Jag twittrade i dag att det är ledsamt att Ivan Turinas änka Senka känner sig sviken av AIK som hon ger uttryck för i en intervju med Expressen. För jag tycker verkligen det är tråkigt att det har tagit den här utvecklingen.

Jag fick ganska många aggressiva svar från AIK-fans som tycks anse att Expressen inte borde ha gjort någon intervju med en sörjande änka i en så här känslig fråga.

Allra mest upprörda är fansen på att AIK framstår som giriga och anklagas för att ha försökt blåsa Senka på pengar från Ivan Turinas minnesmatch.

Jag förstår den senare reaktionen. Inte ens i min vildaste fantasi tror jag att AIK har försökt utnyttja minnesmatchen till att roffa sig åt sig ett par extra hundra tusen. Snarare har någon form av missförstånd uppstått kring redovisningen.

Då blir frågan: Skulle Expressen avstått från att publicera den här artikeln, den från dag ett?

Det är en svår publicistisk fråga. Expressen har försetts med dokument som visar på ett antal avdrag som AIK-ordföranden Johan Segui konfronteras med och kommenterar som ”lite konstiga”. Samtidigt säger Segui att ”Det där inte är klart ännu”. Det förefaller uppenbart att Expressens uppgiftslämnare har velat sätta AIK under press i en känslig fråga.

Jag tror att man får se det så här: Publiceringen väcker berättigade reaktioner och skapar frågetecken kring syftet att gå ut med uppgifterna där och då. Priset tidningen och de aktuella journalisterna betalar är att deras trovärdighet riskerar att få sig en törn.

Däremot har jag svårt att förstå varför Senka inte ska få komma till tals. Om Expressen frågar om en intervju, och hon tackar ja till att ställa upp, då gör Expressen inget fel som låter henne berätta hur hon ser på saken. Eller menar man att vissa saker inte får sägas i en tidning? Så är det visserligen men det finns lagar för sådant och jag kan inte se att Expressen bryter mot en enda med den aktuella intervjun där AIK själva väljer att inte bemöta anklagelserna.

Jag har min bild av hur AIK hanterade den mycket svåra situationen kring Ivan Turinas bortgång. Jag tyckte att de skötte allt på ett imponerande sätt. Det var ett skolexempel på krishantering i svårast tänkbara situation.

Men det är min bild. Senka ger i intervjun uttryck för en annan och tydligen finns olika uppfattningar kring om en bonus på 750 000 kronor ska betalas eller inte. AIK hänvisar till juridiken, Senka till ett moraliskt betalningsansvar.

På samma sätt, fast tvärtom, är det med Expressens publiceringar. För Expressen föreligger inga juridiska hinder att publicera artiklarna och intervjun, AIK-fansen hänvisar till etik och moral när de anser att tidningen borde ha avstått från artiklar och intervjuer.

Bilden av hur journalister jobbar kring nyheter är ganska snedvriden bland vissa fotbollsfans. En del tycks tro att journalister har olika agendor för att förstöra just för dem.

Ena dagen är Uppdrag Gransknings journalister ute efter IFK Göteborg, nästa dag är UG ute efter Leksand. Ena dagen är Aftonbladets reportrar ute efter Djurgården, nästa dag är de ute efter Hammarby. Ena dagen tror folk att medierna hoppas att landslaget ska förlora, nästa dag tycker folk att det skrivs för positivt om Zlatan. Nu är Expressen ute efter att smutskasta AIK, påstås det.

Utifrån är det enkelt att se, att den vars förening eller lag för tillfället är utsatt för mediernas granskning tappar förmågan att se hela bilden. Att det skjuts mot budbäraren i stället för på den uppenbara konflikten. För supportrar till vissa klubbar – exempelvis AIK som på gott och ont ständigt har medierna runt knuten – kan jag förstå att fansen ibland kippar efter luft. Men vad supportrar till storklubbar oftast glömmer är att de kan räkna in en omfattande rapportering efter varje allsvensk match medan lag som Kalmar och Åtvidaberg kan få nöja sig med en notis i rikspressen. Ett sådant medieutrymme är värt stora pengar när det kommer till förhandlingsbordet med sponsorerna.

Det hävdas att Expressens rapportering kring tvisten med Senka är för att sälja lösnummer och jaga klick. Visst, allt som står i en kvällstidning är för att sälja lösnummer och jaga klick (även mina allsvenska krönikor som ingen jävel läser). Men för den enskilda nyhetsjournalisten är det ingen skillnad om han eller hon kommer över en uppgift och jobbar för P4 Stockholm eller för Expressen. Man kollar om det är skrivet tidigare, man kollar så långt det är möjligt om det stämmer, man ger båda sidor chansen att uttala sig, sedan bestämmer cheferna om det ska publiceras och vilket utrymme det i så fall ska få. Att Expressen eller P4 Stockholm skulle ha agendor att förstöra för just AIK är lika absurt nu som alla andra gånger det påstås. Expressen är till råga på allt AIK:s mediepartner så där finns ett avtalsreglerat samarbete som sträcker sig så långt att det blev ett jäkla liv från Expressens marknadsavdelning när jag i höstas tog hjälp av Andreas Alm och några spelare för att göra ett inslag till Bollklubben.

Att klubbar och tidningar har marknadsavtal med varandra är mer anmärkningsvärt än att tidningar granskar klubbar. Aftonbladet och TV4 har avtal med Svenska Fotbollförbundet, och Expressen har det också med Djurgården och Hammarby.

Halva allsvenskan är spelad, halva allsvenskan är med i guldstriden.
Vad betyder det konkret?
Att det blir lättare att vinna hela skiten.

I söndags bjöd AIK och Häcken på mängder av kvalitet på Friends Arena – i går tog jag bilen 50 mil söderut och fick se en högklassig fotbollsmatch mellan IFK Göteborg och Helsingborg.
Allsvenskan levererar just nu.

Första halvlek på Olympia kan mycket väl ha varit Blåvitts bästa i år.
Med Pontus Farnerud till vänster på mittfältet i en fri roll där han flyter inåt i planen når Göteborg en helt ny dimension i spelet. Så många fungerande passningskombinationer offensivt som Blåvitt hade i går har de inte haft på hela säsongen. Själva vetskapen att Farnerud finns där nånstans tycks göra Robin Söder, Tobias Hysén och Sam Larsson tryggare och modigare.

1-0-målet i slutet av första halvlek var ett skolexempel på klokt beslutsfattande: ett lugnt tillbakaspel av Söder, Farnerud tog diagonallöpning åt höger, Söder vände i väg åt vänster, Hysén hade två bra alternativ och valde det bästa med exakt precision. Söders frilägesavslut var resultatet av ett stort självförtroende.

I början av andra halvlek var Göteborg ytterst nära 2-0: Farnerud samlade upp en boll utanför HIF:s straffområde men i stället för att lyfta in den på måfå skapade han utrymme för en blindpass till vänster där Hysén kom med fart. Ett perfekt inlägg till Söder men Pär Hanssons reflexräddning med händerna var en av årets svettigaste (han fick den inte bara rakt på sig utan reagerade också). Returen gick till Farnerud som sköt över. Om inte Mattias Lindström precis hade svarat för årets miss i allsvenskan skulle Farneruds bom fått de rubrikerna.
– Känslan då var att elva mot elva hade vi vunnit matchen. Vi hade kontroll, analyserade Philip Haglund efteråt.

En orsak till Blåvitts kontroll var just Haglunds aggressiva spel som hela tiden låg på gränsen. Haglunds uttalade uppgift var att skava så mycket som möjligt på HIF:s skickliga innermittält. Det första kortet fick han för upprepade förseelser, det andra för en våldsam satsning bakifrån. Även om Haglund tog bollen så tog han David Accam också. Det var en onödig duell på offensiv planhalva mot en felvänd spelare men det var just med det hårda spelet som IFK hade kopplat greppet om matchen. Då får man också räkna med att dra på sig en del kort.

Elva mot tio svängde matchbilden totalt.
Genom att vända spelet från kant till kant och överlappa med både ytterbackar och innermittfältare skapade Helsingborg mängder av inläggslägen. Vid ett av dem satt Hjalmar Jonsson fast i gräset och Robin Simovic la benet runt honom och tryckte in kvitteringen, snyggt framnickad av planens klokaste forward Alvaro Santos.

Om HIF hade trummat vidare på samma sätt hade vi förmodligen fått en upprepning av när AIK vände 0-1 till 2-1 mot Helsingborg på Olympia med en man mer på planen. I stället blev HIF omständliga, samtidigt som Göteborg föll ner i något som förde tankarna till Gefles fembackslinje med Tobias Hysén och Hannes Stiller som alternerande vänsterbackar.

1-1 är ett resultat som IFK Göteborg ska vara mest nöjda med samtidigt som IFK Göteborg var det bättre laget så länge det var elva mot elva.

Sju lag ryms nu inom fem poäng (HIF har en match mindre spelad) och tränaren Roar Hansen sa efteråt att ”det börjar likna superettan”.

Det är bara att gratulera alla fotbollsfans från Malmö i söder till Solna i norr, via Kalmar i Öster och Göteborg i väster: Förbered er på en riktig rysarhöst.
Sedan 16-lagsserien infördes har det i snitt krävts över 60 poäng för att vinna allsvenskan men i år kan det räcka med betydligt färre om serien fortsätter att vara lika jämn. Kanske så få som 55.
Eller om man så vill: Lättare att vinna eftersom du har råd att förlora mer.

Hur det går? Tja, bara en idiot försöker sig på ett tips just nu. Men AIK:s läge är helt plötsligt väldigt intressant. Truppen är numera lagom bred, det finns utrymme för ett par nyförvärv och Gnaget har inget Europaspel att tänka på.

Özcan Melkemichel säger att han avgår.
Men kastar mannen som brutit handleden mot en massagebänk verkligen in handduken så lätt?
Det är svårt att vara hundra procent säker på det.

Direkt efter förlusten mot Halmstad ska Özcan ha informerat spelarna.
Sedan delgav han medierna sitt beslut på den efterföljande presskonferensen:
– Det finns ett oerhört tryck på att vi ska klara av det här och ingen har förståelse, varken publik eller någon annan, sa Melkemichel.
Det vore förstås tråkigt för alla som följer allsvenskan om det bli så. Vi talar om en tydlig profil och sådana behöver den här serien.
För Syrianska riskerar det att bli en långt mycket större förlust.
Det råder ingen tvekan om att Özcan har gjort avgörande insatser i en förening som mot alla odds är inne på tredje, raka allsvenska säsongen trots knappa resurser och en tunn trupp som står och faller med ett antal spetsspelare. Syrianska har överhuvudtaget ingen bredd och är därmed oerhört skadekänsliga.

Med tanke på att Özcan – sedan han slutade som spelare i Syrianska 1992 – har varit styrelseledamot, ordförande, sportchef och tränare (sedan 2005) skulle han givetvis lämna ett tomrum efter sig som är svårt att uppskatta sig hur stort det blir.
Kanske behövs en ny röst i omklädningsrummet även om jag inbillar mig att Özcans är tillräckligt hög.
Kanske behövs ett annat fotbollsöga men jag har svårt att se något realistiskt alternativ som kortsiktigt skulle få ut mer av det befintliga spelarmaterialet.

Sportchefen Jan Grigo säger att föreningen ska försöka övertala Özcan att stanna då beskedet kom som en total överraskning för alla. Om det är ett spontant impulsbeslut – Özcan kan ju vara ganska uppeldad efter förluster – är utsikterna faktiskt goda att Melkemichel ändrar sig. Vi har lärt känna honom som en man med kort stubin: Den före detta boxaren bröt exempelvis handleden mot en massagebänk i ett vredesutbrott i omklädningsrummet i fjol efter en dålig prestation av laget.

Vi talar också om en tränare vars porträttbild täcker hela det förtryckta matchprogrammets förstasida framför stjärnor som Sharbel Touma och Lolo Chanko. 

Av Özcans motivering att döma verkar han mest vilja be om förståelse för vilka förutsättningar föreningen lever under, snarare än att han har tappat omklädningsrummet eller kört fast med sina idéer.
Syrianskas tabelläge må vara dystert, och är det någon gång man ska byta tränare är det just nu, efter endast nio poäng på en halv säsong men fortfarande bara tre-fyra poäng upp till fast mark och gott om matcher kvar.
Frågan är bara om just Syrianska tjänar på att göra det?
Ett annat alternativ är att föreningen och deras fans i stället sluter upp enade bakom Özcan Melkemichel i det pressade läget.

I våras rådde rena lynschstämningen på Friends Arena efter att AIK blivit berövade ett korrekt mål av en assisterande domare som chansade.
Nu gjorde en annan domare ett liknade misstag.
AIK tackade och tog emot och är med i toppstriden på allvar – tio omgångar tidigare än Andreas Alms ”usla” beräkningar.
Det öppnar för värvningar.

Det blev ju ett fasligt liv efter den där matchen mot Malmö i april när Kwame Karikaris regelrätta mål vinkades bort. Allra hårdast fram gick Björn Wesström:
– Det är som en snickare som kommer till jobbet och inte träffar eller slår i en enda spik. De som inte klarar av det brukar få gå hem, fräste sportchefen.
När Häckens onsidestående Moestafa El Kabir vinkades av efter att ha rullat bollen i mål var det ett nytt exempel på en situation där assisterande domaren chansade i stället för att döma enligt kårens egen devis ”hellre fria än fälla”.
Björn Wesström hade förstås inga synpunkter på gårdagens domarinsats, åtminstone inte som jag hörde, och Häckens tränare Peter Gerhardsson valde att se saken ur ett annat perspektiv.
– Det ligger hos oss att bli bättre, Moestafa kan ha en meter till godo, sa Gerhardsson.
Efter presskonferensen påminde jag AIK:s tränare Andreas Alm om Malmö-matchen och de skilda reaktionerna nu:
– Gerhardsson är ju sådan att han vill inte lägga saker på tur eller otur, han vill vara skicklig, och det präglar hans uttalande, sa Alm.
Olika sätt att förhålla sig till liknande situationer, personligen tycker jag att felbedömningar måste kunna diskuteras men då i hövlig och respektfull ton. Domarna gör trots allt sitt bästa och de som vill byta ut dagens representanter mot lägre rankade bör nog fundera ett varv till.

Hur hade matchen påverkats av ett Häcken-mål i minut 51?
Det får vi aldrig veta, och det ska samtidigt sägas att domaren Johan Hamlin kunde ha blåst för AIK-straff kvarten senare då Simon Sandberg träffade Kennedy Igboananike som föll.
Men just i den perioden, inledningen av andra halvlek, var AIK nere i en djup brygga. I första halvlek hade Helgi Daníelsson och Ibrahim Moro haft bra koll på Häckens numerärt överlägsna centrala mittfält men från matchminut 46 och tjugo minuter framåt var det lika stora luckor i AIK:s presspel som i Daniel Majstorovics plan att sätta klubben under press för att få speltid/bli utköpt.
Men El Kabir sköt utanför i fritt läge, René Makondele sköt över och när El Kabir fick chansen i straffområdet en tredje gång sköt han rakt på AIK:s målvakt Kenny Stamatopoulus.

Exakt vad som gjorde att AIK kom ur Häckens 20-minutergrepp kunde Andreas Alm inte svara på när jag frågade, men det är klart att frustrationen i Häcken över ett bortdömt mål och alla missade chanser till slut påverkade bortalagets förmåga att hålla kvaliteten uppe.
Fotboll är inte mer komplicerat än att så länge det står 0-0 räcker det med en fast situation för att ta kommandot i matchen, oavsett hur utspelad du må vara.
Martin Mutumba hade redan i första halvlek visat att högerfoten var rätt inställd, och på tredje perfekta inlägssfrisparken gjorde hans lagkamrater inga misstag: en omarkerad Alexander Milosevic nickade ner till en omarkerad Henok Goitom som slog in 1-0 till AIK. En förlösande glädje bland de 11 753 åskådarna, lägsta allsvenska publiksiffran på Friends någonsin.

Det hade så långt varit en högklassig match. I första halvlek mängder av skickliga individuella lösningar i högt tempo och på små ytor. Därtill chansrikt trots samlade försvar. I andra halvlek ökade misstagen, lagen blev tröttare och längre, och det uppstod chanser på grund av det i stället.
I våras hade AIK problem att stänga matcher, till exempel mot Halmstad där tränare Alm bytte in Daniel Gustavsson några minuter från slutet som sedan tappade markeringen vid HBK:s kvittering. I går bytte han in Robert Åhman-Persson som gjorde 2-0 med huvudet efter en elegant blindpass av skicklige Goitom.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel – det gäller domare, tränare och spelare. Just nu gör AIK det mesta rätt: sedan omstarten har de släppt in ett mål, tagit 10 av tolv poäng och är med i toppstriden – trots att det inte ens är höst ännu.
– Vi har kastats in någon form av toppstrid tio omgångar för tidigt enligt mina usla beräkningar, sa Alm.
Vad betyder det?
– Det ger fler matcher att gå på, att utvecklas och blir bättre. Och vi har en möjlighet med spelare in och ut innan fönstret stänger.
Alms önskemål: en höger- och vänsterback, en målvakt samt om ”rätt läge” uppstår – en anfallare.
Kan sportchef Wesström slå i de spikarna, tro?

Allsvenskans griniga gamla gubbar har stått för rubrikerna senaste veckorna.
På olika sätt illustrerar de ett dilemma alla framgångsrika fotbollsspelare ställs inför och måste hantera:
När det roligaste de vet plötsligt ska ta slut.

I Donald Petries film från 1993 – Grumpy Old Men – spelar Walter Matthau och Jack Lemmon två pensionerade grannar som blir bittra fiender över samma kvinna.
I Daniel Majstorovics, Anders Svenssons och Henrik Rydströms fall handlar det om en annan sorts kärlek: Kärleken till att spela fotboll på ålderns höst när konkurrensen från yngre förmågor blir allt svårare att hänga med i.

Majstorovic klarade det inte alls. Ex-landslagsmannen har fått flera chanser av AIK:s tränare Andreas Alm utan att övertyga fullt ut. Han bröt mot lagidrottens oskrivna regler när han valde att inte dyka upp till match, för att sedan döma ut en lagkamrat som sämre lämpad att starta. För den 36-årige mittbacken blev insikten att elitfotbollskarriären lider mot sitt slut en frontalkrock. Jag tror att han skämdes mer över att anses sämre än de konkurrerande mittbackarna än han nu skäms över sitt agerande.

Situationen Anders Svensson är helt annorlunda fast handlar i grund och botten om samma sak.
Elfsborgs Jörgen Lennartsson ville avvakta till hösten/vintern innan tränarteamet tog ställning till om Anders skulle erbjudas ett kontrakt över 2014. Helt enkelt för att förvissa sig så långt det är möjligt om att Anders fysik håller för nästa säsong också.
Anders själv, fortfarande en av allsvenskans bästa spelare, har sedan länge bestämt sig för att fortsätta åtminstone ett år till. Genom att spela korten rätt fick han till slut hela Borås på sin sida och Lennartsson tvingades backa.

Henrik Rydström valde en annan väg. Han accepterade faktum utan förbehåll – och satte ord på hur det faktiskt känns:
– Jag hade spelat allt i 18 år, sen gör du inte det. Man har förknippat sig själv med Kalmar så det kändes som om inte jag skulle spela så skulle inte Kalmar spela, men det var nog bra för mitt ego. Det var en brutal insikt, berättade Rydström när han tappade startplatsen i Kalmar efter nästan 800 matcher.
Tränaren Nanne Bergstrand tog upp dilemmat redan på upptaktsträffen i våras:
– När man har ett beroende ska man vänja av i etapper, det är det vi gör med Henrik nu, sa Nanne halvt på skämt, halvt på allvar.
Rydström insåg till slut att det går att ha roligt i U21-laget – trots att han är 38 år gammal – och har även lyckats gneta sig tillbaka till i A-startelvan emellanåt:
– Men som det är nu skulle jag kunna spela U21 ett helt år som 38-åring, jag älskar att spela fotboll. Det har jag insett, säger han.
Det är en mycket vacker insikt.

SILLY SEASON-SPECIAL

L L L L L
FRÅN FÖRLORARE TILL VINNARE?
Vårens lag Helsingborg såg ut att bli sommarens transferförlorare. Men fan vet alltså. Flera av sportchefen Jesper Jansson senaste värvningar har varit vassa, och i veckan säkrade han upp ett spännande namn – islänningen Arnor Smárson, 24 – som ersättare för Alejandro Bedoya som försvinner om en vecka. Ännu mer sägs vara på ingång.

L L L L
DAGS FÖR MILD ATT LYCKAS?
Även IFK Göteborgs trupp ser bättre ut inför hösten än den gjorde i våras. David Moberg Karlsson ut – högeryttern Lars Vibe in. Men även om Håkan Mild är den sittande sportchef som dragit in flest miljoner på försäljningar sedan 2006 (cirka 140) har hans inköp inte alltid övertygat – inte alls.

L L L
AIK VÄRVAR TUNGT?
Mot bakgrund av Henok Goitoms skadeproblem och Kennedy Igboananikes spelstil är AIK i behov av offensiv förstärkning. Utrymme finns när Viktor Lundberg, Helgi Danielsson och Kwame Karikari lämnar. ”Crespo” kommer tillbaka från Örebro men jag undrar om inte Gnaget har siktet inställt på något tyngre – varför inte Gunnar Heidar Thorvaldsson?

L L
STATUS QUO I ELFSBORG, KALMAR OCH HÄCKEN?
Elfsborg ser ut att lösa Anders Svenssons nya kontrakt och lär inte göra något i transferväg innan de vet hur Champions League-kvalet går. Häcken och Kalmar har bäst ekonomiska förutsättningar i hela allsvenskan att shoppa loss samt intressant tabellpositioner – vore väldigt spännande om vi fick se oväntade toppstridsttacker härifrån.

L
MALMÖ FÖRLORAREN BLAND TOPPLAGEN?
Uppgifter kring Malmö FF talar om att det behövs säljas spelare för 15 miljoner kronor för att få ekonomin i balans. Då kan både Jiloan Hamad och Pontus Jansson försvinna – om det inte smäller till med årets transferbomb i allsvenskan kring Tokelo Rantie. Den typ av mål han gör har en tendens att väcka spekulanterna.

TRE HETA MATCHER
1. Helsingborg-IFK Göteborg, Olympia, måndag 19.07
Tidig seriefinal där HIF kommer från tung hemmaförlust mot AIK och Blåvitt från två lediga veckor. Bör gynna hemmalaget som har matchempot uppe.
TIPS: 2-1.

2. AIK-Häcken, Friends, söndag 17.30
En så kallad sexpoängsmatch då AIK har 23 poäng och Häcken 20. Ska vi gissa på att det bara blir två då?
TIPS: 2-2.

3. Syrianska-Halmstad, Södertälje Arena, söndag 17.30.
Ett rent jumbomöte. Här fins chans att lämna nedflyttningsplatsen för det lag som tar tre poäng.
TIPS: 1-0.

Som ni vet älskar jag film över mycket annat, och filmer jag älskar över all annan film är exempelvis Batman-trilogin, Apocalypse Now, True Romance, Kick-Ass och Den gode, den onde, den fule för att nämna några (de här rullarna står högst upp och från vänster i den första av mina fyra filmhyllor).

Givetvis gillar jag också syskonen Wachowskis som ligger bakom bland annat Matrix-trilogin och V för Vendetta (se den om ni inte gjort det).

Deras senaste verk, Cloud Atlas, gick upp på bio för något halvår sedan men mig gick den märkligt nog förbi. I dagarna har filmen DVD-premiär och i går såg jag den.

Två gånger.

Direkt efter varandra.

Trots att den tickar in på närmare tre timmar.

Det var värt varje sekund för sedan dess har jag knappt kunnat tänka på annat.

Sex olika berättelser – sex olika filmgenrer – löper parallellt och skådespelare som Hugo Weaving (Matrix-skurken), Halle Berry och Tom Hanks med flera spelar mängder av olika karaktärer.

Filmen bygger på en bok av David Mitchell från 2004 och de röda trådarna är många och det är ett pussel att upptäcka dem. På samma sätt som böcker och musikstycken lever vidare och existerar i framtiden, gör enskilda beslut det. Om ni har sett trailern, känner ni igen det här:
”Our lives are not our own. From womb to tomb, we are bound to others. Past and present. And by each crime and every kindness, we birth our future”.

Det är Nietzsches tankar om historiens eviga upprepning, det är tanken om själavandring och det är Solzjenitsyns citat ”You can have power over people as long as you don’t take everything away from them. But when you’ve robbed a man of everything, he’s no longer in your power”.

Nu är det ju inte de historiska och filosofiska referenserna som gör filmen märkvärdig, sådana kan vem som helst sätta i ett sammanhang. Jag förstår om man tycker att de inslagen är lite larviga och att det här därför låter en aning pretentiöst.

Nej, filmens – och bokens – storhet är att när du väl har sett den kan du inte sluta fundera på den. Hur hänger pusslet – mosaiken – ihop?

Jag satte mig alltså för att se om den, och skissade samtidigt på ett antal olika kopplingsscheman. Själavandringen är central men mellan vilka karaktärer flyttas själen?

Jo, så här:

Att känna till det här på förhand är ingen nackdel, tvärtom finns det mängder av ”User’s Guide” på nätet. Den här kan vara värd att läsa innan du ser filmen, exempelvis.

Cloud Atlas är tre timmar lång men underhåller betydligt längre (förutsatt att man inte har väldigt höga studieskulder och för lite fritid). I min banala filmvärld tillhör den redan en av de moderna klassikerna.

I dagens Sportbladet berättar Elfsborgs ordförande Bosse Bank om turerna kring Anders Svensson.

Ungefär så här påstås det ha legat till:

Tränaren Jörgen Lennartsson har velat avvakta med att ta ställning till Anders framtid i Elfsborg till senare i höst, efter Champions League-kvalet. Det accepterades av Elfsborgs ledning:

– Jag som ordförande och Stefan Andreasson som klubbdirektör bejakade då det, sa Bosse Bank till mig i går kväll.

Det här beslutet togs för ett antal månader sedan. Därefter har Anders gjort olika utspel i medierna som jag och många med mig återgivit och tolkat.

Janne Hansson på Borås Tidning har beskrivit Anders som ett problem för Jörgen Lennartsson, jag trodde mer på att Anders inte fick igenom sina krav om en framtida ledarroll och därmed förberedde en reträttväg för att kunna spela ett år till någon annanstans för att sedan fortsätta fotbollskarriären som ledare vilket han brinner starkt för.

Sanningen tycks vara en kombination och situationen kulminerade i söndags då klacken och Guliganerna och till slut hela Borås Arena gjorde ett kraftfullt ställningstagande:

”Vi ska ha – Anders kvar”, rullade fram och åter under matchen mot Syrianska.

Eller på boråska:

”No taco – No party”.

På presskonferensen efteråt frågade jag Lennartsson rakt ut ”Varför ger ni inte Anders nytt kontrakt?” och på detta svarade han att han inte ville kommentera hur truppen ser ut nästa år.

Liknande fråga fick Bosse Bank som inte kunde svara ”Ja” på om Elfsborg vill ha Anders kvar.

Två dagar senare har allt förändrats: Lennartsson räknar med Anders i Elfsborg nästa år, Bosse Bank säger att Anders kommer erbjudas ett nytt kontrakt.

Så vad påstås ha hänt under dessa 48 timmar?

Jo, Elfsborg som förening trängdes mellan tränarens önskan att att få sköta truppupplägget på sitt sätt, storstjärnans vilja att få snabba besked om framtiden och till slut fansens och medlemmarnas val att ställa sig på Anders sida. I det läget bestämde sig ordföranden Bosse Bank för att agera i föreningens intresse (normalt lägger ordförande inte sig i den typen av operativa frågor).

Omkring midsommar hade han ju bjudit Anders på en middag och fått klart för sig vilka tankar Anders har om 2014 och efter det.

I förra veckan tog han ett samtal med Jörgen Lennartsson som slutade med att tränaren gick med på att ta ställning i frågan om Anders framtid tidigare än tränarteamet från början hade tänkt.

När frågorna haglade i söndags ville varken Lennartsson eller Bosse Bank säga att de hade bestämt att erbjuda Anders nytt kontrakt för då skulle han få beskedet via medierna. I stället var det tänkt att göras på ett möte under tisdagen – vilket också skedde som planerat i går.

– När frågan dök upp efter matchen i söndags ville vi inte att Anders skulle få höra det via medierna utan direkt från tränarna, menar Bosse Bank.

Själv skriver Anders i ett SMS som svar på min fråga vad som har hänt:

– Man kan säga att klubben och tränarna har sagt de vill att jag ska spela i Elfsborg nästa år. Så nu har jag i alla fall fått besked och det var det jag ville ha. Sedan pratar vi mer detaljer längre fram när Stefan (Andreasson, klubbdirektören) kommer hem.

Anders är också noga med att poängtera att relationen med Jörgen Lennartsson är god:

– Vi kommer väldigt bra överens. Att jag inte startade mot Malmö var ett gemensamt beslut och kanske mest mitt beslut då jag hade problem med låret som inte alls kändes bra.

Efter fansens kraftfulla agerande i söndags öser alla parter nu vatten på elden. Kanske är den släckt för gott. Anders får ett spelarkontrakt över 2014 plus den roll han vill ha i Elfsborg i framtiden. Samtidigt har Lennartsson stärkt sin tränarposition mot en spelare som inte får bli större än laget men är nästan lika stor som staden. Lennartsson drev sin linje ända till ordföranden klev in i handlingen.

Visar det sig att åldern helt plötsligt slår till skoningslöst mot Anders Svensson under 2014 har Lennartsson ett starkare mandat att placera honom på bänken utan att Elfsborg riskerar att få samma situation som AIK nu har med Daniel Majstorovic. Den delen har jag inte fått bekräftad men vi har information att det är ett sådant scenario som oroar Lennartsson som ska ha noterat att Anders börjat trava sämre, därför har tränaren velat vänta så länge som möjligt med att säga till Anders att ”Vi kör 2014/Vi kör inte 2014”.

(Därmed inte sagt att Anders skulle ställa till samma oreda som Majstorovic, ty Anders är mer lagspelare och har större klubbkänsla. Men det hade kunnat bli en situation ändå, om än inte alls lika problematisk).

Var det här bästa sättet att lösa situationen på? Eller skulle Lennartsson stått på sig mer? Väntat till i höst eller vinter då han tog beslut om Anders fysik håller för spel över 2014 också? Med risken att Anders faktiskt hade lämnat Elfsborg om rätt erbjudande dyker upp utifrån? Omöjligt att veta, i vissa frågor är det vad som händer i framtiden som bestämmer hur man borde agera i nuet.

Och fortfarande återstår ekonomin i kontraktet och den framtida rollen i Elfsborg att bli överens om.

En sådan här dag hade jag kunnat publicera hundra mejl eftersom det var många som hade synpunkter på min hårda text om Daniel Majstorovics agerande mot lagkamrater, tränare och klubb (jag beskrev det som ett svek och kallade Daniel för ”tjurig barnrumpa”).

Det märkliga är att ALLA håller med. Jag har nog aldrig tidigare varit med om en en sådan samstämmighet kring en glödhet fråga.

Fast jag ljög lite där. Alla håller förstås inte med. Ett av alla mejl är klart negativt, det kommer från Roland, 68, från Skåne:

”Snacka inte du om barnrumpa. Någon barnsligare och tramsigare journalist tror jag inte pressen har. Tänk att kunna uttala sig utan att veta den riktiga anledningen. Att jag köper AB, och det har jag gjort i 55 år, gör jag för att läsa om fotboll och inga larviga reportage. Skriv om matcher och fan inte något du inte har med att göra. Du får växa upp och det är en bra bit till. Fan vet var du vill komma. Ta du din basker för där är väl inbyggd åskledare i den – det kan behövas. Ut och gör reportage om lagen i div 4-allsvenskan. Skönast att sitta på häcken. Nu ger jag snart fan i Er papperstidning för det är väl det Ni vill på AB. 
Lär av Kvp Expressen där är kunskapen. Du ligger långt under dina kolleger och sådana sätter man på redaktionen för att larva sig.
MVH
Roland 68 år”.

Efter att Daniel Majstorovic först struntade i att komma till AIK:s match mot Mjällby, sedan dömde ut en lagkamrat (Niklas Backman) som sämre lämpad att starta, beskrev han sig själv:
– Jag är en professionell spelare och ställer inte till besvär.
Tidigare har AIK inte behövt Daniel Majstorovic på planen i varje match.
Med en så här snedvriden bild av vad lagidrott handlar om kan jag inte se varför de skulle behålla honom i truppen en enda dag till.

Det här med konkurrens inom lagidrotter är ett intressant område. I allsvenskan i fotboll består trupperna av drygt 20 spelare, 18 registreras för match och elva startar.
Fungerande startelvor vinner matcher – för att vinna titlar krävs fungerande trupper.
Därför är det absolut nödvändigt att gruppen accepterar tränarens beslut, annars blir det omöjligt att bedriva en verksamhet som utvecklas framåt över tid. Ett lag med för stora interna stridigheter vinner inga guld, kvalificerar sig inte för Europa utan riskerar i värsta fall att åka ur om man ska dra det till sin spets (så jämn är fotbollsallsvenskan).

Som spelare behöver du inte hålla med om tränarens motivering, du har rätt att vilja flytta till en annan förening för att få mer speltid – men du struntar inte att dyka upp till match bara för att du inte är uttagen i startelvan.
Det är ett agerande som inte hör hemma inom lagidrott, något som aldrig går att acceptera. Det ett finger i ansiktet på tränaren, ett svek mot lagkamraterna, framför allt de som sitter på bänken match efter match.
– Jag fick ingen förklaring innan matchen varför han inte kom, det är självklart dåligt, som tränaren Nebojsa Novakovic uttryckte saken i går.

Det händer förstås att spelare tjurar och krånglar, och så länge det handlar om yngre förmågor går det att förstå även om det inte kan accepteras. Det är fortfarande egoistiskt och respektlöst men kan åtminstone förklaras som en desperat handling av en ung människa som vill rädda en karriär och en dröm.

Daniel Majstorovic är 36 år. Han har redan upplevt mer än de flesta fotbollsspelare någonsin får uppleva. Han har tjänat stora pengar, spelat i landslag och ingått i mästerskapstrupper.
Han fick i hög fotbollsålder en svår och tragisk knäskada. Vi var många som led med Daniel i Zagreb där en given plats i Sveriges EM-elva förvandlades till en lång konvalescens.

De insatser han har gjort i AIK har inte alltid varit så dåliga som många velat hävda. Men de har varit långt ifrån så bra som han själv tycks anse.
Att mittbackar som Per Karlsson, Alexander Milosevic och Niklas Backman ibland har gått före är inte alls anmärkningsvärt. ”Maestro” har svarat för enkla misstag, inte lyckats väga upp sitt långsamma och relativt orörliga spelsätt med en tillräckligt klok fotbollshjärna. Han har helt enkelt inte presterat på samma nivå som han en gång gjorde i Blågult.
Att han själv inte vill inse detta gör honom till ett problem snarare än en tillgång för AIK, inte bara planen utan även i omklädningsrummet och på träningar.

När han värvades för en sign on-bonus i mångmiljonklassen för ett år sedan var det förstås en chansning rent sportsligt men jag tror inte att någon i AIK anade att landslagsveteranen skulle vara en så bristande lagspelare också. Tvärtom trodde jag att han skulle kunna bidra med en hel del utanför planen, tack var de erfarenheter han har gjort i fotbollsvärlden. I stället beter han sig nu som en tjurig barnrumpa.

Daniel Majstorovic sitter på ett kontrakt som kostar AIK pengar i 18 månader till men utifrån det som är känt i dag borde det rimligen ligga i båda parters intresse att gå skilda vägar så fort som möjligt. Frågan som hänger i luften är hur den ekonomiska delen ska lösas.