrig varit en del av den här diskussionen.

Men visst, för skojs skull kan man så klart jämföra. Då kan man också börja med alla filmningar inom herrfotbollen, alla maskningar, klungbildningar, gnäll, tjafs, supporterproblem, hutlösa biljettpriser, korruption, ekonomisk brottslighet, uppgjorda matcher, genomkommersialiseringen, miljonlönerna, pengarullningen och allt annat som gör att damfotbollen befinner sig betydligt närmre idrottens kärna vilket är ett tungt argument om man nu ska jämföra – vilket man alltså inte ska.

Zlatan har i efterhand försökt skylla det mesta av debattens vågor på medierna – han brukar skylla på medierna när det blåser – men det var inte ”medierna” som plötsligt skulle dela ut lyxbilar till redan välbeställda, det var inte ”medierna” som gav Svensson en bil och glömde Therese Sjögran, det var inte ”medierna” som kapade Caroline Segers Instagram och skrev om hur det är att känna sig förminskad, det var inte ”medierna” som tvingade förbundskapten Pia Sundhage att uttala sig kritiskt, det var inte ”medierna” som bad Anders Svensson ringa Sundhage för att hitta en väg framåt. Framför allt var det inte ”medierna” som fick Nilla Fischer att sätta pricken över i:et.

Däremot var det ”medierna” som till slut fick Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson att slita sig från julfirandet för att skicka ut ett pressmeddelande via förbundets hemsida där han försökte släta över hela diskussionen.

Det var en rimlig ansträngning i svensk fotbolls mest intensiva debatt i år, tyckte dess högste chef – och högg in på kalkonen.

Det räckte förstås inte, och det hade varit oacceptabelt om ”medierna” nöjt sig med ett pressmeddelande. Nilsson har därefter avkrävts på fler svar i olika intervjuer i alla medier som bevakar svensk fotboll, precis som en makthavare inom ett annat områden än fotbollen hade fått göra. Den som inte förstår medieintensiteten, kommer att förstå när hen blir lite äldre.

Svenska Fotbollförbundet ska förstås inte lägga munkavle på Zlatan, och det är det heller ingen som kräver. SvFF har däremot ett ansvar att visa var de står i debatten även om deras åsikter går på tvärs med Zlatans. Någon som vet vad Karl-Erik Nilsson tycker?

Jag tror inte Karl-Erik Nilsson är så dum att han tänker att Zlatan slutar i landslaget om han får mothugg från en förbundsordförande. Har Zlatan sagt att han har motivationen att köra ett EM-kval och ett EM till för Sverige, så skulle det knappast förändras av att han och Karl-Erik Nilsson har olika åsikter om damfotboll. Så funkar inte Zlatan, och det handlar knappast om en sådan rädsla från förbundsordförandens sida.

Däremot väljer Nilsson det han trodde skulle bli den enklaste och bekvämaste vägen för honom själv och hans vapendragare Mikael Santoft som var hjärnan bakom att rulla ut den där Volvon på röda mattan. Karl-Erik Nilsson väljer att inte stå upp för den jämställdhet han påstår att hans förbund arbetar för och anser viktig. Det är fegt och slött, och han har även i tidigare frågor som handlat om grundvärderingar flytt eller försökt vifta bort det. Nilsson var till exempel inte på plats vid truppresentationen inför Irland när Alexander Gerndt skulle göra comeback (Gerndt lämnade senare återbud på grund av reaktionerna), Nilsson var inte på plats när Miiko Albornoz kom med i januaritruppen härom veckan.

Svensk fotboll förtjänar en ordförande som brinner till hundra procent för svensk fotboll och allt som hör svensk fotboll till. Den ordförande de har nu verkar vara mer eller mindre ointresserad av alla frågor som tenderar att bli lite besvärliga, och en sådan ordförande bör svensk fotboll inte ha under 2014.

…mest handlingskraftige:
Hockeypampen Percy Nilsson. Han tog en hel nations 30-åriga frustration på sina axlar – och agerade. Genom att sätta en borr i däcket på en tutande glassbil. Tänk er scenen där Percy hör oljudet, hämtar borren och tänker: ”Nä nu jävlar får det vara nog”.

…frukt:
Päron.

…minst handlingskraftige:
Fredrik Reinfeldt. När Djurgårdstränaren Magnus Pehrsson upplevde sig hotad och avgick – och tog ordföranden Tommy Jacobson med sig – slog statsministern på stora trumman och kallade till presskonferensen. Ett drygt halvår senare är frågan fortfarande aktuell: Vad har du gjort, Fredrik?

…viktigaste:
Tack vare ett stort engagemang från framför allt fotbollssupportrar blev det en bred debatt om 51-procentsregeln. Den resulterade senare i att grundskyddet för föreningsdemokratin blev kvar.

…sorgligaste:
AIK-målvakten Ivan Turina gick bort, endast 32 år gammal.

…vackraste:
Minnesceremonin för Ivan Turina  på Friends. Tifot, rosorna bakom målet, AIK:s och IFK:s spelare arm-i-arm innan avspark.

…lag:
Malmö FF. Förmodligen det yngsta lag som någonsin vunnit allsvenskan, truppens snittålder är 23,8 år. När förbundskapten Erik Hamrén presenterade januaritruppen hade MFF med åtta spelare – vilket är startelvan minus Markus Halsti (från Finland), Ricardinho (från Brasilien) och nyblivna Tysklandsproffset Jiloan Hamad. Dock ställer jag mig lite frågande till uttagningen av Emil Forsberg och Simon Thern.

…effekt:
Per-Mathias Högmos Djurgårdsförvandling är sensationell. Ett av de tydligaste exemplen jag har sett på vad en riktigt bra tränare kan åstadkomma. Utan Högmo var Djurgården ett bottenlag – med Högmo tog de poäng som ett topplag.

…snedträff:
Jag själv som tippade att Häcken skulle vinna allsvenskan. Till mitt försvar: Häcken är årets gåta, trots en ruskigt stark trupp och tydlig idé om hur man vill spela fotboll var de regerande silverinnehavarna aldrig nära toppstriden.

…gräsligaste:
Den fortsatta plastgräsutbredningen på svenska elitfotbollsarenor.

…backlinje:
Pelle Olssons raka femma som bland annat nollade Elfsborg på Borås Arena.

…spark:
Helsingborgs hjälptränare Erik Edman sparkade Rachid Bouaouzan i huvudet – och fick sparken. Rachid alltså.

…spark 2:
Elfsborg sparkade mycket överraskande Jörgen Lennartsson som inte stod för samma sorts fotboll som föreningen vill spela. Resultatmässigt förändrades dock ingenting och Lennartsson är den förste tränare som fått sparken efter att ha lett ett lag till SM-guld och Europa League-gruppspel.

…bomb:
Någon placerade en skarp laddning på nya Tele 2-arenan i samband med att Djurgården skulle spela en testmatch – och någon testmatch blev det aldrig. Ytterst obehagligt.

…stjärna:
Idol-Kevin. Har förmodligen skrivit fler autografer än Zlatan i år.

…mål:
Mauricio Albornoz gjorde BP:s andra mål mot Halmstad i sista omgången. Det innebar att BP slapp kvala – och att jag blev tvungen att ge min basker till Bojan Djordjic. Sista gången jag gjorde ett offentligt vad. Ett. Ynka. Mål.

…mål 2:
Kennedy Igboananikes bicycleta mot Halmstad.

…mest kritiserade:
Friends Arena. Fanns det någon som under 2013 sa ett enda positivt ord om den fotbollsarenan? Ja förutom Svenska Fotbollförbundets omvärldsbevakare Jonas Nystedt då.

…profil:
Jim Jaber, Sportbladet.

…allsvenska spelare:
Jiloan Hamad. Har alla förutsättningar att ta sista steget i Hoffenheim.

…landslagsspelare:
Svårt att komma runt Zlatan här va?

…Zlatan-citat:
Finns som vanligt en hel eka att ösa ur. Som svaret på den oväntade schackfrågan från norske murveln. Zlatan formulerade allt schacksporten handlar om i en mening: ”Jag vet att de som spelar tänker framåt, det är väldigt smarta människor”. Roligast var nog häromdagen när han förklarade varför han trivs så bra i naturen: ”Älgarna känner inte igen mig”.

…citat:
AIK:s Nabil Bahoui om Friends: ”Planen var bra i premiären, sedan har de haft massa konserter med Bruce Willis eller något sånt”. ”Bossen” har fortfarande inte hämtat sig efter den kapningen.

…term:
Brottarfotboll. Den får Thern sr vara nöjd med, snacka om ett uttryck som satte sig direkt.

…beskrivning:
”Idioter, bonnläppar och rasister”. Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund kan sitt parti?

…avslut:
Allsvenskans två långkörare på tränarsidan – Nanne Bergstrand och Pelle Olsson lämnade Kalmar respektive Gefle. För att 2014 dyka upp i Hammarby och Djurgården – två klubbar som inte direkt är kända för kontinuitet på tränarsidan. Nya tider nu?

…svek:
Rikard Norlings och Malmö FF:s beslut att inte berätta för fansen varför det blev skilsmässa.

…burop:
När Alexander Gerndt byttes in på Friends mot Portugal visade en mycket stor del av publiken vad de tycker om hans bagage.

…mest upprivna:
Khennet Tallingers Disciplinnämnd. Besvärsnämnden rev upp deras två tyngsta domar – Djurgården-Mjällby och Hammarby-Gais. Även domen efter Svenska Cupen-finalen (IFK Göteborg-Djurgården) var en märklig kompromiss som säkert hade ändrats om någon överklagat. Nu var ingen tillräckligt besviken för att göra det. Hur som helst ett dåligt år för DN.

…sämst förberedda:
Erik Hamrén på presskonferensen härom veckan angående att Miiko Albornoz var uttagen i landslaget. Förstod förbundskaptenen inte att det skulle bli frågor? Den villkorliga domen är avtjänad först våren 2015. Jag förstår heller inte förbundets stress. Om Miiko nu lockas av Chiles landslag – och skulle välja det i stället på grund av att han hade fått stå över en januariturné – då hade det väl fått bli så då (även om jag tycker att han är en intressant högerback för framtiden).

…filmer:
1. Jakten av Thomas Vinterberg.
2. Cloud Atlas av Andy och Lana Wachovski.
3. Beasts of the southern wild av Benh Zeitlin.
4. Prisoners av Denis Villeneuve.
5. The Hunger Games: Cathing fire av Francis Lawrence.
BUBBLARE: Känn ingen sorg av Måns Mårlind och Björn Stein.
(Jag har inte hunnit se Odells Återträffen och McQueens 12 years a slave ännu).

…sämsta film:
Man of Steel. Den besvikelsen.

…radio:
Narkotikalandet av Randi Mossige-Norheim.

…skivor:
1. Det kommer aldrig vara över för mig av Håkan Hellström.
2. Hosiana av Lars Winnerbäck.
(Har det släppts några fler plattor av värde?)

…låt:
Wake me up av Avicii.

…tv:
På Spåret.

…serie:
Äkta människor.

…supporter:
Tony Ernst, SFSU:s ordförande. Men organisationen och fotbollen skulle tjäna på att de blev mer synliga, kanske via en mer påkostad hemsida där fans kan samlas runt aktuella debatter. www.sfsu.org är väl ledigt?

…supporter 2:
Anders Ung, den ensamme BP-mannen i Skåne. En vacker scen när Bojan Djordjic bjöd upp honom till Bromma.

…mest självklara:
Att Özcan Melkemichel skulle komma tillbaka efter första avhoppet.

…mest självklara 2:
Att Syrianskas allsvenska äventyr skulle ta slut, förr eller senare. Men den stora lilla föreningen är värd respekt och hyllningar för att de tog sig upp och höll sig kvar två gånger.

…medalj:
U17-laget tog VM-brons, jag fastnade för Häckens väldige inhopparen Carlos Strandberg, 17. Men framgången är svåranalyserad – Sverige hade svårt att föra spelet, det var välorganiserat coh utnyttja motståndarnas misstag som gällde. En bra bit från Erik Hamréns fotboll. Hur ska vi ha det egentligen?

…engagemang:
Vanligt folks reaktion mot att nazisterna marscherar igen. Att det finns  stöd för nazismen år 2013, även om det rör sig om  få människor, är så obegripligt att det knappt går att förstå.

…planstormning:
Demonstrationen mot nazism på Kärrtorps IP…

…tonåringar:
Fanns en del att välja på. Daniel Amartey, 18, Djurgården och Melker Hallberg, 17, Kalmar för att nämna två. Men jag lägger min röst på ytterligare en Häcken-spelare – Simon Gustafsson, 18. Jag gillar hans fältherre-egenskaper.

…obesvarade fråga:
Anmälningarna mot övervåld från polisens sida tycks ha ökat enormt. Vad beror det på? En, ny hårdare polistaktik eller mer anmälningsbenägna supportrar? Det är en fråga vi journalister bör se till att besvara under 2014.

…flopp:
Mohamed Bangura. Ett dyrt lån som bidrog med väldigt lite.

…värvning:
Magnus Eriksson. Ett dyrt (?) köp som bidrog med väldigt mycket.

…miss:
Modin så klart!

…miss 2:
Mikael Santoft. Förbundspampen kom på idén att ge Anders Svensson en bil. Sedan gick allt fel.

…miss 3:
Daniel Majstorovic. Mittbacken struntade i att komma till en AIK-match där han skulle sitta på bänken. Förklaringen ”Jag är en professionell spelare som inte ställer till problem” kan man le  åt så här i efterhand. Efter det spelade han inte en minut – vilket i och för sig känns  långsint av tränare Andreas Alm då Majstorovic bad om ursäkt och trots allt lyfte lön.

…felbedömning:
Djurgårdens Magnus Pehrsson som aldrig såg potentialen i Kennedy Igboananike.

…match:
Bayern München körde över Barcelona i Champions League-semin med 4-0 hemma och 3-0 borta, och Barcas storhetstid var över.

…match 2:
Brasilien körde över Spanien i Confederations Cup med 3-0.

…match 3:
Playoff-mötet mot Portugal. Zlatan vs Ronaldo, en match hela världen pratade om och den hetaste landskampen på svensk mark sedan…EM 1992? Det var drag runt landslaget igen på ett sätt det inte varit sedan mitten av -00-talet. Tyvärr dippar det rätt tungt efter VM-missen. Allsvenskan 2014 blir extremt viktig för svensk fotboll.

…årets sommarpratare:
Lars Lagerbäck. Fortfarande så irriterad på medierna, trots att han knäcker extra som journalist mellan vulkanutflykterna. Fast det är klart, då får han ju betalt.

…mest omdiskuterade fotbollspamp:
Johan Segui, AIK:s föreningsordförande. Talesperson under Uppdrag Granskning-stormen, sedan i fokus när han fick en kram av en huligan. Extremt skicklig i mediala sammanhang.

…lok:
Pia Sundhage. Som hon kämpade och slet inför dam-EM med att bygga intresse. Och intresse byggdes. Sedan dog det tyvärr ut snabbt igen efter turneringen.

…lok 2:
Daniel Amartey, Djurgården, trampade i väg över hela planen mot IFK Göteborg för att fixa straffen som betydde 2-1 femte tilläggsminuten. När Amartey springer står de andra stilla.

…tack för allt:
Anders Svensson slog Thomas Ravellis  landskampsrekord och tackade  för sig. Du kommer att vara saknad, Anders. I landslagsgruppen, på planen och i den mixade zonen.

…tack för allt 2:
Daniel Tjernström, Henrik Rydström, Stefan Selakovic, Mattias Hugosson och Daniel Andersson – allsvenskan är ett par tunga profiler fattigare 2014. I alla fall på planen.

…back:
Regeringen som till slut backade om polisnotorna.

…skägg:
Tveklöst Alexander Östlunds…

(Bilden är från ”Salles” Instagram).

…vad-har-jag-glömt:
Luis Suárez fenomenala höst, Sepp Blatters Ronaldo-immitation, Falkenbergs bragd, Henke Larssons nya jobb, spelskandalerna, gästarbetarna i Qatar, demonstrationerna i Brasilien. Jürgen Klopps intåg i världsfotbollen, Martin Mutumbas busskort, Christoffer Källqvists dribbling och antagligen väldigt mycket annat högst relevant.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

FJOLÅRETS PROFETIOR
”2013 vinner AIK allsvenskan, Sverige missar VM i Brasilien, damerna går till final i EM i Sverige, bloggen går i graven, Barcelona tar hem Champions League, Messi vinner Ballon D’or och Zlatan håvar in sin åttonde guldboll”.

ÅRETS PROFETIOR
2014 vinner AIK allsvenskan, Brasilien vinner VM i Brasilien, bloggen går i graven, Real Madrid tar hem Champions League, Ronaldo vinner Ballon D’or och Zlatan håvar in sin nionde guldboll.

Bloggen tar nu semester några veckor och avslutar med ett ordspråk om julmat och juldryck som gör att vi inte behöver ha så dåligt samvete: ”Det är inte dagarna mellan jul och nyår som är problemet, det är dagarna mellan nyår och jul”.

God jul, gott nytt och missa för fan inte Ivanhoe.

Ni har säkert sett att bloggen varit dåligt uppdaterad det senaste.

Det här är inget ”gråta ut”-inlägg.

Jag älskar mitt jobb, jag är en av världens mest privilegierade människor, jag ska åka till Brasilien för att följa Brasilien under sommarens fotbolls-VM och dessutom få bra betalt för det. Det är en sådan otrolig dröm som går i uppfyllelse, jag kan inte sätta ord på det…eller jo det kan jag, det är mitt jobb att sätta ord på saker.

Brasilien födde mitt fotbollsintresse. Jag var sex år, jag låg på gräsmattan med min mamma som solade, jag bläddrade i Panini-albumet, jag klistrade in Zico, Socrates, Eder och Falcao (eller ”Falkång” som Grive kallade honom i tv-sändningarna)…

…det här laget lärde mig det jag behövde veta om fotboll som liten: Jag trodde inte att de kunde förlora. Jag kunde inte förstå att de hade förlorat mot Italien när jag hörde slutet på en radioapparat i sommarstugan. Jag grät tårar av kärlek för första gången i mitt liv. Kärlek till en sport och ett lag som skulle prägla mig resten av livet. Först långt senare kunde jag förstå och uppskatta det Italien gjorde men förlusten rev upp ett sår som nya Brasse-vinster bara tillfälligt kan läka.

Det här är inte supporterskap till ett lag – jag skulle följa Torbjörn och hans Blåvitt intensivt i många är därefter – men mitt Brasilien 1982 är en kärleksbeskrivning till sporten fotboll.

Jag har varit den trogen sedan dess.

2013 är året då jag har börjat vackla.

Efter ett liv som fotbollssupporter, elitfotbollsspelare och fotbollsjournalist har jag allt mer känt att lågan inte brinner på samma sätt längre. Jag går inte till jobbet längre och känner att nu ska jag, tack vare den ställning jag har, berätta något nytt om fotboll som ni kan läsa och vi sedan kan diskutera.

Det finns förklaringar till det. En är den maskinella journalistutvecklingen där nätets krav på snabbhet har inneburit att vi vi inte längre hinner reflektera innan vi ska tycka och tänka, det har blivit viktigare att vi är snabba än att vi har något att säga, det ska delas på de sociala medierna, annars är inget längre något värt. När folk inte längre är beredda att betala för journalistik, då får vi sälja något annat i stället.

Men det är på dessa sociala medier som energin dräneras. En tveksam formulering, och du har hela AIK-twittermaffian efter dig. @blisk och andra jagar dig, hånar dig, förlöjligar dig och ditt brott är att du älskar fotboll men inte tycker som dem.

Det blir som en pöbel i dess lägsta form (efter Sverigedemokraters och andra extremisters flocktaktik ).

Det innebär konkret att jag avstår vissa frågeställningar för jag känner att jag orkar inte ta emot hatet och hånen,  jag hinner inte ta diskussionen i morgon, jag vågar inte stå upp för värden som är viktiga att stå upp för, eftersom jag kommer att bli hånad och hatad av människor som inte tänkt igenom saker längre än till magreflexen.

Det här är den journalistik som i dag premieras, den som inte är provocerande, den som sprids och älskas medan de obekväma men relevanta rösterna sakta tigs ihjäl.

Jag hoppas att 2014 blir året då Brasilien ger mig glädjen och kraften att fortsätta våga och orka, så som ni en gång födde min kärlek till fotbollen.

Under en arbetsresa med svenska fotbollslandslaget i Costa Rica blev jag bjuden på middag hemma hos en högt uppsatt politiker. Hon tillhörde dåvarande presidenten Oscar Arias innersta krets och över nationalrätten Arroz con pollo lärde jag mig en del om det centralamerikanska landet. Fattigdomsrelaterade samhällsproblem och kriminalitet diskuterades ofta och gärna utifrån ett ”vi och dom”-perspektiv. Både politiker och vanligt folk pekade på människor från Nicaragua, Panama och Colombia som troll och häxor.
”Utan Dom har Vi egentligen inga problem”, tycktes man anse.

Jag tyckte att resonemanget lät ogenomtänkt. Låt säga att Costa Rica hade deporterat varenda colombian redan påföljande eftermiddag (vilket omedelbart lett till en rad negativa effekter), så skulle det fortfarande krävas enorma ansträngningar innan landet närmade sig Sverige vad gäller levnadsstandard och brottslighetsnivå.

Väl hemma skrev jag en krönika i Aftonbladets numera insomnade sportmagasin S. Ingen märkvärdig text, bara en ögonvittnesskildring om att det överallt i världen verkar finnas ett behov att skylla länders problem på människor med annan nationalitet, religion eller kultur. Jag beskrev synsättet som ”omodernt och förlegat” och ondgjorde mig över att ”vi och dom”-perspektivet även vädras av ett fåtal moderata och folkpartistiska politiker, samt förstås av sverigedemokrater men de hölls utanför debatten på den här tiden.
Året var 2008.

Inte ens i min vildaste fantasi anade jag hur det skulle låta fem år senare. Nu ställer statstelevisionens tyngsta samhällsprogram frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” och migrationsministern menar att ”volymen av invandrare bör minskas”. Ett främlingsfientligt riksdagsparti får tio procent i opinionsmätningarna trots att det bygger hela sin politik på ett ”vi och dom”-perspektiv. Och trots att dess företrädare om och om igen avslöjas som rasister.

Sveriges och Costa Ricas samhällsproblem är väsensskilda, det inser alla – ändå drar fler och fler i Sverige plötsligt samma slutsats som i Costa Rica, det vill säga att även här är invandringen roten till grundläggande problem. I Costa Rica skylls det på människor från Nicaragua, Panama och Colombia – i Sverige på muslimer och somalier med flera.

Jag har funderat på vad det är som gör att jag själv aldrig har känt behovet att skylla på ”dom”, och det kan ha med fotbollen att göra. Jag är uppvuxen i den, uppfostrad av den och har levt helt hela mitt yrkesliv med den. Lagidrott är främlingsfientlighetens och rasismens motvikt. På planen har du inte tid att fundera över var folk kommer ifrån. För att nå framgång måste alla resurser utnyttjas. I omklädningsrummet gör gemenskapen dig färgblind. En gång fick jag frågan ”Men har du spelat i ett ’invandrarlag’ då?”. Jodå, tre säsonger i Arameiska Syrianska i Botkyrka och jag var den ende som inte hade utländskt påbrå. Vi var grymma.

Ibland tänker jag att Sverigedemokraternas framgångar hänger ihop med just det här. I dagens allt mer individualistiska Sverige tycks färre och färre se samhället som ett lag där alla behövs och kan fylla en funktion som gör kollektivet bättre och starkare. I stället handlar retoriken om att ”vi måste våga prata om problemen med invandrarna”.

När jag tittar på mina juggegrannar ser jag inte dem som ett problem. Den ene är tränare för Assyriska, den andra sitter i kassan på Bromma flygplats. Deras grabb går i samma klass som min ex-flickväns tioårige son. Är hans bästa kompis ett problem? Bör vi i Solna, där folk från alla håll och kanter samlas och samsas, lära barnen i skolan att vissa av dem är ett problem för att de har en annan hudfärg eller kommer från en annan kultur? Jag tycker inte det.

Däremot har jag inga svårigheter att se svenska hustrumisshandlare och ekobrottslingar som ett samhällsproblem, som kriminella som bör buras in i fängelse. Men inte heller det får mig att fundera i termer ”Hur många gifta män tål Sverige?” eller att ”Volymen av ekonomer måste minskas”.
ROBERT LAUL

(Texten publicerades i tidningen Expo i våras. Den är först ut i en serie artiklar jag har skrivit under 2013 som kan vara värda att damma av på nytt så här när året lider mot sitt slut).

Tycker ni att jag har tjatat för mycket om Erik Hamrén?

Jag håller helt med, det är precis vad jag har gjort.

Men det är tyvärr omöjligt att undvika att ta upp honom igen efter dagens presskonferens.

Sverige har missat VM, förbundskaptenen är ytterst ansvarig.

Det brukar ju sägas om stora ledare att de kliver framför sina spelare och tar kulorna vid stunder av stor motgång.

Erik Hamrén?

Tja, han sa så här:
– Om jag hade varit klubblagstränare skulle jag köpt in några spelare. Men det är skillnaden mellan att vara klubblagstränare och landslagstränare.

Bara det uttalandet fick mig att vilja riva upp förra inlägget där jag resonerade kring att Hamrén tyvärr får bli kvar i brist på alternativ. Men nu…nej, jag vet inte…ge ”Kola” jobbet.

Nu.

Jag frågade Hamrén om han tycker att han har utvecklat landslaget och det tycker han. Sedan fyllde GP-Malin på och undrade vad han har utvecklat:
– Jag tycker att vi har…det som jag varit inne på tidigare, om man uppträder som vinnare så blir man en vinnare. Hur ska vi vara som lag, hur ska vi vara som spelare, vinnartyper. Mentalt, som grupp, tycker jag att vi har utvecklats. Vi har haft mycket framgång men vi har också haft några motgångar som vi har klarat av. Vi har varit i svåra situationer som vi har rett ut som grupp.

Det kanske var inbillning men här någonstans tyckte jag att till och med presschefen Bodell Briefing som satt intill förbundskaptenen började skruva besvärat på sig.

Men Hamrén fortsatte:
– Under hösten tycker jag att vi spelmässigt har fått till mycket av den fotboll jag vill spela. Defensiven mer som jag har önskat utan att göra så mycket avkall på offensiven. När vi bara försvarade oss ner i Lissabon gjorde vi det fantastiskt bra defensivt men vi tappade också offensivt men om man vill ha båda delarna så tycker jag att vi utvecklade det inte minst under hösten. Att kunna vara stabila bakåt men ändå ha kraften att kunna anfalla och göra mål.

…Sverige har väl, snabbt räknat, släppt in 13 mål på sju matcher under hösten. Det är ingen fullständig katastrof men det är inte vidare mycket till defensiv utveckling, det är ju omöjligt att hävda med trovärdighet.

Till sist frågade Bank vad som är viktigast för framtiden, bortsett från att Hamrén vill att spelarna ska bli bättre individuellt (ja helst vill han ju köpa nytt).
Av det som går att påverka, vad ska fokus ligga på? undrade Bank
– Om vi tittar på organisationen, hur vi jobbar tillsammans, så är det bra. Det gäller att få fram kvaliteten hos spelarna, som du säger, ännu mer och där har jag en förhoppning. Många av spelarna är i början av sina karriärer och bör bli bättre och bättre. Jag tycker att vi kan utveckla allt givetvis. Ska man nå framgång måste man jobba hårt och, nu upprepar jag det, uppträda som en vinnare. Och det gör vi! Vi ger Portugal en match. Det är faktiskt nära att vi tar dem även om det nu var stryk i två matcher.

Ge ”Kola” jobbet.

Ge åtminstone Hamrén en riktigt stark assisterande, varför inte Johan Mjällby. Om han nu är intresserad.

Slutligen, tillsätt en chefsideolog inom förbundet som ansvarar för landslagsutvecklingen på längre sikt. Belgien har gjort det med framgång, Schweiz också. Precis som England. Tyskland har förstås haft det sedan länge. Det kan vara Lasse Lagerbäck, det kan vara Stefan Lundin, det kan vara någon annan garvad teoretiker, bara det är någon som hade reagerat på ungefär samma sätt som många av oss gör nu: Vad är det karl’n gör och säger egentligen?

NU ska jag inte tjata mer om det här.

Det blir inget VM i Brasilien 2014 för Sverige och det är lika tråkigt som det var väntat.

Jag var kommenderad att skriva om kvallottningen i juli 2011 och minns att jag inte ens kände mig övertygad om att Sverige skulle bli grupptvåa.

Sverige blev grupptvåa, med god marginal före Irland som jag spådde som det stora hotet som i stället kom från Österrike.

Att rå på Tyskland fanns aldrig på kartan.

Egentligen inte Portugal i ett playoff heller.

Portugal är bättre på nio av elva positioner, över två matcher visar det sig förr eller senare.

Det gör ju det.

Jag köper inte analyserna att om Sverige bara hade gjort si, eller om de hade gjort så, då hade det löst sig.

I första matchen sårade Ronaldo…f’låt Portugal…NEJ Ronaldo ett kompakt Sverige på inlägg – ett mål plus en boll i ribban.

I andra matchen, när Sverige flyttade upp positionerna, hittade Ronaldo fram i djupled i stället.

Vi kan skylla på att Sebastian Larsson inte utnyttjade det öppna läget i 49:e minuten som hade gett det viktiga första målet – men det är ju ingen tillfällighet att Cristiano Ronaldo i stället satte sitt friläge en minut senare. Det är skillnad på Sunderland och Real Madrid.

Det går att klaga på att backlinjen stod fel vid målen men ett landslag som möter Portugal med Mikael Lustig-Per Nilsson-Mikael Antonsson-Martin Olsson kommer förr eller senare hamna fel eftersom den backlinjen har gjort fem landskamper tillsammans.

Om man ska kräva förbundskapten Erik Hamréns avgång är det inte på grund av resultaten. De är okej givet förutsättningarna.

Om man ska kräva förbundskaptenens avgång får man i stället börja med att titta på att Sverige har en förbundskapten som sett över hela kvalet inte optimerade lagets möjligheter att till slut lösa en VM-biljett.

Varför stod Sverige plötsligt där med en backlinje som endast hade spelat fem landskamper tillsammans?

Var det så klokt att sparka ut Jonas Olsson och Andreas Granqvist? Hade inte en mer samspelt backlinje haft större chans att lyckas, även om Olsson och ”Granen” svarade för individuella misstag under kvalet (vilka mittbackar gör inte individuella misstag förresten)?

Men okej, vi vänder på det, det kanske var rätt att byta. Men var det då så klokt att gå in i kvalet med Olsson/Granqvist? Det är ju exakt sådana minor en förbundskapten har betalt för att inte gå på.

Playoffet var första gången Erik Hamrén höll fast vid samma startelva två tävlingsmatcher i rad. En historisk startelva men det var så dags.

Hamrén har haft fyra år på sig att bygga en stomme, den ende spelare som har fallit bort är Olof Mellberg, ändå har Hamrén misslyckats med att bygga denna stomme. I stället har han ändrat och bytt och velat och svängt.

Han har agerat som en klubblagstränare i en förbundskaptenskostym som varit alldeles för stor.

Nästa fråga man bör ställa är om Erik Hamréns fotbollsfilosofi utvecklar svenska landslaget i rätt riktning?

Jag tycker inte det.

När Erik Hamrén tidigare i höstas under en presskonferens fick en fråga om hur Sverige ska bli mer stabila, mindre svajiga, svarade han med en parallell till Belgien:
– Det är många faktorer som påverkar för att bli det lag man kan drömma om. Inte minst vad du har för möjligheter med spelarna. Om du tar Belgien igen så har de ett antal spelare som är dominerande i stora klubbar i Premier League. Det är klart att laget då har större möjligheter att lyckas.

Resonemanget var längre men även den som läser hela svaret kommer att komma till följande slutsats:

1. Om Sverige ska utvecklas under Hamrén måste Sverige få fram fler spelare med framträdande roller i bättre klubblag. Något som är mycket svårt att påverka.

2. Inte någonstans i resonemanget kopplar Hamrén eventuella utvecklingsmöjligheter till att strukturen eller spelsystemet kan formas bättre efter tillgängliga spelarmaterialet. Det som faktiskt går att påverka.

Det här sammantaget är förstås goda skäl att kräva en förbundskaptens avgång efter ett missat mästerskap.

Problemet är, att när du sedan sätter dig ner för att lista alternativen till ersättare, då inser du att den enda riktigt vettiga och realistiska kandidaten slarvades bort. Förbundet högg aldrig på Per-Mathias Högmo, nu är han Norges man i stället.

Högmo flörtade med svensk fotboll när han fick Djurgården på fötter – SvFF vågade aldrig agera av rädsla att störa Erik Hamrén, vad vet jag. Agerade gjorde de i alla fall inte tillräckligt.

Om P-M Högmo hade varit tillgänglig, skulle jag utan tvekan hoppat på #AVGÅHAMRÉN-tåget i dag.

Nu står vi där med Hasse Backe, Jörgen Lennartsson, Roland ”Kola” Larsson, Rikard Norling och Johan Mjällby och kanske några till.

Är det verkligen värt att byta då? Här och nu?

Någon föreslår ”Svennis” men han vill inte. Inte Pia Sundhage heller vad jag har förstått. Jonas Thern verkar inte gå att övertala.

Kanske är ”Kola” Larsson, som gjorde succé med U17-landslaget, det namn som känns allra mest spännande efter Högmo men det är förstås extremt svårt att veta hur han skulle hantera ett sådant kliv. Så ”Kola” till U21 till att börja med.

Jag är inte säker på att jag, om jag varit i förbundsordföranden Karl-Erik Nilssons kläder, hade gjort den chansningen nu. Jag hade nog också väntat ett kval till. Med tanke på hur Platinis nya EM ser ut, med 24 lag, är vägen dit förhållandevis enkel. Under playoffet har Hamrén trots allt visat att han värdesätter kontinuitet. Kanske inser han betydelsen av struktur om han får sova på saken över jul.

Med det sagt: Erik Hamrén blir kvar för att det inte finns något vettigt alternativ. Han blir kvar för att relationen till förbundet är smidig, Erik är inte någon besvärlig jävel som ställer krav. Sponsorerna är nöjda och vad som står i tidningarna brukar förbundet inte bry sig om (det ska de inte göra). Och självklart är Erik Hamrén kvar eftersom kapten Zlatan har skickat signalen att han accepterar det och trivs med det.

Vad det svenska Svenska Fotbollförbundet verkligen saknar och behöver är någon form av chefsideolog, en stark maktfaktor ovanför förbundskaptenen som kan lägga ut den långsiktiga planen för svensk fotbolls utveckling. En landslagets sportchef eller klubbdirektör om vi översätter till klubblagsfotbollen. En röd tråd, en grå eminens.

Vid det här laget vet ni vem jag talar om. Han missade också VM i går och är därmed ledig för att åter träda i nationens tjänst.

En annan idé är att ge Hamrén en assisterande tränare med koll på försvarsspel men med tanke på att jag nämnde detta första gången för två och ett halvt år sedan, och inget ännu har hänt, är det föga troligt att det sker nu.

Hoppas går ju.