Okej då, 1-1, inte 2-1 till AIK. Jag trodde att Elfsborg skulle tappa sista kvarten på Råsunda men icke. Det trodde Andreas Alm också som gjorde ett trippelbyte i 76:e minuten. Men effekten uteblev, Elfsborg orkade hålla spelet uppe i slutet på det mer tungsprungna underlaget. Jörgen Lennartsson kunde konstatera att konstgräsexperterna är obesegrade på gräs i Stockholm i år (de kryssade mot Djurgården också). Han såg nöjd ut när han sa det.

Ingenting har hänt. Ja, det var den spontana känslan efteråt. Eller rättare sagt att resultatet var bra för Malmö FF i allmänhet och Häcken i synnerhet.

Men ju mer man tänker på det – det här var en seger för Elfsborg.

Mitt i formsvackan grejar de ett kryss på Råsunda i kombination med följande återstående schema:

Örebro (h), GAIS (b), IFK Norrköping (b), Gefle (h), Mjällby (b), Åtvidaberg (h). 

En som hade koll var klubbdirektören Stefan Andreasson som trots 1-1 på Råsunda knöt näven på hedersläktaren efter slutsignalen. Han ser vad ni också ser – Elfsborg kan gå rent sista sex.

Då landar de på 64 poäng. Då har Häcken inte råd att förlora en enda match, de har bara råd med ett kryss. Om Häcken skulle falla igenom helt (inget talar för det) och Malmö FF går rent landar de på 64 poäng. Då blir det en målskillnadsaffär. AIK kan max komma upp i 62 poäng. AIK ska möta Häcken och Malmö, lagen kommer på något sätt att ta poäng av varandra.

Ryktet om Elfsborgs död var överdrivet men de måste nu fejsa ett annat problem:Anders Svensson och Andreas Klarström är avstängda på söndag mot ÖSK – Niklas Hult, Jon Jönsson och Stefan Ishizaki kan missa matchen på grund av skador. Däri ligger en stor utmaning att hantera.

Det var rörigt efter derbyt i går med motstridiga uppgifter och vi fick egentligen aldrig grepp om den banderoll som maskerade personer hängde upp intill en docka i en snara från HIF-klackens läktarsektion. Texten på banderollen var den samma som delar av klacken sjöng på vårderbyt på Swedbank Stadion: ”Simon Thern skall dö”…

…även om Simon själv kommenterade det hela med en axelryckning den gången (”Vi ska alla dö nån gång”) var det illa redan då. Nu togs det hela ytterligare ett varv.

Polisen ville inte ge sig in på sektionen av risk för bråk men derbyt var på väg att skjutas upp på grund av banderollen som tack och lov försvann efter ett par minuter även om ramsan hördes någon gång till.

Malmö FF kommer inte att polisanmäla då Simon själv inte vill att det ska bli en stor sak av det. Helsingborg diskuterar en polisanmälan och det är åtminstone bra om de markerar mot hatinslag som passerar gränsen. Bland andra lags supportrar verkar man reagera med viss bestörtning och jag undrar om det egentligen finns någon som anser att detta är i närheten av en acceptabel läktarkultur?

Även om det råder yttrandefrihet, och det säkert går att vända och vrida på formuleringen ur ett juridiskt perspektiv, så blir budskapet fullständigt makabert ihop med en docka med en snara runt halsen. Yttrandefriheten är heller inget som mår bra av att missbrukas hur som helst och det måste väl finnas gränser vilket klimat vi vill ha på arenorna.

På samma sätt som att det måste sättas gränser för de domare som nu delar ut varningar hej vilt för spelares glädjeyttringar vid mål. Gult kort för provocerande gester är en sak och tröjregeln må vara löjlig men den går också att köpa – däremot att fira ett mål framför sina egna supportrar och sedan varnas för det är något helt annat. Men det här är en fråga pamparna redan förlorat. Även om de kanske stretar emot ett tag till kommer de aldrig att klara debatten i längden, det är jag nästan beredd att sätta mig själv i pant på.

Men åter till banderollen och dockan: jag kan inte påminna mig om när jag såg något sådant i Sverige senast? Å andra sidan börjar jag bli gammal och glömsk.

AIK-klackens sång under Stockholmsderbyt (”Vi ska galga hela djävla Djurgården”) tillsammans med den stackars Djurgårdskaninen i en snara väckte också anstöt hos vissa men jag anser att det är stor skillnad, det är inte ens samma diskussion (dessutom är sången självironisk eller vad man nu ska kalla det).

Händer mycket i Helsingborg. AgentDirekt avslöjade att Åge Hareide lämnar och Östers succétränare Roar Hansen ersätter. Den obekräftade nyheten dementerades av sportchefen Jesper Jansson så till den milda grad att han även klev ut i branschpressen och initierade en bojkott av fotbollssajten.

Vem har rätt, vem har fel? Vad framtiden bär i sitt sköte står skrivet i stjärnorna. Men kanske bör man väga in följande: i samma veva blev det klart att Henrik Larsson säger upp sitt kontrakt med Landskrona Bois.

Jag gissar att HIF:s tränarrekrytering är inne i ett känsligt skede, man har ett antal kandidater på listan där Hareide är en, Hansen en annan och Larsson en tredje. Att i det läget publicera uppgifter att allt är klart är en journalists jobb (om det nu stämmer att HIF bestämt sig för ett av namnen och han har tackat ja) men kan ställa till problem för de som arbetar med frågan. Jesper Janssons kraftfulla motreaktion kommer att se ganska komisk ut i backspegeln om det blir Roar Hansen som tar över till slut. Visar det sig att AgentDirekt har spridit osanningar får de en besvärlig diskussion på halsen.

Fortsättning följer.

Okej då, 1-1, inte 2-2. Jag avgår omedelbart som derbytippare.

Jag tycker det var ganska rättvist. Malmö hade medvinden i första halvlek, Helsingborg i andra. Det var en bra match, speciellt med tanke på att spelarna tvingades hantera besvärliga yttre förutsättningar (även kallade ”svensk höst”).

Återigen ett derby med irriterande spelavbrott för bengaler trots att domaren Stefan Johannesson hade en ambition att låta spela gå vidare. Men när det är så många och det är så rökigt gick det till slut inte. Som tur var blåste röken bort snabbt. Men måste man elda så herrans mycket? Eller kan man inte bara elda inför avsparken som HIF-klacken gjorde? Malmös och Helsingborgs styrelser enades i paus om det ovanliga beslutet att spelarna inte skulle tacka supportrarna efteråt (det struntade förstås Pontus Jansson i och oavsett vad man tycker om det gör han det av en övertygelse som är värd att respektera). Återstår att se om fler föreningar följer efter.

Annars en rad felaktiga domslut av Johannesson som kom snett på det från början. Mest uppmärksamhet kring hörnan som ledde till Malmös kvittering och den efterföljande handsen på målskytten Wilton Figueiredo. Handstolkningen må vara krånglig att begripa och det blåses straff för ofta sett till hur domarna själva förklarar regeln men i detta fall var spelavståndet nära tio meter och Wiltons arm långt utanför kroppen. Straff, alltså. Men icke.

Bäst i Malmö FF var Pontus Jansson, Miiko Albornoz och Erik Friberg. Bäst i Helsingborg var Pär Hansson, Ardian Gashi och David Accam. Sämst var Jere Uronen och jag twittrade om att han borde bytas ut i paus. Som tur var för HIF läser Åge Hareide inte mina tweets och i andra halvlek gjorde Uronen det enda rätta i regn och blåst – han sköt från 30 meter. Fast det hade aldrig blivit mål om inte Johan Dahlin tabbat sig.

…Hareide gjorde för övrigt inte ett enda byte på hela matchen. Det är ovanligt och i det här fallet var det bra coaching.

En vilodag innan guldracet går vidare med AIK-Elfsborg. Alla fyra lag lever i högsta grad. Men visst säger det något att i denna omgång var det bara Häcken som inte tappade poäng. Peter Gerhardsson kan låta text tv:n stå på ett tag till.

Eftersom jag bara har avgått som derbytippare fortsätter jag att tippa guldstriden i omgång 24:

AIK-Elfsborg 2-1.

Häcken-Helsingborg 6-2.

Malmö FF-IFK Göteborg 2-0.

Man kan väl säga att det senaste blogginlägget rörde om lite. På gott och ont. Man kan också säga att det låg i linje med den nya tidens journalistik: det lockade till kommentarer, det lajkades på Facebook och det spreds på Twitter. Ganska exakt så cheferna vill att nätartiklar ska fungera.

Nu släpper vi det för stunden och fokuserar på guldstriden.

Både Elfsborg och AIK tappade poäng i kväll och på onsdag möts de på Råsunda. Om AIK vinner är de förbi, om Elfsborg vinner är de fem poäng före Gnaget.

Efteråt fick Nebojsa Novakovic frågan om han tror att underlagsdebatten satt sig i huvudet på Elfsborgspelarna med tanke på att de inte vunnit en enda match på gräs i år:

– Självklart. När de kliver på bussen och åker till Helsingborg eller Råsunda vet de att det är svårare än i Gävle eller Sundsvall eller på de arenor som har plasten. Ju mer de snackar om att det inte påverkar dem, desto mer påverkas dem. När man läser någon som säger ”Vi är inte påverkade” då vet du att han redan är påverkad.

”Nesh” tillade:

– Fast det är ännu konstigare att de inte vann på plasten i dag. 

Det har han förstås rätt i.

Men AIK tappade också poäng och det tidigare så solida försvarsspelet ser plötsligt darrigt ut. Daniel Majstorovic vilade, Niklas Backman gick inte att känna igen och jag misstänker att ”Maestro” spelar på onsdag även om han inte imponerat vare sig i derbyt eller i Europa Lague.

Apropå Europa League. Det brukar sägas att det påverkar prestationerna i allsvenskan negativt att samtidigt spela i Europa men jag tror tvärtom: det är ungefär som att träna med A-laget ena dagen och juniorerna nästa – då brukar juniorträningarna kännas ganska enkla. Nu gjorde AIK ingen stor match mot IFK Norrköping – jag var på plats på Nya Parken – men det var framför allt första tjugo minuterna och försvarsspelet som var dåligt. I övrigt var jag imponerad av Celso Borges, Mohamed Bangura och Viktor Lundberg. Men Viktor borde givetvis ha gjort minst ett mål.

…i fjol gick Malmö obesegrade genom de sista nio omgångarna av allsvenskan samtidigt som de fick dyngstryk ute i Europa. Så det är defintivt för tidigt att räkna bort Gnaget, om nu någon hade gjort det.

Då tror jag att Elfsborg är mer skakade. Att inte lyckas besegra Gif Sundsvall på hemmaplan och en man mer i en timme får dig att börja fundera som spelare.

Mycket på spel på onsdag med andra ord.

Men först rullar silverbilen vidare till Helsingborg för kvällens skånederby. Jag säger som jag alltid gör inför derbyn – 2-2.

Var skriver man på?

Jag vaknade halv elva och loggade in på webben. Jag hittade inte En. Enda. Artikel om den allsvenska guldstriden, trots att både AIK och Elfsborg spelar i dag.

Däremot en hel del Premier League och Zlatan och annat just nu rätt ovidkommande.

Det är inte så att det saknas material. Slår man upp papperstidningen hittar man både det ena och det andra: AIK:s supporterbrudar har skickat en egen buss till Norrköping, en lång och bra intervju med Peter Gerhardsson och vi går vidare med vår granskning av konstgräsutbredningen. Bra och relevant journalistik – men inga klickraketer.

Så på nätet?

Intet.

Vi går mot en utveckling där allt mer handlar om den internationella fotbollen, där eleganta krönikörer kan resa Europa runt, besöka de flashigaste av arenor för att sedan varva ner i fashionabla tv-studios, hämta hem de stora rubrikerna och de specialdesignade bildbylinerna (på nätet) medan fotfolket kuskar runt mellan Strömvallen och Strandvallen i jakt på en notis.

Det, Marcus Birro, är den riktiga sportjournalistiken. När satte du senast en fot på en allsvensk arena och nöjde dig med en botten i tidningen efteråt. Jaså, har det aldrig hänt? Okej, men håll då käften om supporterskap och journalistik och fortsätt med det du är bäst på, populistiskt dravel.

Jag gnällde på Twitter att det saknades artiklar om allsvenskan i morse och fick ett beskt svar från en av våra mest framträdande nätreportrar. Han är numera blockad men lik förbannat ett exempel på hur tankegångarna går, en generation bortskämd med Premier League och Champions League, som sedan länge tappat kontakten med det som borde vara vårt fokus, där vi kan vara bäst.

Men jag fick också svar av de människor som brinner för vår egen fotboll, där vi inte copypastar the Sun eller the Guardian.

Folk skrev:

”Blir alltid grymt upprörd när den faller bort – på gott och ont är det ju allsvenskan som är VÅR fotboll”.

”Ska man endast köra klickisar så är det rätt mycket man kan strunta i och bara köra Becks kallingar, typ”.

”Det har inte funnits förhandsartiklar på hela säsongen. Klubbarnas hemsidor är bättre på det numera!”.

Häromdagen fick jag beröm av vår nätchef. Han hyllade samarbetet mellan mig på plats och nätredaktionen för att vi var snabba med nyheten om att Patrick Vieira var på Stadion. Problemet var att informationen var fel, själva anledningen till att han var där stämde inte. Efter att ha satt mig in i frågan och pratat runt kunde jag leverera korrekt information till papperstidningen som sedan publicerades på nätet. Men detta hade nätchefen inte koll på när han skrev sitt hyllningsmejl, han hyllade att vi hade varit snabbare än konkurrenten. Jag vill inte få beröm för att jag är snabb, jag vill få beröm för att jag har rätt information, oavsett vilken tid det nu må ta.

Men sådant är klimatet i det nya medielandskapet, där anrika sportredaktioner med kompetent personal kastas överbord på sjunkande skepp.

Det har också tagit mig tid och kraft att övertyga ledningen om att vår nya fotbollspodd ska fokusera på allsvenskan, det är där vi kan vara unika, dessutom saknas det forum i riksmedierna som tar allsvenskan på allvar medan det finns en uppsjö av mer eller mindre seriösa magasin som travar Champions League och Premier League till leda och förbannelse.

Därför lånar jag de engagerade svenska fotbollsfansens eget uttryck, jag tror att de tillåter i det här sammanhanget, och för över det till min egen bransch:

Mot den moderna nätjournalistiken.

MDMN!

* 4-2-4.
* Förbud att spela bakåt.
* Anfall även vid ledning med fem minuter kvar.

Häcken har gjort 53 mål och leder allsvenskan.
För Sportbladet avslöjar tränaren Peter Gerhardsson detaljerna i den unika attackfotboll som blivit lagets signum.
– Tänk framåt, spela framåt, löp framåt, säger Gerhardsson, 53.

3-0 borta mot Djurgården innebär att Häcken leder allsvenskan med en match mer spelad än guldkonkurrenterna. Peter Gerhardsson ville efteråt inte dra några större växlar av det men erkände:
– Jag kanske knappar fram sidan 343 på text tv och har den på under natten och vaknar till den.

Det offensiva spelet har tagit Häcken till en tätposition efter 23 omgångar och en förklaring är att attackviljan genomsyrar alla beslut. I går var defensive mittfältaren Dominic Chatto försvagad av sjukdom men i stället för att byta in en liknande spelartyp startade Peter Gerhardsson med anfallaren Dioh Williams på mittfältet vilket mer påminde om ett 4-2-4-spelsystem.

När mittbacken Emil Wahlström skadade ljumsken efter tio minuter bytte Gerhardsson inte in en ny mittback utan flyttade ner mittfältaren Oscar Lewicki och tog in Chatto centralt. Detta på bortaplan mot en normalt svårspelad motståndare.

Anledningen till att Häcken klarar att hantera dessa vågade beslut är en minutiöst planerad anfallsfotboll.

Några exempel:

* Om en spelare avvänder fler än ett tillslag måste han sedan spela bollen framåt.
– Det gör att alla andra spelare vet att nu kommer bollen att gå framåt, det är signalen att börja löpa framåt, säger Peter Gerhardsson.

* Alla passningar måste spelas på den fot som är längst i från motståndaren.
– Det gör att vi vågar spela in bollen i rätt ytor även om det är trångt, menar Gerhardsson.

* För att nå rätt ytor i uppspelsfasen ska mittbackarna gå brett i sär och spela bollen mellan varandra.
– Det öppnar upp ytor för oss eftersom motståndarna är tvungna att flytta på sig.

* Alla spelare som kommer i avslutsläge ska välja det Gerhardsson kallar ett ”taktiskt avslut”:
– Thierry Henry är ett bra exempel som tar smarta avslut i stället för kraft, han söker alltid det bortre hörnet, han passar in bollen. Rent statistiskt blir det oftare mål.

* Och den sista punkten som Gerhardsson själv beskriver som främsta förklaringen till att Häcken gör så många mål:
– Det är något vi har blivit bättre på i år, i stället för att försvara 1-0 och bli försiktiga så går vi alltid för 2-0.
Tänk framåt, spela framåt, löp framåt.
I 90 minuter plus tilläggstid.

…Blancos bild här är från dagens tidning och tagen efter att Häcken metodiskt rullat upp ett samlat Djurgårdsförsvar (pil 5). Titta på Dif:s backlinje, hur utspridd den är, vilken yta Waris Majeed (pil 2) har att löpa in på från sitt utgångsläge till vänster snarare än centralt medan vänsteryttern René Makondele (pil 3) konsekvent sökte sig in i banan. Samtidigt var Dioh Williams roll (pil 1) att som mittfältare kliva upp och locka bort Djurgårdens unge och orutinerade mittback Emil Bergström vilket han också lyckades med allt som oftast.

Läs den här kommentaren från en Häckensupporter apropå min blogg om att jag var imponerad av Djurgårdsklacken som stod kvar ute i regnet och hoppade och sjöng långt efter att matchen var slut och deras lag fått stryk med 3-0. Men det fick man tydligen inte vara, enligt denna enögde Hisingsbo:

”Angående Laul som anser att det är högre klass på supportrar som sjunger i iskallt höstregn efter en 0-3 förlust än de 18 som fattade att matchen är slut, det är dags att dra sig hemåt till Hisingen…. Kan man bara konstatera att Laul är efterbliven. 

När Laul jämför Häckens i hans tycke usla bortafölje med Djurgårdens klack stannar hans matematiska och helhetssyn att peka och räkna. 18 personer måste räknas ur Häckens befintliga klack, visst ibland är det 100 pers som åker men % sett en fredagskväll är detta inte dåligt, för att vara häcken. Laul kunde valt att lyfta fram dessa 18,, nu sågade han. 

Laul hade tydligen inte ögon att se att stadion var rätt tom i övrigt, bara 5400 personer. Men där kom det ingen reflektion. 

Så här är det Laul. Häcken har allsvenskans mest trogna publik. Det är supportrar som kommer i med och motgång, det diffar inte så mycket som de större lagen. Skriv om det istället eller så kan nästa år och ännu mer när den nya arenan byggts skriva och såga getingarna när läktarna fylls för att vara medgångssupportrar”.

Har han rätt?

Det kom 18 Häckensupportrar till Stockholms Stadion. Fyra kämpade tiden ut i vätan intill den gula HISINGEN-banderollen, 14 tog tidigt skydd under tak.

Djurgårdssupportrarna?

Tja, när presskonferensen började en kvart efter slutsignal stod de fortfarande kvar ute i regnet och sjöng – trots 0-3. Imponerande.

Klasskillnad på läktaren, alltså – nere på planen hade Djurgården inte en chans.

Jag skrev om Häcken i dagens tidning. Jag filosoferade kring varför alla plötsligt håller på Häcken i guldstriden. Jag nämnde förklaringar som att Häcken är underdogs, att det saknas uppbyggd rivalitet, att andra lags supportrar inte ser Häcken som ett hot.

På Stadion i går insåg jag att jag glömt att nämna några faktorer – deras fotboll, deras spelare.

Vem vi ska börja med är inte svårt.

Den lille Oscar Lewicki, en i raden av dessa ultrabegåvade -92:or. En mittfältare med en skrämmande välutvecklad spelförståelse redan under första allsvenska säsongen – igår dessutom som mittback i 80 minuter. Tänk då på att Lewicki inte platsar i U21-landslagets startelva och ni förstår att rätt skött är det här en generation som kommer att nå långt. -92:ornas kval börjar först hösten 2013. Det nu pågående kvalet/playoffet är -90/-91:ornas. Även om startelvan och truppen innehåller flera -92:or.

Nåväl, Häcken var det.

Waris Majeed är förstås härlig att se med farten, mottagningarna och ödmjukheten mot lagkamraterna. Till och med Patrick Vieira blev imponerad i går. Jodå, Vieira var på plats för Manchester Citys räkning och jag frågade Patrick vad han tyckte om Majeed:
– In swedish? föreslog Vieira stillsamt.
You talk swedish!? svarade jag förvånat.
Han log.
Jag dog.
Och vi fortsatte på engelska:
– Det är första gången jag ser Majeed spela så jag har inte så mycket information. Jag har inte sett tillräckligt många matcher för att kunna uttala mig, sa Vieira.

Men efter matchen gick Vieira ändå fram till Majeed för att skaka hand och önska honom lycka till framöver. Återstår att se om det betyder något mer.

Huvudorsaken till Manchester City-scoutens besök var att diskutera ett samarbete med Djurgården som går ut på att City plockar spelare från akademin ”Right to dream” i Ghana (där Häcken hämtat Majeed och Nasiru Mohammed) som sedan placeras i Dif. De som utvecklas till landslagsspelare och deltar i 75 procent av Ghanas landskamper kan gå vidare till Premier League (sådana är reglerna i England), antingen till City eller säljas till andra klubbar. De som inte utvecklas på samma sätt blir Djurgårdens spelare. Ungefär så.

Häcken, ja. Vi har Martin Ericsson som haft Skandinaviens svängigaste formkurva i 32 år och nu plötsligt är fyra plus i match efter match. Eller Dioh Williams, så bekväm på små ytor att han hade kunnat bosätta sig på toppen av en flaggstång. Kari Arkivou, den enda finländaren i världen som kan göra snurrfinten i hög fart (Jari Litmanen inräknad som hade för bra spelsinne för att behöva springa snabbt). Mohammed Ali Kahn, allsvenskans häftigaste namn. Dominic Chatto som tränat motlägg mot Björn Borgs garagevägg. René Makondele som, utan att jag har räknat, måste ha allsvenskans högsta poängsnitt senaste åren.

Deras tränare, gamle Hammarbyforwarden Peter Gerhardsson, är en skön filur. I går bad han att få bli fotograferad tillsammans med Patrick Vieira utanför Stadion. Gerhardsson är Arsenal-supporter och efteråt sken han som om han precis klivit in på Gröne Jägaren.

…Gerhardsson alltså, inte Vieira. Han tog möjligen sikte på Café Opera.

På presskonferensen frågade jag vad Gerhardsson tycker om att vara allsvensk serieledare. Det tänkte han inte så mycket på, sa han.
– De andra ska ju spela också. Men jag kanske knappar fram sidan 343 på text tv och har den på under natten. 

Man kanske skulle ta och göra det samma. Det är inte varje dag Häcken leder allsvenskan. Men det är nog fan inte sista heller.

Först ett principiellt tillägg:

Säga vad man vill om kritiken mot U21-förbundskapten Håkan Ericson (han var inte populär i IFK Norrköping heller) men jag håller inte med John Guidetti om att de kritiska spelarna måste träda fram. Översatt till den vanliga världen är anonymiteten ibland det enda sättet att få fram sanningen om det gäller missförhållanden inom myndigheter, företag eller you name it.

Bra journalistik kräver ibland att uppgiftslämnarna är anonyma, även i sportens värld.

Och om de nu skulle träda fram – vilken cirkus skulle inte det bli inför playoff-matcherna mot Italien? Onekligen bra tidningsmaterial men för Sveriges resultat…nja.

Det om det.

Vad gäller de motiveringar som lyfts fram i TV4:s enkät med 24 av 28 U21-spelare – utöver att hälften är missnöjda med förbundskaptenen (de som sitter på bänken, månne?) – reagerar jag på ett uttalande kring att Håkan Ericson aldrig själv spelat på högre nivå. Som om det nu behöver ha någon betydelse. Hur högt upp lirade José Mourinho? Portugisiska division tre?

När det gäller sådana här frågor har åren lärt mig, att vad spelarna anser om sin tränare aldrig är en garanti för något i någon riktning. Erik Hamrén är väldigt omtyckt i A-landslaget för att han bryr sig om killarna på ett personligt plan, håller feedback-samtal, alla känner att de är nära startelvan med mera. Men är Sverige ett bättre landslag nu än de var med den mer trubbige och fotbollskunnige taktikern Lasse Lagerbäck? Jag tycker inte det.

Ett lag kan prestera bra resultat utan att tränaren behöver vara särskilt populär.

Sedan finns det förstås extremfall, kulturkrockar där det verkligen är åt helvete.

Är Håkan Ericson ett extremfall, är han så jävla dålig att det skurit sig totalt? Det är förstås möjligt men i så fall har det påverkat resultaten ovanligt lite. Jag tror mer att spelarna varit aningslösa, de är trots allt unga, och inte insett konsekvenserna när deras enskilda svar senare buntas ihop till en enkät.

Med också detta sagt, så var Håkan Ericson en kompromiss när han tillträdde 2011. Han var varken förbundets, Erik Hamréns eller Tommy Söderbergs förstaval. Min spontana känsla var att han var ett visionslöst val som U21-förbundskapten.

Men tills vidare: resultaten skriver historien, inte enskilda spelare i anonyma enkäter. Och Sverige är med i matchen fortfarande.

Dala det gamla redigerarproffset råkade hitta den här bilden i arkviet…

PS Ni ska titta på reklamskylten.