I hela mitt liv har jag kunnat luta mig mot fotbollen.

Fotbollen har alltid funnits där på ett eller annat sätt.

Ibland som en krycka, ibland som en språngbräda.

Men den har alltid funnit där. Oavsett vad som hänt i mitt liv, runt omkring mig eller ute i världen har bollarna rullat som vanligt på asfalterade skolgårdar, hårda grusplaner, gropiga gräsmattor eller nuförtiden allt oftare på släta konstgräsplaner från norr till söder.

Fotbollen fanns där när jag sökte mig bort från alkoholisthemmets opålitliga dimma. När jag hängde upp hela tillvaron kring idoler som Brasilien och Zico, IFK Göteborg och Torbjörn Nilsson. När kompisgänget samlades framför gamla VHS-krönikor från Maradona-VM eller -94-sommaren. När jag som spelare själv levde för att förverkliga en dröm. Och tills sist när jag tog klivet in i vuxenvärlden och byggde upp det yrkesliv som har gett mig en god och fungerande vardag (om än med vissa gupp längs vägen).

Naturligtvis är coronakrisens verkliga offer de människor som dör och blir svårt sjuka samt deras anhöriga. De som varslas och sägs upp när företag hackar. Och de som i detta nu, världen över, sliter ut sig inom vården för att försöka hjälpa så många av oss andra som möjligt. Om det ska komma något gott ur detta, utöver de klimatvinster som kan bli ett resultat, så hoppas jag att det leder till en naturlig omprioritering av lönesättningen mellan olika yrkesgrupper. Hur kan exempelvis en sportjournalist tjäna dubbelt så mycket som en sjuksköterska? Hur hamnade vi ens där?

Idrotten, utövarna och publiken är inga offer på det sättet. Idrotten agerar just nu utifrån sunt förnuft. Olika insatser krävs för att sprida ut smittspridningen över tid, enligt de som vet bättre, och då måste idrotten följa. Det är en självklarhet. Men det skapar en situation som jag aldrig riktigt trodde kunde inträffa – en vardag utan fotboll.

Nu finns det för första gången ingen fotboll nånstans. Ungdomsmatcherna som brukar avlösa varandra nere på Skytteholms IP här i Solna är inställda. Det är ingen Premier League klockan 16.00. Ingen svenska cupen i morgon och när allsvenskan kan starta är det ingen som vet.

Vid andra kriser eller tillvarorubbningar brukar jag gå till fotbollen för att uppleva någon slags trygghet mitt i allt elände. Jag har kunnat fängslas av en ung talang, njuta av ett vackert anfall, försvinna iväg i en dramatisk upplösning, för att gå därifrån med skingrade tankar, ny kraft, nytt hopp och en känslan av ”jag har i alla fall fotbollen”.

Men vad har vi nu? Vart går vi nu?

Idrotten och fotbollen är inte coronakrisens första eller största offer. Men det väcker en existentiell fråga. Det är av yttersta vikt att idrotten och fotbollen kan släppas på igen så snart det bedöms som möjligt utan att det förvärrar eller bidrar till coronakrisen.

Jag är orolig för att vi hamnar i ett utdraget läge där idrotten används och utnyttjas som ett sätt för makthavare och beslutsfattare att visa handlingskraft.

Jag påstår inte att vi är där, tvärtom har jag stor tilltro till de åtgärder som just har vidtagits från myndigheternas sida, men jag tycker det är min skyldighet som fotbollsälskare att påminna om att fotbollens och idrottens roll inte är en fråga att ta lätt på. Det är beslut som ständigt måste omprövas och alltid baseras på all tillgängliga fakta och de mest relevanta prognoserna, snarare än populism och krafttagsretorik.

När en grupp människor tror en sak – och den saken råkar vara fel – uppstår en speciell situation.

För visst var det lite gulligt, ja nästan rörande i går när det så kallade supporterkollektivet rykte ut till samlat försvar på Twitter för Östersunds-Posten i allmänhet och Linda Hedenljung i synnerhet (som om Linda skulle behöva någon hjälp).

Nåväl, supporterkollektivet menade säkert väl, men det blev fel igen. Som så ofta när folk för sig att saker har gått till på ett visst sätt utan att kontrollera saken.

Att Ekobrottsmyndigheten utredde ÖFK och till slut åtalade Daniel Kindberg har nämligen ingenting med Östersunds-Posten att göra. Det framkom med all önskvärd tydlighet under rättegången i Härnösand i höstas.

Att ”brottsplanen” avslöjades berodde på att Skatteverket under sommaren 2017 – utan minsta koppling till ÖFK – granskade fordons- och transportbranschen i stort. Där upptäcktes ett bolag som stack ut: ”Sollefteåföretagarens” flyttfirma.

Under en tvåårsperiod hade drygt 60 procent av flyttfirmans intäkter gått till fotbollsklubben ÖFK. Samtidigt hade företaget väldigt låga lönekostnader.

Om detta vittnade Skatteverkets Maria Price i Ångermanlands tingsrätt tidigare i höst:

– Vi såg att de hade väldigt stora utbetalningar till Östersunds fotbollsklubb. För två år 5,5 miljoner kronor, sa Maria Price inför rätten.

Skatteverket konstaterade senare att flyttfirman var att betrakta som ett ”fakturaskrivande bolag åt Peab med syfte att föra medel vidare till ÖFK”, en formulering som återkom under förhandlingarna i rättssal ett i Härnösand.

När tingsrätten meddelade domen – Daniel Kindberg fick tre års fängelse och de två andra männen två och ett halvt respektive två års fängelse – byggde den till viss del just på Skatteverkets utredning och på att rätten köpte åklagarsidans bild av en ”brottsplan” samt att de tre männen i princip bekräftade upplägget i några av de tidiga polisförhören (som de sedan tog tillbaka för att i stället neka till brott på samtliga åtalspunkter).

Så ligger det till med den saken. Och det står naturligtvis inte i motsättning till att Östersunds-Posten i allmänhet och Linda Hedenljung i synnerhet gjort ett otroligt jobb med att granska ÖFK genom åren. Ett otroligt jobb. Det kan inte understrykas nog. Men man måste klara att hålla två saker i huvudet samtidigt eftersom tiden normalt rör sig framåt, saker förändras.

Faktum är att ÖP ännu inte skrivit en bokstav om att ÖFK inför Licensnämnden hävdade att pengar från det så kallade 15-miljonersvtalet skulle flyta in under november, december och januari. Nu är det mitten av februari, och inga pengar har flutit in. Varför tar lokaltidningen inte upp detta?

Sportbladet har också avslöjat ett det handlar om ett brittiskt bolag som sysslar med idrottsmedicin och rehabmaskiner där en av ÖFK:s frukostvärdar är mellanhand – inte heller detta tar ÖP upp.

I går avslöjade Sportbladet att ÖFK:s tunga investerare gjort uppror mot styrelse, vd och revisorer. Här dröjde det till klockan fyra på eftermiddagen innan ÖP – sist på bollen – reagerade och till synes motvilligt klämde ur sig en blänkare.

Anledningen till att jag reagerar är just för att Östersunds-Posten tidigare varit nyhetsledande, ja nyhetsDOMINERANDE, men nu agerar på ett mer passivt sätt. Beror det bara på att den prisbelönte grävaren Hedenljung är tjänstledig för att skriva bok om hela Kindberghärvan? En bok som jag givetvis välkomnar och ska sluka med stort intresse.

Jag insinuerar inget annat än att det finns en anledning bakom ÖP:s agerande, och den anledning kan vara att de har trovärdiga uppgifter på att ÖFK faktiskt kommer få sina 15 miljoner. Och det vore högintressant att i så fall få läsa en artikel om.

Som journalist har jag bara en agenda: all fakta på bordet. Oavsett i vilken riktning den pekar.

När Alexander Isak gjorde två mål mot Real Madrid i veckan var det Sportbladet Plus som hade rättigheterna att visa matchen. När Armand Duplantis satte nytt världsrekord i stavhopp på 6,17 var det Sportbladet Plus som hade rättigheterna att visa galan. Jag har inte mandat att slänga upp några siffror, men ni förstår själva vad det innebar för vår Plus-försäljning…?⚡️ ☄️ ?.

Det var bland annat det här jag syftade på när jag skrev att ”det är nu tåget går” i en uppmärksammad tweet i veckan.

I princip alla medier satsar idag på betaljournalistik. Just nu ser vi det särskilt bland mindre fotbollssajter. Det kallas ”satsningar” men är en konsekvens av en förändrad annonsmarknad. Det görs av överlevnadsskäl. Och för vissa kommer det att vara dödsrosslingar. Fotbolldirekt lär exempelvis ha lyckats skrapa ihop drygt 300 prenumeranter sedan i höstas. Täcker det ens kostnaden för en enskild Ekwall-krönika? Fotboll Sthlm (och Fotboll Skåne) har en klart skarpare idé, jag tror på Månsson & Co. men de behöver en stark(are) ägare, vem köper?

Dobb? Nja…

Vår före detta stora konkurrent Expressen tvingas spara 115 miljoner, samtidigt ska de – 15 år senare – börja ta ta betalt för sin journalistik. Men det är svårt att backa in i en satsning.

Sportbladet Plus har gett mig och Bohman (som jobbar med allsvenskan) en möjlighet att göra genomarbetad journalistik. Guldplan 2020, Talang 2020 och Scout 2020 är bara några exempel. Lägg därtill vårt fokus på fotbollsekonomi i serien Miljonspelet i allsvenskan.

Det handlar inte om att Bohman och jag är bättre än andra som jobbar med allsvenskan – det handlar om att vi får tid. Vi hinner ringa samtalen. Vi hinner lägga en extra touch på texten. Betalningsviljan skapar en win-win-situation. Och detta märker givetvis läsarna.

De som inte betalar för journalistiken märker det inte eftersom de inte läser det. Men de som läser registrerar. Och beviset är att folk i slutänden faktiskt betalar för Sportbladet Plus.

Personligen ser jag två fördelar: i stället för att vara i händerna på spelbolagens annonsvilja är jag i händerna på läsarnas betalningsvilja. Det passar mig bra. Att dra klick är det enklaste som finns, det kräver ingenting och som vår chefredaktör Lena K Samuelsson nyligen konstaterade: klick är inte den vinnande affärsmodellen.

Att hitta det material folk faktiskt är beredda att betala för i en stenhård konkurrens är den mest kittlande utmaning (sport)journalistiken erbjuder just nu. Det slår förstås mot ens eget varumärke, men det var länge sedan jag slutade bry mig om sådant.

Sportbladet fyller 20 år i år och den obrutna framgångssagan handlar med några få undantag om att det varit ett lagarbete. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Eftersom det är ett fasligt tjat om vilka fotbollslag jag håller på respektive hatar, och att det inte spelar någon roll att jag förklarar att jag inte hatar något lag, eller håller på något lag som journalist, så har jag nu tagit fram siffror på den saken. Och här kan ni se, svart på rosa, hur mina publiceringar fördelar sig under en säsong.

(Jag levererar mellan 500-600 artiklar, krönikor, poddar och tv-inslag på ett år, det är knappt två grejer om dagen).

I alla fall, så här har det sett ut sedan juni månad 2019 (255 publiceringar):

Samlade grepp på allsvenskan: 24 %.

Hammarby IF: 14 %.

Östersunds FK/Daniel Kindberg: 13 %.

Djurgårdens IF: 13 %.

Övriga lag: 12 %.

AIK: 11 %.

IFK Göteborg: 7 %.

Malmö FF: 6 %.

Därmed kan alla konspirationsteorier grävas ner och diskussionen kan utgå från fakta framöver.

FOTNOT: I ”Samlade grepp på allsvenskan” ingår omgångens lag, poddar, listor och statistiska sammanställningar. Där har Malmö FF ofta ingått om ni tycker MFF:s enskilda siffra ser låg ut. Exempel på grepp som hamnar där är: ”Nu utmanar de Malmö i toppen”. Den typen av krönikor lägger jag under kategorin ”Samlade grepp på allsvenskan”.

”Övriga lag” är alla allsvenska lag förutom Djurgården, Bajen, Blåvitt, Gnaget, Malmö och Östersund.

Att ÖFK är med som egen kategori beror på att jag skrivit väldigt mycket om ex-ordföranden Kindberg i samband med rättegången.

Lagen jag skrivit mest om i kategorin ”övriga lag” är BK Häcken, IFK Norrköping och Helsingborgs IF (pga av alla tränarbyten).

Hösten 2017 började jag som tränare för Unite Stockholms tjejlag. Det var min enda erfarenhet av att träna tjejlag och en av mina första funderingar var: Varför är inte barn- och ungdomsfotbollen mer blandad? Varför tränar inte pojkar och flickor ihop? Det skulle öka respekt, förståelse och utveckla individerna både som människor och spelare.

Till och med inom internationella fotbollsförbundet Fifa (i andra avseenden en av världshistoriens mer konservativa institutioner) har man insett att ju färre restrikriktioner gällande könsblandade lag, desto bättre mår fotbollen, barnen, ungdomarna, rörelsen. Utveckling på många olika plan.

Budskapet jag försökte hamra in i vårt tjejlag var att krossa glastaket. På samma sätt som att miljontals pojkar världen över försöker kopiera Messis och Mbappés finter och dribblingar kan ni också göra det! Majoriteten av alla pojkar och flickor kommer aldrig bli någon ny Messi eller Mbappé, men det ska aldrig få finnas något hinder i strävan eller drömmen hos barn och ungdomar att bli ”den nye Messi eller Mbappé”. Ingen tjej ska någonsin behövs höra, känna eller tänka:

– Jag kan inte bli så där bra för de är ju killar.

Den glastaket behöver krossas och en väg dit är via mer blandade barn- och ungdomslag. Den grävande TV4-reportern Andreas Sundberg har närmat sig detta i ett Kalla Fakta-reportage, inte exakt samma vinkel, men ur ett könstillhörighetsperspektiv, och det faktum att svensk fotboll på sina håll ligger flera steg efter. 

Inom Svenska Fotbollförbundet pågår sedan maj 2017 en utredning på området och jag kan inte se någon annan fortsättning på frågan än att den nu får nytt bränsle inför SvFF:s årsmöte i vår. Vilka övergripande regler och riktlinjer ska gälla för enskilda föreningar? När sätter Riksidrottsförbundet ner foten för att hela idrottsrörelsen ska marschera i kapp med samtiden?

Att det finns utmaningar med mer blandade lag – till exempel en risk att spelare slutar innan detta blir en ny norm – är just en utmaning att hantera och förhindra när framtidens normer formas, och inte något som bör stå i vägen för en nödvändig och oundviklig förändring. Istället ställs det nya sorters krav på framtidens ledare (det kommer det alltid att göra) att hantera de nya situationer som uppstår. De borde ses som möjligheter, inte hinder.