För några år sedan hette de Erik Edman och Mikael Nilsson.

Spelarna som alltid tog sig tid för medierna och inte bara det – de såg till att ha något vettigt att säga också.

Nilsson förklarade detta med en tacksamhet över allt fotbollen hade gett honom. Han slog igenom sent och fick en smått otrolig landslagskarriär med tanke på att han debuterade vid 24 års ålder:
– Är ni intresserade av vad jag har att säga så fråga på, sa Nilsson och stod kvar i mixade zonen tills landslagschefen Lars Richt slet ut honom till den tutande spelarbussen.

Med Edman var det lite annorlunda. Edman var mer typen som gillade att slänga käft. Det gjorde han med oss journalister i ungefär sex år innan han förstod att det han sa gick i tryck också. Då tyckte han plötsligt att det var för mycket Big Brother-Linda och ”Zätas nya kärra” i Sportbladet och slutade snacka.

En gång frågade vi varför och Edman svarade:
– Jag har så mycket i mig, det vill ut men…nä.

Grejen med firma Edman & Nilsson var inte att det skrevs artikel efter artikel om de själva, däremot citerades de i artiklar som handlade om annat eftersom de kunde förklara och ge det viktiga inifrån-perspektivet.

Om Henrik Larsson fick frågan varför han missade straffen svarade Henke med ett hästflås följt av ”Jag menar, det är sånt som händer”.

…när Erik Edman sedan kom knallandes fick vi veta att det ”Det var en snedträff, han siktade egentligen på andra hörnet”.

Eller när Lasse Lagerbäck suttit på en presskonferens och hävdat att det onödiga baklängesmålet ”absolut inte” berodde på att spelarna stressades framåt av publiken, kunde Micke Nilsson besvara samma fråga med: ”Klart att vi påverkades av publiken. Det var jävligt onödigt”.

Edman och Nilsson har varit saknade, nu tycks de ha fått en värdig efterträdare.

Jimmy Durmaz.

Han har inte spelat en enda minut under det pågående playoff:et, i Sportbladet och andra medier får han desto mer speltid.

Först uttalar han sig i en artikel om hur Ronaldos filmningar ska hanteras:
– Det gäller att påpeka det för domaren och visa det för motspelaren. Man brukar skämmas när man har filmat, förklarar Durmaz.

Dagen efter diskuterar Durmaz åter filmningar – fast nu handlar det om varför Zlatan sällan eller aldrig lägger sig:
– Zlatan vet att han kommer förbi ändå för han är så stor och stark, menar Durmaz.

Den snabbe yttermittfältaren befinner sig sedan i medieskugga i fyra timmar innan han nästa gång förekommer i en artikel i textarkivet. Den här gången ger han sin syn på Sveriges nya landslagströja:
– Jag såg den bara snabbt när jag skulle käka frukost. Helt okej tröja, anser Durmaz.

Dagen efter är Durmaz verkligen på tå. Först funderar han kring hur Portugals ”grisspelare” Pepe ska fås ur balans:
– En sån som Zlatan kan förnedra honom ordentligt också fotbollsmässigt. Då kanske han får det där röda kortet.

…sedan, i en annan artikel, tipsar Durmaz om hur Sverige ska hantera ett av Portugals många anfallsvapen – hörnorna:
– 50 procent av deras kvalmål har kommit på fasta situationer. Där gäller det att se upp, säger Durmaz i något som även får betraktas som en lyckad GBG-vits.

Ett annat hett tema inför första mötet med Portugal var hur Ronaldo skulle stoppas. Givetvis hade Jimmy Durmaz en tanke om detta:
– Vi sätter Erkan Zengin på honom. Sedan är Ronaldo helt borta.

I samma matchdagstidning finns en artikel om de svenska kontringarna som kan bli ett vapen. Det antyds att Durmaz kan vara en joker att sätta in på slutet:
– Portugal blottar sig jävligt mycket. Deras ytterbackar blir nästan som ytterforwards när de flyttar upp laget. Vi kommer att ha massiva kontringsmöjligheter, säger Durmaz som dock aldrig byts in i den första matchen.

I ”mellandagarna” har mycket av snacket handlat om en eventuell straffläggning. Så här säger Jimmy Durmaz när TT pejlar läget bland intresserade straffskyttar:
– Jag slår gärna en.

I tisdagens Sportbladet kan jag – utan att avslöja för mycket – meddela att Durmaz förekommer i åtminstone tre artiklar: Om den svenska matchplanen, om Sveriges förmåga att vända underlägen och om Andreas Isakssons kvaliteter som straffräddare.

Vi journalister – och i förlängningen de svenska fans som gillar att läsa om landslaget – lyfter förstås på hatten för Jimmy D.

I efterdyningarna till stora idrottshändelser ramlar det alltid in ett och annat mer eller mindre välformulerat mejl i korgen. Jag tänkte bjuda på två av dem, vi börjar med att läsa vad Lars G har att säga:

”Det är förvisso sant att Sverige måste ha mer bollinnehav, lyfta backlinjen, pressa högre på tisdag. Men i grunden är det en fråga om mentalitet. Så här bör taktiken se ut:
Sparka sönder Ronaldo.
Ronaldo är Portugals hjärta. Allt går via honom, man söker alltid hans kant. Kommer han inte fram på den ena kanten så vandrar han över till den andra, och så söker man honom där.
Om Sverige sparkar sönder honom kommer den portugisiska lagmoralen sänkas drastiskt. Lagets hjärta kommer att avstanna, motorn kommer att hacka, osäkerheten inställa sig.
Detta i kombination med ett fanatiskt publiktryck (mer eller mindre krigsstämning) kommer att knäcka Portugal. Sverige får då ta en utvisning men vi kan slå dom med tio man, om vi får det rätta mentala övertaget. Matchinställningen måste vara ’en fråga om liv o död’.
Även en ful och smutsig seger kan vara vacker i fotboll. Fråga Toni Schumacher, den gamle tyske keepern, som knäckte käkbenet på Battiston 1982, med en ful och välriktad armbåge vilket sänkte den franska lagmoralen i den matchen.
Minns också Rob Niedermayers lömska tackling i ryggen på Foppa i en VM-final hockey för 10 år sen. Ett riktigt konstverk om du frågar mig.
Vi måste ha en osvensk inställning på tisdag. I krig är allt tillåtet och vi ska ju trots allt till VM. Om så, med vilka metoder som helst. Och allt detta kan du hälsa herr Hamrén eller någon vattenkammad taktikingenjör inom den svenska truppen från mig. Det går så bra.
MVH
Lars G”.

Kommentar: Hälsningen framförd. Medhåll saknas. Åtminstone från den här bloggen.

Johan anar vidare en tänkbar porrulle i efterdyningarna till hur spanska tidningen Marca översatt ett av mina citat: 

”Hallå Robert, läste igår en grej i en spansk sporttidning (Marca) om efterdyningarna av Sveriges möte med Portugal. Marca rapporterade om att svensk press kritiserar Ronaldo bla bla bla, och så kom de in på Zlatan.
Där hänvisade de till tidningen Aftonbladet och ett citat från dig, det där om sista skåran i kolven. Rejält roligt blev det dock först när jag översatte dina ord från spanska till svenska:
Den sista skåran i kolven blev (enligt Marca) på spanska ’la última muesca en la culata’, tillbaka till svenska, enligt Google translate blev det: ’den sista tidsluckan i baken’. I mina öron låter det som en möjligt titel på en sci fi-porr-rulle, så om det kommer ett kinky erbjudande från Spanien så vet du vad det beror på.
Hepp!
/Johan”.

Kommentar: Tyvärr har inga erbjuden ramlat in hittills.

I två år har Zlatan Ibrahimovic burit det svenska landslaget mer eller mindre på egna axlar.

I går, i första halvlek, fungerade kollektivet Sverige bättre än jag har sett det göra någon gång under Erik Hamrén i en tävlingslandskamp där båda lagen har något att spela för.

Men det var ett Sverige som saknade den sista spetsen. Zlatan var inte dålig, Zlatan togs hårt, i andra halvlek fick han bara hopplösa långbollar att jobba på. Men i första halvlek, när Sverige fungerade och matchen faktiskt var helt jämn, då var han ändå anonym.

I stället såg vi lagspelaren Zlatan Ibrahimovic. Han släppte bollen mellan benen till Sebastian Larsson som hade bättre läge men avslutade lamt. Han släppte frisparken till Kim Källström som inte träffade mål (men oj vad nära det var). Han nickade bort sex portugisiska hörnor om jag räknade rätt.

Zlatan var nånstans mellan två och tre plus. Det är inte särskilt likt Zlatan.

Cristiano Ronaldo var ett plus i 80 minuter. Mikael Lustig följde honom fokuserat, klev upp i rygg tidigt. Ronaldo tröttnade och bytte kant, klev in centralt men kom sällan med i spelet. Ronaldo gjorde en huvudrörelse mot Lustig, Ronaldo stämplade Andreas Isaksson, Ronaldo fick gult kort…

Sedan gjorde Ronaldo det stjärnor föds för: Han fick bollen i mål och var ett ribbdarr från 2-0.

Hade Zlatan Ibrahimovic haft en bättre omgivning skulle han gjort det där målet. Nu blev det Ronaldo i stället, och Zlatan saknar fortfarande det sista hacket i landslagskolven: Att avgöra mot de bästa när det gäller som mest.

Är jag för negativ? Kanske. Men vi pratar ändå om en spelare som de senaste veckorna har kallats ”bäst i världen”, då har man rätt att ställa krav.

Och glöm inte att det bara är halvtid. Det är inte över ännu. Inte för Sverige. Inte för Zlatan.

…tyvärr inte för Portugal och Cristiano Ronaldo heller.

Men som Sebastian Larsson sa till mig redan i veckan när jag frågade ”Vad är ett bra resultat i Lissabon”?
– Får vi med oss ett resultat där vi känner att vi har en okej chans inför hemmamötet så tror jag att det kan bli intressant. Vi har i ryggen att vi har gjort bra resultat mot stora nationer när det har varit skarpa lägen. Det måste vi ta med oss och påminna varandra om.

Jag tror definitivt att Sverige känner att de har en chans. Hamrén borde plocka fram bioduken, sätta första halvlek på repeat och sedan låta spelarna sitta där tills på tisdag kväll bara för att hamra in hur jämnbra de faktiskt var med Portugal då.

Hur hade kvällen på Estádio da Luz slutat om Johan Elmander tofflat in Mikael Lustigs inlägg i sjätte minuten? Det får vi aldrig något svar på och frågan kan tyckas ointressant i efterhand. Men på Friends blir den relevant igen när det kommer till att göra första målet.

Däremot kan vi försöka reda ut scenförändringen i andra halvlek, då Sverige var utspelade långa stunder. Det kom förstås trötthet med i bilden. Det bättre och bollskickligare laget tog ett kliv framåt, det sämre automatiskt ett steg bakåt. Tillfällena blev fler, antalet situationer nära Sveriges straffområde ökade. Den enkla och riktiga analysen handlar också om att med så många hörnor och inlägg som Portugal hade under matchen, förr eller senare får du ett i arslet.

Portugal kom till inläggslägen nästan varje gång på deras högerkant. Plötsligt gjorde de det till vänster också, Sverige var inte riktigt i ordning i boxen och då ser det ut så här i historieböckerna:

Portugal-Sverige 1-0 (0-0)
Ronaldo (82)

Förbundskapten Paulo Bento sa en intressant sak på presskonferensen:
– Vi visste att Sverige är starka efter 60:e minuten. Vi visste att de är bra på att komma tillbaka efter baklängesmål. Jag är mycket nöjd med att vi kunde kontrollera detta.

…Bento hade gjort läxan.

Det hade Hamrén också. Jag har med facit i hand inga synpunkter på startelvan, jag tycker att de taktiska instruktionerna spelarna fått med sig ut på planen var kloka (Lustig vs Ronaldo, Elmander vs Veloso). Däremot blev det ingen som helst effekt av bytena så jag hoppas att han har efterhandskonstruerat om ”slutelvan” för sista gången nu.

Noterade hemifrån att många störde sig på mässingsorkestern. Vi hade den precis nedanför oss, tänkte ärligt talat inte så mycket på den, inte så det besvärade i alla fall. Men det kanske lät mer framför TV:n.

Efteråt blev det kaos för oss journalister. När vi skulle in i mixade zonen stod en bestämd kvinna i dörren och sa att bara två personer från varje medieföretag släpps in. Det är väl okej – om vi bara hade fått veta det innan vi flög till Lissabon.

Nu hade ju till exempel Aftonbladet skickat dit åtta man för att få hem nättexter, webb tv-intervjuer och en papperstidning under de två-tre timmar vi totalt har på oss efteråt.

Två man?

Jag kan meddela att det var lika upprört i det andra kvällstidningslägret. Argast av alla var nog (före detta) TT-Johansson på TT som kontaktade Svenska Fotbollförbundet utan resultat.

Mr Flinch, som också är en handlingens man, tyckte att vi skulle storma dörren:
– Om vi rusar samtidigt kan hon omöjligen stoppa oss, menade mr Flinch.

…sedan upptäckte han en vakt med batong innanför dörren och kallade till reträtt.
– Men inte en jävla portugisisk journalist ska släppas in på Friends på tisdag, sa mr Flinch och när han passerade den bestämda kvinna väste han i hennes öra:”Terrible”.

Det löste sig till slut, mr Flinch och Sjögräs tog biljetterna, jag fick hjälp av SvD som bara hade en utsänd men ändå fick två biljetter och Fitness firade ner sig med änterhake tror vi (det är ingen som riktigt vet men plötsligt stod han där med diktafonen framför Mikael Antonsson).

Sveriges lagkapten, han som har till uppgift att prata med medierna, gjorde TV, sedan klev han rakt förbi all skrivande press och Sveriges Radio. Jag tycker inte att det finns något att diskutera här, det är bara att konstatera att det är för dåligt av Zlatan. Men det är väl inte lika kul att prata när man har gått mållös från planen och förlorat.

En stund senare skickade han ut några citat via appen, och det är synd att det inte finns någon ledare med lite pondus i landslaget som vågar ta den fajten med honom. Men det är klart, då får de mörka blicken, då blir det inga biljetter till PSG:s matcher i Champions League.

…och till er som nu tänker kommentera att de inte spelar någon roll, varför ska han uttala sig för en skittidning som Aftonbladet har jag en upplysning: Du har precis skänkt oss ett klick till. Tack.

Men skit samma, det blev en tidning i dag också.

Bank och jag åkte tillbaka till hotellet och tog ett pass på gymmet, nu är klockan snart fyra, 07.05 går planet hem mot Sverige och det skulle vara intressant att få veta hur vår resebyrå kom fram till att det var en lämplig tidpunkt för hemresan.

…skrev jag intressant? Jag menade att just nu skulle jag vilja fritera den människan över glödande kol.

Det blir en tung resa med mellanlandning i Zürich men vi får väl tänka som den lätt överförfriskade svensksupportern Tompa från Kazakhstan-kvalmatchen härom månaden. Det var dagen före dan, Tompa hade hållit igång bra på nattflajten från Wien och var fortfarande stark på läktaren under  svenska träningen. När den var slut – efter att han hade lovat att kyssa Erik Hamréns fötter om Sverige går till VM – fick Tompa frågan vad han skulle hitta på under kvällen?
– Tja, i värsta fall får man väl ta en bira, sa Tompa.

På plats i Lissabon där solen skiner och det är 20 grader varmt. Tyvärr dröjde jag för länge med att gå till poolen, för precis när jag lagt mig försvann solen bakom en mur.

Cristiano Ronaldo dök inte heller upp…

…vad skulle han göra det för?

Fått en del ilskna reaktioner på min text om Portugals grisspelare men i mina ögonen är det inte negativt att vara en gris. I alla fall inte enbart negativt. Sedan har vissa, som Pepe, gått över gränsen för ofta för att det ska vara tillfälligheter.

Det är förresten inte negativt att vara en riktig gris heller. Alltså det där rosa djuret med svans och tryne. Under min research har jag förstått att grisar som lever i det vilda ägnar 14 timmar åt att böka efter föda och sover åtta timmar (vad de gör de övriga två timmarna är oklart, de kanske spelar FarmVille).

Grisar som lever på svenska farmar sover däremot hela 19 timmar per dygn vilket gör de olyckliga och benägna att bita svans.

Jag skulle nog kategorisera mig som något mittemellan institutions- och frihetsgrisen. Jag sover gärna tolv timmar per dygn och bökar efter föda ungefär lika länge. Det är en stabil rytm.

Det har varit en del snack om bilar i veckan och eftersom jag inte ska bevaka allsvenskan som kringresande krönikör längre funderar jag på att byta min folkhemsbil, en svart Nissan Qashqai 1,6l diesel, till en svart Nissan Juke 1,6l bensin…

…mindre folkhemsbil, mer Batmobil.

Erik Hamrén har haft presskonferens, landslaget har bekantat sig med Estádio da Luz, texterna till morgondagens tidning är under produktion.

Efter galor, gåvor och grisar går vi djupare med det fotbollstaktiska i morgon matchdag – värt att köpa i pappersformat för alla som påstår sig genuint intresserade.

Det har varit mycket Jimmy Durmaz också. När vi räknade hade han 13 citat i tre olika artiklar i dagens Sportbladet varav endast en artikel handlade om honom själv.

…i morgon förekommer Durmaz i åtminstone två artiklar till som inte heller handlar om honom. Har Mikael Nilsson och Erik Edman äntligen fått en värdig arvtagare?

Bank noterade  precis att Durmaz avslut på träningen är svaga – pallar han inte uppmärksamheten?

…snart kan det dock bli ännu fler artiklar om Jimmy Durmaz. Sebastian Larsson klev av träningen med lindat knä och om inte Hamrén vill göra en rockad med Rasmus Elm ut på högerkanten, Anders Svensson in centralt bredvid Kim Källström, då är ett rakt byte med Durmaz det logiska.

Skulle Sebastian Larsson missa matchen är det förstås väldigt olyckligt. Även om han inte alltid glänser framåt är det på den kanten Ronaldo håller till. Och vad gäller försvarsspelet funkar Seb och Mikael Lustig bra ihop.

…Larsson är för övrigt den spelare under Hamrén som har flest poäng i tävlingslandskamper mot topp 15-rankat motstånd (två mål – tre assist). Där har Zlatan Ibrahimovic bara två poäng (två mål) enligt sajten http://forbannadfotboll.com/.

Så nog vore det illa med en skada på Sebastian Larsson alltid. Men förhoppningsvis är det så lugnt som Bodell Briefing hävdar, ”Bara ett köttsår”.

Pröva förresten att googla klickfiskare och ni får en rolig förstaträff. Jag åkte plötsligt på en känga i Dagens Media av något högdjur på Bonnier som menade att delningar på sociala medier är det kanske bästa kvalitetsmåttet på journalistiskt material. Nu annonserar Bonnier efter just en klickfiskare och jag kanske borde anmäla mitt intresse enligt devisen if you can´t beat them, join them.

Skämt åsido. Jag känner mer if you can’t join them, beat them.

Enligt Niva är det ett satans drag i Lissabons gamla stad i kväll, själv tänkte jag böka efter föda i hotellobbyn innan det är dags att sova mina tolv. Det duger gott för en mätt och nöjd gris.

Torsdag.

Den här veckan betyder det ”stig upp i vargtimmen”.

Planet mot Lissabon går 07.45.

Fy fan.

Sen någon gång, när vi har tagit oss förbi mellanlandningar, säkerhetskontroller och eventuella oväder – då är det snart bara ett dygn kvar.

Portugal-Sverige på Estádio da Luz.

Först tänkte jag lyckoarenan där Sverige spöade Bulgarien med fem kassar i EM-premiären 2004. Men så är det ju inte, det var på José Alvalade.

Synd.

Däremot var det på Estádio da Luz som Portugal förlorade finalen mot Grekland -04. Det är här Champions League-finalen spelas i vår.

Mot ljusets arena.

…eller A Catedral, katedralen, som hemmalaget Benficas supportrar kallar den.

Sveriges startelva enligt mr Flinchs rapporter:

Isaksson
Lustig, Nilsson, Antonsson, M Olsson
Larsson, Källström, Elm, Kacaniklic
Elmander, Ibrahimovic

…det är väl det bästa Sverige kan ställa upp med just nu. Om Erik Hamrén hade rört till det ytterligare en gång, och petat in en förvisso formstark Jonas Olsson i mittförsvaret, då hade han nog slagit världsrekord i veleri.

Frågetecknet fanns – som det alltid gör – på innermittfältet. Men utifrån hur players manager Marcus Allbäck resonerade i en webb tv-intervju när Tysklands-elvan presenterades senast så är frågan inte vilka som ska starta centralt utan vem som startar bredvid Rasmus Elm.

…vi får väl förutsätta att det gäller fortfarande?

Mot Tyskland blev det Kim Källström, och att döma av träningsrapporterna blir det alltså Kim mot Portugal också.

Anders Svensson sa det visserligen på skämt men uttalandet ”Jag spelar bara när vi måste vinna” – undrar om det ligger något i det?

…svaret får vi på Friends på tisdag om det skulle bli förlust i Lissabon i morgon.

Exakt hur Hamrén tänker och vill ha det på centralt mittfält, det kommer vi nog aldrig att bli kloka på. Det har testats och växlats och bytts och sagts så mycket så många gånger att en röd tråd är omöjlig att upptäcka (likt den Lagerbäck hade när han spelade safe med Anders bredvid Tobias Linderoth och satsade mer offensivt med Kim).

…om någon har listat ut den röda tråden, vsg att kommentera. Jag vågar nästan lova att jag har ett matchexempel som raserar även den teorin.

Tänk bara att så sent som i augusti var Källström utslängd med fostervattnet, icke önskvärd, persona non grata – inte ens med i truppen. Sedan bänkad mot Irland, Kazakhstan och Österrike. Snart har han startat mot Tyskland och Portugal.

Hjälp mig att förstå.

Annars har vi journalister bökat runt i mixade zonen på Friends Arena i veckan i jakt på nyheter och svar. I går var inget undantag.

Fokus var flyttat från Alexander Gerndts griserier och Anders Svenssons svindyra bil till Jonas Olssons ”Musse Pigg”-gräl med portugrisen José Mourinho.

Efter några frågor klippte Olsson av diskussionen:
– Ni klagar ofta på att det är ont om tid så ställ då relevanta frågor, tyckte han.

Möjligen var mittbacken extra lättretlig eftersom han åter hamnar utanför startelvan (precis som Svensson och Gerndt för övrigt).

Ur ett rent sportsligt perspektiv har Jonas Olsson alltså en poäng: ”Fel” spelare hade varit i centrum så långt under playoff-samlingen.

Ordningen återställdes när Zlatan Ibrahimovic intog podiet i presskonferenssalen – varpå en norsk journalist plötsligt ställde en fråga om schack.

Inför EM 2004 blev det full kalabalik när just en norsk murvel ville att Zlatan skulle trixa med en apelsin, så hur skulle han hantera schackfrågan?

Som det anstår en kung.

Zlatan har nått det stadium av livet och karriären då jag undrar om det finns några frågor som stör honom längre. Medan den unge Zlatan var rolig genom att vara elak är den äldre Zlatan rolig genom att vara smart.
– Jag vet att de som spelar schack tänker framåt, det är väldigt smarta människor, sa landslagskaptenen.

Till och med på den oväntade schackfrågan – som ställdes med anledning av att norrmannen Magnus Carlsen gör succé i pågående VM i Indien – sammanfattade Zlatan i en mening allt vad schacksporten handlar om.

Det är inte konstigt att Zlatan Ibrahimovic numera är en uppskattad person i spelargruppen, en i gänget, en som folk trivs med. Och då inte bara för den världsspelare han länge varit utan för den lagkamrat han mer nyligen har blivit.

Jag förstod att det inte är tomma ord utan så det verkligen förhåller sig när jag läste Henrik Rydströms samtal med Tobias Hysén i GT i helgen:

”Jag låg i sängen en kväll och slötittade på TV”, berättar Hysén för Rydström och fortsätter:
”Plötsligt kom Zlatan in med en handduk virad runt höfterna, ’Vafan, har du tandkräm?’, frågade han. Den bilden var ju surrealistisk, det är ju som om Messi hade klivit in och frågat efter tandkräm. Innan har han mer hållit sig med sitt gäng. Där var han trygg, där hade han sina polare och nu när inte de är kvar kanske han tycker att det är skönt att röra sig lite fritt. Det är svårt att säga, men jag upplever honom som mer harmonisk”.

Om något liknande hade sagts för några år sedan skulle jag ha viftat bort det, landslaget var inte sådant då. 

I dag är jag övertygad om att det ligger mycket i Hyséns reflektion. 

Klyschornas klyscha inom lagidrott – ”Stämningen är hur bra som helst” – är sann när det gäller Erik Hamréns landslag. Trots att resultaten, som ofta styr sånt där, inte alltid är de bästa. Det är en viktig poäng.

Mot den här bakgrunden fick jag en uppenbarelse härom natten och den drabbade mig efter jag hade lyssnat på ett radioinslag om grisar. 

Det räcker nämligen att en gris i svinstian mår dåligt och är ur balans (till exempel på grund av trängsel) så biter den svansen av en annan gris.

Blodet sprutar, och när grisar får smak på blod blir de som tokiga och börjar bita av svansar till höger och vänster tills det är fullt krig i gyttjan.

Därför är det viktigt, sa grisexperten, att ingen gris mår dåligt. Det startar kedjereaktioner som är svåra att stoppa.

Jag hade feber den här natten men såg framför mig hur Zlatan Ibrahimovic strax efter avspark på Estádio da Luz bet svansen av supergrisen Pepe som i sin tur gav sig på pappagrisen Bruno Alves som kastade sig över minigrisen Ronaldo som sprattlade vilt för att freda sin knorr.

Till ingen nytta.

När allt var över kunde ett harmoniskt svenskt landslag blicka ut över slagfältet och konstatera att de hade fått precis det resultat som hemma på Friends följande tisdag tog Sverige till fotbolls-VM i Brasilien 2014.

Det var grymt.

Så var det dags för landslagssamlingens första riktiga träning. En dag som denna är det förstås positivt att kunna dra för ett tak. Regnet som faller över Solna hade gjort det svårt att genomföra ett bra pass på gräs.

Innan träningen var det mixad zon och jag intervjuade Sebastian Larsson om hur han och Mikael Lustig har tänkt att hantera Ronaldo.

Då brakade det till bredvid oss:

– Oj, nu blev det fajt, sa ”Seb”.

Anledningen?

Anders Svensson klev in i mixade zonen och journalisterna stormade dit.

Alla undrade förstås om bilen går bra.

Skämt åsido, som jag skrev på bloggen redan i går landar inte ansvaret på Anders utan på Svenska Fotbollförbundet som inte fått utan köpt bilen av sponsorn.

– Jag blev glad och stolt och lite chockad, sa Anders om när han fick nycklarna på galan i går.

Han fick också fick frågan om han tror att det kan sticka i ögonen på folk att en redan välbetald fotbollsspelare får ännu en bil att ställa bredvid de andra.

– Alla får ha sina åsikter, jag har egentligen inga kommentarer till det.

Som sagt, det var förbundet som gjorde bort sig, och det är åt det hållet kritiken bör riktas.

Vilket också görs.

Därmed kan landslaget nog släppa frågan men den lär leva vidare för förbundet – och så småningom även för Anders.

I alla fall, bara tre dagar kvar till avspark i Lissabon och det märks att intresset för de här playoff-matcherna är oerhört stort. Hemma i Göteborg sparkas det igång en jättefest på Trädgår’n, Tillsammans mot VM, för de göteborgare som inte har möjlighet att ta sig in på Estádio da Luz, alla journalister är på plats här på träningen, det vimlar av webb-tv-kameror.

Som det ska vara inför två extremt avgörande fotbollsmatcher.

Förbundskapten Erik Hamrén har en intressant taktisk frågeställning att brottas med. Han har försökt stänga till mot Österrike och framför allt Tyskland utan att vara i närheten av att lyckas över 90 minuter.

Ska han göra det igen – eller gå ut lite hårdare för att jaga det viktiga bortamålet som faktiskt kan sätta Portugal under press?

Jag trodde att det var ett skämt.

Det såg Anders Svensson också ut att tro.

Ett stort och svindyrt åbäke som någon sponsor som ville vara smart hade ordnat eftersom Anders har ”rullat längst” i landslagshistorien på herrsidan, 146 A-landskamper.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. De var inte positiva.

Therese Sjögran, hon har gjort 187 A-landskamper fast på damsidan – vad skulle hon få då? En lastbil? Ett atlantångare?

Nä, hon fick ingenting. Inte en lådbil en gång. Inte ens en påse bilar.

Jag tycker inte Sjögran ska ha någonting. I alla fall inte en svindyr bil. Det skulle inte Anders Svensson heller haft. Jag undrar om han verkligen ville ha lyxbilen?

Här skickar Sveriges största idrottsförbund – på en redan påkostad firmafest – ut en bil värd runt en halv miljon kronor som om det vore en skraplott.

Eller en bingolott kanske, det var till Bingolotto överlämnandet förde tankarna när SvFF:s egen version av Loket Olsson kom fram med bilnycklarna.

Anders Svensson har gjort flera säsonger i Premier League, han fick tio miljoner kronor för att skriva på för Elfsborg 2006, han är säkert redan bilsponsrad i klubblaget – men ansvaret ska förstås inte läggas på Anders.

Däremot tycker jag att förbundets agerande kändes osmakligt då de aktivt gör sig till avsändare.

Vi lever i ett land där folk får slita för att ställa mat på bordet, ska ett idrottsförbund dela ut gåvor i halvmiljonklassen bara för att en redan priviligerad fotbollsspelare gjort några landskamper fler än de andra?

Jag tycker självklart att vi ska hylla våra hjältar men det hade gjorts lika bra utan lyxbil. Till exempel genom att Anders Svensson fått pris som Årets mittfältare, för det förtjänade han minst lika mycket som vinnaren Albin Ekdal eller Rasmus Elm (som inte ens var nominerad).

Annars var det som vanligt en gala med usla skämt och förväntade vinnare  (jag bommade bara en), grattis Zlatan & Lotta, och bra av TV4 att sätta ihop en genomarbetad minneshyllning till Ivan Turina.

Det var Fotbollsgalan 2013:s vackraste och bästa del.

Det man fortfarande undrar är om TV4 har fått tag på Tobias Hysén ännu?

Min förkylning blev inte bättre av att följa det allsvenska kvalet på Örjans Vall i går eftermiddag. Därför blir det till att bädda ner sig i dag, jag vill inte nysa landslagsspelarna i ansiktet i mixade zonen. Det kan i det här läget betraktas som landsförräderi.

Fotbollsgalan brukar jag sällan gå på – been there, done that – men jag kommer säkert slänga ett öga på den framför TV:n.

I alla fall, så här tycker jag att priserna ska falla på herrsidan. Vad gäller damerna är andra bättre lämpade att spekulera i det.

ÅRETS MÅLVAKT

Andreas Isaksson (Kasimpasa SK), Kristoffer Nordfeldt (SC Heerenveen), Johan Wiland (FC København).

KOMMENTAR: För de avgörande räddningarna mot Österrike, för att han är en av de bästa målvakterna i Süper Lig och för att det var Johan Wiland som släppte in de där fem målen mot Tyskland.

ÅRETS BACK

Per Nilsson (FC Nürnberg), Jonas Olsson (West Bromwich Albion FC), Martin Olsson (Norwich City FC).

KOMMENTAR: För det öppnande kvitteringsmålet mot Österrike och för att Martin nästan alltid presterar bra i Blågult. Men jag tycker det är märkligt att Mikael Lustig inte kan vinna detta som faktiskt bidragit mycket framåt i landslaget, vunnit ligan och spelar i Champions League med Celtic. Jonas Olssons landslagsår kan inte anses ha varit särskilt lyckat, snarare tvärtom. Plåster på såren för den plötsliga petningen? Både Hamrén och Allbäck sitter ju i juryn. Jonas har gått starkt i Premier League, det ska påpekas.

ÅRETS MITTFÄLTARE

Albin Ekdal (Cagliari Calcio), Alexander Kacaniklić (Fulham FC), Anders Svensson (IF Elfsborg).

KOMMENTAR: Här finns det inte heller någon riktigt klockren vinnare men i de tre matcher som till slut tog Sverige till playoff – Irland borta, Kazakhstan borta och Österrike hemma – var Anders den gemensamma nämnaren som inte startat tidigare men gjorde det då. Dessutom sköt han 2-1-målet borta mot Irland. Skulle Ekdal eller Kacaniklic få priset är det mer för att uppmuntra deras snabba, blågula karriärer. Precis som om Nilsson får det i kategorin ovan. Och var är Elm och Wernbloom som har gått starkt i klubblaget i alla fall?

ÅRETS FORWARD

Johan Elmander (Norwich City FC), Tobias Hysén (IFK Göteborg), Zlatan Ibrahimović (Paris Saint-Germain FC).

KOMMENTAR: Överflödig.

GULDBOLLEN

Zlatan Ibrahimović (Paris Saint-Germain FC).

KOMMENTAR: Överflödig.

ÅRETS MÅL

Zlatan Ibrahimović (mot England på Friends).

KOMMENTAR: Jag förutsätter att det kommer att vara med i omröstningen eftersom det gjordes efter senaste Fotbollsgalan. Annars tycker jag Kennedy Igboananikes mot Halmstad, också det en bicycleta.

I dag var Sven-Göran ”Svennis” Eriksson i Stockholm för att kränga sin bok. Efter en ganska hastigt överstökad presskonferens – där Svennis svarade så gott han kunde på de frågor han fick – var det dags för personliga sittningar med ett antal journalister från olika medieföretag (mer om det i torsdagens tidning där han intervjuas av Krokodilen).

Själv gjorde jag som jag lärt mig – tvärtom.

Jag pratade med författaren till boken, Stefan Lövgren.

…nej, inte handbollsliraren, den här snubben påminner mer om Vladimir Putin…

’
…i alla fall, jag var nyfiken på vilken bild Stefan Lövgren hade fått av Svennis intresse för ett framtida förbundskaptensuppdrag?

Själv är jag av åsikten att Svennis aldrig någonsin kommer att vilja ha jobbet och heller aldrig velat. Svennis brukar ge svävande svar om att det inte passar just nu och så vidare och yada yada.

Men Lövgren som tillbringat långt över hundra timmar i Svennis sällskap måste ju veta säkert hur det ligger till.

Så jag frågade.

– Jag trodde från början att det skulle vara som i filmen Citizen Kane, hans Rosebud.
Kälken?
– Ja, grejen han alltid ville ha men aldrig fick. Det är ju så med Svennis, allt i hans liv är tillfälligheter. Saker bara händer.

– Han hade ett stående erbjudande under Lagrell. 1997 kom han och erbjöd jobbet, då hade Svennis Lazio, världens dyraste lag. Det fanns inte en chans att han skulle ta Sverige då.

– Sedan, när han var i Notts County 2009, för honom var det ett drömprojekt. Jag trodde inte en sekund på det. Jag trodde att det bara handlade om pengar. Men han fick aldrig några pengar i Notts County. Det var hans chans att bygga upp ett lag från grunden. Kontraktet hade inte stoppat honom men jag tror att han kände att det där var något spännande för honom.

– Svennis var skitsur på Lagrell. Det var det första han sa till mig. Vi åt middag i Bangkok och jag frågade: ”Vad fan har du inte tagit svenska landslaget för?”.

– Då berättade han om diskussionerna med Lagrell. Att de hade bestämt att inte ge några kommentarer, sedan gjorde Lagrell det ändå. Jag tycker att Lagrell säger emot sig själv. Han säger att Svennis aldrig fick erbjudandet för att de inte hade börjat diskutera ekonomin ännu. Men då fanns det ju ett erbjudande, eller hur?
Lagrell säger väl så för att han vill skydda Erik Hamrén, för att Hamrén inte ska känna sig som andravalet?
– Absolut, det var det som var grejen. Svennis sa ju till Lagrell att ”Jag är jättehedrad men jag tackar nej, jag skulle gärna vilja men jag kan inte, jag har ett jobb här”. Då säger Lagrell ”Okej, kan vi hålla tyst om det här för att skydda Hamrén? Hamrén får ju inte framstå som ett andraval”.

– Sedan gick Lagrell ut och snackade ändå. Då får han skylla sig själv.
Men vad jag hörde i den här vevan var att det fanns en reservplan. Att Svennis skulle vara kvar i Notts County, Hasse Backe och Tord Grip skulle sköta det dagliga, sedan skulle Svennis flyga in till matcherna?
– Enligt Svennis gick Lagrell med på det. Enligt Svennis var det han själv som kände att det inte skulle funka i längden. Men kan inte ha två olika jobb.  Det är vad han har berättat för mig.

– Han hade ju ett liknande upplägg i Lazio och med England. Det fungerade inte.

Men i framtiden då? Jag förstår ju att han vill vara kollegial nu inför ett playoff och inte säga något som stör Hamrén men vad tror du, vill han om det blir en lucka?
– Det man ska säga är att Svennis och Hamrén är ju kompisar. De käkade middag i Dubai i våras. Jag var inte med men Hamrén var nere på semester och ringde upp Svennis, sedan åt de middag ihop.

– Men en grej som han har sagt, som vi inte tog med i boken, är om hans pappa och andra människor i Sverige. Det är en helt annan grej för honom att leda England eller andra lag, det händer där borta nånstans. Men vad skulle pappa säga om det skulle gå dåligt med Sverige?

– Jag bara garvade åt det först men sedan när han tog upp det fler gånger…jag tror han är lite nervös för det där. Det är lite gulligt nästan.
Är han rädd hur bilden av honom skulle bli om han misslyckas, att det blir testamentet i Sverige?
– Nej, han är inte rädd för misslyckanden för fem öre. Jag tror det är en jävligt personlig grej bara. Pappa bryr sig inte om Guangzhou (Svennis nuvarande klubb i Kina), de snackar varje dag på telefon, kul att ni vann men Sverige…vad ska gubbarna pappa spelar på hästar med i Torsby säga? 

– Jag tror ändå det är en grej han önskar att han skulle ha gjort.

Ungefär så. Men plötsligt växlade författaren spår och sa att Elfenbenskusten, laget Svennis ledde under VM 2010, det skulle han gärna ta igen.

– Ja, han gillade det som fan. De afrikanska lagen har ju inte råd att ha europeiska tränare under kvalen. Men tre-fyra månader före VM-slutspelen kickar de den lokala killen och tar in någon på korttidskontrakt.

Elfenbenskusten möter Senegal i Casablanca nästa vecka med en VM-biljett i potten.

– De gillade honom. Drogba gillar honom. Och Drogba har en del att säga till om.

Den som lever får se.

Jag frågade också författaren om en mer pikant historia som en norsk journalist visat mig ur boken innan pressträffen. Om en blöt kväll med Glenn Schiller och dennes kvinnliga bekant.
– Den historien har vi inte med i boken, sa Lövgren förvånat.
Jo för fan, en norsk kollega visade mig den precis, i den norska utgåvan.
– Åh fan.

Det visade sig vara en ganska fascinerande historia. Men den spar jag till papperstidningen.

Alexander Gerndt är uttagen i truppen som ska spela VM-playoff mot Portugal.

Går det att stanna där?

Nej, självklart inte.

Det senaste som hänt efter domarna i tingsrätt och hovrätt 2011 respektive 2012 där Gerndt fälldes för misshandel av sin före detta hustru, är att han lämnade återbud när han blev uttagen mot Irland i våras på grund av ”Den negativa uppmärksamheten kring min person” som han motiverade det.

Mot Tyskland i oktober blixtinkallades Gerndt på matchdagen som ersättare för Johan Elmander, han satt på bänken hela matchen, behövde därmed inte ge några intervjuer efteråt. Det blev heller inte någon bredare debatt den gången.

Nu är situationen en annan, det är tio dagar kvar till Sverige ska möta Portugal i playoff.

Efter dagens presskonferens, där förbundskapten Erik Hamrén ganska motvilligt svarade på frågor om Gerndt-uttagningen, gjorde Hamrén sitt för att klippa av diskussionen:
– Det har varit så många diskussioner. Någon gång kanske man får säga att nu räcker det, sa han till Expressen.

Det finns, som jag ser det, ett par högst relevanta förklaringar till att den här frågan lever vidare, och jag har formulerat dem många gånger tidigare, bland annat i samband med Tysklandsmatchen:

”Landslaget är folkets lag och det kommer alltid att finnas olika åsikter i sådana här frågor. Vissa tycker att Gerndt har förbrukat sin rätt att dra på sig den gulblåa dressen, andra tycker att fotbollen inte ska utdöma dubbla straff. En del tycker att förbundets avstängningen var för lång, andra att den var för kort.

Om man ska gå efter det strikt juridiska skulle Hamrén väntat till december i år, då löper den villkorliga domen ut eftersom som hovrätten fastställde tingsrättens dom från december 2011 på det området (däremot mildrade hovrätten bötesbeloppet).

Principiellt anser jag att människor förtjänar en andra chans, även landslagsspelare, men jag anser också att det finns en värdegrunds- och förebildsdebatt som förbundet duckat i stort sett varenda gång frågan blivit aktuell. SvFF brukar slå ifrån sig med att ’Ja men vad ska vi göra?’ och det enkla motsvaret är ’Ni kan göra nånting åtminstone’.

…i nyhetsartikeln om att Gerndt ersätter Elmander nämns till exempel inte bakgrunden med ett enda ord. Det hade annars varit ett utmärkt tillfälle för förbundet att ta sitt ansvar i en debatt som uppstår vare sig de vill eller inte.

I stället marknadsför SvFF hörlurar med hjälp av rapparen 50 Cent som står åtalad för just kvinnomisshandel”.

Sedan dess har förbundet avbrutit ”samarbetet” med 50 Cent men Alexander Gerndts bakgrund är de fortfarande inte särskilt pigga på att prata om. Jag frågade ordföranden Karl-Erik Nilsson om just det faktum att det är en månad kvar till den villkorliga domen är avtjänad.
– Det har vi inte hanterat någon gång i processen.
Varför inte?
– Nä, vi har inte gjort det. Han var förhindrad att delta från december 2011 till april 2012. Förbundsstyrelsen tyckte att det var en rimlig avvägning och senaste ett och ett halvt åren har vi inte haft uppe frågan.

På presskonferensen frågade jag också Erik Hamrén om han känner sig säker på att Alexander inte ändrar sig och tackar nej den här gången?
– Helt säker kan man inte vara men jag förutsätter att han inte gör det.

Om vi tittar på det rent fotbollsmässiga, det måste vi också kunna göra, är anfallaren ett logiskt val med Tobias Hysén skadad. Det stod mellan Gerndt och Marcus Berg men landslaget vill nog ha en mer djupledsgående spelartyp. 27-årige Gerndt gjorde Young Boys och matchens enda mål borta mot Grasshoppers i söndags.

Mer då?

Inte så mycket. Det är the usual suspects som ska lösa biljetten till Rio. Hur de ska lyckas med det i ett dubbelmöte mot Portugal blir det anledning att återkomma till när spelarna samlas i nästa vecka.

Glädjande är att John Guidetti är tillbaka i U21-landslaget. Det har gått ett och ett halvt år sedan han svalde en dåligt grillad kycklingbit men enligt U21-kaptenen Håkan Ericson är rapporterna från Manchester City mycket positiva den här gången. Det talas om en spelare som jobbat otroligt hårt för att komma tillbaka, även om han inte är i matchform ännu.
– Det är en liten chansning men framför allt en pushning. Jag tror stenhårt på John Guidetti för framtiden, sa Ericson.

Det är bara att hålla tummarna för att U21-kaptenen får rätt.