Alla som har följt den här bloggen kan min relation till Brasilien. Hur jag som sexåring såg brassarna i VM i Spanien och inte förstod att laget kunde förlora. 2-3 mot Italien blev en av de tydligaste insikter om livet jag överhuvudtaget har fått. Det rev upp ett sår som bara kan läkas tillfälligt av nya vinster. Hunden vi hade när jag var liten döptes förstås till Zico.

Igår vann Brasilien mot Japan med 3-0 i Confederations Cup, ett ganska starkt Japan ska sägas, det är ett år kvar till VM – allt frid och fröjd?

Nej, jag är inte övertygad, jag är snarare orolig och lite bekymrad.

Jag såg matchen på SVT Play nu på förmiddagen och Brasilien gjorde 1-0 efter tre minuter av första halvlek och 2-0 efter tre minuter av andra halvlek, trean kom på övertid. Det var bra fotbollsmål: Neymar visade klassen med ett underbart avslut, vid tvåan fyllde man på mycket folk i straffområdet när Dani Alves skickade in bollen och 3-0 var en snabb omställning när Japan hade mycket folk framme.

Det blev förstås en matchbild som passade Brasilien perfekt där de aldrig utmanades riktigt efter 2-0-målet.

Det här brasilianska laget vill, som alla andra brasilianska lag, ha mycket boll. Mittbackarna Thiago Silva och David Luiz går brett i sär, ytterbackarna skickas fram, Luiz Gustavo faller ner och hämtar boll.

Men den här versionen är lite mer direkt än Brasilien brukar vara. De tillåter inte att tempot sjunker riktigt lika länge, då kommer den långa bollen eller kantväxlingen. Och det finns spelare som tar löpningar vilket inte alltid är någon garanti när det gäller brassar.

Luiz Gustavo och Paulinho sköter mittfältsdefensiven, där hittade Japan in bakom några gånger, och det var inte långt borta att de lyckades straffa med mål. I andra halvlek bytte förbundskapten Scolari in Hernanes centralt, och jag undrar om det inte är så de måste spela mot riktigt bra motstånd – Luiz Gustavo, Paulinho och Hernanes framför en backlinje som inte är helt pålitilig. Det ställer stora krav på Neymar och Oscar i deras fria kantroller – är de redo om ett år? VM kan vara skoningslöst mot unga världsstjärnor. Samtidigt som en fungerande straffområdesforward saknas.

Annars var planen överraskande dålig men fint att höra jublet stiga varje gång Neymar rörde bollen (när han byttes ut en kvart från slutet buades det). Men det brasilianska folket får se honom redan på onsdag igen, mot Mexiko.

En av världens bästa låtar med Ebba Grön – Beväpna er

Bajen Fans text om den gemensamma arenan har nu censurerats, det behövde Ebba Gröns aldrig göra, trots att den var bannlyst från radion i många år om den inte är det fortfarande. Det handlar om hur man sparkar, och på vem, och varför. Där Ebba är politiska och sparkar uppåt i ett tidsdokument, är Bajen Fans bokstavligen våldsuppviglande och sparkar neråt (enligt deras egen beskrivning), och det blir osmakligt, utan charm, ingen finess eller Bajen-identitet, bara Firman Boys-retorik, även med censuren – läs själva:

…om Inter och Milan kan dela arena, kan inte Hammarby och Djurgården göra det då? Eller vilka tror Stockholmsfotbollen att de är? Borås ligger före sportsligt. Nya arenor behövs, vem betalade den här arenan? Hammarby? Nej, Stockholms stad. Ekonomi och utveckling är ett måste för Stockholmsfotbollen, supporterkulturen är den alltjämt den viktigaste delen men våldsromantiken som nu tar sig supporteruttryck är vämjelig.

Med det sagt förstår inte jag heller varför inte Hammarby får inviga arenan, det borde vara en smal sak som alla skulle kunna enas kring.

Till sist: Apropå musik kan vi väl avsluta med det kanske vackraste som har sjungits på svenska:

Expressen har räknat ut att Erik Hamrén är Sveriges näst bäste förbundskapten genom tiderna efter Tommy Söderberg. Det har de kommit fram till genom att jämföra segerprocenten i tävlingsmatcher. Söderbergs segerprocent är 63,63 procent, Hamréns 63,15 procent, ”Lars-Tommys” 62,96 och så vidare. Bronschefen Tommy Svensson är först på sjätte plats med en tävlingsmatchsegerprocent på 53,84.

Personligen tycker jag att denna uträkning är ungefär lika relevant som när någon tog fram siffror på att Sverige vinner fler matcher utan Zlatan Ibrahimovic än med Zlatan Ibrahimovic och höll det som bevis för att Sverige är ett bättre fotbollslandslag utan Zlatan.

I alla fall, om detta hamnade jag i en intressant diskussion med Sveriges presschef på Twitter som skrev:

Niklas Bodell
Hamrén – Sveriges näst bäste förbundskapten genom tiderna. Intressant kartläggning av @kvpMattias.

Robert Laul
Tycker du verkligen det, Niklas? Tycker du uträkningen säger något särskilt relevant? Där vi står nu?

Niklas Bodell
Ja, självklart. Varför skulle det inte vara det? All sann fakta är relevant fakta. Precis som i all journalistik.

Robert Laul
Ja lite självbedrägeri är ju aldrig fel. Hamrén en bättre förbundskapten än Tommy Svensson? Jomenvisst.

Niklas Bodell
Nu är du luddig, Laul. Det var ju utifrån Xp:s faktasammanställning listan kom till. Eller vem idkar självbedrägeri menar du?

Robert Laul
Jag frågade om du tyckte det, och du svarade självklart. Om du nu inte tycker att han är Sveriges näst bäste förbundskapten efter Tommy Söderberg betyder ju siffrorna inget, eller hur ska du ha det?

Niklas Bodell
Nu blurrar du, Laul;-) Vilken fråga är det du egentligen vill ha svar på? Siffrornas relevans? Bäste fbk? Nåt annat?

Robert Laul
Svara på: Tycker du siffrorna visar att Hamrén är Sveriges näst bästa förbundskapen genom tiderna?

Niklas Bodell
Jag tycker följande: ska man diskutera den frågan, så ska man naturligtvis addera en rad andra aspekter också.

Med det lät jag mig nöjas.

Expressen ställde även frågan till ett antal ”experter” om Erik Hamrén är rätt man att leda landslaget i dagsläget. Sedan konstaterar de upprymt att svaret blev ”Ett rungande ja”.

Det är också en ganska märklig journalistik. Mig veterligen finns överhuvudtaget ingen diskussion (bland de som analyserar fotbollen professionellt) som ens andats att Hamrén bör avgå nu. Eller vem har fört fram det?

Så länge VM-slutspelet finns inom räckhåll ska Erik självklart köra vidare.

Det är ungefär som att ställa frågan: ”Tycker du att Zlatan ska spela vidare i landslaget?” och sedan göra en poäng av att svaret blev ”Ett rungande ja”.

Slut på dagens mediekritik.

Det har varit mycket reaktioner i mejlkorgen senaste dagarna, ett av de mest intressanta kommer från Anders som läst mitt senaste blogginlägg. Håller ni med honom?

”I dagens krönika har du en viktig poäng! Rasmus Elm och Kim Källström ägde mittfältet (mot Österrike) fram till försvaret havererade!

Faktum är att Elm hade 100 procent koll på Alaba fram till Jonas Olssons misstag till 0-1. När försvaret sedan blev nervöst och föll ner 20 meter var Rasmus nödsakad att backa ner för att avståndet backlinje/mittfältet inte skulle bli för stort. Att Alaba då kunde backa ner i luckan som uppstod var givet men inte mittfältarnas ’fel’. Det borde varit Erik Hamréns uppgift att se till att backlinjen höll rätt höjd, för att ge Elm/Källström chansen att fortsätta föra matchen.

Elm har ju alltid ’målet’ i matcherna att först kontrollera för att växa in i matcherna.  Att ständigt ’jaga’ Elm om att han inte lyckas fullt ut i landslaget känns bara onödigt. Kanske skall man fundera över hur han skall få fullt självförtroende när andra tilldelas uppgifter som är ’hans’ normalt sett!

Efter att ha dragit in en otagbar mot Argentina i sista minuten har han väl inte slagit en frispark från någon position? Faktum är att Hamrén känns väldigt otydlig och direkta ’kappvändartendenser’ finns. Han antyder att Rasmus är hans komplettaste mittfältare men ger honom inte chansen att lyckas? Jag tycker Hamren skulle tagit på sig förlusten mot Österrike ännu tydligare genom att förklara problemen som uppstod för mittfältet genom att han inte fick backlinjen i rätt höjd.

Sedan rasar ju anfallet automatiskt när inga dirigenter ges chansen att dirigera. Nu fick alla chansen att ’hänga spelarna’ igen vilket knappast gynnar spelarna. Att påstå att spelare på den nivån skall tåla ständiga ’sågningar’ är bara löjligt, för just det kommer alltid att vara olika!.

/Anders”.

Landslagssamlingen över för den här gången, dags att samla upp de lösa trådarna, sedan förhoppningsvis gå i ide då jag dragit på mig en helvetsförkylning – jag är mer eller mindre utslagen när det här skrivs.

Men.

Anders Svenssons kritik i mixade zonen i går – ni hittar klippet här ihop med artikel om den dråpliga situation när jag agerade reporter i Expressens LIVE-sändning – kunde Erik Hamrén givetvis inte lämna okommenterad. Förbundskaptenen körde klassisk fuling och skyllde på medierna. Jag vet inte jag…jag fick snarare intrycket av att Anders bet sig i tungan, han kunde nog gått på hårdare.

…snyggt också av vice kaptenen att inte ta striden för sig själv, utan för mittbackarna apropå Hamréns flörtar med Olof Mellberg.

Sådana frågor är alltid känsliga. Jag minns när Söderberg och Lagerbäck försökte få Henke Larsson att göra comeback, då skedde det med lite fingertoppskänsla, Lars-Tommy väntade, väntade och väntade med frågan tills de kände att de hade ett ja utifrån vad Henke sagt i medier och till vänner. Så har inte Hamren skött det precis, Mellberg har inte gjort minsta antydan till att vilja återuppta landslagskarriären (mig veterligen), det är inte ens säkert att han ska spela vidare i Villarreal.

Fingertoppskänsla, sa Bull.

…som läget är nu finns tecken på att Hamrén har börjat tappa omklädningsrummet.

Zlatan Ibrahimovic högg på TV4:s Olof Lundh efter matchen, det var en kul ordväxling (framför allt Zlatans ”No look pass” till färingarnas målvakt). Men diskussionen efteråt, att Lundh skulle ha gjort något fel som ställde frågor om Zlatans lilla hjärnsläpp (glöm inte att lagkaptenen har ett gult i bagaget och kunde blivit avstängd mot Irland), är absurd. Självklart var Lundhs frågor relevanta. Den som inte tycker det kan knappast ha fyllt 15.

Däremot – att Zlatan tjafsar med motståndare ute på planen – det hör till. Det kan vara ett sätt att tända till mot en i grunden sämre motståndare. Visst kan man tycka att Zlatan borde stå över tjafset med tanke på den nivå han befinner sig på men hellre att han är grinig och förbannad och dunkar in två baljor än att han faller ur matchbilden i rent ointresse.

…fint annars att se Ola Toivonen ta den släpande rollen medan Zlatan spetsade. Det är där han ska vara, så nära motståndarmålet som möjligt, precis som i klubblagen. Givetvis med friheten att ibland droppa ner för att överraska motståndaren. Som vid 1-0.

Apropå TV4 och roliga uttalanden, hörde ni Robert Perlskog under matchen när han kommenterade den stackars Súni Olsen som höll på att få foten avskjuten av Zlatan?
– Han vinkar till sig det medicinska teamet. Och det här är ändå spelare som är vana vid ett hårt klimat, tufft fiske i många fall.

Tufft fiske?

När Patrick Ekwall tycker att Erik Hamrén ska hatta runt ännu mer med startelvorna än vad han har gjort de här tre åren…ja, då undrar man om Ekwall verkligen bör fortsätta att leda TV-laget nästa säsong.

Albin Ekdals insats har av naturliga skäl kommit bort i rapporteringen. Å ena sidan gjorde han en imponerande match med tanke på att det var första tävlingslandskampen, blott den tredje landskampen totalt. Å andra sidan var motståndet svagt och Ekdal fick gott om tid med bollen. Som jag skrev inför matchen: Han är i truppen för att stanna, troligen på Samuel Holméns bekostnad eftersom Anders Svensson flaggar för att köra vidare under hösten, även då han är inhoppare i Hamréns ögon.

Bör Anders spela från start?

Mot Färöarna tyckte jag det då Rasmus Elm hade magproblem (Vad för magproblem? Det vete fan).

Annars…jag vet inte, jag tycker att Elm har en fantastisk potential som han förr eller senare måste få ut även i landslaget. Elm och Kim Källström ägde mittfältet mot Österrike innan backlinjen havererade och folk vek ner sig, glöm inte det. Jag tycker inte att situationen behöver vara så dum som den är, Anders som joker med rätt att förändra matchbilder. Och han får sina landskamper i protokollet så också. Hoppar han in mot Norge och Irland går han om Thomas Ravelli mot Kazakstan.

144.

Tungt.

Eller ”tufft fiske” som man säger nuförtiden.

Sverige har spelat sex matcher i det pågående VM-kvalet, de har fortfarande inte gjort en enda där helheten kan sägas ha varit bra. Alltså prestationen.

En fenomenal avslutning mot Tyskland, en hållen nolla mot Irland, en skaplig bortaprestation mot Österrike och en godkänd inledning mot Färöarna hemma.

Någon mer matchperiod/detalj i det här kvalet som förtjänar att nämnas?

Tveksamt.

Sex matcher utan att Sverige får till det ordentligt. Hur ska vi analysera det? Hur ska vi hantera det?

Det beror givetvis på vad vi har för förväntningar på det svenska landslaget.

När kvalet lottades ställde jag frågan redan i rubriken: ”Blir Sverige ens tvåa i kvalgrupp C?”.

Mina VM-förhoppningar har därmed aldrig varit särskilt höga, för även om Sverige nu blir tvåa ska de fixa ett play off också.

Därför tyckte jag inte att 0-0 mot Irland i mars var så illa som många andra, och jag tyckte att mötet med Österrike häromdagen var ett fall framåt.

Men det här?

När Sverige inte ens klarar att prestera mer än en dryg halvtimmes bra fotboll hemma mot Färöarna, då håller det inte att titta på enskilda spelare som inte levererar – då måste vi börja tala om ett systemfel.

När gjorde Sverige senast en bra tävlingslandskamp under Erik Hamrén?

2-0 mot Frankrike i EM var bra. Men hur mycket handlade det om att fransmännen redan var klara för kvartsfinal?

3-2 mot Holland i förra kvalet var också bra? Men hur mycket handlade det om att Holland redan var EM-klart?

Hur många tävlingslandskamper har Sverige egentligen presterat på topp gjort under Erik Hamrén?

Ingen i det pågående VM-kvalet, storsegrarna mot San Marino i EM-kvalet, 5-0 hemma mot Finland sommaren 2011, 4-1 borta mot Moldavien under våren och Hamréns EM-kvalpremiär mot Ungern 2-0 hösten 2010.

Högt räknat sju matcher, alltså.

Då är två mot San Marino, en mot Finland, en mot Moldavien. Ingen i det pågående VM-kvalet.

Högt räknat sju bra matcher – på tre år. Sju bra matcher – av 19. Blåbärsmotståndare medräknade.

Så låga förväntningar har inte ens jag på det befintliga spelarmaterialet.

Jag fruktar att förklaringen inte är mer komplicerad än att Sveriges landslag inte passar ihop med förbundskaptenen.

Eller möjligen tvärtom.

Mycket reaktioner på mitt blogginlägg om startelvan, för mig är det självklarheter men eftersom vissa läsare kanske följer landslaget mer sporadiskt, borde jag ha redogjort för hur jag ser på bakgrunden också.

Fakta är att Sverige har ett spelarmaterial som inte håller samma klass som det gjorde för ett par år sedan. Sverige har varken en stark försvarslinje att luta sig emot eller särskilt många vettiga anfallsalternativ utöver Zlatan Ibrahimovic.

Fakta är att Sverige har en förbundskapten som samtidigt gillar att prata om medaljer i mästerskap och tog sin an det här landslaget med en vilja att göra det till ett mer offensivt och spelförande lag.

Fakta är att det här krockade redan i EM-kvalet, och den enda lösningen på en sådan krock var rimligen att ta ett par steg tillbaka, att spela mer efter resurserna, något förbundskaptenen vid flera tillfällen till slut har tvingats att förändra (dock har han fortsatt att prata om medaljer men man kan inte få allt på en gång).

Landslagsfotbollen skiljer sig från klubblagsfotbollen, och som jag har lärt mig att förstå landslagsfotbollen innebär den att försöka skapa ett lagbygge där de bästa alltid spelar, där rollerna är tydliga, där alla vet exakt vad de ska göra. Att snabbt komma bort från hur det fungerar i klubblaget till att direkt ställa om till landslagets sätt att spela.

Eftersom tiden är begränsad i ett landslag och matcherna är få blir kontinuiteten överordnad eventuell dagsform när det kommer till laguttagningar. Inte in absurdum men som huvudprincip. I ett klubblag kan du oftare förändra från match till match eftersom du har betydligt mer tid till träning samt fler matcher.

Går man in i ett mästerskapskval med ett uttalat mittbackspar får man helt enkelt hålla fast vid det mittbacksparet så långt det är möjligt (skador och avstängningar kommer alltid att ställa till det ändå).

Om det efter en tid är helt uppenbart att en av mittbackarna inte duger, ja då ska han petas för gott, inte från en match till en annan eller för att en reserv råkar vara i bättre form för dagen. Det är enligt min mening ett slags nybörjarperspektiv på landslagsverksamheten, att hoppas att det blir bättre bara för att man kastar in något nytt.

Om Erik Hamrén nu anser att Jonas Olsson inte duger som mittback i ett svenskt landslag kan jag inte förstå hur Olsson kunde anses duga för en startplats för fyra dagar sedan, mot Österrike? I ett landslag ska inte laguttagningarna styras av enskilda misstag från en match till en annan. Det är det som motiverar att en förbundskapten har kontrakt och bär lön, att han ska se den stora bilden tidigare och bättre än vi som sitter på läktaren och framför tv-apparaterna. Det faller på förbundskaptenens ansvar att kunna avgöra vem som är bäst, alldeles oavsett ett grovt, individuellt, avgörande misstag som vem fan som helst kan notera.

…fakta är att vem som än kommer in i stället, det kan vara Per Nilsson, Olof Mellberg eller Thiago Silva, kan alla spelare göra – och gör – misstag i matcher, vissa blir mer avgörande än andra. Men laguttagningen ska inte vila på det, laguttagningen ska vila på vem som är bäst i ett helhetsperspektiv. Är det Per Nilsson? Okej, men då förutsätter jag att han spelar samtliga matcher resten av det här kvalet nu när bytt är bytt.

Om bytet endast är för den här matchen handlar det snarare om att Hamrén vill straffa den enskilda spelaren eller gå fans och medier till mötes som ofta kräver snabba och konkreta förändringar.

Om det handlar om att testa Per Nilsson, ja då kan jag säga att jag kräver mer av en förbundskapten än att han testar en mittback mitt under ett VM-kval – han ska ha bättre koll än så på helheten.

Om det handlar om att Hamrén anser att Per Nilssons passningsfötter – uppspelsfötter – anses vara bättre, då borde vi verkligen fått se honom redan mot Österrike där backlinjens spelskicklighet definitivt utmanades mot ett vilt pressande hemmalag. I kväll handlar det om att putta fram bollen till centralt mittfält mot en lågt stående motståndare, det fixade till och med Petter Hansson på hans tid.

Om det handlar om att Pelle är målfarlig, släng upp honom i kedjan i så fall, där saknas det målskyttar.

OBS! Det sista var ett skämt

Allt sammantaget innebär detta att petningen av Jonas Olsson är anmärkningsvärd, åtminstone som jag har lärt mig att förstå landslagsfotbollens mekanismer.

Alternativet är att jag är ute och cyklar, och så kan det förstås vara. Då får jag väl käka upp det här vid något tillfälle men jag tycker alltså inte att man ska petas för ett enskilt misstag utan för att man inte duger – ändrades det på fyra dagar gällande Jonas Olsson?

Men skit samma, nu kör vi, Sverige-Färöarna 4-0, Zlatan Ibrahimovic tre, Pelle Nilsson ett.

Sveriges startelva mot Färöarna…

Hansson – Lustig, Granqvist, Nilsson, Bengtsson – Larsson, Ekdal, Källström, Kacaniklic – Ibrahimovic, Toivonen

…Pierre Bengtsson ersätter Oscar Wendt som lämnade truppen i natt då sambon ska föda, Pär Hansson ersätter avstängde Andreas Isaksson och Ola Toivonen avstängde Johan Elmander.

Så långt inga konstigheter.

Jag trodde visserligen att Anders Svensson skulle ta Rasmus Elms plats som har problem med magen (vad för problem? Det vete fan) men det blir Albin Ekdal och det behöver inte vara fel även om det lär bli en matchbild som hade passat Anders perfekt.

Det visar också att Ekdal, 24, är i landslagstruppen för att stanna, antingen på Anders eller Samuel Holméns bekostnad, time will tell.

Jag har svårare att förstå att Jonas Olsson petas till förmån för Per Nilsson. Den förändringen görs knappast för att Hamrén är orolig för att Sverige inte ska klara att hålla tätt mot Färöarna. Nä den tycks göras för att straffa Olsson för hans misstag mot Österrike. Det är ju inte så att Sverige är tvingade att göra en förändring i backlinjen för att klara defensiven mot en blåbärsnation som Färöarna.

Den görs knappast heller för framtiden, Per Nilsson fyller 31 i höst, och får egentligen chansen på grund av att Mikael Antonsson är skadad. För om Antonsson varit här är det han som hade spelat.

Att Jonas Olsson petas, och inte Andreas Granqvist som svajat ännu mer sett över tid, förstärker bilden av att Hamrén straffar snarare än vill förbättra. Eller så vill han göra fansen glada, det är tyvärr inte otänkbart.

På sikt betyder det att Erik Hamrén, trots att han har haft över tre år på sig, kliver in till en avgörande landslagshöst med en situation på mittbackssidan utan grund att stå på, utan kontinuitet, utan att någon vet vad som gäller eller fungerar. Just en sådan situation inget landslag vill ha, just när det såg ut som att Hamrén tycktes jobba mot att hitta en grund att stå på.

Vad skulle förbundskaptenen då ha gjort i stället?

Tja, om han inte tror på Jonas Olsson på lång sikt skulle han inte byggt det här kvalet på honom som mittback. Han skulle identifierat bristerna långt tidigare och gjort förändringarna då. Eller så skulle han – trots Olssons hjärnsläpp mot Österrike – hållit fast vid det hans fotbollsöga noterade för ett år sedan.

Men det är väl så att det där fotbollsögat ser saker ganska suddigt, och att det är därför sådana här situationer nu har uppstått i anfallet, på centrala mittfältet, på kanterna och i mittförsvaret under Hamréns förbundskaptenstid. Och som resulterat i ett hattande med spelare som aldrig tycks ta slut. Ja jag vågar nog dra det så långt som att det aldrig kommer att ta slut så länge Erik Hamrén är svensk förbundskapten.

Det här är inget som nödvändigtvis kommer att märkas mot Färöarna, Sverige ska förstås vinna matchen komfortabelt ändå, men det riskerar att visa sig med eftertryck under hösten.

Rasmus Elm avstod dagens träning, det var något med magen igen, vad vet jag inte riktigt, frågor om magen får som bekant inte ställas, det informerade presschefen Niklas Bodell om i samband med gårdagens pressträff:
– Då lämnar vi direkt, sa Bodell.

Det har varit en del strul med mediehanteringen senaste dagarna, utlovade intervjuer har ställts in, gällande avtal har inte respekterats, TV4:s fotbollschef bloggar om situationen här.

Jag ser det som ett tecken på att förlusten mot Österrike tog hårt. Men spelare och ledare måste ändå, på den här nivån, kunna vara professionella.

I alla fall, om Elm inte kan spela är Anders Svensson den naturlige ersättaren, Anders och Kim Källström på det centrala mittfältet. I övrigt hade jag i mångt och mycket spelat vidare med samma elva som mot Österrike så långt det är möjligt, alltså så här…

Hansson
Lustig, Granqvist, Olsson, Wendt
Larsson, Svensson, Källström, Kacaniklic
Toivonen, Ibrahimovic

…men Erik Hamrén är Erik Hamrén, det kan bli fler förändringar även om han ägnat senaste tiden åt att försöka skapa en grundtrygghet och kontinuitet som för eller senare borde ge resultat.

Zlatan gav landslagsledningen med Lasse Richt i spetsen en känga apropå att Zlatan inte känt till att han riskerar avstängning vid nästa kort och menade att det är ”dålig information”.

Hur Zlatan fick reda på det? Av medierna på dagens presskonferens.

…eller som Erik Hamrén uttryckte det:
– Det känns lite löjligt med de rubrikerna som var, att man inte vet hur det är och så vidare. Det måste jag säga. Men självklart så ska spelarna veta det innan match, för onödiga varningar – för snack till exempel – det vill man inte ha om man blir avstängd.
Men ni pratade inte om det inför Österrike-matchen?
– Nej, det gjorde vi inte.

Alltså var rubrikerna inte löjliga utan snarare…högst relevanta, eller hur?

Jag är nämligen helt på Zlatans sida här. Richt, Hamrén eller någon måste förstås informera om varningsläget, annars finns alltid risken att spelarna missar då de även har korten i klubblaget att hålla reda på.

Apropå vår förbundskapten spekulerar jag i dagens krönika att Per-Mathias Högmo kan vara en kandidat som efterträdare (om Sverige nu missar VM och Hamrén lämnar av en eller annan anledning). Det skulle åtminstone förklara varför Högmo tog det där Djurgårdsjobbet, han vill visa upp sig på bästa sändningstid.

Om Högmo skulle fungera? Tja, ännu så länge är det en tanke som jag inte känt på hela vägen men den är åtminstone värd att lyfta fram för att dissekera. Det lär bli anledning att återkomma i ämnet.

Förr eller senare.

Det blev två bortkastade schnitzlar. Jag trodde att Sverige kanske kunde greja ett kryss på Ernst Happel men så blev det inte.

Jag tycker inte att det är någon skam att förlora borta Österrike med 2-1, det är ingen katastrof ur VM-perspektiv heller (seger mot Färöarna på tisdag och Sverige står på samma poäng som Österrike och Irland). Däremot kändes det onödigt som det gick till.

Sverige var klart bättre de första 20 minuterna men släppte in mål efter en grov tabbe av Jonas Olsson vid 0-1, sedan mindre bra försvarsspel av Oscar Wendt och Andreas Granqvist vid 0-2.

Sista kvarten av första halvlek var Sverige nedkörda i skorna. De vek ner sig. Ansvaret faller på Källström, Ibrahimovic, Larsson och Elmander – de erfarna och rutinerade – att inte låta det hända.

Sveriges landslag har haft problem ganska länge, framför allt problem med försvarsspelet. Erik Hamrén drog i nödbromsen efter mötet med Argentina. Kloka åtgärder har vidtagits men de har inte varit tillräckliga hittills, den kritiken kan man ändå rikta mot Hamrén. Han har haft lång tid på sig men egentligen inte kommit nånstans. Även om förlusten mot Österrike kom till genom individuella misstag har Hamrén bara det här kvalet på sig. Jag tror inte att Sverige når VM i Brasilien 2014 (de faller i play off om de ens når dit) och i så fall bör inte Hamrén fortsätta mot EM i Frankrike 2016. Jag tror inte heller att han vill göra det.

I gårdagens match ifrågasätter jag bytet Kim Källström ut, Ola Toivonen in – det förstod jag aldrig.

Hamrén tappade det lite på presskonferensen, här har ni vår dialog:
Var du arg på domaren efteråt, Erik?
– Nja, vi kanske hade lite olika uppfattningar. Jag frågade om han inte tyckte det var straff. 
Vad sa han då?
– Du såg ju vad han dömde. Jag hade blivit överraskad om han sagt ”ja, det borde varit straff”.
Men varför frågade du honom då?
– Ja men, nu tycker jag det är lite dumma frågor. Man reagerar efter match och man måste få reagera.

…kanske var det dumma frågor, däremot är det faktiskt tjänstefel av förbundskaptenen och övriga ledarstaben att inte ha koll på varningsläget. Hamrén fick en fråga om det också på PK:n:
Hur resonerar du kring avstängningarna?
– Jag har inte koll på vilka som är avstängda, jag har inte det i huvudet just nu.
Isaksson och Elmander?
– Okej. Då får vi fundera till lite grand då.
Kommer du att ta in en ny forward?
– Som jag sa, jag har inte tänkt på det just nu. Jag har några timmar på mig till nästa match. Ni får vänta och se.

…alltså, det här förvånar mig alldeles oerhört. Hur kan man inte ha koll på 1. Vilka spelare som riskerade avstängning? och 2. Vilka som faktiskt blev avstängda?

Så slapp får en landslagsledning inte vara, kan jag tycka.

Det kunde ha uppstått situationer där man vill ta ut spelare som har gult kort. Det kan till och med finnas situationer där man bör ta ett gult kort med tanke på att nästa match är Färöarna. Nu uppstod ingen sådan situation men faktum kvarstår: Hamrén & Co. hade ingen aning.

Nu väntar en ledig lördag, vårt flyg till Stockholm går inte förrän 20.00 i kväll. Det blir en helschnitzeldag i Wien, det kan vi behöva efter detta.