I hela mitt liv har jag kunnat luta mig mot fotbollen.

Fotbollen har alltid funnits där på ett eller annat sätt.

Ibland som en krycka, ibland som en språngbräda.

Men den har alltid funnit där. Oavsett vad som hänt i mitt liv, runt omkring mig eller ute i världen har bollarna rullat som vanligt på asfalterade skolgårdar, hårda grusplaner, gropiga gräsmattor eller nuförtiden allt oftare på släta konstgräsplaner från norr till söder.

Fotbollen fanns där när jag sökte mig bort från alkoholisthemmets opålitliga dimma. När jag hängde upp hela tillvaron kring idoler som Brasilien och Zico, IFK Göteborg och Torbjörn Nilsson. När kompisgänget samlades framför gamla VHS-krönikor från Maradona-VM eller -94-sommaren. När jag som spelare själv levde för att förverkliga en dröm. Och tills sist när jag tog klivet in i vuxenvärlden och byggde upp det yrkesliv som har gett mig en god och fungerande vardag (om än med vissa gupp längs vägen).

Naturligtvis är coronakrisens verkliga offer de människor som dör och blir svårt sjuka samt deras anhöriga. De som varslas och sägs upp när företag hackar. Och de som i detta nu, världen över, sliter ut sig inom vården för att försöka hjälpa så många av oss andra som möjligt. Om det ska komma något gott ur detta, utöver de klimatvinster som kan bli ett resultat, så hoppas jag att det leder till en naturlig omprioritering av lönesättningen mellan olika yrkesgrupper. Hur kan exempelvis en sportjournalist tjäna dubbelt så mycket som en sjuksköterska? Hur hamnade vi ens där?

Idrotten, utövarna och publiken är inga offer på det sättet. Idrotten agerar just nu utifrån sunt förnuft. Olika insatser krävs för att sprida ut smittspridningen över tid, enligt de som vet bättre, och då måste idrotten följa. Det är en självklarhet. Men det skapar en situation som jag aldrig riktigt trodde kunde inträffa – en vardag utan fotboll.

Nu finns det för första gången ingen fotboll nånstans. Ungdomsmatcherna som brukar avlösa varandra nere på Skytteholms IP här i Solna är inställda. Det är ingen Premier League klockan 16.00. Ingen svenska cupen i morgon och när allsvenskan kan starta är det ingen som vet.

Vid andra kriser eller tillvarorubbningar brukar jag gå till fotbollen för att uppleva någon slags trygghet mitt i allt elände. Jag har kunnat fängslas av en ung talang, njuta av ett vackert anfall, försvinna iväg i en dramatisk upplösning, för att gå därifrån med skingrade tankar, ny kraft, nytt hopp och en känslan av ”jag har i alla fall fotbollen”.

Men vad har vi nu? Vart går vi nu?

Idrotten och fotbollen är inte coronakrisens första eller största offer. Men det väcker en existentiell fråga. Det är av yttersta vikt att idrotten och fotbollen kan släppas på igen så snart det bedöms som möjligt utan att det förvärrar eller bidrar till coronakrisen.

Jag är orolig för att vi hamnar i ett utdraget läge där idrotten används och utnyttjas som ett sätt för makthavare och beslutsfattare att visa handlingskraft.

Jag påstår inte att vi är där, tvärtom har jag stor tilltro till de åtgärder som just har vidtagits från myndigheternas sida, men jag tycker det är min skyldighet som fotbollsälskare att påminna om att fotbollens och idrottens roll inte är en fråga att ta lätt på. Det är beslut som ständigt måste omprövas och alltid baseras på all tillgängliga fakta och de mest relevanta prognoserna, snarare än populism och krafttagsretorik.

Första dygnet i Abu Dhabi, Förenade Arabemiraten, där årets januariturné är förlagd.

Sen ankomst till hotellet i natt efter flygresa där jag var hygglig och lät nyförälskat par som hamnat bakom/framför varandra ta min fönsterplats så de kunde sitta tätt ihop.

Istället hamnade jag mittemellan två skrikande bebisar, samt en tredje bebis snett bakom och en fjärde snett framför som tjöt exakt lika mycket. Då hjälpte inte ens en grogg. Sex plågsamma timmar senare var vi framme. Dubai tycks ha blivit nya Kanarieöarna för den svenska medelklassen.

Vi bor för ovanlighetens skull på samma hotell som landslaget, åtminstone TT-Skiöld, jag och Scanpix-Janne. På det som kallas Yas Island, nära formel 1-banan.

Disco från Expressen valde rätt hotellkedja men fel hotell och hamnade inne i stan. TV4-gänget med Ekwall och Lundh i spetsen vet jag inte riktigt var de bor.

…att bo på landslagets hotell var otänkbart för några år sedan, det fick Sydsvenskans dåvarande krönikör Åke Stolt erfara en gång. Plötsligt slutade nyckelkortet till hans rum att fungera, han gick ner till receptionen och fick beskedet: ”Sorry sir but you have already checked out”.

…en bit bort stod landslagschefen Lasse Richt och flinade. Zagreb 2005 om jag inte minns fel.

Den här gången var det landslaget som ändrade sin ursprungliga bokning så de kunde inte säga så mycket. Fördelen är att vi har nära till presskonferenserna. Hissen ner två våningar bara.

I Abu Dhabi har landslaget varit på januariturné två gånger tidigare. I fjol var EP-Månsson utsänd för Sportbladets räkning, 2006 var jag med. Då spelades första matchen i Saudiarabien där Roland Andersson levererade uttalandet att ”kvinnor kan se fotboll på tv” med mediestorm som följd. Det var då Lasse Lagerbäck inför TV4:s kamera och förvånade journalister vecklade ut en ”pergamentrulle” och läste upp en hälsning från Andersson att medierna skulle bojkottas. Några dagar senare talade han ut i stället och menade att han blivit missförstådd.

Frågade för övrigt Lasse Richt varför landslaget åter reser till ett land där homosexualitet är förbjudet enligt lag?
– Det är ett land som Sverige har helt normala relationer till vad gäller politiskt, kulturellt och ekonomiskt utbyte. Vår inställning är att vi spelar i länder som Fifa, Sverige, FN och EU har normala relationer till – även om där finns lagar, företeelser och annat som inte stämmer överens med svensk idrotts värderingar, sa Richt.

TT-Skiöld är Chaufför Skiöld på den här resan. Igår styrde han vår svarta hyr-Lexus genom öknen mellan Dubai och Abu Dhabi. Utöver att han tog en vägbula i 120 kilometer i timmen så bilen lättade från marken körde Chaufför Skiöld som om han arbetat som taxichaffis i stan.

Inför dagens träning hade mr Shining presskonferens där han bemötte senaste tidens kritik. Jag tycker att han gjorde det bra. Sedan kan jag i och för sig undra varför Patrik ”Bjärred” Andersson måste ha sett träningarna för att kunna uttala sig relevant, det är väl matchernas som ska bedömas. Förbundskaptenen hävdade också att Lasse Lagerbäck brukade säga att du inte blir en internationell spelare förrän du spelat 30 landskamper. Jag har för mig att Lagerbäck brukade referera till 10-15 matcher.

…själv skrev jag en krönika att det är att göra det enkelt för sig att bara kritisera Erik Hamrén. Lyft blicken mot Richt & Co. kan jag tycka. Där har ”bäst före”-datumet definitivt passerat känns det som.

I samband med träningen intervjuade jag AIK:s Nabil Bahoui och Malmö FF:s Isaac Kiese Thelin – knäck kommer på nätet vad det lider.

Imorgon är det läge att fråga U21-kapten Håkan Ericson hur han ser på Robin Quaisons framfart i Palermo, och om hans plats i U21-landslaget.

Trist för FC Midtjyllands Kristoffer Olsson som stukade foten rejält sista som hände på första träningen. Matchen mot Elfenbenskusten på torsdag i farozonen, hoppas han är tillbaka mot Finland på måndag.

Själv är jag nog mest nyfiken på hur Simon Gustafson ser ut på den här nivån.

Apropå Håkan Ericson är det ganska lustigt att höra honom instruera. Det är ”spelyta ett” hit och ”vinna lagdel” dit. En levande fackterm.

Imorgon gör även Johan ”110 procent” Elmander media. När jag satt i lobbyn och skrev i går kom han förbi undrade om jag provhoppat sängarna ännu. ”De håller”, kunde jag meddela. Elmander har skaffat sig ett bra skägg men det verkar vara på väg bort eftersom han vill bättra på brännan. Jag har för mig att solen tar ändå?

Presschefen Bodell Briefing höjde en lans för nye generalsekreteraren, före detta Ica-handlaren Håkan Sjöstrand som jag kritiserade lite lätt i dagens krönika. Bodell Briefing menar att Ica-handlaren är en man med många fräscha idéer. Ska bli intressant att lyssna till dessa när han dyker upp senare i veckan.

På tisdag kommer de allsvenska tränarna hit för konferens men varken Henke Larsson, Andreas Alm eller Jörgen Lennartsson dyker upp. Då faller grejen lite.

HBK:s kickade Jens Gustafsson är förresten aktuell att leda nya U21-laget i sex månader under tiden Håkan Ericson förbereder -92-laget för sommarens EM.

I journalistgänget finns ambitionen att få loss en halvdag för att besöka Abu Dhabis gigantiska vattenland. Det kan bli kul webb tv om inte annat.

Dagens Bild: Ekwall intervjuar mr Shining, Bodell Briefing ser till så att reklamskylten inte blåser bort…

På nyårsafton (av alla lediga dagar) skrev jag ett skarpt blogginlägg med anledning av Zlatan Ibrahimovics nedvärderande utläggning om damfotboll. Inlägget handlade lika mycket om Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilssons hantering av den frågan och andra:

”Svensk fotboll förtjänar en ordförande som brinner till hundra procent för svensk fotboll och allt som hör svensk fotboll till. Den ordförande de har nu verkar vara mer eller mindre ointresserad av alla frågor som tenderar att bli lite besvärliga, och en sådan ordförande bör svensk fotboll inte ha under 2014”.

Två veckor senare skrev ordförande Nilsson så här om saken på sin bloggen på svenskfotboll.se:

”Julfirandet innehöll också oväntat mycket mediakontakter och det är att konstatera att när helst det händer saker inom fotbollen så får det, på gott och ont, oerhört mycket uppmärksamhet. När man är mitt i stormens öga så reflekterar man ibland över om detta verkligen var det man tänkt sig när man engagerade sig som idrottsledare för ett antal decennier sedan…”.

I förra veckan intervjuade jag så Nilssons företrädare, Lars-Åke Lagrell, i dag hedersordförande i SvFF och berättade om Nilssons förvåning över vad uppdraget innebär.

Lagrells reaktion var rak:

– Där har han och jag olika uppfattningar. Det enda man kan vara säker på i en sådan här folkrörelse, är att det alltid är liv och rörelse.
– Det är alldeles frivilligt att ställa sig i spetsen för Svenska Fotbollförbundet. Jag visste ju till exempel när jag efterträdde Lennart (Johansson) att det var jävlar inte lätt att efterträda honom. Strängt taget skulle man kunna säga att Lennart Johansson kan man inte efterträda. Men när man väl har bestämt sig för att göra det, måste man också bestämma sig för att inte hålla på med massa hämndaktioner och liknande om någon har synpunkter. Man företräder ett förbund och de åsikter en styrelse har beslutat att föra fram.
– Det finns ju många exempel genom åren på folk som har tjurat till men man får aldrig glömma en sak: När till exempel du ringde mig i en fråga var du intresserad av att höra vad jag tyckte men jag var också intresserad av att påverka dig och se till att våra synpunkter kom fram. Därför hade det värsta som skett varit att du inte hade ringt men skrivit ändå. Nu fick man alltid möjligheten att komma till tals och det gäller båda kvällstidningarna, de var vi beroende av. Vi fick alltid möjligheten att framföra våra synpunkter.
– Jag har aldrig sagt att jag är felciterad, sedan en del av det man fick läsa gillade man inte men det är en annan sak. Men vi är beroende av en kanal som når ut till fotbollsrörelsen. Det sliter naturligtvis lite grand på en och det är väl också ett av skälen till att du kan inte vara kvar hur länge som helst.
* Ska detta tolkas som kritik mot hur Karl-Erik Nilsson hanterar sitt uppdrag?
– Nej, för jag kan inte bedöma hur han hanterar det. Där har du en sådan fråga som du kan bedöma bättre än vad jag kan. Det jag ser är att han har lyckats bra in mot fotbollsrörelsen och det är ju en del. Den andra är att sedan ta tillvara på fotbollsrörelsens angelägenheter i olika frågor och den kan jag inte bedöma, det kan du bedöma bättre.

Min bedömning, utöver den ni läste i inledningen, är att Lars-Åke Lagrell säger självklarheter och att det är märkligt att Karl-Erik Nilsson inte tycks begripa detta. Något att fundera på inför det stundande årsmötet.

Film- och musikskribenten Jan Gradvall har för DI Weekend intervjuat Zlatan Ibrahimovic över nio sidor. Reportaget inleds med att Gradvall reser med Zlatan från en fotbollsmatch i Paris till Gällivare. Ett filmteam bestående av 50-60 personer fortsätter sedan in i en av naturlandskapet Laponias snötäckta nationalparker. Här ska delar till en reklamfilm för Volvo spelas in. Idéen att göra reklam för Volvo föddes under ett samtal mellan Zlatan och Chippens pappa Tomas Wilhelmsson för flera år sedan. Nu var det dags.

Men det är egentligen inte grejen.

Grejen är det Gradvall beskriver så här i DI Weekend-reportaget:

”Det större sammanhanget man dockar in Zlatan-kampanjen är Sverige 2014. Ett land präglat av politiska diskussioner, främlingsfientlighet och kommande riksdagsval. Att detta år göra en film där en person med namnet Zlatan Ibrahimovic framför nationalsången gör att filmen också kommer att bli en politisk diskussion. Zlatan framför nationalsången. Kan det bli mer omtalat. Går det att få större populärkulturell uppmärksamhet än så?”.

Max Martin har gjort musiken, och han säger själv i reportaget att Zlatan bad honom om det, därför gjorde han det.
– Jag har ingen relation alls (till nationalsången). Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med, säger Max Martin.

Det är samma melodi, samma text, men stycket ”Jag vill leva, jag vill dö i Norden” har byts ut till ”Jag vill leva, jag vill dö i Sverige”. I rubben till DI Weekend-reportaget skrivs det som ”Jag vill leva, jag vill dö i Zverige”.

Zlatan har genom åren kritiserats för att han aldrig sjunger nationalsången i samband med landskamper. Han har tuggat tuggummi eller stått där med sammanbiten mun – precis som Tobias Linderoth och många andra spelare före honom. Skillnaden är att Zlatan fått mängder med skit för det – det fick aldrig aldrig Linderoth eller någon annan. Den som ser ”svensk” ut får göra som han vill medan ”blatten” minsann ska visa att han är stolt över sitt land. Det är en unken nationalism som gör skillnad på folk och folk beroende på deras hudfärg och ursprung.

I Gradvalls långa intervju, som i ärlighetens namn inte är särskilt märkvärdig, säger Zlatan:
– Det är vad jag kan bidra med. Göra allt för att det ska bli till en positiv sak. För det är så här det är. Det här är så Sverige ser ut 2014. Jag pratar inte perfekt svenska, men det är så det är. Blandningar överallt. Jag kan vara svensk ändå. Vi är alla olika men ändå lika. Pappa är från Bosnien och muslim. Mamma är från Kroatien och katolik. Men jag är född i Sverige och svensk medborgare. Det går inte att ändra på det. Det är bara att gilla läget och acceptera det.

Det räcker.

Det går aldrig att kräva av någon – hur känd och berömd och rik och mäktig han eller hon nu är – ska vara en förebild för en god sak. Men det går att lyfta på baskern för den som väljer att vara det.

Vad är en god sak? Det beror på vem du frågar men där Sverigedemokrater och nazister försöker söndra och splittra och ställa människor emot varandra, där Sverigedemokrater och nazister sorterar ut vissa människor som problem, säger Zlatan det som även i min värld borde vara självklart för alla människor: Vi är olika men ändå lika.

I början av 1990-talet – då det senast blåste en rasistisk vind genom Sverige – gjorde det nationalistiska musikbandet Ultima Thule en rockversion av nationalsången som blev populär i breda kretsar. 2014 gör Zlatan Ibrahimovic och Max Martin sin grej. Även om den nu är sponsrad av Volvo och ett led i en reklamkampanj för att kränga fler bilar – vilket förstås är problematiskt när man närmar sig historien från ett journalistiskt perspektiv – väljer jag den kommersiella varianten alla dagar i veckan.

I onsdags började jag fila på ett dokument om John Guidettis sjukdom och skada. Det skulle vara klart fredag och 19.55 lämnade jag – med god marginal till På Spåret.

Det blev helt okej. Ett par dagar till hade inte skadat, å andra sidan är jag inte bortskämd med att få jobba tre dagar på ett knäck.

Jag fick förstås kritik från vissa som menade: Men vad är nytt?

Det mesta, skulle jag säga.

I Skavlan från hösten 2012 säger John Guidetti visserligen att det är Guillain-Barrés syndrom han har haft (2.58 in i klippet). Men dels säger han det så fort att du knappt uppfattar det, dels är intervjun på engelska och Guillain-Barrés kommer aldrig med i textningen, antagligen för att människorna som textar tv-program (finns det en titel för sådana förresten?) inte uppfattar vad John säger.

Så jag vill nog hävda att nyhetsvärdet är tungt, dessutom när det sätts i sammanhanget hur ovanlig, allvarlig och lömsk sjukdomen är. Vidare levereras en alternativ och bredare bild av varför John fick GBS. Förgiftad av en dålig kyckling, har det ju länge hetat. Men det finns en bakomliggande historia av sjukdomar och infektioner som aldrig kopplats ihop tidigare.

Till sist ger jag en bild av varför det var sånt hysch-hysch kring Guidetti – det pågick helt enkelt djupa förhandlingar om att sälja honom från City och locket låg på så hårt att till och med landslaget vilseleddes.

Nåväl, i lördags var jag på Selhurst Park där Crystal Palace besegrade Stoke med 1-0. Det var ingen match att skriva hem om men Guidettis inhopp lovade gott. Jag blev förvånad över rappheten i steget och hur bekväm han är med bollen. Tänk på att han inte spelat en seniorfotbollsmatch på nästan två år.

Intervjuerna efteråt flöt fint, John stannade och tog sig tid (vilket inte är helt vanligt i Premier League) för mig och Expressens utsände Carl Juborg. Även Viasat hade en journalist på plats men vi tre var de enda från Sverige.

Innan John hoppade in i spelarbussen gav jag honom Sportbladet och sa att han kunde läsa om sin väg tillbaka där.
– Jag har redan läst, sa han.

Guidetti är lite som Zlatan, kanske…full koll på allt som rapporteras om sin person.

På kvällen mötte jag upp Sportbladets Peter Wennman, eller Wennman den Store som han heter på bloggen. Wennman den Store var ledig för att fira sin 60-årsdag, och framåt kvällen gjorde jag honom sällskap på en brittisk pub. Vid ena bordet satt ett gäng och spelade frågespelet Trivial Pursuit, vid det andra hängde förtjusande gaypar. Vi samspråkade med bögarna en stund och vid ett tillfälle stack en av dem in sitt finger i mig.

Ja, i mitt öra, alltså. Var trodde ni?

Kvällen rundades av i Wennman den stores lägenhet över en flaska vitt vin eller två (det var två om jag ska vara ärlig). Där avhandlades anekdoter som hade fått kontinentalplattor att svikta om de skulle komma till allmän kännedom.

Trogna bloggläsare vet att Wennman den Store är den krönikör jag håller högst, inte bara på Sportbladet utan på hela Aftonbladet. Ja möjligen i hela Sverige, kanske till och med Europa, ja varför inte hela världen.

Även Wennman den Store får dock sin beskärda del av näthat, hån och snarstuckna kommentarer men jag brukar säga att man ska se hans krönikor som ett intelligenstest. Att läsa Wennman den Store kräver nämligen en del av dig som läsare, och de som tycker att han är en idiot, de är helt enkelt inte särskilt intelligenta, är min teori.

Så här enkelt gör du ”Intelligenstestet Wennman” i fyra steg:

1. Leta rätt på valfri krönika av Aftonbladets Peter Wennman.
2. Läs den.
3. Bestäm vad du tycker om den.
4. Om du tycker den är dålig, och att Peter Wennman är en idiot, då är det hög tid att börja äta fisk.

Dagen efter tog jag mig mot flygplatsen med stapplande steg. Jag förvirrade mig i tunnelbanesystemet, hamnade i nån avkrok nånstans och rusade upp för att få tag på en taxi. Jag stoppade en som redan hade passagerare, förklarade mitt prekära läge och taxichauffören gjorde det enda raka: Han bad sin kund kliva ur bilen för att göra plats för mig.

Jag har egentligen inget emot London men allt är så stort, och det är långt till allting överallt. Om någon säger ”Det ligger runt hörnet”, bli inte bli förvånad om det innebär att du måste ta dig över två berg, en sjö och ett par parker innan du är framme. Vilket förstås är extra besvärligt om du har varit på vinprovning hos Wennman den Store kvällen innan.

Väl på flygplatsen möttes jag av beskedet att jag var placerad på väntelistan eftersom de var oroliga att planet skulle bli för tungt lastat (startbanan på London City Airport är nämligen extremt kort). Jag försökte att inte ta det personligt.

Tillsammans med tre bastanta karlar, en formstark kvinna och en felplacerad kines kastades jag mellan hopp och förtvivlan vid gaten innan beskedet ropades ut i högtalarna: Ni är feta men inte så feta – stig på.

En timmes akutbantning hade gjort susen.

På måndag morgon går tåget mot Malmö för ett nytt, spännande journalistiskt uppdrag. Vi får se vad det ger.

PS Undrar ni varför mannen stack in sitt finger i mitt öra? Han ville känna om jag hade hår i mitt öra. Det hade jag inte, sa han.

…mest handlingskraftige:
Hockeypampen Percy Nilsson. Han tog en hel nations 30-åriga frustration på sina axlar – och agerade. Genom att sätta en borr i däcket på en tutande glassbil. Tänk er scenen där Percy hör oljudet, hämtar borren och tänker: ”Nä nu jävlar får det vara nog”.

…frukt:
Päron.

…minst handlingskraftige:
Fredrik Reinfeldt. När Djurgårdstränaren Magnus Pehrsson upplevde sig hotad och avgick – och tog ordföranden Tommy Jacobson med sig – slog statsministern på stora trumman och kallade till presskonferensen. Ett drygt halvår senare är frågan fortfarande aktuell: Vad har du gjort, Fredrik?

…viktigaste:
Tack vare ett stort engagemang från framför allt fotbollssupportrar blev det en bred debatt om 51-procentsregeln. Den resulterade senare i att grundskyddet för föreningsdemokratin blev kvar.

…sorgligaste:
AIK-målvakten Ivan Turina gick bort, endast 32 år gammal.

…vackraste:
Minnesceremonin för Ivan Turina  på Friends. Tifot, rosorna bakom målet, AIK:s och IFK:s spelare arm-i-arm innan avspark.

…lag:
Malmö FF. Förmodligen det yngsta lag som någonsin vunnit allsvenskan, truppens snittålder är 23,8 år. När förbundskapten Erik Hamrén presenterade januaritruppen hade MFF med åtta spelare – vilket är startelvan minus Markus Halsti (från Finland), Ricardinho (från Brasilien) och nyblivna Tysklandsproffset Jiloan Hamad. Dock ställer jag mig lite frågande till uttagningen av Emil Forsberg och Simon Thern.

…effekt:
Per-Mathias Högmos Djurgårdsförvandling är sensationell. Ett av de tydligaste exemplen jag har sett på vad en riktigt bra tränare kan åstadkomma. Utan Högmo var Djurgården ett bottenlag – med Högmo tog de poäng som ett topplag.

…snedträff:
Jag själv som tippade att Häcken skulle vinna allsvenskan. Till mitt försvar: Häcken är årets gåta, trots en ruskigt stark trupp och tydlig idé om hur man vill spela fotboll var de regerande silverinnehavarna aldrig nära toppstriden.

…gräsligaste:
Den fortsatta plastgräsutbredningen på svenska elitfotbollsarenor.

…backlinje:
Pelle Olssons raka femma som bland annat nollade Elfsborg på Borås Arena.

…spark:
Helsingborgs hjälptränare Erik Edman sparkade Rachid Bouaouzan i huvudet – och fick sparken. Rachid alltså.

…spark 2:
Elfsborg sparkade mycket överraskande Jörgen Lennartsson som inte stod för samma sorts fotboll som föreningen vill spela. Resultatmässigt förändrades dock ingenting och Lennartsson är den förste tränare som fått sparken efter att ha lett ett lag till SM-guld och Europa League-gruppspel.

…bomb:
Någon placerade en skarp laddning på nya Tele 2-arenan i samband med att Djurgården skulle spela en testmatch – och någon testmatch blev det aldrig. Ytterst obehagligt.

…stjärna:
Idol-Kevin. Har förmodligen skrivit fler autografer än Zlatan i år.

…mål:
Mauricio Albornoz gjorde BP:s andra mål mot Halmstad i sista omgången. Det innebar att BP slapp kvala – och att jag blev tvungen att ge min basker till Bojan Djordjic. Sista gången jag gjorde ett offentligt vad. Ett. Ynka. Mål.

…mål 2:
Kennedy Igboananikes bicycleta mot Halmstad.

…mest kritiserade:
Friends Arena. Fanns det någon som under 2013 sa ett enda positivt ord om den fotbollsarenan? Ja förutom Svenska Fotbollförbundets omvärldsbevakare Jonas Nystedt då.

…profil:
Jim Jaber, Sportbladet.

…allsvenska spelare:
Jiloan Hamad. Har alla förutsättningar att ta sista steget i Hoffenheim.

…landslagsspelare:
Svårt att komma runt Zlatan här va?

…Zlatan-citat:
Finns som vanligt en hel eka att ösa ur. Som svaret på den oväntade schackfrågan från norske murveln. Zlatan formulerade allt schacksporten handlar om i en mening: ”Jag vet att de som spelar tänker framåt, det är väldigt smarta människor”. Roligast var nog häromdagen när han förklarade varför han trivs så bra i naturen: ”Älgarna känner inte igen mig”.

…citat:
AIK:s Nabil Bahoui om Friends: ”Planen var bra i premiären, sedan har de haft massa konserter med Bruce Willis eller något sånt”. ”Bossen” har fortfarande inte hämtat sig efter den kapningen.

…term:
Brottarfotboll. Den får Thern sr vara nöjd med, snacka om ett uttryck som satte sig direkt.

…beskrivning:
”Idioter, bonnläppar och rasister”. Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund kan sitt parti?

…avslut:
Allsvenskans två långkörare på tränarsidan – Nanne Bergstrand och Pelle Olsson lämnade Kalmar respektive Gefle. För att 2014 dyka upp i Hammarby och Djurgården – två klubbar som inte direkt är kända för kontinuitet på tränarsidan. Nya tider nu?

…svek:
Rikard Norlings och Malmö FF:s beslut att inte berätta för fansen varför det blev skilsmässa.

…burop:
När Alexander Gerndt byttes in på Friends mot Portugal visade en mycket stor del av publiken vad de tycker om hans bagage.

…mest upprivna:
Khennet Tallingers Disciplinnämnd. Besvärsnämnden rev upp deras två tyngsta domar – Djurgården-Mjällby och Hammarby-Gais. Även domen efter Svenska Cupen-finalen (IFK Göteborg-Djurgården) var en märklig kompromiss som säkert hade ändrats om någon överklagat. Nu var ingen tillräckligt besviken för att göra det. Hur som helst ett dåligt år för DN.

…sämst förberedda:
Erik Hamrén på presskonferensen härom veckan angående att Miiko Albornoz var uttagen i landslaget. Förstod förbundskaptenen inte att det skulle bli frågor? Den villkorliga domen är avtjänad först våren 2015. Jag förstår heller inte förbundets stress. Om Miiko nu lockas av Chiles landslag – och skulle välja det i stället på grund av att han hade fått stå över en januariturné – då hade det väl fått bli så då (även om jag tycker att han är en intressant högerback för framtiden).

…filmer:
1. Jakten av Thomas Vinterberg.
2. Cloud Atlas av Andy och Lana Wachovski.
3. Beasts of the southern wild av Benh Zeitlin.
4. Prisoners av Denis Villeneuve.
5. The Hunger Games: Cathing fire av Francis Lawrence.
BUBBLARE: Känn ingen sorg av Måns Mårlind och Björn Stein.
(Jag har inte hunnit se Odells Återträffen och McQueens 12 years a slave ännu).

…sämsta film:
Man of Steel. Den besvikelsen.

…radio:
Narkotikalandet av Randi Mossige-Norheim.

…skivor:
1. Det kommer aldrig vara över för mig av Håkan Hellström.
2. Hosiana av Lars Winnerbäck.
(Har det släppts några fler plattor av värde?)

…låt:
Wake me up av Avicii.

…tv:
På Spåret.

…serie:
Äkta människor.

…supporter:
Tony Ernst, SFSU:s ordförande. Men organisationen och fotbollen skulle tjäna på att de blev mer synliga, kanske via en mer påkostad hemsida där fans kan samlas runt aktuella debatter. www.sfsu.org är väl ledigt?

…supporter 2:
Anders Ung, den ensamme BP-mannen i Skåne. En vacker scen när Bojan Djordjic bjöd upp honom till Bromma.

…mest självklara:
Att Özcan Melkemichel skulle komma tillbaka efter första avhoppet.

…mest självklara 2:
Att Syrianskas allsvenska äventyr skulle ta slut, förr eller senare. Men den stora lilla föreningen är värd respekt och hyllningar för att de tog sig upp och höll sig kvar två gånger.

…medalj:
U17-laget tog VM-brons, jag fastnade för Häckens väldige inhopparen Carlos Strandberg, 17. Men framgången är svåranalyserad – Sverige hade svårt att föra spelet, det var välorganiserat coh utnyttja motståndarnas misstag som gällde. En bra bit från Erik Hamréns fotboll. Hur ska vi ha det egentligen?

…engagemang:
Vanligt folks reaktion mot att nazisterna marscherar igen. Att det finns  stöd för nazismen år 2013, även om det rör sig om  få människor, är så obegripligt att det knappt går att förstå.

…planstormning:
Demonstrationen mot nazism på Kärrtorps IP…

…tonåringar:
Fanns en del att välja på. Daniel Amartey, 18, Djurgården och Melker Hallberg, 17, Kalmar för att nämna två. Men jag lägger min röst på ytterligare en Häcken-spelare – Simon Gustafsson, 18. Jag gillar hans fältherre-egenskaper.

…obesvarade fråga:
Anmälningarna mot övervåld från polisens sida tycks ha ökat enormt. Vad beror det på? En, ny hårdare polistaktik eller mer anmälningsbenägna supportrar? Det är en fråga vi journalister bör se till att besvara under 2014.

…flopp:
Mohamed Bangura. Ett dyrt lån som bidrog med väldigt lite.

…värvning:
Magnus Eriksson. Ett dyrt (?) köp som bidrog med väldigt mycket.

…miss:
Modin så klart!

…miss 2:
Mikael Santoft. Förbundspampen kom på idén att ge Anders Svensson en bil. Sedan gick allt fel.

…miss 3:
Daniel Majstorovic. Mittbacken struntade i att komma till en AIK-match där han skulle sitta på bänken. Förklaringen ”Jag är en professionell spelare som inte ställer till problem” kan man le  åt så här i efterhand. Efter det spelade han inte en minut – vilket i och för sig känns  långsint av tränare Andreas Alm då Majstorovic bad om ursäkt och trots allt lyfte lön.

…felbedömning:
Djurgårdens Magnus Pehrsson som aldrig såg potentialen i Kennedy Igboananike.

…match:
Bayern München körde över Barcelona i Champions League-semin med 4-0 hemma och 3-0 borta, och Barcas storhetstid var över.

…match 2:
Brasilien körde över Spanien i Confederations Cup med 3-0.

…match 3:
Playoff-mötet mot Portugal. Zlatan vs Ronaldo, en match hela världen pratade om och den hetaste landskampen på svensk mark sedan…EM 1992? Det var drag runt landslaget igen på ett sätt det inte varit sedan mitten av -00-talet. Tyvärr dippar det rätt tungt efter VM-missen. Allsvenskan 2014 blir extremt viktig för svensk fotboll.

…årets sommarpratare:
Lars Lagerbäck. Fortfarande så irriterad på medierna, trots att han knäcker extra som journalist mellan vulkanutflykterna. Fast det är klart, då får han ju betalt.

…mest omdiskuterade fotbollspamp:
Johan Segui, AIK:s föreningsordförande. Talesperson under Uppdrag Granskning-stormen, sedan i fokus när han fick en kram av en huligan. Extremt skicklig i mediala sammanhang.

…lok:
Pia Sundhage. Som hon kämpade och slet inför dam-EM med att bygga intresse. Och intresse byggdes. Sedan dog det tyvärr ut snabbt igen efter turneringen.

…lok 2:
Daniel Amartey, Djurgården, trampade i väg över hela planen mot IFK Göteborg för att fixa straffen som betydde 2-1 femte tilläggsminuten. När Amartey springer står de andra stilla.

…tack för allt:
Anders Svensson slog Thomas Ravellis  landskampsrekord och tackade  för sig. Du kommer att vara saknad, Anders. I landslagsgruppen, på planen och i den mixade zonen.

…tack för allt 2:
Daniel Tjernström, Henrik Rydström, Stefan Selakovic, Mattias Hugosson och Daniel Andersson – allsvenskan är ett par tunga profiler fattigare 2014. I alla fall på planen.

…back:
Regeringen som till slut backade om polisnotorna.

…skägg:
Tveklöst Alexander Östlunds…

(Bilden är från ”Salles” Instagram).

…vad-har-jag-glömt:
Luis Suárez fenomenala höst, Sepp Blatters Ronaldo-immitation, Falkenbergs bragd, Henke Larssons nya jobb, spelskandalerna, gästarbetarna i Qatar, demonstrationerna i Brasilien. Jürgen Klopps intåg i världsfotbollen, Martin Mutumbas busskort, Christoffer Källqvists dribbling och antagligen väldigt mycket annat högst relevant.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

FJOLÅRETS PROFETIOR
”2013 vinner AIK allsvenskan, Sverige missar VM i Brasilien, damerna går till final i EM i Sverige, bloggen går i graven, Barcelona tar hem Champions League, Messi vinner Ballon D’or och Zlatan håvar in sin åttonde guldboll”.

ÅRETS PROFETIOR
2014 vinner AIK allsvenskan, Brasilien vinner VM i Brasilien, bloggen går i graven, Real Madrid tar hem Champions League, Ronaldo vinner Ballon D’or och Zlatan håvar in sin nionde guldboll.

Bloggen tar nu semester några veckor och avslutar med ett ordspråk om julmat och juldryck som gör att vi inte behöver ha så dåligt samvete: ”Det är inte dagarna mellan jul och nyår som är problemet, det är dagarna mellan nyår och jul”.

God jul, gott nytt och missa för fan inte Ivanhoe.

Ni har säkert följt debatten Anders Svensson drog igång via Borås Tidning om att skadade spelare får dålig ersättning. Det är säkert en bra debatt som inte ska inte avhandlas här. Däremot måste jag belysa ett citat från Stefan Ishizaki i samma artikel.

– Att gå in i en närkamp och bryta ett ben kan kosta mer än det smakar.

Vad menar Ishizaki egentligen? Om bara ersättningen varit rimlig hade det smakat ganska bra med ett brutet ben efter en närkamp? Typ lite skön semester?

Min gode vän och kollega Flinck intervjuade Lagrell precis. Lagrell var nyss hemkommen från semester i Turkiet med vänner och respektive. En kväll gick sällskapet på fotboll, Uefacup-finalen, och det var när Lagrell skulle betala biljetterna han förstod att det har blivit dyrt att gå på fotboll:

– För första gången insåg jag vad biljetter kostar till den typen av matcher. Fan, det var ju nästan lika mycket som hotellrummen. 800 euro för sex biljetter. Det är nyttigt att någon gång se vad en sådan biljett kostar.

…nyttigt för Lagrell – en avlägsen dröm för många andra fotbollsälskare.

Mycket snack om konkurrentens Wanja-fadäs. Jag tycker att fallet är solklart. LO skickade ut en look-a-like för att flytta fokus. Det hade jag gjort om jag varit borgens mediestrateg.

I kväll ser jag Blåvitt-Malmö FF på Canal +. Det var ett tag sedan det blev 6-0.