Som ni vet älskar jag film över mycket annat, och filmer jag älskar över all annan film är exempelvis Batman-trilogin, Apocalypse Now, True Romance, Kick-Ass och Den gode, den onde, den fule för att nämna några (de här rullarna står högst upp och från vänster i den första av mina fyra filmhyllor).

Givetvis gillar jag också syskonen Wachowskis som ligger bakom bland annat Matrix-trilogin och V för Vendetta (se den om ni inte gjort det).

Deras senaste verk, Cloud Atlas, gick upp på bio för något halvår sedan men mig gick den märkligt nog förbi. I dagarna har filmen DVD-premiär och i går såg jag den.

Två gånger.

Direkt efter varandra.

Trots att den tickar in på närmare tre timmar.

Det var värt varje sekund för sedan dess har jag knappt kunnat tänka på annat.

Sex olika berättelser – sex olika filmgenrer – löper parallellt och skådespelare som Hugo Weaving (Matrix-skurken), Halle Berry och Tom Hanks med flera spelar mängder av olika karaktärer.

Filmen bygger på en bok av David Mitchell från 2004 och de röda trådarna är många och det är ett pussel att upptäcka dem. På samma sätt som böcker och musikstycken lever vidare och existerar i framtiden, gör enskilda beslut det. Om ni har sett trailern, känner ni igen det här:
”Our lives are not our own. From womb to tomb, we are bound to others. Past and present. And by each crime and every kindness, we birth our future”.

Det är Nietzsches tankar om historiens eviga upprepning, det är tanken om själavandring och det är Solzjenitsyns citat ”You can have power over people as long as you don’t take everything away from them. But when you’ve robbed a man of everything, he’s no longer in your power”.

Nu är det ju inte de historiska och filosofiska referenserna som gör filmen märkvärdig, sådana kan vem som helst sätta i ett sammanhang. Jag förstår om man tycker att de inslagen är lite larviga och att det här därför låter en aning pretentiöst.

Nej, filmens – och bokens – storhet är att när du väl har sett den kan du inte sluta fundera på den. Hur hänger pusslet – mosaiken – ihop?

Jag satte mig alltså för att se om den, och skissade samtidigt på ett antal olika kopplingsscheman. Själavandringen är central men mellan vilka karaktärer flyttas själen?

Jo, så här:

Att känna till det här på förhand är ingen nackdel, tvärtom finns det mängder av ”User’s Guide” på nätet. Den här kan vara värd att läsa innan du ser filmen, exempelvis.

Cloud Atlas är tre timmar lång men underhåller betydligt längre (förutsatt att man inte har väldigt höga studieskulder och för lite fritid). I min banala filmvärld tillhör den redan en av de moderna klassikerna.

I dagens Sportbladet berättar Elfsborgs ordförande Bosse Bank om turerna kring Anders Svensson.

Ungefär så här påstås det ha legat till:

Tränaren Jörgen Lennartsson har velat avvakta med att ta ställning till Anders framtid i Elfsborg till senare i höst, efter Champions League-kvalet. Det accepterades av Elfsborgs ledning:

– Jag som ordförande och Stefan Andreasson som klubbdirektör bejakade då det, sa Bosse Bank till mig i går kväll.

Det här beslutet togs för ett antal månader sedan. Därefter har Anders gjort olika utspel i medierna som jag och många med mig återgivit och tolkat.

Janne Hansson på Borås Tidning har beskrivit Anders som ett problem för Jörgen Lennartsson, jag trodde mer på att Anders inte fick igenom sina krav om en framtida ledarroll och därmed förberedde en reträttväg för att kunna spela ett år till någon annanstans för att sedan fortsätta fotbollskarriären som ledare vilket han brinner starkt för.

Sanningen tycks vara en kombination och situationen kulminerade i söndags då klacken och Guliganerna och till slut hela Borås Arena gjorde ett kraftfullt ställningstagande:

”Vi ska ha – Anders kvar”, rullade fram och åter under matchen mot Syrianska.

Eller på boråska:

”No taco – No party”.

På presskonferensen efteråt frågade jag Lennartsson rakt ut ”Varför ger ni inte Anders nytt kontrakt?” och på detta svarade han att han inte ville kommentera hur truppen ser ut nästa år.

Liknande fråga fick Bosse Bank som inte kunde svara ”Ja” på om Elfsborg vill ha Anders kvar.

Två dagar senare har allt förändrats: Lennartsson räknar med Anders i Elfsborg nästa år, Bosse Bank säger att Anders kommer erbjudas ett nytt kontrakt.

Så vad påstås ha hänt under dessa 48 timmar?

Jo, Elfsborg som förening trängdes mellan tränarens önskan att att få sköta truppupplägget på sitt sätt, storstjärnans vilja att få snabba besked om framtiden och till slut fansens och medlemmarnas val att ställa sig på Anders sida. I det läget bestämde sig ordföranden Bosse Bank för att agera i föreningens intresse (normalt lägger ordförande inte sig i den typen av operativa frågor).

Omkring midsommar hade han ju bjudit Anders på en middag och fått klart för sig vilka tankar Anders har om 2014 och efter det.

I förra veckan tog han ett samtal med Jörgen Lennartsson som slutade med att tränaren gick med på att ta ställning i frågan om Anders framtid tidigare än tränarteamet från början hade tänkt.

När frågorna haglade i söndags ville varken Lennartsson eller Bosse Bank säga att de hade bestämt att erbjuda Anders nytt kontrakt för då skulle han få beskedet via medierna. I stället var det tänkt att göras på ett möte under tisdagen – vilket också skedde som planerat i går.

– När frågan dök upp efter matchen i söndags ville vi inte att Anders skulle få höra det via medierna utan direkt från tränarna, menar Bosse Bank.

Själv skriver Anders i ett SMS som svar på min fråga vad som har hänt:

– Man kan säga att klubben och tränarna har sagt de vill att jag ska spela i Elfsborg nästa år. Så nu har jag i alla fall fått besked och det var det jag ville ha. Sedan pratar vi mer detaljer längre fram när Stefan (Andreasson, klubbdirektören) kommer hem.

Anders är också noga med att poängtera att relationen med Jörgen Lennartsson är god:

– Vi kommer väldigt bra överens. Att jag inte startade mot Malmö var ett gemensamt beslut och kanske mest mitt beslut då jag hade problem med låret som inte alls kändes bra.

Efter fansens kraftfulla agerande i söndags öser alla parter nu vatten på elden. Kanske är den släckt för gott. Anders får ett spelarkontrakt över 2014 plus den roll han vill ha i Elfsborg i framtiden. Samtidigt har Lennartsson stärkt sin tränarposition mot en spelare som inte får bli större än laget men är nästan lika stor som staden. Lennartsson drev sin linje ända till ordföranden klev in i handlingen.

Visar det sig att åldern helt plötsligt slår till skoningslöst mot Anders Svensson under 2014 har Lennartsson ett starkare mandat att placera honom på bänken utan att Elfsborg riskerar att få samma situation som AIK nu har med Daniel Majstorovic. Den delen har jag inte fått bekräftad men vi har information att det är ett sådant scenario som oroar Lennartsson som ska ha noterat att Anders börjat trava sämre, därför har tränaren velat vänta så länge som möjligt med att säga till Anders att ”Vi kör 2014/Vi kör inte 2014”.

(Därmed inte sagt att Anders skulle ställa till samma oreda som Majstorovic, ty Anders är mer lagspelare och har större klubbkänsla. Men det hade kunnat bli en situation ändå, om än inte alls lika problematisk).

Var det här bästa sättet att lösa situationen på? Eller skulle Lennartsson stått på sig mer? Väntat till i höst eller vinter då han tog beslut om Anders fysik håller för spel över 2014 också? Med risken att Anders faktiskt hade lämnat Elfsborg om rätt erbjudande dyker upp utifrån? Omöjligt att veta, i vissa frågor är det vad som händer i framtiden som bestämmer hur man borde agera i nuet.

Och fortfarande återstår ekonomin i kontraktet och den framtida rollen i Elfsborg att bli överens om.

En sådan här dag hade jag kunnat publicera hundra mejl eftersom det var många som hade synpunkter på min hårda text om Daniel Majstorovics agerande mot lagkamrater, tränare och klubb (jag beskrev det som ett svek och kallade Daniel för ”tjurig barnrumpa”).

Det märkliga är att ALLA håller med. Jag har nog aldrig tidigare varit med om en en sådan samstämmighet kring en glödhet fråga.

Fast jag ljög lite där. Alla håller förstås inte med. Ett av alla mejl är klart negativt, det kommer från Roland, 68, från Skåne:

”Snacka inte du om barnrumpa. Någon barnsligare och tramsigare journalist tror jag inte pressen har. Tänk att kunna uttala sig utan att veta den riktiga anledningen. Att jag köper AB, och det har jag gjort i 55 år, gör jag för att läsa om fotboll och inga larviga reportage. Skriv om matcher och fan inte något du inte har med att göra. Du får växa upp och det är en bra bit till. Fan vet var du vill komma. Ta du din basker för där är väl inbyggd åskledare i den – det kan behövas. Ut och gör reportage om lagen i div 4-allsvenskan. Skönast att sitta på häcken. Nu ger jag snart fan i Er papperstidning för det är väl det Ni vill på AB. 
Lär av Kvp Expressen där är kunskapen. Du ligger långt under dina kolleger och sådana sätter man på redaktionen för att larva sig.
MVH
Roland 68 år”.

Efter att Daniel Majstorovic först struntade i att komma till AIK:s match mot Mjällby, sedan dömde ut en lagkamrat (Niklas Backman) som sämre lämpad att starta, beskrev han sig själv:
– Jag är en professionell spelare och ställer inte till besvär.
Tidigare har AIK inte behövt Daniel Majstorovic på planen i varje match.
Med en så här snedvriden bild av vad lagidrott handlar om kan jag inte se varför de skulle behålla honom i truppen en enda dag till.

Det här med konkurrens inom lagidrotter är ett intressant område. I allsvenskan i fotboll består trupperna av drygt 20 spelare, 18 registreras för match och elva startar.
Fungerande startelvor vinner matcher – för att vinna titlar krävs fungerande trupper.
Därför är det absolut nödvändigt att gruppen accepterar tränarens beslut, annars blir det omöjligt att bedriva en verksamhet som utvecklas framåt över tid. Ett lag med för stora interna stridigheter vinner inga guld, kvalificerar sig inte för Europa utan riskerar i värsta fall att åka ur om man ska dra det till sin spets (så jämn är fotbollsallsvenskan).

Som spelare behöver du inte hålla med om tränarens motivering, du har rätt att vilja flytta till en annan förening för att få mer speltid – men du struntar inte att dyka upp till match bara för att du inte är uttagen i startelvan.
Det är ett agerande som inte hör hemma inom lagidrott, något som aldrig går att acceptera. Det ett finger i ansiktet på tränaren, ett svek mot lagkamraterna, framför allt de som sitter på bänken match efter match.
– Jag fick ingen förklaring innan matchen varför han inte kom, det är självklart dåligt, som tränaren Nebojsa Novakovic uttryckte saken i går.

Det händer förstås att spelare tjurar och krånglar, och så länge det handlar om yngre förmågor går det att förstå även om det inte kan accepteras. Det är fortfarande egoistiskt och respektlöst men kan åtminstone förklaras som en desperat handling av en ung människa som vill rädda en karriär och en dröm.

Daniel Majstorovic är 36 år. Han har redan upplevt mer än de flesta fotbollsspelare någonsin får uppleva. Han har tjänat stora pengar, spelat i landslag och ingått i mästerskapstrupper.
Han fick i hög fotbollsålder en svår och tragisk knäskada. Vi var många som led med Daniel i Zagreb där en given plats i Sveriges EM-elva förvandlades till en lång konvalescens.

De insatser han har gjort i AIK har inte alltid varit så dåliga som många velat hävda. Men de har varit långt ifrån så bra som han själv tycks anse.
Att mittbackar som Per Karlsson, Alexander Milosevic och Niklas Backman ibland har gått före är inte alls anmärkningsvärt. ”Maestro” har svarat för enkla misstag, inte lyckats väga upp sitt långsamma och relativt orörliga spelsätt med en tillräckligt klok fotbollshjärna. Han har helt enkelt inte presterat på samma nivå som han en gång gjorde i Blågult.
Att han själv inte vill inse detta gör honom till ett problem snarare än en tillgång för AIK, inte bara planen utan även i omklädningsrummet och på träningar.

När han värvades för en sign on-bonus i mångmiljonklassen för ett år sedan var det förstås en chansning rent sportsligt men jag tror inte att någon i AIK anade att landslagsveteranen skulle vara en så bristande lagspelare också. Tvärtom trodde jag att han skulle kunna bidra med en hel del utanför planen, tack var de erfarenheter han har gjort i fotbollsvärlden. I stället beter han sig nu som en tjurig barnrumpa.

Daniel Majstorovic sitter på ett kontrakt som kostar AIK pengar i 18 månader till men utifrån det som är känt i dag borde det rimligen ligga i båda parters intresse att gå skilda vägar så fort som möjligt. Frågan som hänger i luften är hur den ekonomiska delen ska lösas.

Det är en vanligt återkommande åsikt bland vissa supportrar att medierapporteringen skrämmer i väg folk från allsvenska läktare.

Det skrivs uppsatser om att det är fel att skriva ”fansen” där vi borde skriva ”ett antal fans”.

Det är rätt och riktigt i sak men jag saknar det helhjärtade engagemanget kring hur bomber och maskerade våldsmän påverkar publiktillströmningen till svensk fotboll.

För två veckor sedan publicerade Bajen Fans – de har 8000 medlemmar – ett inlägg som osade uppvigling. Jag påtalade detta och fick skit för det.

Men jag står kvar där jag stod då: I stället för att försöka dämpa den uppretade stämning som Djurgårdens testmatch hade skapat eldade de på och hänvisade till något som de kallar ”Defend Söderort”. Det insåg de själva till viss del, för de tog bort den här biten:

…inlägget som blev kvar ska ses mot en bakgrund av att Bajen Fans har nästan 8000 medlemmar. Det ska ses mot att Djurgårdare attackerades av maskerade män på väg till gårdagens plojmatch. Det ska ses mot att en låda märkt ”BOMB” hittades på Tele 2 Arena och Djurgårdens plojmatch fick ställas in.

Bajen Fans censurerade inlägget, de tog bort den delen jag citerar ovan men de höll liv i den tonårsromantiska kampanjen  ”Defend Söderort” och de tycks inte vilja att Djurgården ska spela på Tele 2 Arena. Det är ett rakt i genom obegripligt resonemang då allsvenskan och svensk elitfotboll behöver öka stt åskådarantal, inte skrämma iväg folk.

Bajen Fans har inte skapat den situation som uppstått, de är inte ansvariga för enskilda, kriminella brottslingars aktion men de har bidragit till en stämning där dårar kan känna sig sanktionerade att agera, uppmuntrade av den stora massan. De har hjälpt till att skapa en atmosfär där något sådant här är berättigat.

Bajen Fans hade ett val att agera annorlunda, de kunde ha försökt tona ner den uppeldade stämningen men de valde att slänga bensin på brasan.

Hur de tänkte vet vi inte, de bojkottar Sportbladet, oklart varför.

Vi ska inte dra alla över en kam här, många supporterorganisationer bedriver i dag en bra och viktig kamp för sina medlemmar. Men då talar jag om organisationer kring Djurgården och IFK Göteborg med flera. Bajen Fans retorik i det här fallet sticker ut och de påminner mer om en Firma än en organisation som vill skapa en positiv supporterkultur kring svensk fotboll.

Det ska sägas att vi inte med säkerhet kan veta att en Hammarbyare placerade ut bomben eller att de maskerade män som attackerade Djurgårdare är en del av Bajen Fans. Det ska också sägas att Bajen Fans har tagit avstånd från det som hänt och erkänt att retoriken var onödigt hård, det är positivt, det är ett steg i en sund riktning.

AIK:s tränare Andreas Alm visades upp på läktaren mot Helsingborg för att han protesterade mot ett domslut.
– Det är klart det inte är bra. Men jag kunde inte stoppa mig. Och det har inte hänt förut, sa Alm.

Det är den kortare versionen. Den censurerade.

Här på bloggen får ni den långa. The extended version.

Alm reagerade alltså på att HIF:s Alejandro Bedoya gick hårt åt Celso Borges, sedan rök han inom loppet av två minuter ihop med fem personer – och en skopåse.

Här är Alms sex strider med hans egna kommentarer:

1. Alm vs Bedoya.
– Jag tyckte att det var en ful tackling. Jag reagerade på hela situationen. Sedan såg jag att det inte var någon fara med Celso men jag tycker ändå att det var en väldigt ful tackling.

2. Alm vs domaren Martin Strömbergsson:
– Jag var nog lite väl påstridig där. Jag krävde en annan färg på kortet och han sa till mig: ”Sätt dig nu annars hamnar du där uppe”.

3. Alm vs Skopåsen:
– Jag var ju på väg tillbaka till bänken men då låg Skopåsen där och…då träffade jag den ganska bra. Det var en bra träff.
En vrist, alltså?
– Det var faktiskt en vrist. Det var en bra träff. Om jag sparkat i luften hade jag nog klarat mig. Jag hade svårt att stoppa mig själv.

4. Alm vs Fjärdedomaren:
– Han tyckte att det blev för mycket.

5. Alm vs HIF-supportern på läktaren:
– Det var naivt av mig att tjafsa där. Vi var alla upprörda. Det är väl också passion på något sätt, från dem och från mig.

6. Alm vs ordningsvakten:
– Han sa att jag hade en anvisad plats. Först ville jag säta mig bredvid Helsingborgarna som skrek. Det hade ju varit lite roligt ändå, skulle de fortsätta skrika eller tystna? Men han pekade åt något annat håll. Då satt det två herrar med årskort där, vi hade väldigt trevligt. Vi pratade om matchen och allt som skett. Jag får tacka dem för det.

Ordningsvakten kommenterade också händelsen efteråt:
– Han blev uppvisad på läktaren eftersom Skopåsen träffade en av funktionärerna. Och det vet vet jag att den gjorde, för den träffade mig.

Nej, Man of Steel var en stor besvikelse. En förväntad besvikelse, men stor ändå. Två haltande L i betyg.

En story utan djup eller twist, skurkkaraktären enligt mall 1A, en skyskrapsslakt av transformerska mått. Resultatet är tröttsamt, högljutt, banalt, ovärdigt, poänglöst och meningslöst i största allmänhet.

Eländet visades dessutom i 3D.

Batman vs Superman 3-0.

…men det är sedan gammalt.

Brasilien också en besvikelse till en början, säkerhetsrisken David Luiz ordnade straff åt Uruguay som Diego Forlán bommade…eller Julio Cesar räddade, ska jag väl skriva.

Felipão manade på från sidan men det blev mest bollar på mötande spelare, Hulk var oduglig som han oftast är och först i slutet av halvleken började Neymar ta djupledslöpningar. Då dröjde det inte länge innan Uruguay kunde såras. Neymars nedtagning och avslut i trängt läge var en prestation på högsta nivå och Fred kunde slå in returen till 1-0.

Nytt försvarshaveri i början av andra halvlek (Felipão har ett år på sig att få ordning på defensiven, jag upprepar att det här räcker aldrig i VM) och Cavanis kvittering kändes logisk.

Brasilien gjorde bra byten, ut med Hulk och Oscar, in med Bernard och Hernanes, kopplade nytt grepp om matchen och det avgjordes på en fast situation: Neymars hörnor mot bortre ytan hade hotat tidigare och nu kom Paulinho rätt.

2-1 och ni såg glädjen, den här turneringen är ”på riktigt” för Brasilien.

Jag stör mig egentligen inte på filmningar, i alla fall inte mer än på tröjdragningar och krokben, det är en del av spelet. Det är samtidigt regelbrott som bestraffas då de upptäcks (filmning ger gult kort). Filmningen är anfallarens svar på försvararens osynliga fasthållning.

Men när Neymar låtsas få en hand i ansiktet på mittplan, gör en halv frivolt och sedan vrider sig i plågor för att få motståndaren utvisad, då förstår jag att folk blir upprörda och tröttnar. Det är en sak att falla lätt när någon drar dig i tröjan, en helt annan att simulera en allvarlig ansiktskada när motståndaren inte ens har rört dig. Där går min gräns, Neymar klev över den.

Årets upplaga av Confederations Cup fortsätter annars att engagera, i kväll ser vi fram emot mot Spanien-Italien, sedan förhoppningsvis en final mellan Brasilien och Spanien på söndag.

Får Neymar ens låna bollen då?

Biljetterna är inhandlade, klockan 18.00 är det dags – Man of Steel.

Har egentligen inte särskilt mycket till övers för Stålmannen – den kristna varianten av Batman – men två saker tvingar mig till premiären:

1. Christopher Nolan är producent och har varit med att skriva manus.

2. Filmer om superhjältar kan aldrig räknas bort på förhand.

Lagom till vi vet om Man of Steel är något att ha börjar Brasilien-Uruguay i Confederations Cup, denna träningsturnering som faktiskt varit intressant att följa. Ni som tror på en promenadseger för Brasilien riskerar att bli besvikna, respekten för Uruguay är stor sedan Maracanazo, matchen från VM 1950 inför drygt 200 000 åskådare på Maracanã-stadion där oavgjort räckte för hemmaguld men Uruguay vann med 2-1 och blev världsmästare för andra gången. Det sägs ha blivit knäpptyst inne på den enorma arenan och sedan dess har Brasilien aldrig spelat i helvita matchdräkter igen.

En bra kväll som ni hör, och i morgon fortsätter äventyret i Helsingborg: stormatchen HIF-AIK.

Ni som inte ska på Man of Steel kan värma upp med Sportbladets podd om fotbollsallsvenskan med Madame Amanda, EP-Månsson och undertecknad.

I går hade vi den märkliga situationen med att Kalmar, som spelat tre matcher på en vecka, mötte Helsingborg som gjorde första matchen på tre veckor.

Ett lag med matchtempot uppe, möjligen något slitet, mot ett lag som var kvar i solstolarna första halvlek.

I dag möts AIK och Brommapojkarna, AIK har inte spelat match sedan slutet av maj, BP skakade semestern ur benen mot Halmstad i onsdags (1-1).

Spelschemat är fullt av sådana här exempel, IFK Norrköping och IFK Göteborg spelar tre matcher på en vecka för att sedan bli lediga i två veckor när de nyligen varit lediga i just två veckor på grund av VM-kvaluppehållet.

Anledningen är dam-EM. Enligt Uefas regler är arenor som Gamla Ullevi, Guldfågeln, Nya Parken, Örjans Vall och Friends låsta under hela tiden mästerskapet pågår (trots att det på Friends bara spelas en match, finalen 28 juli).

Självklart hade det gått att hitta en lösning allsvenskan spelades mellan mästerskapsmatcherna men Svenska Fotbollförbundet har glatt tagit på sig arrangemanget utan att ställa som motkrav till Uefa att den inhemska herrligan måste kunna löpa som vanligt.

Spelschemat är inte i balans förrän någon gång till hösten, och ytterligare oreda skapar det för IFK Göteborg och Häckens kvalspel till Europa League. Under förutsättning att Häcken kan byta och spela borta-hemma i stället för hemma-borta tycks lösningen bli att Blåvitt Europakvalar på Olympia i Helsingborg (!) och Häcken på Nya Ullevi. Häckens elände ska dock inte skyllas på dam-EM eftersom deras arena Rambergsvallen inte är godkänd av Uefa och reservarenan Ullevi är upptagen av Robbie Williams.

Dam-EM skapar ändå rejäl oreda men det ska inte ses som någon könsfråga som vissa vill göra det till – jag är taggad till tänderna för att följa damernas öden och äventyr. Det är ingen motsättning mellan herr- och damfotboll. Men det ska ses mot bakgrund av att allsvenskan redan brottas med utspridda speldagar vilket är ett stort irritationsmoment för alla som följer serien.

I det läget får man ställa frågan om Sverige verkligen hade resurser att ta på sig dam-EM. Som det är nu påverkar arrangemangen varandra negativt. Bara en sådan sak om att det spelas två allsvenska matcher samma dag som Sverige förhoppningsvis lirar EM-final på Friends.

Brasilien besegrar Italien med 4-2 och har fortfarande inte förlorat mot Italien sedan den där VM-matchen 1982 som inte heller skulle ha förlorats men utan backlinje och med en pensionär i målet kunde Paolo Rossi göra tre och den moderna tidens bästa landslag som aldrig vann VM var utslaget.

Jag följde det via en radioapparat i Svartjärn och kunde inte förstå hur det var möjligt, sex år gammal.

Sedan dess har jag lärt mig att du vinner inte VM utan backlinje och med en pensionär i målet.

Frågan man ställer sig kring dagens Brasilien är ungefär den samma: Håller defensiven? Ja, sa Nannskog och Strömberg inför mötet med Italien och beskrev backlinjen som världsklass.

Jag var inte övertygad då, och jag är inte övertygad nu efteråt, även om Brasilien hade ett bra presspel högt upp i planen långa perioder.

Visst har Brasilien världsklassnamn där bak men vi talar ju inte om att få till det hyfsat – vi talar om att få till det så jävla bra att det blir VM-guld på hemmaplan om ett år. Men nu finns i alla fall en förbundskapten som kan det där med att sätta försvarsspel. Och det är som sagt ett år kvar.

Men innan jag sammanfattar brassarnas insats i Confederations Cup vill jag se hur de ser ut mot Spanien i finalen.

Eller vill jag verkligen det?

Folk klagar på Neymar för att han filmar och de kan väl folk få göra. Men klaga då när han filmar, inte när italienarna river omkull honom som de gjorde mest hela tiden i kväll.

Buffon borde tagit frisparken även om den var snygg och det är ju inte utan att man undrar om tåget har börjat gå för den en gång så fina gamle keepern?

Domaren Ravshan Irmatov från Uzbekistan svarade för en klassisk tavla när han blåste straff för Italien helt korrekt då Silva drog ner Balotelli men när Chiellini sköt bollen i mål sekvensen efteråt godkändes det i stället.

En situation jag aldrig har sett förut. Att man ska spela till domaren blåser lär vi oss redan som femåringar och ett riktigt domslut av Irmatov hade varit att be italienarna om ursäkt för att han inte avvaktade, och sedan låtit Balotelli rulla bollen i mål från elva meter i stället.

Mot bakgrund av att Balotelli aldrig missar en straff det blev rätt till slut, även om vägen dit förstås var helt galen.

Nu ska jag se hur det går i Häxan.